onsdag 23 november 2011

Grattis! Och i Wienervald står träden kvar - Elisabeth Åsbrink

 "Nej, så gör inte en jude. Vi löser inte problem genom att ställa till med nya, vi orsakar inte bråk. Det strå som böjer sig för vinden bryts inte." Det hade varit judarnas strategi under hundratals år av förföljelser. Fly. Flytta. Ge med sig för utpressning. Härda ut. Detta är en av de linjer som löper om varandra i Elisabeth Åsbrinks - "Och i Wienervald står träden kvar" - som igår fick Augustpriset som bästa fackbok.

Men den här gången fanns det ingen väg ut. Jo, för vissa. De som med tur eller kontakter lyckades få fram rätt papper. Som Otto Ullman. Men genom boken löper flera andra trådar, som kanske mer än någon annan tidigare bok sätter fingret på Sveriges förhållande till judeförföljelserna och förintelsen på kontinenten. Genom Ingvar Kamprads vänskap med den unge Otto ställs det svenska mot det judiska, ideologi mot verklighet, tanke mot känsla. Ingvars oförstående och oreflekterade reaktioner när han ställs inför motsättningarna mellan den nazistiska och antisemitiska ideologi han förespråkade, samtidigt som hans bäste vän var jude, påminner om det offentliga Sveriges ofta oreflekterat ryggradslösa agerande. Så länge problemet inte fanns här och gränserna hölls stängda fanns inget problem. Rädslan för antisemitismens sprängkraft gjorde att man gav efter för antisemitismen. Inga judar i Sverige, inget judeproblem. 

I boken knyter Åsbrink in den politiska nivån där högern och bondepartiet var mycket kritiska till att ta emot judiska flyktingar, och där socialdemokrater och liberaler föll till föga i sammanhållningens namn.  Hon berättar om tjänstemännen på socialstyrelsen och ambassader som ofta fick agera efter eget huvud och där dessa "långskallars" (term i den rasbiologiska pseudovetenskapen som enligt teorin skulle omfatta främst de goda raselementen) tankar inte sällan präglades av misstänksamhet och ibland rent av fientlighet mot det judiska. Genom Ottos räddning, iscensatt av den svenska israelmissionen i Wien, ges en inblick i hur kyrkans män såg på judarna, och med denna även rötterna bakåt till århundraden av förföljelser i det kristna Europa. Pastor Birger Perlows reaktion på kristallnattens förföljelser är en av de mest förklarande passager till judarnas öde i Europa som jag läst, och som förklarar antisemitismens djupa rötter. Hans reaktion på morden, tortyren, vandaliseringen, självmorden och fängslandet av tiotusentals: "Nu är gud vid verket". Det var hans förklaring. Det var straffet för judarnas oerhörda svek. Judarna som hade valts ut av Gud för att sprida hans budskap hade inte känt igen Messias när han kom - utan förkastat honom. För Perlow var detta något oerhört och anledningen till att han drev israelmissionen med en sådan frenesi. Perlow var nämligen också en godhjärtad man och den kristna förlåtelsens man, och den som räddade 90 "omvända" judiska barn från nazisternas Wien, däribland Otto. Det finaste en god kristen kunde göra var att omvända och rädda en jude.

Men framför allt är Åsbrinks bok en bok om flyktingskap med ett budskap som är evigt. Om den avgund av oförståelse som ofta finns inför vad flyktingar lämnar bakom sig, och hur det de lämnat bakom sig river och sliter i dem resten av deras liv. Den visar också på hur tankebarriärer om främlingsskap gör människor okänsliga eller till och med fientliga till desperata människors vädjanden. Vad som bör förstås med hjärtat och vad som bör förstås av hjärnan blir lätt bakvänt. För Ingvar Kamprad träffade Per Engdahls fascistiska tankar rakt i hjärtat, medan vännens berättelse om hans av nazisterna mördade föräldrar flög obemärkt förbi.  

lördag 19 november 2011

Abbott och Atget - modernitet och romantik

Eugène Atget 1857-1927
Bernice Abbott 1898- 1991












Vid decennierna kring sekelskiftet 1900 förändrades Europa och Amerika i en rasande takt. Industrialism, massproduktion, teknologi, material och ideologier förändrade världen, men människorna i den hängde inte alltid med. Sida vid sida med moderniteten levde det gamla förmoderna samhället kvar. I tankarna drömde många sig tillbaka, medan andra drömde om framtiden. Fotograferna Bernice Abbott och Eugène Atget visade i sina skildringar av två städer, New York och Paris, på skiftet till den nya tiden. I dokumentären "New York and Paris: The World of Abbott and Atget" eller som det blev på svenska "Fotografins pionjärer i New York och Paris" berättas deras historia, och samtidigt en historia om en värld som vände sig om och började rusa in i framtiden. Se på den här, till den 4:e december.

Eugène Atgets Paris:



Abbot om Atget:
"Första gången jag såg Eugène Atgets fotografier var deras effekt omedelbar. Där fanns en plötslig blixt av igenkännande. En chock av oförfalskad realism. Deras motiv var inte sensationella men trots det chockerande bekanta. Den verkliga världen sedd med förundran och överraskning."








När Bernice Abbot träffade Atget var hon ung och han en gammal man. Hon i början av sin karriär, han i slutet. Hon såg vilken fantastisk fotograf han var, och då han gick bort tog hon hand om hans arv. Hon gjorde ett oerhört arbete med att bevara och lyfta fram hans arbete parallellt med sin egen karriär.

Bernice Abbotts New York:










Bernice Abbot om vad som skiljde hennes arbete och Atgets åt:
"Vissa har haft en tendens att blanda ihop Atgets arbete och mitt, utan att förstå de olika krafter som spelade under de olika perioderna. Väsentligen tillhör Atges verk 1800-talets tradition. Han är en äkta poet. En romantiker. Världen han skildrade var en värld externt och visuellt rotad i det förgångna. Våra städer är olika. New York kan endast vara ett barn av den nya världen. Dess frukansvärda kontraster i arkitektur är visuella bevis på schismen mellan gammalt och nytt... Inte bara städerna är olika, även tidsandan är det. Vår värld är hänsynslös, hård, tävlingsinriktad, spänd, girig. Det syns lika mycket "in the faces of buildings as in the faces of people".

onsdag 9 november 2011

Svensk hederskultur och den moderna människans uppkomst

Ärliga och oärliga män
 I dagarna öppnade en utställning på Fredens hus i Uppsala -  "hedersvåld på svenska". Många har reagerat på dess uttalanden om en påstådd svensk hederskultur. Bland annat statsvetarna Andreas Johansson-Heinö och Björn Östbring.  Östbring skriver: "Vad är denna idioti symptom på? Kanske är vi så genommoderna att vi helt enkelt blivit sociologiska analfabeter, så oförmögna att förstå ett främmande synsätt på moral, samhälle och familjeliv att vi istället förnekar dess existens. Sättet att förneka det på blir då att vidga hedersbegreppet genom att låta det inbegripa alla former av våld i nära relationer."

För att belysa det absurda i påståenden om en nuvarande svensk hederskultur tänkte jag därför gå tillbaka till en tid då Sverige verkligen var del i "en hederskultur"; för att visa skillnaderna mellan då och nu:

Sverige var ett våldsamt samhälle. Men någonting hände. Ett skifte. Mellan 1600 och 1750 minskade antalet mord dramatiskt. 50 gånger fler mördades varje år före än efter. Vad var det som hände? Det mest troliga var en mental och kulturell förändring. Före skiftet en kultur präglad av heder, en hederskultur, efter, den moderna människan.

