 |
| Utställningen i München var en stor succé och blev efter en tid mobil. Som sådan pågick den till 1941. Här en affisch inför utställningen i polska Chemnitz. Den sjukligt gröna judekarrikatyren bakom ett modernistiskt skulpterat huvud visar på ett övertydligt sätt den poäng nazisterna ville driva |
Att den fantastiska konstsamlingen återfanns i just München är möjligen, men troligen inte, en slump. Efter kriget blev München centrum för insamlingen, katalogiserandet och återlämnandet av nazisternas systematiska konstplundring av Europa. En plundring som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Hitler var ju trots allt en försmådd konstnär, och konst var av yttersta vikt för honom och det nationalsocialistiska arbetarpartiet. München var även nazirörelsens födelseort och platsen där konstutställningen "Entartete kunst" (Urartad konst) först hade premiär 1937. Där försökte nazisterna på ett så ofördelaktigt sätt som möjligt att presentera den modernism som de avskydde, och att koppla den till judendomen och vad de menade var förfallet och hotet mot den tyska kulturen.
I "Plundrarna" ges en gedigen inblick i den nazistiska konstsynen och hur viktig den var för dem när det nya "renade" tyska tusenårsriket skulle konstrueras. När Europa invaderades av tyska styrkor i både väst och öst, var ett av nazisternas främsta omedelbara mål att komma över kontinentens konstskatter. Syftet var att för egen räkning lägga beslag på verk de ansåg värdefulla och viktiga och för att förminska, bränna och förstöra andra. Konstverk och konstskatter tillmättes stor symbolisk betydelse. När till exempel de för nazisterna underlägsna slaviska kulturerna skulle krossas så var deras ikoniska nationalskatter ett av de främsta målen att förstöra.
Den främsta plundraren av alla var Hitler själv. I bokens dramatiska inledning berättas om jakten på Hitlers testamente. I testamentet uttrycker han hur han vill bli begraven som en konstnär, inte som en general. Därför vill han begravas i den stad där han sade sig ha blivit just det, i tonnårens uppväxtstad Linz i Österrike. Han hade en storslagen vision om att göra om Linz till en kulturhuvudstad i det nya paneuropeiska Tysklad. Förutom Hitlers grav skulle här även finnas världens främsta konstmuseum - "Hitlermuseet". Det skulle ha världens största samling och byggas i samma grandiosa skala som alla andra Nazistiska projekt (som aldrig förverkligades). Samlingarna som han införskaffade genom handplockade ombud blev av en oerhörd omfattnig, och verkens upphovsmän tillhörde de främsta av alla de klassiska målarna, men även de tyska 1800-talsmålare som Hitler ansåg vara underskattade. Modernismen var bannlyst.
Rydells historia rör sig inte bara i historien. Han kopplar de dramatiska berättelserna av vad som hände i spåren av de olika fälttågen, med nutida händelser, framför allt antagandet av de så kallade Washingtonprinciperna 1998, och vad som hänt sedan dess. Washingtonprinciperna ratificerades av 44 länder, däribland Sverige. De innebar bland annat att länderna åtog sig att öppna sina arkiv för forskare, genomsöka museisamlingar och framför allt utreda återlämningskrav och ge dem en "rimlig och skälig" lösning. Principdeklarationen var och är inte juridiskt bindande, vilket gjort återlämningsprocessen minst sagt turbulent och kantad av stridigheter. Ockupationerna av olika territorier liknade varandra på vissa sätt men skiljde sig på andra. Anledningen var den nazistiska rasideologin där de slaviska folken sågs som underlägsna och endast värdiga förslavning under det nya Tyska styret. I väst och allra mest i norden sågs folken som näst intill jämlikar och därför värda en "respektfull" behandling. Därför omgärdades konstplundringarna i väst av en fernissa av legalitet, medan plundringarna i öst var helt hänsynslösa. När det gällde plundringen av judarna, var de lika hänsynslösa överallt.Mer än något annat var plundringen en plundring av alla konstskatter som tillhörde Europas judar. De judiska konstskatterna sågs av nazisterna som helt igenom legitima att konfiskera, och som en del i den kedja av avhumanisering som slutade i Aschwitz. Därför är återlämingsprocessen en både moralisk och emotionell angelägenhet. Men i återlämingsprocessen inkluderades inte bara verk som konfiskerats, utan även konst som avtvingades judar för struntsummor i utbyte mot överlevnad eller utresehandlingar under de första åren av nazistiskt maktinnnehav i Tyskland. Att fullt ut bevisa att målningarna tillhört en viss familj är oftast svårt. Återbördandet av konsten har därför blivit notoriskt snårigt och befinner sig i gränslandet mellan moral och rätt. Rydell beskriver detta på ett fantastiskt sätt. Genom boken griper historien tag i nutiden och ställer svåra frågor om inte bara moral och rätt utan även om hur historiska olikheter länder och nationer emellan, påverkar synen på konsten.
 |
| Konsthandlaren Hildebrand Gurlitt arbetade åt Joseph Gobbels, främst för att sälja eller byta bort modernistiska verk, ofta plundrade från judar. Gurlitt var själv av judisk börd. |
