Kulturliberalernas seger de fattigas förlust

En sista gång fick Göteborgs kulturliberaler sola sig i glansen. Det var stort firande av Göteborgs 300-årsjubileum och den enormt påkostade Göteborgsutställningen gick äntligen av stapeln. 1923 - två år försenad - invigdes den av stadsfullmäktiges ordförande Axel Carlander. Egentligen var hans tid som ordförande över, eftersom socialdemokraterna 1921 vann det första lika och allmäna kommunalvalet. Men eftersom den nya socialdemokratiske ordföranden Herman Lindholm inte talade engelska lämnade han ansvaret till Carlander som fick träda in i strålkastarljuset en sista gång för att presentera sitt skötebarn - Göteborgs jubileumsutställning.

I spektaklet ingick både stora kulturhistoriska utställningar ovanför Götaplatsen, och industriutställningar på det område som skulle bli Svenska mässan.. Konstmuséet, Naturhistoriska muséet och Botaniska trädgården invigdes, och dessutom öppnade nöjesparken Liseberg för första gången sina portar. Med utställningen gick den borgerligt liberala epoken i graven. Demokratin hade kommit till staden och det extremt välbeställda och styrande borgerskapet kunde med den inte längre ignorera Göteborgs arbetande och fattiga flertal, som länge levt under misserabla förhållanden.

I slutet på 1800 och början på 1900-talet var skatten bara några få procent, och omfördelningen av inkomster obefintlig. Lönenivåerna för de arbetande var mycket låga och anställningarna otrygga. Alla handelns och industrisamhällets vinster hamnade i fickorna på de rika. Rösträtten var viktad efter inkomst och utelämnade alla under ett visst inkomststreck (mycket få arbetare nådde nivån). Bland de rika som helt domierade komunfullmäktige var den dominerande ideologin den så kallade manchesterliberalismen - en liberalism som får 1990-talets nyliberaler att verka givmilda. Adam Smiths "osynliga hand" skulle styra oinskränkt. Kapitalismen skulle reglera sig själv för det bästa åt alla. Om folket inte fick det bättre var det för att de var lata, söp, eller brast i förmåga att hushålla med sina pengar. Manchesterliberalerna var aldrig villiga att se verkligheten så som den visade sig i en arbetares hushållsbudget.

Det bästa för Göteborg var enligt de styrande i det liberala Göteborg att alla pengar från den blomstrande handeln och industrin hamnade i privata fickor. Så föddes donationsekonomin. De rikaste avsatte enorma fonder vars avkastning med jämna mellanrum skulle användas till att förbättra staden. Fonderna gavs ofta en inriktning för att sponsra någon viss typ av verksamhet som donatorn satte högt, men några hade en mer allmän inriktning.

Genom dessa donationer fick Göteborg Fiskekyrkan, Röhska muséet, Konserthuset, Lorensbersteatern, Trädgårdsföreningen, Saluhallen, Göteborgs högskola (som senare blev universitet), Chalmers, Konserthuset, Stadsbibliotek (nuvarande KTB) mm. Nästan alla kulturinstitutioner i Göteborg har sin början i donationsekonomin. Inte förrän Göteborgsoperan byggdes i början på 1990-talet fick staden upp farten igen när det gällde byggandet av nya.

Om detta Göteborg, präglat av kulturdonationer, berättar göteborgshistorikern Jan Christensen i sin nya bok - Liberalernas stad. Här skjuter han i sank myten om det harmoniska 1800-tals Göteborg, präglat av samförstånd mellan klasserna - inledningen på den välkända Göteborgsandan. Bilden av ett harmoniliberalt medelklassfäste, ett borgerligt samhällsbygge med förebildliga välfärdsinrättningar, kulturellt mecenatskap, samverkan mellan samhällsklasserna och ett liberalt åsiktsklimat där SA Hedlunds Handelstidningen angav tonen, är helt enkelt inte sann. Han visar hur vräkiga kulturinstitutioner inhysta i ståtliga byggnader i stort sett alltid sattes före de sjukas, de åldrandes, de fattigas och arbetarnas behov. Fattigvården fick ett minimum av resurser och kraven på de som utnyttjade den var drakoniska. Befolkningen skulle förbättras med hjälp av kultur och inte med mat och rimliga boendeförhållanden.

