onsdag 9 september 2015

Hur svensk flyktingpolitik förändrades under andra världskriget - del 1: Det restriktiva Sverige

Före andra världskriget var Sveriges flyktingpolitik ytterst restriktiv. Men egentligen utan att behöva vara det. Inte många sökte sig hit. Under andra världskrigets gång förändrades synen på flyktinginvandring i grunden. Vilka var skälen till den ursprungligen så restriktiva inställningen och vad fick den att förändras? I en artikelserie i tre delar tänker jag, utifrån Klas Åmarks "Att bo granne med ondskan"(2011) redogöra för och diskutera dåtidens flyktingpolitik, vilka argument och uppfattningar som låg bakom den, och vilka paralleller man kan dra med dagens situation.

Judiska flyktingar anländer till Malmö
I spåren av första världskriget föddes det moderna flyktingproblemet. 1,5 miljoner flydde bolsjevikerna i Ryssland, 1,2 miljoner greker och en halv miljon armenier flydde Turkiet. Många flydde Mussiolinis fascistiska maktövertagande 1922, och till Sverige kom flyktingar från det blodiga inbördeskrigets Finland. Men de sistnämnda räknades i några få tusental, och Finland räknades då nästintill som en del av Sverige. Sveriges första riktiga möte med flyktingfrågans hela kraft och komplexitet kom med nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933.

Under åren fram till andra världskriget blev förföljelsen av Tysklands judar allt mer uttalad. Syftet var att få dem att emigrera, och det gjorde också majoriteten av Tysklands ungefär 500 000 judar. Men till Sverige var dörren i stort sett stängd. Andra länder öppnade för emigration. Frankrike allra mest, men även Holland, Belgien, Schweiz och Tjeckoslovakien bidrog. Många judar lämnade också för USA, Kanada och Palestina. Sverige kunde även de ha gett de flyende judarna en fristad, men valde att inte göra det. Varför?

"Vad är det då som avgör hur många flyktingar de politiska aktörerna är beredda att ta emot? Det är normalt inte olika sakargument om hur många flyktingar en stat klarar av att ta hand om, utan bakomliggande värderingar om flyktingars mänskliga rättigheter, om synen på vilka som är främlingar och vilka man känner en stark samhörighet med och uppfattningar om den egna statens ansvar som avgör ställningstagandena."- Klas Åmark

Klas Åmark
De tyska judarnas flykt från Nazityskland påbörjades mitt i den djupa och internationella ekonomiska krisen i början av 1930-talet. Då visste man inte heller om krisen för judarna skulle bli långvarig, inte heller om den skulle förvärras. Men i slutet av 30-talet blev situationen för judarna i Tyskland allt svårare. När de kringliggande länderna insåg att judarnas flykt skulle bli långvarig blev det allt svårare för dem att beviljas inresa. I samtliga länder fanns en rädsla för att "översvämmas" av Tysklands 500 000 judar. Sverige gick från att vara restriktiva till att bli ännu mer restriktiva.

Egentligen är det anakronistiskt att diskutera en svensk flyktingpolitik på 1930-talet, för det var ännu inget sammanhållet politikområde, utan ansvaret var uppdelat mellan olika departement. Det fanns heller ingen särskild myndighet med sammanhållet ansvar för flyktingmottagandet och staten tog ännu inget ekonomiskt ansvar för flyktingar. Uppehället för de som beviljades fristad var helt en fråga för civilsamhället och olika hjälpkommittéer.

I FN:s föregångare NF (bildades efter första världskriget) togs flyktingfrågan upp 1933. Medlemsstaterna utsåg både Sverige och Danmark att sitta med i det utskott som skulle ge förslag i frågan om de tyska flyktingarna. Förtroendet signalerar att det fanns förhoppningar på de nytillträdda Socialdemokratiska regeringarna att bidra med lösningar. Dessa förhoppningar skulle helt komma på skam. Sverige höll en låg profil och ratificerade inga av de resolutioner som antogs.

Sverige var precis på väg upp ur det tidiga 30-talets djupa ekonomiska kris och hade stora ambitioner på kostsamma sociala reformer för att förbättra den svenska arbetarklassens trygghet och sociala välfärd. Den socialdemokratiska regeringen ville inte riskera att locka till sig flyktingar med generösa sociala förmåner. Sveriges officiella motivering var att man ville skydda den svenska arbetsmarknaden. Men också för att förhindra att "ej önskvärda befolkningselement" tog sig hit.