"Hedern var i det gamla samhället en allvarlig sak, som vid behov måste försvaras med våld. Man gjorde en sträng åtskillnad mellan ärliga och oärliga. En ärlig man kunde inte dricka med en oärlig - gjorde han det förlorade han sin heder, blev själv oärlig. "Var är den skälmen, prackaren, han är inte värd att dricka med folk, jag vill hålla honom för en bödelsknekt", ropade en man som letade efter en av sina ovänner på en ölkällare på Drottninggatan i Stockholm 1681. Bödeln och hans folk räknades till de oärliga, som inte ärligt folk kunde umgås med. Men även andra kunde bli ansedda som oärliga om de beskylldes för tjuvnad, hordom, osv, och inte lyckades bemöta det effektivt. "En ärlig hustru håller sitt ord, men en hora intet", ansåg man bland vanligt folk." - Utdrag ur artikeln "Den moderna människans uppkomst av Johan Söderberg.

Varför förändrades dessa attityder? Var det den hämningslösa alkoholkonsumtionen som minskade och gjorde samhället mindre våldsamt? Nej, knappast. Även under 1700 och 1800-talet dracks det enormt mycket i Sverige, kanske ännu mer än tidigare. Var det på grund av att krigen krigen blev färre och att därmed färre män tog med sig våldet hem? Nej, under 1600-talet var det svenska deltagandet i krig större än någonsin, samtidigt som våldet i vardagslivet hemma minskade. Var det då kanske straffen som skärptes? Nej, dödsstraffet för mord och dråp tillämpades under både 1500, 1600 och 1700-talet.

En halv tunna strömming?
Att bevaka att ingen kränkte din heder och att försvara den om den attackerades var så viktigt att mord begicks. Förtal och ryktesspridning var på liv och död. Men med tiden verkar folk ha blivit mindre lättkränkta. Vad det berodde på är inte helt entydigt. Men det verkar som om man blivit bättre på att hantera konflikter, att ärekränkning inte sågs lika allvarligt och att människolivet började värderas högre. Under medeltiden värderades tingen högt och stöld bestraffades mycket hårt. De flesta dödsdomar handlade inte om mord eller dråp, utan om stöld. Stöld av en halv tunna strömming kunde straffas med "rep", dvs. hängning. Kvinnor kunde straffas extra hårt genom att "sättas i kvick", alltså begravas levande. Men dessa mycket hårda straff mildrades under 16 och 1700-talet och dödsstraff för stöld och hor verkställdes allt mer sällan.

Att straffmildringen hör ihop med en folklig mental och kulturell förändring är tydligt i Sverige. I övriga Europa var rättsskipning en sak för adeln där de oftast livegna bönderna inte hade något att säga till om. I Sverige däremot var bönderna fria och deltog via systemet med nämndemän i rättsskipningen. Nämndemännen, vars inflytande över domarna ökade under den sena medeltiden, var till för att förankra domar i det allmänna rättsmedvetandet.

Var det då kanske inte ökat välstånd som ledde till att brutala praktiker mildrades? Nej, medellivslängden sjönk faktiskt från senmedeltiden och framåt och det var först vid mitten av 1800-talet som en tydlig materiell uppgång påbörjades. Men var det då inte idéer från upplysningen som mildrade sederna? Problemet med den teorin är att upplysningen hörde 1700-talet till och då hade förändringen redan pågått under en lång tid.

Den tyske sociologen Norbert Elias lanserade i slutet av 1930-talet en teori om den moderna människans uppkomst. I den betonar han framför allt att allt mer sammansatta nätverk mellan människor vuxit fram, med tätare kommunikationer och intensivare kontakter. En viktig roll hade ett ökande varuutbyte, eller med andra ord, handel. Mänskliga relationer sammanflätades allt mer, spontana känsloutbrott tonades ner och präglades av större ömsesidig hänsyn.

Johan Söderberg, vars artikel den här bygger på, betonar den ökande kunskapsnivån. Läs och skrivkunskapen ökade, framför allt i städerna, samtidigt som den teologiska litteraturen var på tillbakagång. Just skrivkonstens roll är intressant. Skrivandet ställer krav på eftertanke och reflektion. Konsekvensen blir en ökad självdistans, en förmåga att se sig själv utifrån. Skrivkunnigheten har alltså ett samband med individualiseringen av människan. Men den ökade självreflektionen har en baksida, i samma takt som skrivkunnigheten ökat och morden minskat har även självmorden ökat. Med lika mycket som morden minskat.

Om man utifrån detta ska dra några slutsatser om hederskulturer kan man säga att ökat utbyte mellan människor, ökad läs och skrivkunnighet, samt ökat läsande av annat än teologisk litteratur verkar nedbrytande på hedersbaserade kulturella praktiker på ett individuellt plan och i förlängningen på ett övergripande kulturellt plan.


Artikeln är baserad på Johan Söderbergs (professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet) artikel, "Den moderna människans uppkomst" publicerad i tidskriften Folkets Historia nr 4 1993. Jag hittade den när jag gick igenom mina gamla papper från min grundkurs i Historia. Tidskriften upphörde 1999, men drivs numer som en årstidsskrift av en privatperson. Hur kvaliteten är numera vet jag inget om. Se Folkets historia.

PS. Jag har tidigare lanserat ett förslag på en tidskrift som skulle heta Folkens historia, utan att veta att en sådan redan fanns. Mitt upplägg var mer kommersiellt och mer riktat till allmänheten än tidskriften Folkets Historia som refereras ovan.

måndag 31 oktober 2011

Om Moderaterna och kampen för rösträtten - hur var det?

Viktor Lundbergs bok om
 rösträttsrörelsen från 2007.
På omslaget: Sinnebild av orättvisa;
 rösträtt efter inkomst.
Jag har tidigare här på Med öga för historia, skrivit om den svenska rösträttsrörelsen (Demokrati då och nu del 2: Den svenska demokratirörelsen). Den bygger främst på två böcker; I kamp för demokratin: rösträttsrörelsen i Sverige 1866-1900 av Torbjörn Wallinder, och ett av standardverken för svensk politisk historia, Sverige efter 1900: en modern politisk historia av Stig Hadenius. Jag rekomenderar de som vill sätta sig in i vad rösträttsrörelsen innebar, vilka som drev den och vilka dess motståndare var, att läsa dessa; eller att använda sig av min text. Min text om rösträttsrörelsen går inte in på alla detaljer. Den målar främst upp det stora sammanhanget. Det var ett 50 år långt skeende vilket innehöll många vändningar. Väljs bara vissa begränsade delar ut ur helheten kan historien lätt förvrängas. Det är nämligen sant att det var en konservativ regering som var arkitekterna bakom rösträttsreformen 1908. Men det krävs inte mycket efterforskningar för att förstå att det var ytterst motvilligt och framtvingat. Reformen var ett sätt för högern att rädda så mycket inflytande som möjligt. Genom att driva igenom en begränsad reform hoppades de kunna hejda fortsatta och mer långtgående krav på rösträtt. Den svenska demokratins införande präglades inte av stora revolutionerande hopp, utan av många mindre steg där de som gynnades av tidigare förhållanden (högern) pragmatiskt försökte säkra så stort inflytande som möjligt.

Men hur var det nu med moderaternas "historierevisionism". Den är inte ett försök att rakt av sno åt sig äran av att ha infört rösträtten utan snarare ett försök att associera sig med historiens kamp för rättvisa, och däribland för rösträtt: "Vi människor har en stark känsla för rättvisa. Orättvisor upprör oss ofta djupt. Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande. En viktig utgångspunkt är att alla ska kunna utveckla sina liv oavsett bakgrund." - utdrag ur Moderaternas nya idéprogram.

Tveksamt informerad
Vad är då problemet med det? Det är väll knappast någon som tror att dagens moderater inte är för rösträtt och vill återinföra ett system med rösträtt efter inkomst eller förmögenhet (det system de konservativa försvarade i början av 1900-talet). Problemet är kanske framför allt att den här typen av glidande formulering riskerar att få människor att tro att högern i Sverige varit drivande för rösträtt, när det var tvärtom. När till och med moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten, som bör vara en av de mest insatta i ett nytt partiprogram, verkar ha problem med att förstå att programmet skriver om "vi människor" och inte om "vi moderater" är det kanske läge för ett förtydligande. Framför allt är det pinsamt att Arkelsten har så dålig koll på både svensk politisk historia och sitt eget idéprogram.

I debattens spår har mer utpräglade historierevisionister vädrat morgonluft. Det har i debatten kring idéprogrammet på olika ställen dykt upp påståenden där högerledaren Arvid Lidmans regering framställs som drivande i rösträttsfrågan, och att högern minsann visst var med och drev igenom rösträtten i Sverige. I Svd skriver "historikern" Anders Edwardsson om att Arkelsten hade rätt i  "Sorgligt att Arkelsten backade" men blir grundligt tillbakavisad av Håkan Holmberg i "Fakta ska inte bortförklaras". Även i kommentatorsfältet till Dick Harrissons "Historiebloggen" finns sådana påståenden. Det dessa gör är att välja ut enskilda fakta och ignorera det politiska och samhälleliga sammanhanget. Resultatet blir en förvriden och politiserat propagandistisk bild av historien.

Läs även det här mycket bra blogginlägget av Jesper Strömbäck som sammanfattar kontroversen kring idéprogrammet och tipsar om en bok som lanserar begreppet "truthiness".

fredag 14 oktober 2011

Eddie Izzard om andra världskriget

Inte många andra kör en ståupp om hela andra världskriget. Inte ny naturligtvis. Men kul.

Från "Dressed to kill" 2006.

torsdag 6 oktober 2011

In our time - BBC-radio om historia

På BBC:s radio 4, diskuterar Melvyn Bragg med inbjudna lärda gäster ämnen som den Etruskiska civilisationen, det medeltida universitetet eller den mexicanska revolutionen, för att nämna några av det senaste årets ämnen. In our time heter programmet där historia är en av fem kategorier. De andra är kultur, religion, filosofi och naturvetenskap, men även bland dessa finns många program som skulle kunna klassas som historia. Nu senast om filosofen David Hume.

Själv nappade jag senast på programmet om belägringen av Wien 1683, eftersom jag en gång försökte sälja det till Populär Historia, men fick nobben tyvärr. Synd för dem också. Det är verkligen en intressant historia, med en hel del relevans för vår egen tid. Jag gillar sånt.

måndag 3 oktober 2011

Queerteorier i medeltiden - Magnus Ladulås och hans käre riddar Ingemar

Magnus Ladulås
I det förra numret av Historisk tidskrift fanns en text som jag tycker på många sätt ringar in hur användbara nya teoribildningar kan vara. Det är Henric Bagerius och Christine Ekholst som genom att använda sig av queer och genusteori lyckas få fram ny kunskap om medeltidens maktrelationer.

Under medeltiden var politik och personliga relationer på många sätt samma sak. " I det medeltida samhället fanns ingen tydlig skiljelinje mellan det politiska och det personliga, och de politiska relationerna var ofta starkt emotionella. Politisk makt utövades genom personliga vänskapsband, och politiskt samförstånd uttrycktes i kärlek." Så skriver Henric Bagerius och Christine Ekholst i det senaste numret av Historisk tidskrift.

Sina exempel har de hämtat från Erikskrönikan, ett politiskt propagandaverk till det svenska ridderskapets fördel, från perioden mellan 1230 och 1320. Som sådant är det en problematisk källa till de händelser den beskriver men författarna visar att med ett nytt perspektiv kan även ett problematiskt källmaterial ge nya svar.

Ett av de exempel de lyfter fram beskriver relationen mellan kung Magnus Ladulås och hans favorit - riddar Ingemar. Ingemar var en dansk riddare som troligen sökt sig till Sverige efter att ha hamnat i onåd. Han blev kungens gunstling och varma känslor uppstod mellan de två. I Erikskrönikan beskrivs han som "en stolt riddare, skön och klok". Här beskrivs även hur Magnus Ladulås har honom kär, så kär att han ger honom sin släkting Elena till hustru. Äktensklapet gör att kungen och riddaren genom släktskap för alltid är förenade. Inget byggde starkare band mellan två män än det som innebär förenandet av släkter och upprättandet av blodsband.

Det begrepp Ekholst och Bagerius använder sig av för att beskriva de båda männens relation är homosocialt begär. Homosocialitet, och i det här fallet en manlig sådan, är ett begrepp som används för att synliggöra "mäns vilja att identifiera sig med och orientera sig mot det egna könet". Oftast ses homosocialitet som en direkt motsats till homosexualitet, där det sexuella ses som hot och en utmaning mot en homosocial ordning. Begreppet homosocialt begär är ett sätt att sudda ut gränserna mellan homosocialitet och homosexualitet och föra in den erotiska dimensionen i den homosociala världen. För att kunna analysera de medeltida maktrelationerna är detta viktigt. Begäret kan innebära både djup kärlek likväl som glödande hat. Denna dubbelhet sätter fokus på det starkt känslomässiga i medeltidens maktrelationer.

Giftemålet mellan Ingemar och Elena hade alltså som syfte att stärka bandet mellan Ingemar och Magnus Ladulås, men det var inte giftemålets enda funktion. Författarna hävdar även att det fyllde funktionen av att reglera det homosociala begäret - genom att en kvinna ställdes mellan de två männen skapades en viktig gräns mot den homosexuella lockelsen (el. den sodomitiska synden som förf. uttrycker det). Den varma relationen mellan kungen och hans favorit utlöser ett starkt hat hos de svenska stormännen.
"En grupp stormän klagar inför kungen och beskyller honom för att älska utländska män mer än han älskar dem och att han gör det i avsikt att bli berömd. Männen konfronterar också Ingemar och förklarar för honom att de minsann duger lika mycket till som han gör... En förklaring till stormännens hat är förstås att Magnus Ladulås favoriserar en dansk riddare och ger honom mer än han kan be om."
Argumentationen mot Ingemar sker på ett helt känslomässigt plan. De diskuterar inte gods eller rikedommar - de talar om kärlek. Att vara den högst älskade av kungen innebar makt. Denna makt given till Ingemar ses som ett så stort hot att stormännen beslutar att handla. De mördar riddar Ingemar, vilket i sin tur väcker kungens vrede. Han fångar in männen och halshugger två av dem. Författarna menar att utifrån Erikskrönikans skildring av händelserna så var det starka känslor som var drivkraften bakom mordet på Ingemar.
"Man kan naturligtvis hävda att krönikan beskriver ett händelseförlopp som i grunden styrdes av ekonomiska intressen, men det vore att bortse från hur stormännens argumentation var uppbyggd. I Erikskrönikan görs ingen skillnad mellan ekonomiska och emotionella motiv. De framstår som sammanlänkade."
Författarna fortsätter med två andra exempel där det ena rör handeln med kvinnor för att stärka de homosociala nätverken, och det andra om vad som hände då relationerna mellan två män närmade sig det förbjudnas gräns och vilka konsekvenser enbart ryktet om homosexuella relationer kunde få.

Jag har personligen en lite kluven inställning till vissa teoribildningars användande inom historievetenskapen. Det kan lätt bli en akademisk fernissa som fördunklar mer än den lyser upp. Artikeln ovan tycker jag är ett exempel på motsatsen. Den använder sig av ett litet antal begrepp som klargör ett förhållande som lätt blir fel om man utgår från att mänskliga relationer alltid sett likadana ut. Sunt förnuft utifrån en nutida horrisont kan leda helt fel. Relationer är kulturella skapelser som sett olika ut i olika samhällsskikt, på olika platser och i olika tider. Det kan den nya queer och genusforskningen bidra till att sprida ljus över.


"Den politiska kärleken - homosocialt begär och heteronormativa praktiker under svensk medeltid" av Henric Bagerius och Christine Ekholst är publicerad i Historisk Tidskrift nr 2, 2011.

torsdag 15 september 2011

Om våldsam extremism i Avesta, i Majorna och i Historien

Osannolikt terrormål
Konsthallen vid Röda sten utrymd på grund av terrorhot - som för att understryka vikten av det som sades på det seminarium jag deltog i förra veckan har SÄPO under hemlighetfulla former gripit fyra män misstänkta för terrorbrott. I GP den 12:e september skrev Henrik Wallgren om hur det kändes att vara en av dem som utrymdes. Hur tankarna skenar och hur skräcken griper kring sig (se även Henriks blogg. GP lägger inte ut allt material på .se).

På röda stens Konsthall hålls den årliga konstbienalen. Ingen konkret hotbild har kommit ut och SÄPO är än så länge förtegna om orsaken bakom utrymningen, men det har framkommit att Lars Vilks planerade att besöka utställningarna, och att han hade skrivit om det på sin blogg. Tidigare har spekulationer om sprängdåd mot Älvsborgsbron varit i omlopp, men Vilksspåret känns helt klart mest troligt. Nu har tre av de gripna begärts häktade för förberedelse till mord, vilket också det tyder på att Vilksspåret är det mest troliga.

Sannolikt terrormål?
Förutom det märkliga med ett planerat terrordåd strax intill mina gator i Majorna, så hände något annat märkligt förra veckan. Jag blev inbjuden till ett seminarium om extremism. Det hölls på Avesta herrgård och var arrangerat av Ax:son Johnsons stiftelse. Inbjudna talare var bland andra justitieminister Betatrice Ask, generaldirektören för SÄPO Anders Danielsson, professor i idéhistoria Svante Nordin, författaren och kulturskribenten för DN Torbjörn Elensky och ambassadören Rolf Ekéus. Idel höjdare alltså. Jag var faktiskt lite chockad över att ha blivit inbjuden och vet fortfarande inte riktigt varför. Kanske var det på grund av vad jag skrivit här på bloggen efter attentatet i Norge - Konspirationsteoriernas pris, kanske var det på grund av mitt arbete med "Hur man botar en fanatiker" för ett par år sedan. Hur som helst var det jag och ett trettiotal chefredaktörer, redaktörer, erfarna journalister och skribenter som bjudits in för att lyssna och delta. Seminariet TV-sänds på Axess-TV i fyra delar med början den 25/9 kl 9.00, med repriser vid fyra tillfällen under den därpå följande veckan.

Diskussionerna kretsade främst kring frågan om vem som blir en våldsbejakande extremist, varför en person blir det, och vad man från samhällets sida kan göra åt det och gör åt det. Seminariet inleddes av professor Svante Nordin som talade om "terrorismens idéhistoria". Han tog sin utgångspunkt i begreppet "dygd" som han menar är centralt. Terroristen uppfattar sig som den som befinner sig närmast dygden, det vill säga det renläriga, det absolut högsta och ädlaste av mål. Vad detta mål varit har skiftat över tid och sammanhang, men strävan efter att uppnå det dygdiga samhället har varit detsamma. Som exempel tog han upp Ceasarmordet där Brutus mördade Ceasar på grund av hans avfall från den republikanska tanken. Ceasar måste dö eftersom han förkastade det republikska statsskicket, som i det här fallet representerade dygden. Lars Vilks har för den radikala islamisten på ett liknande sätt blivit en symbol för den som står för motsatsen till det dygdiga (alla övriga liknelser mellan Vilks och Ceasar, förutom möjligen de narscisistiska dragen, faller naturligtvis utanför liknelsen). Därför måste han enligt de islamistiska extremisterna dö.

Efter att ha konstaterat att terror har en historia ända från antiken tog Nordin avstamp i den franska revolutionens tankar kring terror som medel för att nå sina mål, vidare till det ryska tsarsamhällets terrorgrupper, populisterna och anarkisterna, som destabiliserade tsarsamhället och beredde vägen för den ryska revolutionen. Han konstaterade också torrt att terrorismen har bevisat sin effektivitet. Att de mål som genom århundradena satts upp för terror och terrorism har visat på dess effektivitet som redskap, men att den ofta fått oförutsedda konsekvenser. T.ex. ledde den populistiska terrorismen i Ryssland till att andra grupper tog över initiativet än de själva. Helt uppenbart har dagens islamistiska terrorism varit effektiv i sitt mål med att skapa en klyfta mellan den muslimska och den västerländska civilisationen. Men kanske har den även stärkt övertygelsen hos grupper i arabvärlden som eftersträvar islamismens motsats, den fria och pluralistiska demokratin.

Al-Shabaab i Somalia
Nu har det kommit ut vilka de fyra misstänkta var. Enligt Aftonbladet är de uppväxta på samma gata i Göteborg och har somalisk bakgrund. Under de senaste åren har en islamistisk rörelse som heter Al-Shabaab tagit kontrollen över stora delar av Somalia. Om de fyra har någon anknytning till rörelsen vet jag ingenting om, men dess framgång har påverkat somalier världen över. Rörelsens verksamhet är orsaken bakom mycket av den svältkatastrof som pågår i området, eftersom de i sin aversion mot väst förhindrat hjälpsändningar att nå fram. Hit har många unga män rest och fått en ideologisk och militär träning som gjort dem till potentiella terrorister. SÄPO:s Anders Danielsson berättade i sitt anförande om hur säkerhetspolisen arbetar och om hur de har särskild koll på unga män som reser till Al-Shabaab i Somalia och till Pakistan där många radikala islamistiska skolor finns. Före sådana resor brukar de unga männen kontaktas av SÄPO för att om möjligt avstyra resan och undvika den radikalisering som oftast blir konsekvensen.

Demokratiminister Birgitta Olsson var stolt. Hon inledde med en kort film om extremister på högerkanten, på vänsterkanten och om islamisterna. Den var dramatisk och bombastisk och innehöll bland annat ett klipp på en ung somaliesvensk som från Somalia utfärdar det första filmade islamisthotet på svenska. Hela hans hatiska triad är ett hot mot Lars Vilks (se youtube). Det blir oerhört starkt såhär nu när någon verkar ha tagit hoten på allvar, och jag hoppas verkligen inte att den filmen används i skolundervisning om extremism så som det är tänkt. Att återupprepa ett sådant hot och en uppmaning till att mörda Vilks känns galet ansvarslöst.

Även Bo Wennström - professor i juridik och föreståndare för centrum för polisforskning - var kritisk, egentligen det enda tillfället där det brände till lite under seminariets diskussioner. Han var kritisk eftersom han vet att den typ av undervisning där före detta.knarkare, nazister o.s.v. kommer ut och informerar i skolorna ofta får motsatt effekt. Majoriteten blir naturligtvis förfärade, men den lilla grupp som lockas av extremism kommer att tycka att de extremister av olika slag som förekommer på filmerna är hur coola som helst, och lockas snarare än tvärtom. Men då han påpekade detta hade redan demokratiministern rusat vidare till nya förpliktelser.

Men varför var då Birgitta Olsson så stolt. Jo, Sverige är en av få länder som tagit ett samlat grepp över alla typer av våldsbejakande extremism och sett likheterna dem emellan. Något som naturligtvis är positivt och underströks av S. Nordins anförande om den våldsamma extremismens historia där "saken" varierat men metoden varit densamma. I många länder inom EU har de helt missat detta.

Terrorvälde under franska revolutionen
 skapat av "upplysta" män.
Men vem blir egentligen terrorist. Nordins svar var att det var kunskap som skapade terroristen. Ofta genom historien har det varit studenter som genom sina studier väckts till "medvetenhet", sett orättvisorna, men sedan dragit extrema konsekvenser ur detta. Extremisten föds alltså inte ur fattigdom som så ofta påstås, även om fattigdom ibland kan tillhöra extremistens egen förklaringsmodell.

Just den ideologiska träningen är central och genom historien har universitetsmiljön varit en miljö där sådan kunnat ske. Idag finns många andra miljöer för ideologisk träning. Islamisten åker ofta till någon slags koranskola eller ett träningsläger där de radikaliseras i en extremistisk världsbild, men steget tas först efter att extrema budskap anammats hemma, hos den lokal extrema predikanten och via internet. Även för högerextremister som Bering-Breivik finns den ideologiska träningen på internet som idag har en viktig funktion för alla slags extrema rörelser. Högerextremism såväl som vänsterextremism (som dock fortfarande gillar universiteten bäst) och för islamisterna. Anders Danielsson (SÄPO) påpekade att säkerhetspolisens närvaro på nätet, trots mediernas bild av motsatsen, är stor och att de noggrant följer utvecklingen. Den stora frågan är nu, enligt Danielsson, om SÄPO ska bli mer synliga och delta i forum, kommentatorsfält, med mera för att visa sin närvaro, precis som de gör i den fysiska verkliga världen.

För mig är det här en hjärtefråga. Alla etablerade personer och institutioner måste ta ett större ansvar för utvecklingen på nätet. Som det är nu får extrema förklaringsmodeller och konspiratoriska världsbilder ett allt för stort utrymme. Om forskare och politiker via bloggar, journalister och redaktörer i kommentatorsfälten och institutioner på exempelvis diskussionsforum, vågade ta mer plats och bättre lärde känna mediets logik och villkor, skulle stora vinster kunna göras för det demokratiska samtalet. Kontaktvägar skulle öppnas upp mellan "etablissemang" och "vanligt folk".  Internet kan innebära en demokratisk revolution, men då måste samtalet bli mer seriöst från ena hållet och helhjärtat från andra hållet. Min erfarenhet är att samtalet automatiskt bli mer seriöst bara av det faktum att upphovsmannen till en text lyssnar på sina läsare och kommenterar tillbaka. Jag svarar själv nästan alltid på de kommentarer jag får. Att det är skillnad mellan en liten bloggare som jag och en stor dagstidning säger sig själv. Men man måste inte svara på allt.

Att förbättra det demokratiska samtalet och öppna upp kommunikationsvägarna är av stor betydelse, kanske inte för att bekämpa de extremt små grupper som är våldsamma extremister, men för att hyfsa samtalet och underminera de extremistiska världsbilder som finns bakom islamism, högerextremism och vänsterextremism.

Journalisten och författaren Anders Haag berättade om hur han sökte kontakt med en grupp islamister i en liten lokal i Gamlestan i Göteborg. Efter många turer lyckades han ta sig in vid en av deras sammankomster men kördes bestämt iväg när de fick reda på att han var journalist. De litar inte på att framställas i någon som helst god dager. Av goda skäl förmodligen. Radikalisering innebär att ställa sig själv utanför samhället, på en plats dit endast de dygdiga är välkomna.

måndag 22 augusti 2011

Reel History - om historiska filmer i the Guardian

Flitig recensent av
historiska filmer
I the Guardian recenserar historikern Alex von Tunzelmann filmer under rubriken Reel History. Nu senast gav hon sig på kultklassikern och en av mina personliga favoriter Quadrophenia. Filmen beskriver, vilket Tunzelmann också påpekar, det hårda brittiska samhället och de krafter som ännu idag sätter igång upplopp. I ljuset av de senaste händelserna i Storbrittanien och det instinktiva ropandet på lag och ordning och mer pengar till polisen borde filmen från 1978, som beskriver upplopp och gatustrider mellan mods och rockers i Brighton i mitten på 1960-talet, kunna tjäna som en väckarklocka. Men att förstå sig på unga underklassungar verkar verkligen inte vara brittiska politikers starka sida. Inte då. Inte nu.

Här är en scen där übermodset the Ace Face är coooool. Och ja, det är Sting.


Sedan Juli 2008 har Alex von Tunntzelman lyckats recensera inte mindre än 132 historiska filmer för brittiska the Guardian. Hon bedömer filmerna dels efter underhållningsvärdet och dels efter historisk korrekthet, med betyg från E till A. Två olika betyg alltså. Hon tvekar inte att såga. Bland annat Oliver Stone ganska hårt härhär och här och Mel Gibson här, här och här. Men hon har även favoriter som "The madness of king George" och "Milk".

Vad skriver hon då om de filmer som jag gett mig på i min ofärdiga top 10 lista.
1. Gladiator, ger hon A för underhållningen men ett C för den historiska korrektheten.
2. Rosens namn, ingen recension
3. Apocalypse Now, ingen recension
5. Ivanhoe, ingen recension
9. Stalingrad, ingen recension

Hon har tydligen en hel del jobb kvar.

Tack Brita Plank för tipset!

torsdag 18 augusti 2011

I väntan på en stadsarkitekt - Albert Lilienberg

Nya Masthugget
Ska nu lämna Masthugget där jag bott i de senaste 15 åren och flytta till Kungsladugård i Majorna. Min del av Masthugget byggdes som en del i sanneringspolitiken på 60 och 70-talet, och har på många sätt varit motsatsen till det Kungsladugård jag nu ska flytta till. Masthuggets saneringspolitik inleddes 1959 med att fastigheterna mellan Fjällgatan och Masthuggstorget köptes upp av Riksbyggen. Under de följande fyra åren köptes den ena fastigheten efter den andra upp av det av byggfacken startade byggföretaget. Riksbyggen hade grundats med syftet att råda bot på trångboddheten i de svenska städerna och ge arbete åt sina fackanslutna medlemmar. Nu skulle Masthugget "saneras" från de "torftiga" trä och landshövdingehus som fanns i området. Här bodde fler än 2 personer per rum mot 1,6 i genomsnitt för staden, centralvärme saknades och mer än 90 % hade dass på gården (se Brf Masthuggets egen historik).

"Nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort." 
Men i Masthugget fanns något mer. Det var hamnen, varvens och sjöfartens arbetarstadsdel. Här fanns en stark sammanhållning och ett blomstrande småskaligt näringsliv, med 150 företag och 24 små livsmedelsaffärer. Nu i somras läste jag första boken av Eric S Alexanderssons serie om sin uppväxt i Masthugget - Heja Masthugget - från 1969. Kanske inte världens största litteratur men den ger en fin inblick i hur det var att växa upp i Mellankrigstidens Masthugget. Han bodde faktiskt till och med på samma gata som jag, eller ja, gatan har väll flyttats men namnet finns kvar - Klamparegatan. Och ja han bodde trångt, med följden att han levde sitt liv till stor del ute på gatorna, medan hans systrar var hemma och hjälpte sin mor. För en tid sedan läste jag Sten O Karlssons - Arbetarfamiljen och det nya hemmet - som delvis innehåller en antropologisk undersökning av Arbetarfamiljens sociala nätverk i landshövdingehusens stadsdelar:

"Kring gården och den gemensamma uppgången utvecklades en intim kvinnlig gemenskap. Man bildade informella "svalelag" där städningen och skurningen av trapphusen cirkulerade mellan hushållen. Denna "sociala stafett" symboliserades genom att en "skurebricka" överlämnades till grannen och i överlämnandet ingick alltid en kopp kaffe och en stunds skvaller om det lilla livets glädjeämnen och bekymmer". 


Detta var ett av många exempel på den starka sociala gemenskapen och som fanns i de landshövdingehusområden som utgjorde arbetarstadsdelarna i Göteborg. Karlsson skriver om idyllens funktion och dess baksida:

"Man kan se mer jordnära och praktiska motiv till denna granngemenskap, förutom det sociala utbytet fanns också ett ekonomiskt intresse. Grannskapets ömsesidiga hjälp fungerade som ett socialt försäkringssystem i en tid då arbetslöshets- och sjukförsäkringar var sällsynta. Idyllen hade också en baksida. Det som lätt uppfattas som en moraliskt betingad solidaritet var samtidigt ett system för att upprätthålla skötsamhetens oskrivna normer. Kvinnorna kontrollerade varandras duglighet som barnuppfostrare, städerska, tvätterska och kocka genom att skvallra om varandra."

Denna värld slogs sönder när saneringspolitiken kom indundrande med grävskopor och schaktmaskiner. När de nya fina gråa plåthusen stod färdiga, med alla tänkbara bekvämligheter så ville inte folk flytta in, eller så hade de inte råd. Områdets tidigare innevånare hade skingrats. Under ett par årtionden stod en femtedel av områdets lägenheter tomma. Först från 90-talet och framåt har området blivit populärt, inte för sin starka sociala sammanhållning, inte för sina små trevliga butiker, med säkerhet inte för sin skönhet utan för sitt centrala läge och närheten till de levande stadsdelarna i Linnestaden och kring Långgatorna. Det sociala sammanhanget, de små trevliga butikerna och den starka sociala sammanhållningen levde istället kvar i orörda områden som Kungsladugård. Här finns allt detta i det område som planerades av stadsingenjör Albert Lilienberg - Kungsladugård. Här finns landshövdingehus, parradhus och villor i en välbalanserad sammansättning. Lilienberg lade ut riktlinjer för hur kvarteren skulle ligga och hur gatorna skulle gå, och gav instruktioner för vilka hustyp som skulle ligga var och för färgsättningen av landshövdingehusen. Till varje pris ville han undvika monotoni. Lilienberg uttryckte det själv såhär:


Den verklige stadsplanekonstnären våldför sig inte på naturen och skönhetskraven genom att pressa in den i ett system. Hans arbete är att planera med de naturliga terrängförhållandena som utgångspunkt. Genom att utgå härifrån är hans mål att med sin individuella konstärlighet som hjälp, skapa en stad, som genom sin skönhet bidrar till goda, sunda och glada människor, och genom sin hemtrevnad skapar goda lokalpatrioter.” 


Han lyckades väl och få är de som vill flytta från Kungsladugård när de väl rotat sig där. Jag vet många som hellre bor trångt med sina barn än flyttar från området. Lokalpatriotismen är grundmurad. Men funktionalisterna som kom efter honom var inte nådiga i sin kritik och sedan dess har det knappt byggts någon ny kvartersbaserad stad i Göteborg. Nu verkar en ändring vara på gång med byggandet av den nya stadsdelen Kvillebäcken vid Backaplan på Hisingen. Tack och lov! Det var 80 år sedan sist.

Jag har tidigare skrivit här om hur Lilienberg ersattes av modernisten och funktionalisten Uno Åhrén och hur han tillsammans med den socialdemokratiska majoriteten i staden förändrade synen på vad som var en bra stad. Nu är det dags för en ny stadsarkitekt att anställas av staden (annonsen ligger ute) och även om den personen knappast får samma fria tyglar och möjligheter som Lilienberg eller Åhrén, så hoppas jag att det blir en person som utgår från det estetiska i lika hög grad som Lilienberg, och att han/hon får tillräckligt stort inflytande för att genomföra det. Jag hoppas att staden och den nuvarande socialdemokratiska majoriteten inser vikten av de värden som Lilienberg satte så högt. (Läs på Yimby:s hemsida om utlysningen av tjänsten som stadsarkitekt, från den 15/8)

Albert Lilienberg, en estet med hjärtat på rätt plats

tisdag 26 juli 2011

Konspirationsteoriernas pris

Absurda framtidsscenarier framstår
som troliga i extremistiska miljöer
På forum på nätet, kommentatorfält i stora dagstidningar, hemsidor och sociala media har sedan internets barndom hatets och misstrons propaganda spridits. Här har skapats forum för alla sorters extrema åsikter och åsiktskluster. Här finns all slags extremism representerad. Religiös fundamentalism, vänsterextremism, men kanske framför allt högerextremismen har i en tid när högljud nationalism sett som paria med andra världskrigets erfarenheter i ryggen, hittat ett forum för att torgföra sina idéer. Högerextremismen har tagit allt fastare former och det kluster av högerextrema idéer som byggts upp på nätet har format en hel världsbild. En världsbild där massan är lurad och duperad att mot sin vilja införa mångkultur och tolerans mot sexuella minoriteter. Det är viktigt att påpeka hur enorm denna massa av texter är. På NRK 1 talade de i går kväll om en blogg som heter Fjordman som Anders Behring Breivik refererade flitigt till. Den är med sina många länkar ett utmärkt exempel på hur omfattande dessa nät är. Det finns hur mycket som helst och mycket av det är sinnrikt uttänkt och bedrägligt för att locka mottagliga individer in i sin väv. Ett sådant exempel i utkanten av detta åsiktskluster är Metapedia  som i ett försök att kopiera Wikipedia förvränger fakta i linje med nationalisternas åsikter.

Absurda påståenden föder misstänksamhet
Anonymiteten på nätet gör att de flest typer av åsikter kan passera. Anders Behring Breivik har med största sannolikhet (utan att ha läst hans manifest) format sin världsbild på dessa nya extremismens torgplatser. Framför sin dator kan han få sin världsbild bekräftad och förstärkt. Här mötte han andra som genomskådat "den stora lögnen" och  som i sin besvikelse över personliga tillkortakommanden och ett samhälle som de av olika anledningar lärt sig betrakta med misstänksamhet och hat, torgför sin hatiska propaganda. Förvrängda fakta och sammanhang läggs till ett enormt pussel av hat. För den ensamme framför datorn finns inget som håller tillbaka. Du eggas hela tiden till allt mer extrema ståndpunkter. (Se även SvD idag där professor Thomas Hylland Eriksson - professor i socialantropologi skriver under rubriken "Internet filtrerar fram hat") Sociala media kan föda och göda extremism och asociala ensliga extremister kan uppenbarligen eggas till handling.

Det döljer sig alltid en komplott bakom
 de stora händelserna
Det är många lockas av olika konspiratoriska idéer. Dessa är lockande för de flesta då de ger tydliga svar på hur världen fungerar - egentligen. I Fredrik Lindströms tv-serie "Vad är en människa?" från den 12 juni i år diskuterade han med kognitionsforskaren och professorn Peter Gärdenfors. Under en del av avsnittet tycker jag att han ringade in upphovet till både forskning och konspirationsteoritiserande. "Vår hjärna är specialiserad på att se samband, och den är så bra på det så den gör det även när sambanden är ganska långsökta. Man skulle nästan kunna säga att vi människor är mönster och orsaksberoende. Vi är liksom knarkare fast vi går på strukturer och skäl till saker och ting, och vi letar ständigt efter sådana, överallt." (Fredrik Lindström ca 43 min in i del 1). Skillnaden mellan forskning och konspiratoriskt orsaksletande ligger i att forskning letar förutsättningslöst medan de som söker konspirationerna redan har svaret klart; "Det är judarnas som ligger bakom, eller det är multikulturalisternas fel eller det är CIA:s fel osv. osv". Konspirationsteoretikerna söker aldrig förutsättningslöst utan böjer fakta för att passa in i deras världsbild. Bakom varje händelse finns en tydlig avsändare som vill forma världen i en riktning. Ingenting händer av en slump eller av en kombination av många olika faktorer och intressen. Nej, det finns en illvillig makt som styr. Som drar i alla trådar. Det finns inga ekonomiska, historiska, geopolitiska, religiösa, ideologiska kombinationer av intressen som tillsammans skapar de strukturer som formar världen. Nej, det är en konspiration.

Man skulle även kunna påstå att religionerna alla har sitt upphov i människans sökande efter orsakssamband eller som man ofta säger "sökande efter mening". Vi letar efter mönster och i mönstren ser vi meningen med varandet. För mig är allt sökande efter kunskap som inte är förutsättningslös utan mening. Jag är verkligen vad Fredrik Lindström kallade - en knarkare som går på strukturer - men för mig är tillvarons komplexitet det vackra. Inte de enkla svaren eller de entydiga mönstren. Svartvita världsbilder eller ensidiga förklaringar får mig att vilja komplicera och nästan alltid är det mer komplicerat än vad det först verkar vara. För Anders Behring Breivik och alla hans åsiktsfränder bland nätets högerextremister är det tvärtom. Allt ska förklaras och passas in i deras ensidiga världsbild. Nätet är till för att bekräfta inte för att söka ny kunskap.