Den socialliberala myten om Göteborg kommer mycket ur Handelstidningens och dess chefredaktör SA Hedlunds starka ställning i staden, och hans kamp för socialliberala principer. Han fick representera efterhandskonstruktionen om det harmoniska liberala Göteborg, men Christensen visar i sin bok att Hedlund ständigt kämpade i motvind mot majoriteten av det göteborgska borgerskapet och deras manchesterliberalism. Hedlund fick igenom de kulturella satsningarna som han vurmade för, men när det gällde hans engagemang för folkflertalet, för de fattiga och för rösträtten mötte han benhårt motstånd. I kultursatningarna hittade de inflytelserika Göteborgsborgarna en intern samförståndsanda, medan folket levde i kåkstäder som de i Haga, Landala och Majorna.

Liberalernas stad - Fattigvård och kulturdonationer i 1800-talets Göteborg -Jan Christensen

Bild 1: Vykort från Göteborgsutställningens exportpaviljong d.v.s. industriutställningen

Bild 2: Trappan upp till Konstmuseet som byggdes till Göteborsutställningen men som då inte var helt klart.

Bild 3: Manssal på fattighuset Gibraltar i Landala. Här fick de fattiga jobba hårt. Familjer som kom hit splittrades mellan mans-, kvinno- och barnavdelningar.

Bild 4: Sven Adolf Hedlund. Chefredaktör för Handelstidningen under flera decennier i slutet av 1800-talet. Ledamot i komunfullmäktige och riksdagsman.

Se även Magnus Haglunds text i GP där han kopplar boken till en diskussion om kulturinstitutionernas plats i dagen Göteborg: http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.376307-jan-christensen-liberalernas-stad
Det är intressant att Haglund helt bortser från att boken ställer fattigvården mot kulturdonationerna. Bokens undertitel nämns inte ens. Helt klart finner han kulturinstitutionerna mer brännande viktiga än stadens sociala problem. Precis som stadens liberaler för hundra år sedan.

Levande Historia maxat komersiell

"Att ha Hitler på omslaget ökar upplagan med 50 % ". Jag tror det var Populär Historias chefredaktör som sade det. Jag vet inte om siffran är exekt den rätta, men att den ligger där i krokarna råder det inget tvivel om. Att Aftonbladets nya historietidning har en stor bild av Hitler på omslaget är därför knappast en slump. Över hela linjen satsar Levande Historias första nummer på säkert säljande kort. Hitler funkar alltid. Kungar med Herman likaså. Kända namn som Heliga Birgitta lockar liksom kända sevärdheter som Colusseum.

Texterna i sig känns välskrivna och för en publik med ytligt intresse för historia funkar det kanske, men frågan är om inte innehållet är allt för förutsägbart för att de som redan läser populärhistoriska magasin ska bli intresserade. Och de är ganska många. Tänker sig Aftonbladet att konkurera med de andra tidningarna eller att vidga marknaden. I det första fallet tror jag det blir svårt om de inte vässar sina ämnesval betydligt. I det andra fallet har man väldigt hög tilltro till Aftonbladets förmåga att bredda intresset ännu mer och hitta en tillräckligt stor ny målgrupp.

Det som skulle vara nytt med Levande Historia är svårt att hitta. Möjligen har man gjort som med Aftonbladet, d.v.s. skaffat sig järnkoll på vilka ämnen som säljer och bestämt sig för att köra den linjen stenhårt och på så sätt bräda sina konkurrenter. Men det är väl knappast vad man hoppats skulle vara det "nya". Att de är först ut av de historiska tidningarna med en app till iphone hjälper knappast.