En paradox i sammanhanget kan tyckas vara den samtidigt publicerade socialdemokratiska pamfletten "Kris i befolkningsfrågan" (1933) av Alva och Gunnar Myrdal. Den hade en stor betydelse när den nya sociala staten skulle lanseras. Här formulerades problemet med en minskande befolkning (eller egentligen en avtagande befolkningsökning), där en omfattande social politik för att ge familjer trygghet och hjälp från samhället var svaret.  Det verkar inte ha fallit någon in att invandring kunde bidra som ett svar på "Krisen". Istället varnade den så inflytelserika socialdemokratiska socialministern Gustav Möller för "en oöverskådlig flyktingström" om Sverige lättade på regelverket. Möllers inställning var i linje med den allmänt rådande där varje insläppt migrant innebar att ett stort antal skulle komma efter. I takt med att krisen fördjupades från 1938 blev politiken därför ännu mer restriktiv.

Gemensamt för alla europeiska stater var att de inte ville ta något ekonomiskt ansvar för flyktingarna. Det fanns inga avsatta anslag och det fanns ingen uppbyggd beredskap från staternas sida. Så var det även i Sverige fram till 1939. För att få stanna krävdes att flyktingarna kunde visa att de klarade sig själva. Kunde flyktingen inte visa på egna tillgångar eller att han fått arbete, så var beviljat understöd från någon hjälporganisation enda vägen.

1938-39 blev flyktingfrågan allt mer akut. I den Svenska regeringen fanns insikten att troligen hela den tyska judiska befolkningen och i ett senare skede även judarna i andra länder, främst 3,5 miljoner polska judar skulle bli tvungna att lämna. Det potentiella flyktingproblemet var enormt.

Vid en internationell konferens i Evian 1938, lyfte den svenska regeringen att NF borde försöka lösa frågan med judarna genom emigration till ett land utanför Europa. Framför allt ansågs Madagaskar vara ett alternativ. Det var även något som i andra sammanhang lyfts fram även av Nazityskland. Inom den tyska förvaltningen som skulle utreda lösningar på "judefrågan" var Madagaskarspåret med ända tills besluten togs om "den slutgiltiga lösningen" 1941. I en rapport från konferensen till regeringen framfördes rädslan från de europeiska staterna för att skapa antisemitism i länder där det tidigare inte funnits någon "judefråga". Den nazistiska utdrivningspolitiken syftade delvis till att skapa antisemitism i andra länder.

Under mellankrigstiden hade flyktingar inga rättigheter. Det var uteslutande staterna som hade rätt, om de så önskade, att ge asyl. Framför allt syftade flyktingbegreppet på "politiska flyktingar". I Sverige tolkades detta begrepp snävt. Det var personer som hotades av straff för sina politiska handlingar som avsågs. Efter Hitlers maktövertagande vidgades det till personer som riskerade förföljelse för sina politiska åsikter. Men att bli förföljd på grund av sin ras var inte ett flyktingskäl. Judarnas upplevelser med systematiskt våld och exkludering ur samhället togs inte på allvar.

Otto Ullman kom som kvotflykting 1939
För att hålla antalet flyktingar nere infördes kvoter för flyktingar av olika kategorier. Idén med kvoterna var att flyktingar som kom skulle söka sig vidare till andra länder och då öppna upp plats för nya. Kvoterna var helt oavhängiga de flyendes flyktbehov och inriktade på genomströmning. Exempelvis fanns det en för 300 judar som ville lära sig jordbruk för vidare utvandring till Palestina och en för 500 barn vars föräldrar rest till USA så att barnen sedan kunde komma efter.

I urvalet av vilka flyktingar som fick komma hade de politiska flyktingarna högst prioritet - oftast män och framför allt socialdemokrater. Judarna ansågs inte utsatta för politisk förföljelse och kommunisterna sågs som opålitliga. Man har kunnat visa att tjänstemännen särbehandlade judar och skilde ut dem i en egen kategori, där t.ex. dokument markerades med (m) för mosaisk.

