ARTIKEL: Vilna - Jerusalem i Litauen - en del av en förlorad kultur

Utanför den stora synagogan i Vilnius 1929

Vilnius var före andra världskriget ett religiöst och kulturellt nav inom den judiska kulturen i Östeuropa. Sekulär och religiös lärdom spreds härifrån, och så stort var dess inflytande att staden kallades Jerusalem i Litauen.

Det judiska Vilnius hjärta var den Stora synagogans gårdsplan. Det var en värld för sig själv och fylld av motsägelser. När man kom in hit överväldigades man av skriken från kvinnorna på marknaden, som bjöd ut sina varor hukande längs väggarna. Deras röster blandades med dem från de bedjande i synagogan och de många bönehusen. Räntefrialånföreningen hade sitt bönehus, gravgrävarna likaså. Chassiderna hade sitt och framför allt fanns här bönehuset tillägnat Gaonen från Vilnius – stadens store man. I mitten av gården fanns den gemensamma brunnen och längre upp det allmänna badhuset med sina rituella bad. Så hade det varit i flera hundra år och så trodde man det skulle förbli. Även om allt färre av judarna i mellankrigstidens Vilnius var religösa, så var den judiska traditionen och kulturen stark. Mellankrigstidens Vilnius var trots en utbredd antisemitism en hoppfull plats för många judar, en plats där den judiska kulturen utvecklades och förnyades samtidigt som den blev allt mer integrerad i samhället runtomkring. 

Gaonen av Vilnius 1720-1797

Elijah ben Shlomo Zalman - Gaonen av Vilnius - var den stora källan till Vilnius vördade namn. I den aschknaziska kulturen värderades lärdom mer än något annat, och han var en av de främsta inom den judiska teologin. Hans skrifter omfattade det mesta inom judisk lärdom, men allra mest berömd blev han för sina bearbetningar av och tillägg till Talmud. Talmud var och är den judiska tolkningen av Toran som utgör grunden för den judiska traditionen. Det är här det står hur en jude ska leva sitt liv. Det är en oerhört omfångsrik och komplex text som innefattar alla aspekter av traditionellt judiskt liv. Talmud har genom århundraden diskuterats rabbiner och lärda emellan och med tiden byggts på med kommentarer och tolkningar. Traditionen så som den beskrevs i Talmud i mellankrigstidens Vilnius omfattade alla delar av livet. Kosherreglerna styrde mathållningen, sabbatsreglerna styrde veckans rytm, och firandet av högtider som pesach, jom kippur och chanukka gav året struktur och mening. Alla delar i traditionen var omgärdad av regler - regler som kunde studeras i Talmud. Varje del hade sin symboliska betydelse och knöt an till den judiska historien. Traditionen var det som höll samman det judiska folket i nästan två tusen år. 

Till Vilnius kom judarna ganska sent. Judar hade funnits länge i Litauen innan de fick tillträde till staden i mitten på 1500-talet, trots hårt motstånd från stadens borgare. Vilnius var alltid, liksom de flesta östeuropeiska städer en multietnisk stad. I Vilnius var majoriteten av innevånarna Polacker, men med stora minoriteter av främst judar och vitryssar. Den litauiska gruppen var före andra världskriget mindre än alla dessa grupper. Den judiska befolkningen var under mellankrigstiden ungefär 60 000 personer eller ca en tredjedel av befolkningen. Det kan tyckas lite för en stad som tillmättes en så stor betydelse, men Vilnius roll var ungefär densamma som Weimar i Tyskland eller Cambridge i England. En liten stad som fungerade som ett kulturellt centrum för ett stort omland. Banden mellan Vilnius och de judiska småstäderna som fanns överallt inom den aschkenaziska judenheten var mycket starka och det pågick ett ständigt flöde av människor och idéer dem emellan.

Vilnius grundades i början av 1300-talet för att bli huvudstad i kungariket Litauen – då en östeuropeisk stormakt som omfattade förutom Litauen även stora delar av Ryssland, Vitryssland och Ukraina. I slutet av 1300-talet ingick Polen och Litauens kungahus en union som med tiden blev allt fastare, men där den polska mer utvecklade delen blev allt mer dominant. Från 1500-talets mitt blev Polen och Litauen ett land. 

