Utbyte med ryska historiker på Göteborgs universitet

Sedan Glasnost i mitten av 80-talet har ryska historiker kunnat arbeta under i stort sett samma förhållanden som historiker i väst. Men vi vet mycket lite om dem, även om de bästa. Detta enligt Lennart Samuelsson, ekonomihistoriker på Göteborgs universitet.
– Förutom språkbarriären finns det ingen marknad i väst för kvalitativa verk som handlar om rysk historia. Det som går hem är översättningar av underhållande populärvetenskapliga böcker om ”stora personligheter som gör historien”. Men faktum är att det finns mycket bättre skildringar i Ryssland om till exempel Stalin, terrorn och Gulag än de som skrivits av västeuropeiska forskare som gjort anspråk på att vara ”pionjärer på området”, säger han i en intervju på GU:s hemsida.


Den 14:e april kl 16.15-18 håller Leonid Borodkin en föreläsning i Stora hörsalen på Humanisten om Tsarryrslands ekonomi. Workshopen dagen efter signalerar startskottet på ett samarbete mellan historiker på GU och ryska historiker. För mer information följ länken ovan.

Demokrati då och nu del 3: Ung man sätter världen i brand

Den 28:e juni 1914 mördades kronprinsen av Österike-Ungern och världen skulle aldrig bli sig lik

Plötsligt stod bilen bara där. Helt oväntat. Vägen låg öppen mellan Gavrilo Princip och kronprins och Franz Ferdinand och hans fru. Princip rusade fram och brände med sin revolver av de skott som skulle få så långtgående konsekvenser för världens historia. Det är nästan omöjligt att föreställa sig hur. Världen kunde ha tagit en annan riktning. Eller var hans handling bara en av många möjliga tändande gnistor?  Här ska jag försöka reda ut den kanske viktigaste aspekten av de omvälvningar som blev en direkt eller indirekt konsekvens av världshistoriens viktigaste händelse - den Europeiska demokratiseringen.

Gavrilo Princip var medlem i en serbisk
 nationalistisk terrorgrupp. Giftet han
tog efter mordet var för svagt och han
dömdes till livstids fängelse. Dog 1918.

Om man bortser från att skotten i Sarajevo kanske mest var en förevändning för ett krig som troligen hade kommit ändå, måste man ändå säga att detta var den händelse med mest långtgående konsekvenser, för om inte världen, så åtminstone Europas historia. Så är det oftast med enskilda händelser i historiens gång. Historiens drivkrafter ligger djupare i förändringar av maktbalanser, teknik, institutioner, klimat, idéer och ekonomiska förhållanden. Den enskilda händelsen var, i det här fallet, smällen som utlöste lavinen. Den lavin som innebar bankrutten för alla styrelsesätt, utom demokratin.

Vilka var då konsekvenserna av skotten i Sarajevo. För det första och framför allt var det den utlösande faktorn till det mest blodiga och destruktiva krig som mänskligheten hittills hade sett. Ur den enorma urladdning som var första världskriget föddes det moderna mänskliga samhället, och det feodala dog sin slutgiltiga död. Ur dess ruiner växte Europas nationalstater fram. Ett folk, en stat, blev den kraftfulla maximen för framtidens Europeiska stater. Nästan alla var demokratier men många av dem skulle inte klara mellankrigstidens påfrestningar med ekonomiska och politiska kriser. En efter en föll de och blev kommunistiska och fascistiska diktaturer. Den demokratiska traditionen var inte stark och många litade på starka män och snabba lösningar. Framtiden var på inget sätt säker.

Mohammad Bouazizi sätter sig själv
och arabvärlden i brand 2010

Det är lätt att se historien som en linjär utveckling från då till nu, men mycket hade kunnat vara annorlunda. Att det skulle bli den parlamentariska demokratin, i allians med den liberala kapitalistiska ekonomiska modellen, som skulle bli vinnaren, är ingen självklarhet. Nu kan det kännas så, när land efter land, folk efter folk, söker demokratins frihet och kapitalismens välstånd. Det känns som en ostoppbar naturkraft och kanske är det så nu. I alla fall så länge jordens resurser räcker för en växande befolkning med allt högre krav på materiellt välstånd.

Hur som helst var det ur det första världskrigets blodbad som den första vågen av demokratisering föddes. Många historiker ser andra världskriget som en direkt följd, nästan oundviklig, på det första. När det var över hade fascismen gjort sig slutgiltigt bankrutt. Ytterst få trodde på den som en väg framåt. Återstod gjorde demokratin och kommunismen. Kommunismen behövde ytterligare 45 år på sig att bevisa sin långsiktiga svaghet. Efter mänsklighetens blodigaste århundrade, ett blodbad som började i baksätet på kronprins Franz Ferdinands cabriolet, står hoppet till den bräckliga demokratin, och den dröm om folkens frihet som den symboliserar.

Se även: Del 1: Demokratin sprider sig 1918 och Del 2: Den svenska demokratirörelsen

Ulla, kvinnorna och jag

Tillbringar mycket tid på arkivet just nu. Det är ganska ensamt. Bara jag och gulnade dokument från en annan tid. Men häromdagen träffade jag någon. Vi satt i varsitt hörn av lokalen. Hon med sina bruna lådor med dokument, och jag med mina tunga liggare från mellankrigstidens fattigvård. Vi satt där, koncentrerat hela dagen, men när klockan började närma sig stängning reste hon sig och frågade vad jag sysslade med. Jag berättade och hon lyssnade intresserat.

Helene Ugland

Ulla skriver på en bok som blandar historia med inlevelse, ja en historisk roman helt enkelt, där hennes mormor är en viktig karaktär. I arkivet ville hon få veta om hennes mormor fött alla sina tio barn hemma, och i så fall vem barnmorskan var. Mormor i Annedal skiljde sig 1916 och blev ensam med 10 barn i en tid före alla typer av trygghetssystem. Hon fixade det. Det visar sig att Ulla identifierar sig med starka kvinnor. Hon har skrivit en uppsats på universitetet om Helene Ugland, arbetar- och kvinnosaksagitator under 1900-talets första decennier. Hon har skrivit en annan om Selma Lagerlöf. Hon har recenserat böcker för Dala-demokraten. Hon är politiskt intresserad. Hon skriver en blogg om tiden.
Hur kan det vara möjligt. Hur kan jag, med mina snäva intresseområden, hitta någon precis likadan (Ja, förutom det där med kvinnosakskampen då.). Jag är helt förbluffad.
Ulla fick mig att inse några saker. Som historisk journalist är inlevelseförmågan, förmågan att visualisera för sig själv en annan tid, att lämna den här tiden, och förstå att livets förutsättningar och regler varit helt annorlunda, av största betydelse. Verklig inlevelse är en hisnande resa till en annan verklighet. Det gäller att inte tappa bort det i den akademiska världens teknikaliteter. Närmaste vägen dit är att som Ulla utgå från en verklig person som man är släkt med och/eller känner släktskap med.
När man sysslar med politisk historia försvinner oftast kvinnorna. De som nådde den yttersta makten var nästan alltid män, och det är de som vi minns, men kvinnorna fanns också alltid där, ofta osynliggjorda i historieskrivningen.
Kvinnor påverkades också ofta mer av politikens resultat än vad männen gjorde. För att förstå vad politik betyder behöver man ibland påminna sig om vad den inneburit för den vanliga lilla människan, och de kvinnor som kämpat och mycket sällan satt sig själv främst. Politik är kanske mer än något annat maktens samspel med vardagen, och att förstå dåtidens vardag är en förutsättning för att förstå dåtidens politik. Barnmorskan hon hette Nanny och hon hjälpte Ullas mormor att föda nio av hennes tio barn - hemma i den lilla ettan i Annedal, Göteborgs äldsta och nu rivna område med landshövdingehus.

PS. Hör gärna av dig Ulla

Fångad i nationen? Svenska historikermötet i Göteborg

Den 5-7 maj hålls det årliga historikermötet där Sveriges historiker träffas och diskuterar kring ett utvalt tema. I år är det Historia i Sverige - fångad i nationen? som är huvudtema. 


"Alltsedan historieämnet etablerades som vetenskap under 1800-talet har dess fokus varit nationen och nationalstatens historia. Historievetenskapen fick därmed en nationellt legitimerande funktion. Den politiska historien, de politiska händelserna och institutionerna, stod länge i centrum. När den nationellt legitimerande funktionen ifrågasattes och sedermera övergavs fortsatte nationen att ändå utgöra historieforskningens ram. De nya forskningsinriktningarna som tog form under 1960-talet och framåt bröt inte mot det nationella paradigmet.

Det nationella paradigmets livskraft har inneburit nackdelen att perspektiven blivit onödigt snäva. Men det nationella perspektivet har också resulterat i fördelen att vissa frågor har fördjupats." - Programförklaring till plenum på första dagen av historikermötet.

Det här är ett ämne som verkligen engagerar mig. Jag är övertygad om att det snäva svenska perspektivet gjort svenska historiker i viss mån blinda för det europeiska sammanhang som vår historia är oupplösligt bundet till. (Dessutom har Europa och Sverige, i flera tusen år, på olika sätt varit förbunden med resten av världen.) Den svenska bedriften, de svenska krigen och så vidare har varit i fokus. Men tänk att istället för att skriva om till exempel stormaktstidens krig ur ett svenskt perspektiv, även ha med ett lika fullständigt Tyskt eller Polskt perspektiv. Då skulle en betydligt mer fullständig bild av krigets villkor och vansinne framträda.

Frågan om att göra historien gränsöverskridande istället för gränsbyggande är något som verkligen känns viktigt för mig. Vi är trots allt bara en mänsklighet på ett litet blått sandkorn i universum. För att lösa våra problem måste vi enas, och då måste vi börja få ihop vår världs historia till en historia, där individer, stammar, klaner, folk och stater erkänner att de bara är en pusselbit i något större helt. Ett helt där ett liv alltid är lika mycket värt, och vår planet är något vi förvaltar tillsammans till kommande generationer.

Här är några texter jag skrivit som rör sig kring detta tema:

Demokrati Då och Nu del 1: Demokratin sprider sig från Tyskland till Sverige 1918

Integration eller assimilation - Sverige är inte USA

Fallet Finland och vikten av en transnationell historieskrivning

Den nationalistiska återvändsgränden

Goldhagendebatten

Den serbiska historiaprofessorn

Nazisternas socialism, vad var det?

Samma ideologi?

Jag har den senaste tiden stött på påståendet att det Nationalsocialistiska arbetarpartiet, ja nazisterna alltså, framför allt var en socialistisk rörelse, och inte en nationalistisk. Poängen verkar vara att all verklig ondska i världshistorien beror på socialismen. Bland annat dök påståendet upp i en riksdagsdebatt om händelserna i arabvärlden, där en sverigedemokrat lyckades klämma in det. Just nu läser jag en bok av statsvetaren, idéhistorikern, publicisten och demokratikämpen Herbert Tingsten som skrev om socialismen i den nationalsocialistiska ideologin redan 1935. Han försöker här påvisa hur uttunnat begreppet socialism blivit i den nazistiska ideologin, så långt att den bara blivit en slogan. Det kanske inte riktigt stämde. Nazismen hade faktiskt socialistiska drag och fick det än mer efter 1935. Att socialismen var absolut underordnad nationalismen, är ändå tydligt. Det är nationen som är målet, socialismen är endast ett verktyg, och en del i det populistiska misch-masch som var den nazistiska ideologin. 

Utdrag ur: BEGREPPET "SOCIALISM" I NATIONALSOCIALISMEN (länk till hela texten (11 sidor))

Herbert Tingsten

Nationalsocialismen har aldrig varit en socialistisk rörelse i den meningen, att den som mål uppställt en mera generell socialisering av produktionsmedlen. Partiprogrammet av år 1920 - förklarat oföränderligt år 1926 - innehåller likväl socialistiskt färgade programpunkter, och krav på en del socialiseringsåtgärder framfördes länge i partiets propaganda. Allteftersom partiet förvandlades till ett medel för den borgerliga reaktionen mot socialismen förtunnades eller avskrevos emellertid de socialistiska kraven, de radikala grupperna inom partiet avsöndrades, och partiets politik och propaganda inriktades på bevarande av den privatkapitalistiska produktionsordningen i hägnet av en auktoritär stat. Med uppgörelsen i juni 1934 (de långa knivarnas natt, ögats anm.) synes partiets utveckling på denna punkt tills vidare vara avslutad.(Det var den inte, se diskussion nedan, ögats anm.)

Socialist är var och en, som icke känner något högre mål än sitt folks väl, heter det i ett Hitlertal, i ett annat, att socialism innebär, att varje medlem av ett folk sättes på sin rätta plats. Socialism är "folkgemenskap eller kamratskap", skriver Goebbels. Socialismen är ett arv från den preussiska armén, från den preussiska byråkratin; "det var denna socialism, som gjorde det möjligt för Fredrik den store och hans grenadjärer att föra krig under sju år".

Wilhelm Frick

Socialism "är oavlåtligt förverkligande av en inre hållning, som ej begär något för det egna jaget och är beredd att göra allt för folket" (Wilhelm Frick). Socialismen är "ett folks sedliga, liksom nationalismen dess fysiska självhävdelse" (Walter Köhler). Skillnaden mellan rik och fattig förnimmes föga, då den nationella stoltheten delas av alla.

Den sanna socialismen har intet att göra med produktionssystem eller ekonomiska förhållanden. Från den materialistiska tidsåldern, skriver Köhler, ledare av partiets utskott för ekonomiska frågor, "stammar vidskepelsen, att en bestämd produktionsordning vore nödvändig för socialismens genomförande. Men en sådan uppfattning överskattar i hög grad de ekonomiska förhållandenas roll i folkets liv."

Den tyska socialismen är, förklarar Wilhelm, icke i första hand en ekonomisk eller social teori, den avser icke egendomens fördelning. "Den nationalsocialistiska staten exproprierar ej och förstatligar ej." Marxismen hade sin rot i kapitalismen, ty den ville "bara" föra över egendomen från enskilda till staten. Nationalsocialismen lägger tyngdpunkten på den etiska uppfattningen; den kräver visserligen, att kapitalet förvaltas väl, men anser det ej så viktigt vem som äger produktionsmedlen och hur mycket som äges av var och en. Endast nazismen är därför verkligt antikapitalistisk.

Ley (Robert), arbetsfrontens chef, framhåller oförtrutet i sina tal till arbetarna, att arbetet är en välsignelse, icke en börda, att man icke arbetar för att förtjäna pengar, utan på grund av ett inre tvång. "Vad är arbetets syfte? Varför bära människorna inom sig en drift att bygga, att skapa, att uppfinna, att bruka jorden? Det kan icke vara en magfråga. Det är den längtan till det eviga, som finnes hos varje människa... Därför kunna vi också utan svårighet mäta arbetets lön. Den ligger i detta eviga, icke i det materiella." "Arbete är icke till för lönens, för pengarnas skull, utan arbete är självändamål." För den materialistiskt inriktade, som icke övertygas av detta resonemang, har Ley andra argument i beredskap. "Konsumtionsskillnaden människor emellan är ju så liten. Begreppen rikedom och fattigdom ha icke gjort människorna missnöjda... Även den rike kan ju blott uppehålla sig i ett rum, blott sitta på en stol, han kan ju inte äta mer än ett stycke kött." Beror överhuvud lyckan på pengar? "Vad betyder lycka, frihet, rikedom, allt gods i denna världen? Den hetsade bondhustrun är lycklig, under det att den rike bankiren alltid är missbelåten... Fri, i sanning fri, är den, som har lagbundenhetens och harmonins livsåskådning till grundval och därför i alla livets förhållanden är i stånd att övervinna den lymmel, som bor i hans inre" ("den inneren Schweinehund"). Så talar "arbetets ledare" till de på sina arbetsplatser uppställda massorna.

Det är ett välkänt förhållande, att de borgerliga diktaturerna i sina ideologier infogat åtskilliga begrepp, som i de demokratiska staterna, och särskilt inom de politiska riktningar, vilkas besegrande är diktaturens huvudsyfte, erhållit en stark värdebetoning. Så t. ex. ha orden demokrati och frihet i fascistisk och nazistisk teori anammats i betydelser, rakt motsatta dem, som tidigare varit de härskande. Nazismens annektion av begreppet socialism är även ett uttryck för denna tendens. Socialismen blir en känsla av solidaritet eller en etisk uppfattning. För proletariatet skall föreställningen om nationens storhet, om arbetets ideella innebörd, vara vägledande; den ekonomiska ersättningen för arbetet blir en underordnad sak jämförd med dettas inre, andliga värde. Men i företag och affärer behövas de ekonomiska lockmedlen; näringslivet måste därför vara fritt. Generöst socialiserar och fördelar man de högre, moraliska värdena; inom begränsade folkgrupper stanna de föraktade materiella tingen — makt och pengar.

Herbert Tingsten 1935 (Lägg märke till årtalet. Tre år efter Hitlers maktövertagande och före man fullt ut kände till vilka konsekvenser nazistisk ideologi skulle få.)

Tingsten menar alltså att begreppet uttunnades till att representera något helt annat. Det användes flitigare och flitigare så som diktaturer gärna kallar sig demokratiska fast de representerar motsatsen. Med socialism menade nazisterna till sist bara nationell sammanhållning och uppslutning bakom eliten.

Men kanske är Tingstens bild en förenkling och ett tidsdokument på flera sätt. 1935 var den allians med de konservativa och industrin som ledde Hitler till makten fortfarande i färskt minne och eftersom maktpolitiken var överordnad tonades de socialistiska inslagen ner. Till bilden hör också att nazistena faktiskt byggde upp ett nytt socialförsäkringssystem för tyskarna, gav dem en längre semester och lanserade storstilade planer för bostadsbyggande. Han skapade, främst genom sin rustningspolitik, arbeten i överflöd i ett land som tidigare plågats av en enorm arbetslöshet. Med tiden och under kriget ägde även förstatliganden i stor skala rum. Tyskarna och de tyska arbetarna fick det faktiskt materiellet sett bättre under Hitler, åtminstone till en början. Det var så han vann över folket på sin sida. Men det var en socialism bara för tyskarna och på alla andras bekostnad, då den betalades genom utplundringen (ner till minsta guldplomb) av judarna och av de under andra världskriget ockuperade länderna (Se även denna recension av Götz Alys - Hitlers folkstat).

Så visst hade nazisterna många socialistiska drag, men mest centralt i deras ideologi var ändå nationalismen. Folket och staten och deras ärorika krigiska förflutna flöt ihop. Nationen måste hålla samman mot det utomstående hotet. De kommunistiska barbarerna i öst, de utsugande kapitaliststaterna i väst och det inre hotet - judarna. Socialismen var för nazisterna ett verktyg i nationalismens tjänst. Så när sverigedemokrater pratar om nazismen som en socialistisk rörelse glöm då inte den verkligt betydelsebärande första delen av paritnamnet - National - som i nationalist.

Demokrati Då och Nu del 2: Den svenska demokratirörelsen

Samling inför demonstration Norra bantorget i Stockholm

Tes 2: Inte förrän folket i en demokratirörelse säkrat allmän och lika rösträtt är de nöjda. Det är en fråga om värdighet.

Gripen demonstrant 1917

1917 kokade det i landet. Ute i Europa rasade första världskriget och i dess skugga började livmedlen att tryta. Hungerkravaller bröt ut i flera Svenska städer. Under våren passerade Lenin Stockholm på väg från exilen mot Petrograd och ryska revolutionen. I juni talade Hjalmar Branting vid en rösträttsdemonstration som spårade ut i kravaller, efter att ridande polis hårdhänt ingripit mot demonstrationsdeltagarna. Socialdemokraterna splittrades och fick en radikal utbrytare i Sveriges socialdemokratiska vänsterparti som förde en kraftfull revolutionär retorik. På hösten samma år hölls val där socialdemokraterna för första gången blev det klart största partiet, och liberalerna även de större än högern. De båda första var den tidens vänster och förespråkare för allmän rösträtt. Men rösträttsmotståndarna i den av högern dominerade första kammaren vägrade ge upp sina privilegier. För en reform krävdes godkännande i båda kamrarna.

"Det är skam, det är fläck på Sveriges banér
 att medborgarrätt heter pengar"

Den svenska demokratirörelsen tog sina första stapplande steg efter ståndsriksdagens avskaffande1866. Det nya systemet med en tvåkammarriksdag var lika odemokratiskt som sin föregångare men bar på en demokratisk potential. Istället för börd, anor och prästerskap byggde det nya systemet på rikedom i pengar och fastighetsinnehav. Inkomstreglerna gjorde att bara 20 % av Sveriges män över 21 var röstberättigade. 1899 hade andelen ökat till 25 % på grund av den allmänna välståndsökningen. Det gjorde Sverige till ett av de länder i Europa med mest odemokratiska röstregler.

Kraven på utökad rösträtt skulle komma att rida på den våg som var industrialismen och dess konsekvenser. Det var först under 1800-talets tre sista decennier som industrialisering och urbanisering tog fart på allvar i Sverige. Under den tiden fördubblades de sysselsatta inom hantverk och industri. De som levde på jordbruk minskade kraftigt och var vid sekelskiftet nere på något mer än hälften. Det var den nya större medelklassen och arbetarklassen som blev drivande i utvecklingen mot demokrati.

Det började i medelklassen där liberalerna växte i styrka med sin bas i den nya medelklassen. Den tidiga rösträttsrörelsen dominerades av liberaler, men inte alla liberaler var rösträttsförespråkare. Inte heller fanns det några partier i den mening vi menar idag. Redan 1867 drev så kallade nyliberaler (inte att förväxla med det sena 1900-talets) frågan om allmän rösträtt men som en liten minoritet. Liberala arbetarföreningar var också tidiga förespråkare. I början av 1880-talet drevs frågan om utökad rösträtt även av Bondeförbundet, men senare blev de allt mer konservativa.

Sveriges allmänna rösträttsförbund tillkom som en reaktion mot en riksdag där rösträttsfrågan hade trängts tillbaka. Förbundet dominerades kraftigt av liberaler men var öppen för alla. Även socialdemokrater från det nybildade partiet (1889) engagerade sig. Efter förslag från Hjalmar Branting anordnades val med allmän rösträtt till så kallade folkriksdagar. Kampanjen var lyckad och man lyckades övertrumfa de vanliga valen i antal röstande. I den nya folkriksdagen var 3/4 delar liberaler och resten socialdemokrater. Andra aktiviteter var pengainsamlingar, spridandet av pamfletter och namninsamlingar. 1900 upplöstes rörelsen och blev grunden för ett nationellt liberalt parti - frisinnade landsföreningen - som tillsammans med socialdemokratin fortsatte kampen för allmän rösträtt.

Poliskravaller vid rösträttsdemonstration 1902

Rösträttsförbundet nådde inga direkta framgångar och Socialdemokraterna ville mer, de var trotts allt de som allra mest stängdes ute av rösträttsbestämmelserna. Rösträttsfrågan var den alltigenom överskuggande för den tidiga socialdemokratin. De ville slopa alla inkomstkrav medan liberalerna istället ville mildra kraven och gå stegvis fram. Socialdemokraterna var också beredda att ta till mer radikala metoder. Demonstrationer och arbetsnedläggelse användes som vapen och storstrejk hotade. I samband med riksdagens rösträttsdebatt i maj 1902  gjordes allvar av hoten om storstrejk med allmän arbetsnedläggelse i tre dagar. Det blev en kraftfull demonstration av den unga socialdemokratins och fackföreningsrörelsens maktmedel i kampen för rösträtt.

Vid valen 1905 lyckades liberalerna och socialdemokraterna få majoritet i den andra kammaren. Allt fler i medelklassen hade fått rösträtt på grund av stigande inkomster. Även många arbetare hade nu fått rösträtt. Rösträttsförespråkarna var för första gången i majoritet. Men det var inte bara från andra kammaren makten utgick. Kungen och den första kammaren hade lika stor tyngd och utgjorde en konservativ bastion. Ledaren för liberalerna - Karl Staff - var en stark rösträttsförespråkare och vägrade delta i en regering som inte lovade genomföra en reform. I ett försök att blidka rösträttsförespråkarna, och samtidigt behålla sitt inflytande, genomfördes den första reformen 1907, som gav allmän rösträtt till män i valen till andra kammaren. Men ännu saknade kvinnorna rösträtt, och i kommunalvalen som låg till grund för representationen i första kammaren fanns inkomstspärrarna kvar.



Med reformen vann högern tid, men målet för rösträttsförespråkarna var inte nått. Första kammaren och kungen fortsatte att blockera allmän rösträtt i ytterligare 10 år. Förändringarna av rösträtten till första kammaren var inte tillräckliga. Snart återupptogs kampen.

1918 var tiden mogen. Under våren lade den nya majoriteten i andra kammaren med socialdemokraterna i spetsen fram ett förslag till allmän rösträtt. Även denna gång vägrade första kammaren att rösta igenom förslaget. Men oroligheterna tilltog och i spåren av den internationella revolutionära oron blev trycket för stort. På hösten lades ett ännu radikalare förslag fram än under våren och den här gången gick det igenom. Pressen på första kammaren hade varit hård och rösträttskampen pågått länge, både i och utanför riksdagen. Folkets kamp hade till sist burit frukt.

Läs om händelserna 1918 i första delen om Sveriges demokratisering med paralleller till utvecklingen i Arabvärlden av idag: Demokrati Då och Nu del 1: Demokratin sprider sig från Tyskland till Sverige 1918.

PS. Intervju med Signe Johansson som deltog i protesterna för allmän rösträtt:

Signe Johansson var seg. Knappt tjugo år gammal gick hon med andra kvinnor i ett demonstrationståg på Emmabodas enda gata. Polismän till häst följde efter på nära håll, ditskickade av stadens politiker.
- Vi måste hålla oss i rörelse. Om vi stod stilla kom de fram och slog till oss, minns Signe. Jag var rädd men jag gav mig inte. Vi var unga och oerfarna men vi visste vad vi ville.

PSS. Medborgarsång - Werner von Heidenstam

Så sant vi äga ett fädernesland,

vi ärvde det alla lika,

med samma rätt och med samma band

för både arma och rika;

och därför vilja vi rösta fritt

som förr bland sköldar och bågar,

men icke vägas i köpmans mitt,

likt penningapåsar på vågar.

Vi stridde gemensamt för hem och härd,

då våra kuster förbrändes.

Ej herrarna ensamt grepo till svärd,

när varnande vårdkase tändes.

Ej herrarna ensamt segnade ner

men också herrarnas drängar.

Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,

att medborgarrätt heter pengar.


Heidenstam blev med tiden allt mer konservativ och skeptisk till den allmänna rösträtten, men hans medborgarsång hade stort genomslag inom rösträttsrörelsen.

Några nya bloggar av historiker

Historiebloggen av Dick Harrison, Flöden av teknik och näringslivshistorikern Gustav Sjöblom och Gröna små äpplen av teknik och vetenskapshistorikern Nina Wormbs är alla tillskott till min blogglista - Historia.

Fler bloggar på - Med öga för Historia

Nu kommer fler blogglistor få plats på Med öga för Historia. Tidigare har jag bara hållit koll på landets historiabloggare. Nu har jag ändrat mig och kommer även att ha med andra bloggar jag tycker är relevanta och intressanta.  Den första listan är med vetenskapsbloggare, mest statsvetare.

Demokrati Då och Nu del 1: Demokratin sprider sig från Tyskland till Sverige 1918

Första tesen: Demokratiska revolutioner har en tendens att sprida sig till grannländer som är kulturellt och politiskt lika.

Gustav V höll Hjalmar Branting
utanför regeringen 

Demokratiseringen i Sverige gick trögt. Starka konservativa krafter var rädda för pöbelns makt, tveksamma till folkets förmåga att ta förnuftiga beslut. Kungen hade fortfarande makten över vem som fick bilda regering, och den starkt konservativa och högerdominerade första kammaren i det svenska tvåkammarsystemet satte sig på tvären när frågan om allmän rösträtt kom upp. Men över hela Europa ifrågasattes den konservativa elitens förmåga att leda sitt folk på ett förnuftigt sätt. De hade störtat Europa in i det mest förödande krig mänskligheten hade sett. Många miljoner människor hade kastats fram framför fiendens maskingevärmynningar och slaktats. Gång på gång visade militärledningarna sin oförmåga att bryta dödläget. Inte minst i Tyskland ifrågasattes styret och kejsaren allt mer.

Vid den här tiden var Sverige orienterat mot Tyskland, på samma sätt som vi idag har vår kulturella och ekonomiska orientering mot USA. Vad som pågick i Tyskland angick varje svensk. Särskilt bland den ekonomiska eliten, och de konservativa politikerna och rojalisterna, sågs Tyskland som en förebild med sin utvecklade industri och sin kejsare. För de konservativa sågs Tyskland som en garant mot "det ryska barbariet" och som ett inrikespolitiskt ideal i kampen mot socialism och andra radikala (enligt dåtidens synsätt) rörelser. Den ryska revolutionen 1917 var i färskt minne och både i Sverige och i Tyskland var socialisterna på stark frammarsch. Den tyska socialdemokratin hade varit en stark inspirationskälla för sina svenska likar redan från början.

Socialisten och krigsmotståndaren Karl Liebknecht håller tal i Berlin

Före första världskriget hade socialisterna över hela kontinenten enigt beslutat sig för att motsätta sig ett krig. Arbetarrörelsen var internationell och arbetare skulle inte slåss mot arbetare. Men när kriget väl bröt ut slöt respektive länders socialister upp bakom sina egna nationer. Även så i Tyskland. Att så blev fallet hade flera orsaker, men den främsta var folkens entusiasm inför kriget före krigsutbrottet. Man ville inte gå emot folkopinionen. Besvikelsen blev stor på många håll, inte minst inom den svenska socialdemokratin.

Eric Ludendorff flydde till Sverige

I Tyskland under kriget, där allt mer av makten gled över till den tyska arméns överkommando med generalerna Eric Ludendorff och Paul von Hindenburg i spetsen, blev motståndet inom det socialdemokratiska partiet och inom hela arbetarrörelsen allt starkare. Krigslagarna tvingade fabriksarbetarna till hårda arbetsvillkor och missnöjet grodde. 1917 utbröt februarirevolutionen i Ryssland och strax efter också de första stora organiserade strejkerna i Tyskland. Två månader senare splittrades de tyska socialdemokraterna och de radikala, som också var de starkaste krigsmotståndarna, bröt sig ut. I denna utbrytargrupp fanns även de mycket radikala så kallade spartakisterna med bland andra Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht.
Drygt ett år senare slöt Tyskland en hård fred med bolshevikerna i Ryssland. Kriget i öst var vunnet, men det jäste i Tyskland och på västfronten gick det inte lika bra. I början av oktober 1918 förklarade Ludendorff inför riksdagen att kriget var förlorat, och att vapenvila borde slutas. Nu gjorde han den manöver som gav upphov till den så kallade dolkstötslegenden. Han lyckades få socialdemokraterna att överta regeringsansvaret och trupperna började dra sig tillbaka. När de hårda vilkoren för vapenvilan kom i slutet på oktober ändrade han sig, kriget skulle fortsätta. Men trupperna var i upplösning, och att fortsätta striderna var omöjligt. Så Ludendorff fick sparken av regeringen och flydde med hjälp av falska papper till Sverige. På så sätt fick den tyska socialdemokratiska regeringen senare skulden för att kriget förlorades, och för den förnedrande freden som kom. Dolkstötslegenden var född.

Soldatråd av myterister och revolutionärer

Trots att regeringen nu sökte fred beslöt flottan, mot regeringens vilja att ge sig ut för att möta den brittiska. Det blev den tändande gnistan till revolution. I Kiel utbröt myteri på flottans skepp och snart var staden i myteristernas händer. Upproret spred sig och soldater som var medlemmar av det socialistiska utbrytarpartiet bildade arbetarråd efter inspiration från de bolshevikiska sovjeterna (betyder råd). I Bayern tog ett arbetarråd makten och utropade delstaten till socialistisk republik den 7:e november. Två dagar senare abdikerade kejsaren och Tyskland förklarades vara republik. Det tyska kejsardömet hade fallit.

Även Sverige nåddes av revolutionsfeber. Revolutionsfester hölls och krav fördes fram på snabba förändringar. Kraven var radikalare än någonsin med allmän rösträtt, första kammarens avskaffande och republik. Hur djupt denna rörelse gick är svårt att säga, men ryktesspridningen var omfattande och många drabbades av panik. Helt klart är att seriösa bedömmare vid tiden fruktade allvarliga oroligheter om man inte vidtog åtgärder. Tidigare under våren hade en proposition om författningsändringar med bland annat allmän rösträtt röstats igenom i den nästan demokratiska andra kammaren, men fällts i den konservativa första kammaren. Nu lades ett långt mer radikalt förslag fram där första kammaren demokratiserades och där även kommunalvalen blev demokratiska. Nästan alla begränsningar och graderingar av rösträtten beroende på inkomst, skattebetalning och ålder togs bort och dessutom aviserades att en proposition om kvinnlig rösträtt skulle läggas fram 1919. Allt detta hände mellan den 10:e och den 20:e november, då den nya författningen klubbades igenom i de båda kamrarna. Den högerdominerade första kammarens motstånd bröts, av rädslan för den tyska revolutionen.

PS. Oroligheterna fortsatte i Tyskland och först under våren 1919 lyckades den socialdemokratiska regeringen få kontroll över situationen genom att kalla in trupper och liera sig med de konservativa. Ett uppror startat av Spartakisterna i januari slogs ner och Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades. Rådsrepubliken i Bayern krossades. Den 11:e augusti skrevs Weimarrepublikens författning på.

PSS. I spåren av det förödande första världskriget grundades en lång rad nya demokratiska stater. Det här var den demokratiska revolutionen i Europa. Demokratin spred sig. Inte alla skulle hålla. Vissa fördjupades och blev starkare (Sverige), andra slets sönder av interna motsättningar och kollapsade (Tyskland).

Det här är del ett i en serie om demokratisering, där jag drar paralleller mellan vad som hände när Sverige blev en demokrati 1918 med utvecklingen i arabvärlden just nu.

Klippanmuseum till Ostindiefararen

Snart måste Ostindiefararen Götheborg få en permanent hamn. Få projekt har varit så omstridda, men PR-vinsterna som Göteborgs stad och även Sverige gjort med hjälp av den är oomtvistliga. Med dess hjälp har band upprättats och förstärkts mellan Kina och Sverige, Shanghai och Göteborg. Nyfikenheten från Kinesiskt håll har varit i det närmaste omättlig. Det börjar bli dags att ge skeppet en plats värdig vad den givit och där Göteborg kan fortsätta att locka med Götheborg.

Bortglömt kulturreservat?

För mig finns det bara en plats - Klippan i Majorna. Historiskt är platsen helt självklar. Här ligger Sjömagasinet där lasten från Ostindiefararna en gång lastades om; de stora oceangående segelfartygen kom inte närmare Göteborg än så. Det var först i slutet på 1800-talet som hamnen började muddras upp och öppnade för fartygstrafik till Göteborgs innerhamn. Alla  stora skepp stannade vid Klippan. Majorna växte fram som ett resultat. Det var Göteborgs hamnstad precis som Pireus var det för Aten och Ostia för Rom (fast i lite mindre skala). I Majorna rumlade sjömännen runt bland otaliga krogar och bordeller. Det var Sveriges krogtätaste område. En krog var lite finare än alla andra. Det var Ostindiska kompaniets i Klippan. Huset där krogen låg finns kvar än idag, liksom flera andra byggnader som ägdes av Ostindiska kompaniet. Företaget som byggde de största båtarna i den svenska handelsflottan och som brukar kallas Sveriges genom tidernas mest lösamma företag (tveksamt om man räknar med 1900-talet). I Sjömagasinet lastades porslin, kryddor, siden och andra dyrbarheter om och fördes med så kallade hemförarebåtar in till Ostindiska kompaniets lokaler vid Hamngatan inne i Göteborg.

Vid Sjömagasinets parkering står idag en sorgligt övervuxen och oläslig skylt som beskriver Ostindiska kompaniets byggnader. Här borde Ostindiefararen Götheborgs museum och hemmahamn anläggas i direkt anslutning till Ostindiska kompaniets gamla bebyggelse vid Klippans kulturreservat. Platsen är nästan helt tom. Möjligtvis ägs en del av marken av Stena Lines Tysklandsterminal, men den delen av terminalen används så vitt jag vet mycket sparsamt. Vinsterna för området kunde bli enorma. Stena skulle kunna locka med museet för turister. Novhotell skulle kunna locka fler gäster. Sjömagasinet få fler kunder och Majorna kring Mariaplan skulle få ett lyft när turister lockades till dess mysiga kaféer och restauranger. Infrastrukturen finns redan på plats.

Gott om plats för ett spektakulärt museum

Majorna var på Ostindiefaranas tid inte bara en hamnstad utan även en varvsstad. Här fanns tre varv. Gamla varvet nedanför Stigberget, varvet Kusten vid Stenas tysklandsterminal och Nya Varvet, på platsen som fortfarande bär samma namn. Det nya museet borde knyta an till denna tradition och bli en levande plats där reparationerna av ostindiefararen görs inför öppen ridå. Museet borde bli ett levande varvsmuseum där besökarna bjuds in att hjälpa till med tillverkning av segel och repslagning.

Jag vet att alla engagerade i Ostindiefararen vill att den ska fortsätta segla. Det ska den också göra. Då ska man kunna följa båtens resor från museet via storbildsskärmar. Besökarna ska kunna ha frågestunder via länk med de som seglar båten och följa resorna via bloggar och gps. Ombord ska ett system av kameror kunna visa båten när seglen hissas och revas och allt annat som händer ombord. Museet ska vara minst lika spännande när Götheborg seglar som när det ligger i hamn. När skeppet återvänder hem ska "Hönsfester" hållas. Så kallades det firande som hölls varje gång en Ostindiefarare kom tillbaka efter sin långa resa.

Med museet säkras Ostindiefararens framtid. Engagemanget från kommande generationer säkras och Göteborg får en attraktion som kommer locka stora mängder besökare. Förhoppningsvis hittar även den kommande stömmen av Kinesiska turister hit. För snart kommer de med fulla plånböcker, och inget i Sverige är så känt i Kina som Ostindiefararen. En present till Göteborg värdig 400 årsjubileet kanske?

I GP idag, både på debattsidan och ledarsidan har en diskusion kring ostindiefararen framtid startat. Men som vanligt lyser kunskapen om det historiska sammanhanget med sin frånvaro.

Läs mer om Majorna på Ostindiefararnas tid: 1769 - Genom Majorna och ut på Galejan.
Läs även min artikel i Populär Historia om Jacob Wallenbergs resa med Ostindiefararen Finland 1769

Ostindiska kompaniets byggnad

Ankarsmedjan

Sjömagasinet

Ångbåtsbryggan bakom Sjömagasinet

Bagarstugan

Ostindiska kompaniets krog

Oläslig skylt

Integration eller assimilation - Sverige är inte USA

Sänder ut...

USA och Sverige har helt olika förutsättningar för att ta emot invandring. Orsaken är att de historiskt grundade samhällskontrakten ser olika ut. Alla länder behöver ett sammanhållande samhällskontrakt, en inom landet allmänt accepterad berättelse om vad det innebär att vara dess medborgare. Den historiska grunden för det svenska samhällskontraktet och det amerikanska ser helt olika ut. Det utgör också grunden för varför mottagandet av invandrare har helt olika förutsättningar.

Sverige och de andra europeiska nationalstaterna har liknande förutsättningar. Själva samhällskontraktet byggdes på tankar om en historisk, etnisk och kulturell grund. Nationen var de människor som inkluderades - folket. Denna nation utgjorde skälva fundamentet för staten. Nationalstaten. Den var en ideologisk konstruktion formad av samhällets politiska och kulturella elit.

Sverige har från 1800-talet och framåt har byggts på den nationella likformighetens princip. Inte ens starka politiska motsättningar mellan kapital och arbete har kunnat rubba denna, och ett framgångsrikt svenskt samhällsbygge har av nödvändighet haft en stark nationell sammanhållning som fundament. Folkhemstankens framgång och starka lockelse ligger i tanken om nationell sammanhållning. Folkhemmet var ett tankegods som hämtades från tyska konservativa kretsar, inte från socialismens internationalism. P-A Hansson tog sina politiska motståndare begrepp och laddade det med ett socialistiskt innehåll. Hade samma tanke lyfts av högern hade den fått en helt annan nationalkonservativ innebörd. Nu blev den istället något som laddades med modernitet och framåtskridande. Svenskhetens innehåll förändrades, men ifrågasattes inte i grunden. I takt med folkhemsbyggets exempellösa framgångar blev tilltron till den svenska modellens överlägsenhet helt dominerande - så som vi gjorde i Sverige var alltid mest rationellt och moraliskt riktigt. Så var det i det 1980-talets Sverige som jag växte upp i.

olika signaler.