Praktiken att skilja ut judar i myndighetsutövningen fick en ännu obehagligare vändning efter Österrikes "anschluss" till Nazityskland 1938. Flera tusen judar flydde införandet av Nürnberglagarnas hårda diskriminering. Några tusen kom till Schweitz och några hundra till Sverige. Då införde båda länderna visumtvång. Det var inget man egentligen ville, varken Sverige, Schweitz eller Tyskland. Knäckfrågan var judarna, och man gick därför med på att införa en J-stämpel i passen. Personer med J-stämpel behövde sedan särskilda tillstånd för att komma in i landet och visumtvånget kunde hävas. Men konsekvensen blev att både Schweitz och Sverige inkluderade Nürnberglagarnas kategorisering och diskriminering i sin egen myndighetsutövning.

Men vad berodde denna restriktivitet på? Vilka var skälen till att Sveriges regering och myndigheter hade en så negativ inställning till invandring och flyktingar, och i synnerhet judiska sådana. Dåtidens tänkande om folk och raser präglade Sverige, liksom de flesta andra europeiska nationer. Rasbiologins och eugenikens kvasivetenskap hade företrädare i hela västvärlden, men i Sverige var de särskilt framträdande. Därmed inte sagt att ens företrädarna för rasbiologin alla var nazister och ville göra sig av med raser som sågs som farliga eller mindre utvecklade. Snarare var det så att stereotyper baserade på ras var allmänt accepterade. Uppfattningen att Sverige gynnades av att vara etniskt homogent påverkade den restriktiva hållningen betydligt mer än en utbredd fientlighet mot andra raser. Undantag fanns såklart. Främst av dem var justitieministern och bondeförbundaren (nuvarande centern) K G Westman som i sina dagböcker gärna skrev antisemitiska reflektioner och uttalade hur "hysteriska" judarna blev när judeförföljelserna kom på tal.

Stereotypa beskrivningar om olika etniska grupper låg nära till hands i dåtidens tänkande, och om judarna fanns en spridd uppfattning om att de inte passade in i de länder där de levde. Att de var främmande för den nationella kulturen. Då kunde man lätt gå med på att det fanns judiskt problem, och att det behövde lösas. Att det fanns en "judefråga". Då hade antisemiterna tillåtits bestämma dagordningen för samtalet. I Sverige, som saknade en utbredd antisemitism, fanns ett utbredd uppfattning att ett ökat antal judiska flyktingar skulle leda till att antisemitismen stärktes och Sverige fick en "judefråga". Det var ett otrevligt politiskt scenarie som borde undvikas. Svaret var en restriktiv flyktingpolitik, i synnerhet riktad mot judarna.

Socialdemokratiska och liberala tidningar uttryckte under den här tiden en kluven och vacklande hållning i den flyktingpolitiska debatten. Samtidigt som man gång på gång betonade Sveriges humanitära ansvar, så påtalade man riskerna med att många flyktingar kom till landet. De argument som framförs handlar om en oro för ökad konkurrens på den svenska arbetsmarknaden och för ökande främlingsfientliga och antisemitiska strömningar.

Debatten skärps i en främlingsfientlig riktning under 1938 och 1939. Inom Högerpartiet och Bondeförbundet är den flyktingfientliga strömningen stark och ett antal fackförbund och andra intresseorganistioner understödjer sina egna intressen med rasistiska och främlingsfientliga argument. Inom studentrörelsen ökar motståndet mot de judiska flyktingarna, med sin famösa höjdpunkt i Uppsalas bollhus "protest mot judeimporten". Studenterna enades kring ett uttalande:
"Detta synes oss i detta läge vara en rätt och en plikt att som vår mening uttala att den naturliga medkänslan med andras lidande icke bör få leda till åtgärder som för Sveriges del måste skapa hittills okända problem av ödesdiger art."

Justitieministern K G Westmans partikamrater i bondeförbundet hörde till de hårdaste motståndarna mot den politik som fördes av regeringen som de skälva ingick i. De flyktingvänliga valde då att stödja den rådande politiken, som redan var mycket restriktiv, istället för att argumentera för en utvidgning av flyktingmottagandet. I en riksdagsdebatt 1943 lägger den flyktingvänlige socialdemokraten EGC Brandt korten på bordet: "Om vi tidigare än hösten 1941 något mera liberalt hade tagit emot judiska flyktingar, så skulle många ha räddats till livet. Det är högst sannolikt, att de nu är döda."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar