Demokrati Då och Nu del 2: Den svenska demokratirörelsen

Samling inför demonstration Norra bantorget i Stockholm

Tes 2: Inte förrän folket i en demokratirörelse säkrat allmän och lika rösträtt är de nöjda. Det är en fråga om värdighet.

Gripen demonstrant 1917

1917 kokade det i landet. Ute i Europa rasade första världskriget och i dess skugga började livmedlen att tryta. Hungerkravaller bröt ut i flera Svenska städer. Under våren passerade Lenin Stockholm på väg från exilen mot Petrograd och ryska revolutionen. I juni talade Hjalmar Branting vid en rösträttsdemonstration som spårade ut i kravaller, efter att ridande polis hårdhänt ingripit mot demonstrationsdeltagarna. Socialdemokraterna splittrades och fick en radikal utbrytare i Sveriges socialdemokratiska vänsterparti som förde en kraftfull revolutionär retorik. På hösten samma år hölls val där socialdemokraterna för första gången blev det klart största partiet, och liberalerna även de större än högern. De båda första var den tidens vänster och förespråkare för allmän rösträtt. Men rösträttsmotståndarna i den av högern dominerade första kammaren vägrade ge upp sina privilegier. För en reform krävdes godkännande i båda kamrarna.

"Det är skam, det är fläck på Sveriges banér
 att medborgarrätt heter pengar"

Den svenska demokratirörelsen tog sina första stapplande steg efter ståndsriksdagens avskaffande1866. Det nya systemet med en tvåkammarriksdag var lika odemokratiskt som sin föregångare men bar på en demokratisk potential. Istället för börd, anor och prästerskap byggde det nya systemet på rikedom i pengar och fastighetsinnehav. Inkomstreglerna gjorde att bara 20 % av Sveriges män över 21 var röstberättigade. 1899 hade andelen ökat till 25 % på grund av den allmänna välståndsökningen. Det gjorde Sverige till ett av de länder i Europa med mest odemokratiska röstregler.

Kraven på utökad rösträtt skulle komma att rida på den våg som var industrialismen och dess konsekvenser. Det var först under 1800-talets tre sista decennier som industrialisering och urbanisering tog fart på allvar i Sverige. Under den tiden fördubblades de sysselsatta inom hantverk och industri. De som levde på jordbruk minskade kraftigt och var vid sekelskiftet nere på något mer än hälften. Det var den nya större medelklassen och arbetarklassen som blev drivande i utvecklingen mot demokrati.

Det började i medelklassen där liberalerna växte i styrka med sin bas i den nya medelklassen. Den tidiga rösträttsrörelsen dominerades av liberaler, men inte alla liberaler var rösträttsförespråkare. Inte heller fanns det några partier i den mening vi menar idag. Redan 1867 drev så kallade nyliberaler (inte att förväxla med det sena 1900-talets) frågan om allmän rösträtt men som en liten minoritet. Liberala arbetarföreningar var också tidiga förespråkare. I början av 1880-talet drevs frågan om utökad rösträtt även av Bondeförbundet, men senare blev de allt mer konservativa.

Sveriges allmänna rösträttsförbund tillkom som en reaktion mot en riksdag där rösträttsfrågan hade trängts tillbaka. Förbundet dominerades kraftigt av liberaler men var öppen för alla. Även socialdemokrater från det nybildade partiet (1889) engagerade sig. Efter förslag från Hjalmar Branting anordnades val med allmän rösträtt till så kallade folkriksdagar. Kampanjen var lyckad och man lyckades övertrumfa de vanliga valen i antal röstande. I den nya folkriksdagen var 3/4 delar liberaler och resten socialdemokrater. Andra aktiviteter var pengainsamlingar, spridandet av pamfletter och namninsamlingar. 1900 upplöstes rörelsen och blev grunden för ett nationellt liberalt parti - frisinnade landsföreningen - som tillsammans med socialdemokratin fortsatte kampen för allmän rösträtt.