Jag förstår att det är svårt att komma åt högerextremisternas hatkluster utan stora inskränkningar på nätets frihet och jag kommer heller aldrig (tror jag) bli någon förespråkare för något sådant. Men faktum är att högerextremisterna ligger långt före de flesta av nätets användare och utnyttjar detta till att sprida sin världsbild och få ett oproportionerligt stort utrymme på nätet. Personligen är jag framför allt besviken på forskarsamhällets dåliga närvaro på nätet. Visst finns det undantag, men till exempel bland svenska historiker är närvaron på nätet nästan obefintlig. Om en googlesökning ska leda till en högerextremist eller till en forskare är faktiskt en viktig fråga i en tid när de flesta vanliga barn, ungdomar och vuxna söker sin information på nätet. Jag hoppas på en framtid för nätet där extremisterna blir översvämmade av seriösa forskare och debattörer och där vägarna till deras kluster blir svårare att nå och där de blir lika marginaliserade som i det övriga samhället.

fredag 15 juli 2011

Min historialärare, Winston Churchill och det svenska sveket


















"Det var på 50-talet under Churchills andra period som premiärminister. Då när han mot alla odds åter hamnade på ten downing street. Jag var i London för att försöka få träffa honom. På den tiden var gatan inte övervakad och man kunde komma ända fram utan att bli stoppad av säkerhetsvakter. Det var i slutet av min vistelse i London och ännu hade jag inte lyckats. Jag promenerade sent en kväll längs gatan när jag såg en bil svänga upp. Det var en stor mullrande Rolls royce och jag kände igen den. Det var premiärministerns bil. Jag rusade efter den. Den stannade utanför nummer tio. Premiärministern tog sig långsamt ur bilen märkt av sin dåliga hälsa och förmodligen ganska mycket wiskey. Flämtande nådde jag fram till premiärministern utan att bli stoppad. Med andan i halsen fick jag inte ur mig något vettigt. Churchill sa; goodnight sir, vände på klacken och gick in."

Jag var nyligen på en väns bröllop. Min väns gudfar råkar även vara min historialärare från gymnasiet. Han som var en sådan fantastisk berättare. Hans undervisning kanske var något gammaldags men han var nära pensionen redan då för 18-19 år sedan, och tänkte knappast sådär på karriärens elfte timma ändra sig. Och varför skulle han. Han var ju så bra på det han gjorde och det märktes att han verkligen älskade sitt ämne. Min vän och jag har då och då pratat om hans gudfar/min historialärare eftersom de står varandra väldigt nära. Nu fick jag chansen att träffa honom. Det blev många långa berättelser om Churchill och hans framsynthet. För Churchill är hans stora förebild. Och han tycker att egentligen borde det nog vara så för alla. Hur som helst fick min vän och hans nyblivna fru två praktverk om Churchill i bröllopspressent och han höll det längsta av bröllopstalen - naturligtvis späckat av referenser till hans stora idol och hans familj.

Efter middagen presenterade jag mig och eftersom jag studerar den svenska mellankrigstiden och han Churchill gled samtalet snabbt in på Sverige under andra världskriget. Han delade Churchills syn på Sverige under andra världskriget. Att vi var fega och inte förstod att stå upp för friheten när det gällde. Han hade nyligen läst och tyckte att jag borde läsa Klas Åmarks - Att bo granne med ondskan - som han tyckte visade att Churchill hade rätt. Han tycker inte att Sverige alls gjort upp med sin historia under andra världskriget där Sverige böjde sig baklänges för att undvika att bli inblandade i kriget, men i sin strävan efter det i slutändan gynnade Nazisterna. Den berömda permiteringstraffiken var bara en liten del av samarbetspolitiken som gjorde att vi svek. En enorm järnmalmsexport till Tyskland, en mycket restriktiv inställning till flyktingar från det tredje riket och flera andra eftergifter underströk detta svek mot den fria världen och ockuperade demokratier och broderfolk.

Jag har ännu inte läst Åmarks bok men väl den här recensionen i DN. Kanske är det dags att på allvar diskutera bilden av Sverige under andra världskriget, där regeringen gjorde det enda rätta som försökte hålla Sverige utanför. Politiken som i det neutrala Sveriges efterkrigstid och under kalla kriget blev till en förebild, samtidigt som Sverige blev ett land som såg sig som förkämpar för fred, frihet och mänskliga rättighet. Dubbelheten i att vägra ta ställning i handling och att samtidigt tala vackra ord är påtaglig. Inte minst blir förvirringen påtaglig i den nyligen omdiskuterade Libyeninsatsen. Kanske skulle denna hamna i ett annat ljus om synen på andra världskriget omvärderades. Neutralitet kan ses som taktisk finess och gott statsmannaskap för att få befolkningen att slippa lidande, men det kan också ses som feghet och ryggradslöshet att när det verkligen gäller inte stå upp för friheten och demokratin, och bristande intellektuell förmåga att fullt ut se konsekvenserna av sin egen förda politik.

Det är trots detta lätt att se att neutraliteten gynnade Sverige under andra världskriget, och även under det kalla kriget. Kanske krävdes neutralitetens taktiska hållning när faran låg så nära på andra sida Östersjön - men var finns faran idag. Ska vi vara för evigt neutrala. Har inte neutraliteten spelat ut sin roll efter att muren föll. Varför klänger vi oss fast vid den som en snuttefilt istället för att säga att vi ställer alla våra medel, humanitära och vapenmakt för friheten och demokratins sak. Det hade i alla fall Churchill gillat, och min historialärare.

onsdag 22 juni 2011

The Campionship 125 år - lite Tennishistoria

Då: På överklassens vältrimmade gräsmattor

Wimbledons tennisturnering fyller jämt i år. Eller nja, 125. I Wimbledon firar man emellertid, eftersom det är en turnering som gjort sin långa historia till en betydelsefull del av sitt varumärke. Traditionen vilar tungt över den numer nästan enda tävlingen på den professionella ATP-touren som spelas på gräs. För det var på det underlaget den moderna tennissporten föddes. Till en början ingick det till och med i namnet - Lawn-tennis - eller som det skulle bli direktöversatt - Gräsmattetennis.

Den moderna versionen av tennis började med att den av olika racketsporter intresserade majoren Walter Clopton Wingfield, tröttnade på det stillsamma bankandet på krocketklot i den brittiska överklassens trädgårdar. Han ville ha lite mer action. Han uppfann och patenterade 1873 sitt spel Shairistrike som liknade dagens tennis, och som efter modifieringar 1875 bytte namn till Lawn-tennis. Från samma år förlorade han allt mer kontroll över patentet då han anklagades för plagiat av tidigare varianter av spelet (reglerna var faktiskt en rippoff även om spelplanen inte var det). De som anklagade honom var the All England Club som då hans patent gick ut 1877, arrangerade det första tennismästerskapet i Wimbledon, i stort sett efter majorens koncept för tennis. Tävlingen kallades the Championship, mästerskapet, ett namn som tävlingen, även om det kan tyckas en aning förmätet, än idag håller i hårt.

Namnet tennis kom från franskans tenir som ropades ut i när serven slogs i den franska inomhusvarianten av tennis, som var en av major Wingfields inspirationskällor. Den franska inomhustennisen var en gammal sport med rötter från medeltiden. Den spelades i så kallade bollhus och var mycket populär inom den franska överklassen. Som en symbolhandling för motståndet mot kungen och adeln samlades 1789, i Versailles bollhus, nationalförsamlingen för första gången på 175 år, och signalerade inledningen på den franska revolutionen. Spelet blev därmed förknippat med det gamla kung- och adelsväldet och förlorade sin popularitet.

Eden i bollhuset 1789
Reglerna och räknesättet hämtades av major Wingfield nästan helt från det franska spelet. Att man i tennis räknar 15 (quinze), 30 (trente) och 40 (quarante) är synonymt med kvartarna på en klocka. 45 blev 40 som en förenkling. Som bekant vinner man ett game när klockan gått ett fullt varv. Att 0 (noll) uttalas "love" när spelaren ännu inte fått något poäng anses komma från franskans l'oeuf som betyder ägg och som till sin form liknar en nolla. Ett annat spår av sportens gamla historia är namnet på spelverktyget "racket", som via franskans raquette har sitt ursprung i arabiskans rakhat vilket betyder handflata. I tennisens begynnelse på medeltiden spelades tennis med händerna.

