Integration eller assimilation - Sverige är inte USA

Sänder ut...

USA och Sverige har helt olika förutsättningar för att ta emot invandring. Orsaken är att de historiskt grundade samhällskontrakten ser olika ut. Alla länder behöver ett sammanhållande samhällskontrakt, en inom landet allmänt accepterad berättelse om vad det innebär att vara dess medborgare. Den historiska grunden för det svenska samhällskontraktet och det amerikanska ser helt olika ut. Det utgör också grunden för varför mottagandet av invandrare har helt olika förutsättningar.

Sverige och de andra europeiska nationalstaterna har liknande förutsättningar. Själva samhällskontraktet byggdes på tankar om en historisk, etnisk och kulturell grund. Nationen var de människor som inkluderades - folket. Denna nation utgjorde skälva fundamentet för staten. Nationalstaten. Den var en ideologisk konstruktion formad av samhällets politiska och kulturella elit.

Sverige har från 1800-talet och framåt har byggts på den nationella likformighetens princip. Inte ens starka politiska motsättningar mellan kapital och arbete har kunnat rubba denna, och ett framgångsrikt svenskt samhällsbygge har av nödvändighet haft en stark nationell sammanhållning som fundament. Folkhemstankens framgång och starka lockelse ligger i tanken om nationell sammanhållning. Folkhemmet var ett tankegods som hämtades från tyska konservativa kretsar, inte från socialismens internationalism. P-A Hansson tog sina politiska motståndare begrepp och laddade det med ett socialistiskt innehåll. Hade samma tanke lyfts av högern hade den fått en helt annan nationalkonservativ innebörd. Nu blev den istället något som laddades med modernitet och framåtskridande. Svenskhetens innehåll förändrades, men ifrågasattes inte i grunden. I takt med folkhemsbyggets exempellösa framgångar blev tilltron till den svenska modellens överlägsenhet helt dominerande - så som vi gjorde i Sverige var alltid mest rationellt och moraliskt riktigt. Så var det i det 1980-talets Sverige som jag växte upp i.

olika signaler.

USA är byggt på en helt annan princip. Det är den ekonomiska tanken om "den amerikanska drömmen". Allas lika rätt att jaga efter självförverkligande i stjärnbanerets skugga. Alla har kommit till USA som invandrare och istället för maximal integration och likriktning så som i Sverige, bygger USA på ett maximalt minimum av integrering. Alla ska kunna språket och lite om den amerikanska historien. Alla ska tro på den amerikanska drömmen och på grundläggande legala principer. Detta minimum ska man tro på maximalt för att vara en god amerikansk patriot och att vara patriot är tillgängligt för alla. Dessutom är hela det amerikanska samhället uppbyggt kring dessa principer med  följden att allt bortom detta minimum skalas bort och är utsatt för ständig omprövning. Den amerikanska kulturen uppfattas av medborgarna som flexibel och i ständig förändring. När svenskarna tänker kring svensk kultur tänker de oftast på något konstant och på något från förr.

Under min uppväxt på 1980-talet blev det allt mer uppenbart att den nationella likriktningen inte höll som grund för ett sammanhållande samhällskontrakt. Invandringen av människor från en lång rad olika länder blev till ett ifrågasättande av nationalismens principer. Det uppenbart moraliskt riktiga i att hjälpa flyktingar från förföljelse och krig hade hamnat i konflikt med den princip för den samhälleliga sammanhållningen som det moderna Sverige byggts på.

Nu letar vi efter en annan grund för sammanhållning än den etniskt, kulturella svenska likformigheten. Det är en smärtsam process för många, och då måste vi veta varför den är smärtsam. Vi gillar ju väldigt ofta det som Sverige står för så som  rationalitet, hög tillit mellan människor, tilltron på att överheten vill vår bästa, gratis sjukvård, låg korruption, jämställdhet, likhet inför lagen, trygghet. Inte så att detta de facto är hotat, i alla fall inte av invandringen, men ibland uppfattas det så.

Jag har tidigare skrivit här om hur viktigt jag tycker det är att svenskar blir mer medvetna om vårt kulturella bagage. Om vi vet vad svenskhet står för är det lättare att diskutera vad vi vill av de nya svenskarna. Vill vi att de ska färga håret blont och sluta bryta och börja prata perfekt svenska (maximum) eller vill vi bara att de följer svensk lag (minimum) och varför vill vi att de ska förändra sig över huvud taget. För att väcka den här debatten har Andreas Johansson Heinö skrivit en rapport för Timbro - Integration eller assimilation? En utvärdering av svensk integrationsdebatt - där han vill lyfta upp det bespottade assimilationsbegreppet. Till skillnad från integrationsbegreppets luddighet menar han att assimilationsbegreppet ger en helt annan möjlighet att gradera och säga vad det är majoritetssamhället vill av de nya svenskarna. Naturligtvis åkte han hård kritik direkt, men kanske kan det vara starten på en diskussion om vad det är vi egentligen vill att de nya svenskarna ska göra för att de ska bli fullt ut accepterade och få samma möjligheter och ges samma acceptans som infödda etniska svenskar.

Jag är övertygad om att man måste diskutera vad den gemensamma grunden i det nya Sverige ska vara. Ska den etniska och den kulturella aspekten fortsätta att ha betydelse, eller ska vi närma oss ett amerikanskt ideal med en maximal minsta gemensam nämnare. Svaret är inte givet men den amerikanska synen känns fortfarande ganska avlägsen. Att få den svenska befolkningen med på ett sådant projekt efter två hundra år av nationell likriktning känns svårt. Då återstår frågorna: Vad förväntar vi oss av våra invandrare? Och varför då?

Läs Andreas Johansson Heinös blogg där han skriver om reaktionerna på hans rapport och ger länkar vidare.
Andreas Johansson Heinö på Newsmill, (läs också kommentarerna).