Om Moderaterna och kampen för rösträtten - hur var det?

Viktor Lundbergs bok om
 rösträttsrörelsen från 2007.
På omslaget: Sinnebild av orättvisa;
 rösträtt efter inkomst.

Jag har tidigare här på Med öga för historia, skrivit om den svenska rösträttsrörelsen (Demokrati då och nu del 2: Den svenska demokratirörelsen). Den bygger främst på två böcker; I kamp för demokratin: rösträttsrörelsen i Sverige 1866-1900 av Torbjörn Wallinder, och ett av standardverken för svensk politisk historia, Sverige efter 1900: en modern politisk historia av Stig Hadenius. Jag rekomenderar de som vill sätta sig in i vad rösträttsrörelsen innebar, vilka som drev den och vilka dess motståndare var, att läsa dessa; eller att använda sig av min text. Min text om rösträttsrörelsen går inte in på alla detaljer. Den målar främst upp det stora sammanhanget. Det var ett 50 år långt skeende vilket innehöll många vändningar. Väljs bara vissa begränsade delar ut ur helheten kan historien lätt förvrängas. Det är nämligen sant att det var en konservativ regering som var arkitekterna bakom rösträttsreformen 1908. Men det krävs inte mycket efterforskningar för att förstå att det var ytterst motvilligt och framtvingat. Reformen var ett sätt för högern att rädda så mycket inflytande som möjligt. Genom att driva igenom en begränsad reform hoppades de kunna hejda fortsatta och mer långtgående krav på rösträtt. Den svenska demokratins införande präglades inte av stora revolutionerande hopp, utan av många mindre steg där de som gynnades av tidigare förhållanden (högern) pragmatiskt försökte säkra så stort inflytande som möjligt.

Men hur var det nu med moderaternas "historierevisionism". Den är inte ett försök att rakt av sno åt sig äran av att ha infört rösträtten utan snarare ett försök att associera sig med historiens kamp för rättvisa, och däribland för rösträtt: "Vi människor har en stark känsla för rättvisa. Orättvisor upprör oss ofta djupt. Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande. En viktig utgångspunkt är att alla ska kunna utveckla sina liv oavsett bakgrund." - utdrag ur Moderaternas nya idéprogram.

Tveksamt informerad

Vad är då problemet med det? Det är väll knappast någon som tror att dagens moderater inte är för rösträtt och vill återinföra ett system med rösträtt efter inkomst eller förmögenhet (det system de konservativa försvarade i början av 1900-talet). Problemet är kanske framför allt att den här typen av glidande formulering riskerar att få människor att tro att högern i Sverige varit drivande för rösträtt, när det var tvärtom. När till och med moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten, som bör vara en av de mest insatta i ett nytt partiprogram, verkar ha problem med att förstå att programmet skriver om "vi människor" och inte om "vi moderater" är det kanske läge för ett förtydligande. Framför allt är det pinsamt att Arkelsten har så dålig koll på både svensk politisk historia och sitt eget idéprogram.

I debattens spår har mer utpräglade historierevisionister vädrat morgonluft. Det har i debatten kring idéprogrammet på olika ställen dykt upp påståenden där högerledaren Arvid Lidmans regering framställs som drivande i rösträttsfrågan, och att högern minsann visst var med och drev igenom rösträtten i Sverige. I Svd skriver "historikern" Anders Edwardsson om att Arkelsten hade rätt i  "Sorgligt att Arkelsten backade" men blir grundligt tillbakavisad av Håkan Holmberg i "Fakta ska inte bortförklaras". Även i kommentatorsfältet till Dick Harrissons "Historiebloggen" finns sådana påståenden. Det dessa gör är att välja ut enskilda fakta och ignorera det politiska och samhälleliga sammanhanget. Resultatet blir en förvriden och politiserat propagandistisk bild av historien.

Läs även det här mycket bra blogginlägget av Jesper Strömbäck som sammanfattar kontroversen kring idéprogrammet och tipsar om en bok som lanserar begreppet "truthiness".