Med allt detta sagt så gillar jag ändå Aftonbladets satsning och det behöver absolut inte vara något fel på lättillgänglighet. Men jag är tveksam till att det räcker för att tidningen ska bli en succé.

Kunskap luktar gott

Genom entrén och förbi bibliotekarierna Viskande röster och ett golv som dämpar alla ljud. Vidare in genom en, två, tre glasdörrar och in i läsesalens tystnad. Här är lukten som starkast, den unkna men samtidigt mjukt inbjudande doften av gammal referensliteratur. Jag går till hyllan med facklitteratur om Göteborgs historia och börjar bläddra...

Träffade idag min handledare för första gången. Det är dags att börja med min ettåriga Mastersuppsats. Min handledare heter Jan Christensen och är också författaren bakom min senast lästa bok - Liberalernas Stad -fattigvård och kulturdonationer i 1800-talets Göteborg (en text om boken kommer snart här på bloggen).

Min förhoppning är att jag genom mina många besök på universitetsbiblioteket i Göteborg kommer att hitta intressanta personer och företeelser ur historien att berätta om här.

Levande Historia - en ny tidning från Aftonbladet

Med det märkliga namnvalet Levande Historia ger sig Aftonbladet in i kampen om de populärhistoriska tidningsläsarna. Nu på torsdag den 26:e kommer det första numret. För att leda satsningen har de headhuntat Åke Persson, tidigare chefredaktör på Allt om Historia. Att Åke lämnat Historiska media med sin stora bredd av tidningar tyder på att satsningen är tänkt att vara långsiktig?

När det gäller ämnesval lägger tidningen sig i den mest populära fåran med mycket Andra världskriget och med Herman Lindqvist som skribenten som ska locka. Ämnesvalen verkar likna just Allt om Historia. Om texterna och upplägget gör att tidningen blir "en helt ny typ av historietidning" som Åke Persson säger, återstår att se.

(Forum för) Levande Historia är som bekant namnet på en statlig historiesatsning för att upplysa om nazismens och kommunismens brott. Varför man valt samma namn på tidningen som upplysningskampanjen känns lite konstigt. Vill man kapitalisera på det välkända namnet eller vad?

Ursäkta mig om jag låter lite skeptisk för i grunden är jag faktiskt inte alls det. Jag är väldigt positiv till hela historievågen och tror att allt som väcker intresse för historieämnet är bra. Tidningar som riktar sig brett är helt nödvändiga i det sammanhanget och då vet man vilka ämnen som funkar. Dessa ämnen ligger också i kärnan av allmänbildningen. Det jag kan tycka är att även dessa breda tidningar kunde unna sig någon lite mer udda artikel som bryter mönstret och öppnar upp ögonen för läsaren vilket oändligt universum historien är. Själv har jag svårt att tycka att en ny juste layout och paketering räcker för att kalla en tidning en helt ny typ.

På torsdag köper jag första numret och på fredag får ni en recension.

Länk till recensionen: Levande Historia maxat komersiell

Clio har det bästa

Clio är en historisk bokklubb. Åtta gånger om året presenterar de en ny huvudbok. Du behöver bara köpa en av dem för att vara med. Den senaste - Trollsländans land - om Japans historia presenteras av Yukiko Duke. Varje ny huvudbok presenteras av "välrenomerade skribenter". Urvalet av böcker verkar vara av högsta kvalitet. Till exempel var den tidigare huvudboken Pompeji av Mary Beard som jag tidigare tagit upp. Andra är Sveriges Historia.

Jag är helt klart sugen att gå med. Hmm.

Se Clios hemsida: www.clio.se/index.shtml

Nya historiska böcker - hösten 2010

Tittade runt lite bland förlagen och letade efter nyheter under hösten. Det här är vad jag hittade.
Man kan kostatera att fascinationen för nazisterna håller i sig. Att kvinnorna träder fram ur historien allt mer känns kul. Själv är jag nog mest sugen på boken om Berlin.