Judarna hade alltid välkomnats i Polen. Under medeltiden, när länderna i Västeuropa ett efter det andra kastade ut och förföljde sina judiska befolkningar, fick de här en fristad och möjligheter att etablera sig. Det var inte utifrån någon altruistisk medmänsklighet de välkomnades. De behövdes för sin höga utbildningsnivå och för att utveckla stadskulturen. Judarna fick även en viktig funktion som mellanhänder mellan bondebefolkningen och den mäktiga polska adeln. De administrerade adelns gods, drev gästgiverier, arbetade som hantverkare och var viktiga inom handeln, främst den mellan stad och landsbygd. Så växte shtetlkulturen fram. Små städer där judarna ofta kunde utgöra majoriteten av befolkningen fungerade som lokala centrum för handeln med småbyar med kristen befolkning. 1500-talet och halva 1600-talet blev det Polsklitauiska samväldets storhetstid och det var även judarnas guldålder. Deras ställning var gynnsam och de spred sig över hela samväldets territorium, som då även omfattade Vitryssland och Ukraina. Från den här tiden och fram till andra världskriget var dessa länder judendomens hem i världen. Dessa hemländer kallade judarna för Asckenaz såsom de kallade sig själva för Ashkenazim. Detta folk talade ett eget språk och hade andra riter och traditioner än de sefardiska judarna från den iberiska halvön, eller de orientaliska från mellanöstern. I samväldet bodde under mellankrigstiden mer än hälften av världens alla judar och den överväldigande majoriteten av väldens judar räknade sitt ursprung till Aschkenaz. När Polen-Litauens makt blev allt mindre och gränserna flyttade, framför allt under 1700-talet då Polen styckades upp av sina grannar, fanns judarna kvar och blev istället medborgare i Preussen, Österike-Ungern eller i Ryssland.

Språket som de utvecklat under århundraden hade sina rötter i tyska judiska grupper som kom till Polen på 1100-talet. Det kallade jiddisch och var en blandning mellan tyska, polska, arameiska och hebreiska, men där tyskan dominerande. Däremot skrevs det med det hebreiska alfabetet och runt om i judiska stadsdelar i hela östeuropa sågs skyltfönster och gatunamn skrivna både på jiddisch och på det omgivande landets språk. 

Karaktäristisk del av den judiska delen av Vilnius före kriget.

 På jiddisch hette Vilnius istället Vilna (det förstnämnda är litauiska, Vilno på Polska). I Vilna bodde judarna utspridda i hela staden, men i kvarteren kring Stora synagogan var innevånarna nästan uteslutande judar. Här på Tyska gatan, Judiska gatan, Slaktaregatan och Gaonens gata pågick ett livligt och på många sätt typiskt judiskt liv. Här fanns koscherbagerier och koscherslaktare, religiösa cederskolor och jeshivor. Här låg även de viktigaste av stadens fler än 100 synagogor. Utöver dessa institutioner som även fanns i många andra judiska småstäder, stack Vilnius ut på flera sätt. Staden var berömd för sitt välrenommerade bibliotek och för sitt rabbinseminarium, men även för sina förläggare och tryckerier som spred upplagor av både traditionell och världslig litteratur över hela Aschkenaz.

Under mellankrigstiden i Vilna var det en minoritet av judarna som levde ett religiöst liv så som under tidigare århundraden. Den religiöst grundade traditionen hade istället blivit utgångspunkt för en spirande judisk nationalism och tillsammans med språket var denna kärnan i den judiska identiteten. För de flesta var det en självklarhet att det var i Europa som judarna skulle utveckla sin nationella identitet. Sionismen och drömmen om ett eget land i Palestina var närvarande och viktig, men för de flesta var steget att lämna sina hemländer för stort, och även om man vågade så sökte den stora majoriteten sig hellre till Nordamerika. Som en politisk rörelse hade sionismen däremot ett stort inflytande över folks medvetande och många närde utopiska drömmar kring det nya Israel.

Den judiska nationalismen var framför allt inriktad på att uppnå självbestämmande och acceptans i länderna där judarna levde. Att koppla den judiska nationalismen inom Europa till krav på ett territorium var aldrig aktuellt. I denna rörelse för nationell autonomi spelade Vilnius en central roll.


Valaffisch för det judiska socialistpartiet Bund

Strax innan sekelskiftet 1900 grundades i staden det judisksocialistiska partiet Bund. Partietsom hade stor betydelse för spridandet, både tankarna kring nationell autonomi och av socialismen. Bund var under den judiska socialismens barndom den största rörelsen. Socialismen hade en stark dragningskraft på många judar. Anledningen var framför allt den utbredda fattigdomen men också arbetarrörelsens ideologi om alla människors lika värde och dess internationalism, som passade bra för ett folk som i sig var internationalistiskt och som ofta misstänkliggjordes just av den anledningen. Paradoxalt nog så blev Bunds problem att de av andra socialister uppfattades som allt för nationalistiska och därför ofta motarbetades. Viktiga i formandet av det judiska nationalmedvetandet var också YIVO – Judiska vetenskapsinstitutet – som grundades i Vilnius 1925. Institutet forskade i språket Jiddisch och standardiserade grammatik och stavning. Från hela judenheten strömmade böcker, manuskript, affischer, fragment av folksagor och andra artefakter till YIVO - samlingar som blev grunden för det vetenskapliga studiet av den aschkenaziska kulturen. Fram till andra världskriget lyckades institutet producera mer än hundra vetenskapliga studier. Dessutom verkade man aktivt för att föra ut dessa kunskaper och blev snabbt välkända världen över.