Poliskravaller vid rösträttsdemonstration 1902

Rösträttsförbundet nådde inga direkta framgångar och Socialdemokraterna ville mer, de var trotts allt de som allra mest stängdes ute av rösträttsbestämmelserna. Rösträttsfrågan var den alltigenom överskuggande för den tidiga socialdemokratin. De ville slopa alla inkomstkrav medan liberalerna istället ville mildra kraven och gå stegvis fram. Socialdemokraterna var också beredda att ta till mer radikala metoder. Demonstrationer och arbetsnedläggelse användes som vapen och storstrejk hotade. I samband med riksdagens rösträttsdebatt i maj 1902  gjordes allvar av hoten om storstrejk med allmän arbetsnedläggelse i tre dagar. Det blev en kraftfull demonstration av den unga socialdemokratins och fackföreningsrörelsens maktmedel i kampen för rösträtt.

Vid valen 1905 lyckades liberalerna och socialdemokraterna få majoritet i den andra kammaren. Allt fler i medelklassen hade fått rösträtt på grund av stigande inkomster. Även många arbetare hade nu fått rösträtt. Rösträttsförespråkarna var för första gången i majoritet. Men det var inte bara från andra kammaren makten utgick. Kungen och den första kammaren hade lika stor tyngd och utgjorde en konservativ bastion. Ledaren för liberalerna - Karl Staff - var en stark rösträttsförespråkare och vägrade delta i en regering som inte lovade genomföra en reform. I ett försök att blidka rösträttsförespråkarna, och samtidigt behålla sitt inflytande, genomfördes den första reformen 1907, som gav allmän rösträtt till män i valen till andra kammaren. Men ännu saknade kvinnorna rösträtt, och i kommunalvalen som låg till grund för representationen i första kammaren fanns inkomstspärrarna kvar.



Med reformen vann högern tid, men målet för rösträttsförespråkarna var inte nått. Första kammaren och kungen fortsatte att blockera allmän rösträtt i ytterligare 10 år. Förändringarna av rösträtten till första kammaren var inte tillräckliga. Snart återupptogs kampen.

1918 var tiden mogen. Under våren lade den nya majoriteten i andra kammaren med socialdemokraterna i spetsen fram ett förslag till allmän rösträtt. Även denna gång vägrade första kammaren att rösta igenom förslaget. Men oroligheterna tilltog och i spåren av den internationella revolutionära oron blev trycket för stort. På hösten lades ett ännu radikalare förslag fram än under våren och den här gången gick det igenom. Pressen på första kammaren hade varit hård och rösträttskampen pågått länge, både i och utanför riksdagen. Folkets kamp hade till sist burit frukt.

Läs om händelserna 1918 i första delen om Sveriges demokratisering med paralleller till utvecklingen i Arabvärlden av idag: Demokrati Då och Nu del 1: Demokratin sprider sig från Tyskland till Sverige 1918.

PS. Intervju med Signe Johansson som deltog i protesterna för allmän rösträtt:

Signe Johansson var seg. Knappt tjugo år gammal gick hon med andra kvinnor i ett demonstrationståg på Emmabodas enda gata. Polismän till häst följde efter på nära håll, ditskickade av stadens politiker.
- Vi måste hålla oss i rörelse. Om vi stod stilla kom de fram och slog till oss, minns Signe. Jag var rädd men jag gav mig inte. Vi var unga och oerfarna men vi visste vad vi ville.

PSS. Medborgarsång - Werner von Heidenstam

Så sant vi äga ett fädernesland,

vi ärvde det alla lika,

med samma rätt och med samma band

för både arma och rika;

och därför vilja vi rösta fritt

som förr bland sköldar och bågar,

men icke vägas i köpmans mitt,

likt penningapåsar på vågar.

Vi stridde gemensamt för hem och härd,

då våra kuster förbrändes.

Ej herrarna ensamt grepo till svärd,

när varnande vårdkase tändes.

Ej herrarna ensamt segnade ner

men också herrarnas drängar.

Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,

att medborgarrätt heter pengar.


Heidenstam blev med tiden allt mer konservativ och skeptisk till den allmänna rösträtten, men hans medborgarsång hade stort genomslag inom rösträttsrörelsen.