Nu: På Wimbledons nya centrecourt (med skjutbart tak).
Tennisen blev snabbt populär och spred sig till USA där det som skulle bli US-Open spelades för första gången redan 1881. Sedan dess har sporten spridits över världen och i årets upplaga av Wimbledon finns i herrarnas lottning representanter från 41 länder. Den enda svensken är Robin Söderling. I Sverige är grästennisen nästan utdöd (men efter lite googlande hittade jag några banor i bland annat Plantahagen (Båstad) och några verkar vara på gång i Karlskrona). Att man numer hellre spelar på andra underlag beror på att spelet på gräs blir väldigt snabbt, att det blir halt när det regnat, att det lätt slits och att gräset nöts bort och att det kräver mycket underhåll. Jag själv håller sommartid helst till på det röda gruset på utomhustennisbanor i Göteborg och Bohuslän. Så blir det inte skrivet så mycket här på bloggen i sommar så vet ni var jag finns.

fredag 6 maj 2011

Maximal indoktrinering av Gammelsvenskbyn

I Ukraina fanns en svensk by - Gammelsvenskbyn. Det var kolonister som lockats dit av Katarina den stora 1782. Svenskarna höll hårt på sin etniska identitet, och under 1800-talets växande nationalism uppräthöll de kontakt med Sverige och utvecklade sin egen etniska och nationella särart i takt med utvecklingen i Sverige. Tack vare kontakterna med Sverige grundlades en skola, ett bibliotek, en kör, en församling och andra kulturinstitutioner. Det var en liten fredlig bosättning med aldrig mer än 1000 innevånare, men vad denna lilla bosättning skulle gå igenom av indoktrinerings och assimileringsförsök är helt unikt. Bolsjeviker, svenskar, bolsjeviker igen, nazister och sedan återigen kommunisterna försökte forma gammelsvenskbyborna för att passa i deras egna kollektiva samhällsramar.

I det senaste numret av Historisk Tidskrift skriver Andrej Kotljarchuk från Umeå universitet i - Ukrainasvenskar i Gulagarkipelagen - Tvångsnormaliseringens teknik och kollektivt motstånd - om svenskbybornas möte med en omvärld som aldrig riktigt accepterade deras identitet. De skulle "normaliseras" och bli goda kommunister, tyskar eller svenskar.

900 Gammelsvenskbybor
anländer till Trelleborg 1929
Några år efter den ryska revolutionen 1917 mötte svenskbyborna den första i en lång serie av åtgärder för att förändra deras kollektiva identitet.Under några år på 1920-talet försökte den nya sovjetiska regimen knyta de mindre nationella minoriteterna till sig genom att gynna deras språk och prioritera dem vid tillsättningen av offentliga anställningar. Trots detta valde de flesta i Gammelsvenskbyn att emigrera till Sverige, troligen mest på grund av ekonomiska svårigheter.Väl "hemma i Sverige" möttes de av ett omfattande projekt för fullständig integrering. De tilläts inte bo tillsammans utan spreds ut över landet.för att snabbt lära sig, "de svenska reglerna inom ekonomi och vardagsliv. För att slippa undan denna politik, samt av ideologiska skäl, valde 1930-31 en tredjedel att återvända till Ukraina för att bygga upp den första svenska kolchosen. Under de följande 15 åren skulle de få många tillfällen att ångra sitt beslut. Vinden hade vänt för de nationella minoriteterna i Sovjetunionen. KGB:s föregångare NKVD utförde under 1937-38 de så kallade nationella operationerna, där nästan 250 000 medborgare ur de många nationella minoriteterna mördades. 23 svenskbybor anklagades för att ha byggt upp en "svensk kontrarevolutionär spionorganisation" och arkebuserades.Alla spår doldes väl och anhöriga hölls i okunskap. Efter aktionen avskaffades också alla nationella institutioner i byn - det nationella byrådet, den svenska kolchosen, den svenska skolan, den lutherska församlingen och studiecirkeln om svensk kultur.

Alvina Hinas, avrättad
som spion på 1930-talet
Med andra världskriget kom nästa experiment för att förändra svenskbybornas identitet. Under den nazistiska ockupationen utsågs svenskarna, med utgångspunkt i sin ras, till "volksdeutche", alltså etniska tyskar. Byn ställdes under SS bevakning och kontroll. Nu öppnades en tysk skola i byn, en avdelning av Hitlerjugend och en hemvärnsstyrka samtidigt som de unga männen massrekryterades till polisen eller armén. Samtidigt utplånades den judiska befolkningen i grannbyn för att skapa ett "rasmässigt rent livsrum" åt folkstyskarna. 1943, när krigslyckan vände, deporterades byns befolkning till Tyskland, där germaniseringspolitiken fortsatte.

Efter kriget fortsatte de att slungas runt i den malström av totalitär ideologi som var Öst- och centraleuropa under stora delar av det förra seklet. De flesta av svenskbyborna hamnade i den Sovjetiska okupationszonen, och som utsatta för germanisering och nazifiering sågs de som ett hot mot Sovjetunionen. De flesta männen dömdes till långa fängelsestraff för att ha tjänstgjort i Wehrmacht, polisen eller inom SS-trupperna och skickades till läger i Sibirien. De kvinnor, åldringar och barn som deporterats till Tyskland skickades till "speciella bosättningar" i Komi. På grund av sin status som "volksdeutche" utsågs de till särskilt noggrann omprogramering. De blev skyldiga att delta i politiska ritualer, att fördöma ordningen i Nazityskland och att visa sin lojalitet gentemot Sovjet och Stalin genom hårt fysiskt arbete och hyllningar av allt Sovjetiskt. Att visa sin religiositet var omöjligt, och om de talade svenska riskerade de omgivningens vrede då den lätt misstogs för "de förhatliga fascisternas språk". En grupp på 64 kvinnor och barn lyckades redan efter ett år ta sig därifrån, på ett mycket svenskt sätt. Genom författandet av en kollektiv skrift till inrikesministeriet förde de sin talan och bad om att få återvända eftersom de trots allt inte var "volksdeutche". De släpptes faktiskt.

När de återvände till byn har det hänt som hände överallt i hela Östeuropa. På många sätt kom de till ett mikrokosmos som ringar in det andra världskrigets fruktansvärda konsekvenser för de vanliga människorna; "Väl tillbaka i Gammelsvenskby var det ingen som väntade på dem. I de hus som hade tillhört svenska kolonister och deras tyska grannar hade myndigheterna 1945 låtit ukrainska emigranter från Polen - offer för efterkrigstidens flyttning av gränserna - flytta in. Gammelsvenskby hade fått ett nytt namn, det mer slaviskt klingande Verbivka. Senare kom den svenska byn att uppgå i byn Zmiivka (den före detta tyska bosättningen Schlangendorf), och 1947 fick svenskarna 500 ukrainska bönder till grannar. De tyska bosättarna (omkring 2000 personer) i det före detta "svenskdistriktet" blev kvar i norra Ryssland och kom aldrig tillbaka till sina hemtrakter. De judiska grannarna från byn Novyi Beryslav gick under till följd av förintelsen." - A. Kotljarchuk.

Idag lever endast ett litet fåtal svensktalande, alla mycket gamla, kvar i Gammelsvenskbyn nära Djneprs utlopp i Svarta havet.

I Sverige har ättlingarna till svenskbyborna en förening - Föreningen Svenskbyborna - som har en fantastisk hemsida med reportage och levnadsöden från Gammelsvenskbyn: http://www.svenskbyborna.com/index.html. Foton kommer därifrån.

Den här artikeln bygger nästan helt på A. Kotljartchuks uppsats i årets första Historisk tidskrift. Här får du en fördjupad bild och en teoretisk anknytning till Michel Foucalt  och hans begrepp "tvångsnormaliseringens teknik" och till Alberto Meluccis "förändringar i den kollektiva identiteten". Här skymtar även en del otroligt gripande människoöden fram.