Nordstedts

Årstafruns dolda dagböcker - Kristina Ekero Eriksson: En biografi av en litterärt begåvad och levnadsglad adelsdam, samtida och och god vän med Bellman. Se Populär historia nr 7: http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=1766


Historiska media
(ett urval, för övriga titlar se: http://www.historiskamedia.se/o.o.i.s/524)

101 historiska myter - Åke Persson & Thomas Oldrup: Historiska myter kläs av.
Berlin - Folke Schimanski: Den första heltäckande boken om Berlins historia från medeltiden till idag.
Vasadöttrarna - Karin Tegenborg Falkdalen: Gustav Vasa hade fem döttrar. Det här är den glömda historien om Vasaprinsessornas liv, fyllt av intriger , lyx och maktkamp, i 1500-talets Sverige.
Joseph Goebbels - Lars Eriksson Wolke: Den första svenska biografin om den fanatiska nazisten och propagandaministern Goebbels.


Bonniers

Bonnie & Clyde - Jeff Guinn: Den verkliga historien om Bonnie & Clyde var inte så glamorös.
Neutralitetens tid - Britt-Marie Mattsson: 60 år av svensk neutralitetspolitik.
Jakten på ondskan - Guy Walters: Om nazisternas flykt och om de som jagade dem.


Roos & Tegnér

Skånska mord - Jan Hemmel: Om mord i Skåne.

Har jag påverkat Sveriges historia?

För några år sedan skrev jag min första artikel i Populär Historia om Malborg/Marienburg. Det är en enorm medeltida borg i Polen byggd av Tyska orderns riddare under 12 och 1300-talet för att behärska de områden man erövrat längs Östersjökusten. Den står kvar än idag, även om stora delar är restaurerade och inte i original, eftersom den bombades av Röda armén under slutfasen av andra världskriget.

Nazisterna lockades av och hyllade Tyska ordern som förkämpar för den tyska nationalism som de representerade. Detta trots att nazismen var antireligiös och tyska ordern av sin natur strängt religiös. Borgen fick ett symbolvärde och nazisterna stannade kvar för att försvara borgen mot hopplösa odds och med den självklara utgången att borgen till stora delar förstördes.

När jag skrev om borgen fick jag en privat guidning och min guide pratade om gömda tunnlar fyllda av nazistiskt plundergods...

Hur som helst är borgen verkligen värd ett besök. Den ligger ungefär en och en halv timmes bilfärd från Gdansk (Danzig) i norra Polen.

Men vad har allt detta med Sveriges historia att göra? Jo det bara råkar vara så att i slutet på boken Sveriges historia band 2 berättar Dick Harrisson om Tyska ordern och i samband med det finns en bild på borgen. Samtidigt som jag skrev i Populär Historia skrev också Dick där och hans specialområde är ju medeltiden...

Lite löjligt kanske att bli upprymd av en sådan sak. Men det känns ändå uppmuntrande på något sätt.

Bilderna publicerade här kom inte med i Artikeln i Populär Historia eftersom de inte passade. Det var vinter när jag var där men vår när det var dags för publicering. Jag gillar den dystra och karja stämning som de vintriga bilderna på Malborg förmedlade. Känns helt rätt för att illustrera Tyska orderns stränga, kärva och skoningslösa kristendom. Den första bilden visar den syn som mötte en besökare på 1300-talet. Huvudporten mellan de två runda tornen nåddes via en lång bro över floden Nogat. Den pampiga byggnaden till vänster om porten var högmästarens palats. Den andra bilden visar bronsskulpturer på de mest beryktade högmästarna, som alltså var ledarna för ordern. Den tredje bilden är på en liten djävul som sitter på en potta. Han visar vägen till toa-tornet.

Min artikel om Marienburg finns att läsa under etiketten MINA ARTIKLAR.