USA är byggt på en helt annan princip. Det är den ekonomiska tanken om "den amerikanska drömmen". Allas lika rätt att jaga efter självförverkligande i stjärnbanerets skugga. Alla har kommit till USA som invandrare och istället för maximal integration och likriktning så som i Sverige, bygger USA på ett maximalt minimum av integrering. Alla ska kunna språket och lite om den amerikanska historien. Alla ska tro på den amerikanska drömmen och på grundläggande legala principer. Detta minimum ska man tro på maximalt för att vara en god amerikansk patriot och att vara patriot är tillgängligt för alla. Dessutom är hela det amerikanska samhället uppbyggt kring dessa principer med  följden att allt bortom detta minimum skalas bort och är utsatt för ständig omprövning. Den amerikanska kulturen uppfattas av medborgarna som flexibel och i ständig förändring. När svenskarna tänker kring svensk kultur tänker de oftast på något konstant och på något från förr.

Under min uppväxt på 1980-talet blev det allt mer uppenbart att den nationella likriktningen inte höll som grund för ett sammanhållande samhällskontrakt. Invandringen av människor från en lång rad olika länder blev till ett ifrågasättande av nationalismens principer. Det uppenbart moraliskt riktiga i att hjälpa flyktingar från förföljelse och krig hade hamnat i konflikt med den princip för den samhälleliga sammanhållningen som det moderna Sverige byggts på.

Nu letar vi efter en annan grund för sammanhållning än den etniskt, kulturella svenska likformigheten. Det är en smärtsam process för många, och då måste vi veta varför den är smärtsam. Vi gillar ju väldigt ofta det som Sverige står för så som  rationalitet, hög tillit mellan människor, tilltron på att överheten vill vår bästa, gratis sjukvård, låg korruption, jämställdhet, likhet inför lagen, trygghet. Inte så att detta de facto är hotat, i alla fall inte av invandringen, men ibland uppfattas det så.

Jag har tidigare skrivit här om hur viktigt jag tycker det är att svenskar blir mer medvetna om vårt kulturella bagage. Om vi vet vad svenskhet står för är det lättare att diskutera vad vi vill av de nya svenskarna. Vill vi att de ska färga håret blont och sluta bryta och börja prata perfekt svenska (maximum) eller vill vi bara att de följer svensk lag (minimum) och varför vill vi att de ska förändra sig över huvud taget. För att väcka den här debatten har Andreas Johansson Heinö skrivit en rapport för Timbro - Integration eller assimilation? En utvärdering av svensk integrationsdebatt - där han vill lyfta upp det bespottade assimilationsbegreppet. Till skillnad från integrationsbegreppets luddighet menar han att assimilationsbegreppet ger en helt annan möjlighet att gradera och säga vad det är majoritetssamhället vill av de nya svenskarna. Naturligtvis åkte han hård kritik direkt, men kanske kan det vara starten på en diskussion om vad det är vi egentligen vill att de nya svenskarna ska göra för att de ska bli fullt ut accepterade och få samma möjligheter och ges samma acceptans som infödda etniska svenskar.

Jag är övertygad om att man måste diskutera vad den gemensamma grunden i det nya Sverige ska vara. Ska den etniska och den kulturella aspekten fortsätta att ha betydelse, eller ska vi närma oss ett amerikanskt ideal med en maximal minsta gemensam nämnare. Svaret är inte givet men den amerikanska synen känns fortfarande ganska avlägsen. Att få den svenska befolkningen med på ett sådant projekt efter två hundra år av nationell likriktning känns svårt. Då återstår frågorna: Vad förväntar vi oss av våra invandrare? Och varför då?

Läs Andreas Johansson Heinös blogg där han skriver om reaktionerna på hans rapport och ger länkar vidare.
Andreas Johansson Heinö på Newsmill, (läs också kommentarerna).

Historiska filmer # 5 - Ivanhoe

Den film som betytt mest för mitt historiaintresse är utan tvekan, ja just det - Ivanhoe. Varje nyårsdag satt jag där troget. I år firade vi nyår i ett hus i Åre och på nyårsdagen var det dags att introducera barnen till sir Walter Scotts fantastiska äventyr. Fyra familjer med nio barn - nästan alla lika fångade som jag blev en gång. Det är något visst med TV-filmen från 1982 om Ivanhoe, Rebecca, Brian Guilbert, Wamba, Robin Hood, Richard Lejonhjärta och alla de andra.

Under min barndom var medeltiden alltid grejen nummer ett. Jag hade en enorm samling LEGO borgar. Jag läste i uppslagsverk om allt som hade med riddare att göra och Ivanhoe var min absoluta favoritfilm. Det är nästan lite komiskt att när jag många år senare skrev min första artikel för Populär Historia så var det om Europas största medeltidsborg Marienburg (Läs min artikel). För mig blev medeltiden ingången till historien.

Att Ivanhoe får plats på min lista över de bästa historiska filmerna är alltså av högst personliga skäl, men jag är knappast ensam om mina varma och något irrationella känslor för filmen.




Filmen är baserad på sir Walter Scotts roman från 1819, som ses som viktig för sin tids återupplivade medeltidsintresse. Det här var under romantiken då bilder av historien skapades som sällan visat sig hålla, men som ofta visat en oerhörd motståndskraft mot ny fakta. Ivanhoe var inte tänkt som en historiskt korrekt historielektion utan mer som en fiktion i en historisk miljö. I sin filmatiserade form funkar den fortfarande som något som kittlar fantasin och får barn intresserade av riddare, jungfrur och allt annat som hör medeltidsromantiken till.

Min barndomskärlek Rebecca (Olivia Hussey)

Så trots den märkliga scenen där Richard Lejonhjärta tillsammans med Robin Hood och hans män intagit muren med stegar, men sedan hoppar tillbaka ut för att istället forcera porten, Isaac of Yorks lösskägg och de andra bristerna i den något taffliga kostymeringen, och slutscenen där Richard anländer och kastar ut stormästaren ur England bara minuten efter att Ivanhoe och Rebecca så när förlorat sina liv (kunde han inte kommit lite tidigare), så är det ett storslaget drama. En liten bit medeltidsmagi.

Top 10 Historiska filmer
1. Gladiator
2. Rosens Namn
3. Apocalypse Now - Redux
5. Ivanhoe
9. Stalingrad