Peter Englunds "Poltava" - milstolpe eller sidospår

Poltava innebar början på något nytt. Populärt skriven historia, skriven av en akademiker och en dundrande försäljningssuccé. Peter Englund är min absoluta favorit bland historiska författare, men fram till nu i sommar hade jag inte läst Poltava. Nu var det läge.

Vad var det då som Englund gjorde så bra? För det första är ämnesvalet smart. Han placerar sig i centrum för det drama som var Stormaktstiden. Han skildrar det kanske mest dramatiska och avgörande slaget. Krig är det bästa, och slag med avgörande betydelse för ett lands historia ännu bättre om det ska bli en försäljningshit. Men det som är så oerhört bra är framför allt hur läsaren får följa enskilda människor och deras öden mitt i den brutala verkligheten. Historien får liv i alla enskilda öden, i de små detaljerna - allt det som akademiska historiker och översiktsverk oftast utelämnar. Det känns som att vara där. Det fantastiska är att det dessutom kommer ur en oerhört djup och ingående kunskap om händelserna och personerna mitt i dem. Personerna och vad de var med om är inga påhitt.

Samtidigt med att Peter Englund skrev Poltava arbetade han på sin doktorsavhandling om svensk 1600-talsadel och deras världsbild. Källmaterialet och litteraturen måste ha varit på många punkter densamma. Kanske satt han djupt insjunken i brev eller memoarer skrivna av någon 1600-talsädling och för tjugonde gången dök det stora nederlaget upp. Frågan om vad det egentligen var som hade hänt måste ha upptagit stor del av de gamla krigarnas tankar. "Kanske skulle jag skriva en bok". Jag måste fråga honom hur det gick till någon gång, om jag får chansen.
På 1980-talet blev det bland historiker populärt att skriva vad som kallades Mentalitetshistoria. Peter Englund var en sådan historiker. Det handlar om att tränga in i människornas tankevärld och försöka förstå hur de såg på och tolkade världen. Världsbilder har genom historien varit i ständig rörelse och de ideal som drev en 1600-talsädling känns på väldigt många sätt främmande idag. I några passager i boken skildrar Englund religionens viktiga roll i krigföringen. Hur krigarna kände att de slogs med gud vakande över dem. Han skildrar också den vidskepelse som frodades. Han berättar också om hur den moral för hur en krigare ska bete sig i krig tedde sig. Han målar också upp bilder av hur deras kroppar trasades sönder av kanonkulor och kartescher (som ett jättelikt hagelskott fast i kanon). Mentalitetshistorikerns perspektiv är som gjort för att få de enskilda människorna att träda fram och bli till kött och blod (och tanke).

Språket, gestaltningen och dispositionen i boken är oklanderlig. Englunds sätt att formulera sig är inte på något sätt smittat av språket i de källor han använt sig av och inte heller av det akademiska språket. Han har full kontroll och vet vad han vill åstadkomma.

I många länder är skillnaden mellan historia som vetenskap och publik historisk litteratur mycket tunnare än i Sverige. Från både USA och Storbritannien väller det fram populärt skriven historia, skriven av välrenomerade historiker. Svensk historieskrivning följer mer den Tyska i fotspåren där den vetenskapliga exaktheten och teorierna värderas högre än den historia som riktar sig till allmänheten. Så har Peter Englund blivit en ivrigt följd förgrundsgestalt för historikersverige. Nej knappast.

Jag för min del hoppas att den populärhistoriska boomen som pågår just nu också ska resultera i att fler historiker och blivande historiker blir intresserade av att skriva för en större publik. Men för att den akademiskt skrivna historien ska kunna bli publik tror jag att forskarna måste tänka på det från början i forskningsprocessen. Att göra som Englund gjorde och fundera på hur de kan använda samma material som de forskar på till att också skriva populariserad historia. Det ska jag göra.


Läs i Fokus om Historieboomen. Från den 27/4: www.fokus.se/2010/04/harrisons-hektiska-tid/

Peter Englunds hemsida om Poltava mm: http://www.blogger.com/www.peterenglund.com/andrabocker_poltava.htm