Men för de flesta judar var den judiska nationalismen inte så viktig. De identifierade sig mer med de stater de levde i och många, särskilt de som nått en ställning i samhället, identifierade sig mest med dessa staters nationalism än med någon judisk nationalkänsla. Det gällde även judarna i det efter första världskriget nyuppståndna Polen. Den Polska stat som då bildades låg längre österut än dagens Polen och Vilnius låg inom dess gränser

Till en början innebar det stora förhoppningar för Polens och Vilnius judar. De garanterades till en början nationellt självbestämmande, men det avskaffades efter en tid. Det fanns flera rent judiska partier och många judar var engagerade i de vanliga politiska partierna. Men demokratin var instabil och1926 genomgick landet en militärkupp då den store hjälten under frigörelsekriget, general Josef Pilsudski tog makten. Men Pilsudskis mål var inte att avskaffa demokratin, snarare att tygla den och under hans ledning tilläts demokratin fortstätta fungera. För judarna var detta en bra tid. Pilsudskis inställning till minoriteterna, som var många och stora, var att så länge de var lojala mot den Polska staten, så var de lika mycket medborgare som alla andra.

Mellankrigstiden var en tid av mycket aktivt judiskt liv. Kulturellt och politiskt var Polen judenhetens centrum i världen. I Huvudstaden Warszawa, med sina 350 000 judiska innevånare, blomstrade den sekulära judiska kulturen inom litteratur, skolor, media och sociala organisationer. Judarna blev allt mer assimilerade in i den Polska kulturen och många judar hade nyckelroller inom Polsk industri, ekonomi och litteratur, och på universiteten var de kraftigt överrepresenterade.

Efter Pilsudskis död 1935 blev det snabbt mycket sämre. Inspirerade av Nazityskland infördes bojkotter mot judiska affärer och restriktioner på vilka yrken som judar fick ha. Judiska studenter tvingades att stå upp på föreläsningarna och judar misshandlades på gatorna av polska nationalister.

1938 gick Max Weinreich, direktören för YIVO, till Guvernören i Vilnius för att protestera. Trakasserierna mot judiska studenter måste stoppas. På vägen därifrån attackeras han av Polska studenter. Han misshandlas grovt och förlorar sitt ena öga. Det skulle bli värre.

Vilna – förintelsens första offer

Sommaren 1941 svepte Tyska bomplan in över Vilnius. Två dagar senare hade Nazisterna kontroll över staden och de spiller ingen tid. Judarna i Litauens Jerusalem blir den nazistiska massutrotningens första offer. 

Vilnius manliga judar började kidnappas och föras bort – för arbete sades det. Tyska samarbetsmän, Litauer från den halvfascistiska rörelsen Ipatingas Buris plockade först folk på gatan, men snart påbörjades istället nattliga aktioner. Kidnapparna stormade in i lägenheterna och drog ut folk på gårdarna. Männen misshandlades ofta brutalt och skriken ekade mellan husen. Lägenheterna plundrades och förseglades. Kvinnorna och barnen lämnades på gatan och männen fördes till Lukiszkifängelset. Vad judarna inte förstod var att vägen därifrån gick till Ponary, en skog strax utanför staden dit de fördes för att skjutas i massavrättningar som skulle bli exempel inför det fortsatta kriget i öst. 

Nazityskland hade precis anfallit Sovjetunionen. Vilnius låg då i Sovjetunionen efter att Polen invaderats och styckats upp av Hitler och Stalin två år tidigare. Det judiska Vilnius var i ett kaotiskt tillstånd. Redan under den Polska tiden hade man fått utstå omfattande trakasserier. När sedan ryssarna kom skickades flera tusen personer till Gulag, många av dem ledande, och ytterligare andra hade flytt. Dessutom fanns 20000 judiska flyktingar i ett samhälle som redan saknade det mesta.

I början på september började judarna förstå vad som höll på at hända när de första vittnesmålen från Ponary nådde staden. Då hade redan 35000 av Vilnius 80000 judar avrättats, nästan alla av litauiska bödlar. Samtidigt kom uppmaningar från nazisterna att två ghetton skulle upprättas, och att alla judar som fanns kvar skulle bosätta sig där. Många trodde att det skulle bli säkrare där och att de skulle komma undan de våldsamma kidnappningarna och gick frivilligt, andra gjorde det av rädsla, men snart återupptogs aktionerna.

I ghettot tvingades all till arbete, oftast i verkstäder inne i ghettona eller ibland även utanför. Nazisterna gav ut arbetstillstånd som garanterade ägaren, hans fru och två barn rätten att bo i ghettot. Men med jämna mellanrum drogs tillstånden in för att ersättas av nya, men hela tiden färre. De som ertappades utan tillstånd fördes bort. Judarna som fanns kvar var de som var starka och kunde användas som arbetskraft, och under 1942 och halva 43 avtog utrensningarna. Judarna behövdes i krigsansträngningarna. I september 1943 fördes de sista bort. De starka fördes vidare till Estland för slavarbete på försvarslinjerna mot Sovjetunionen. Där mördades de senare i krigets slutskede. Mer än 90 % av alla litauiska judar dog i förintelsen. Litauens Jerusalem blev till en dröm från det förflutna.

Obersturmbannfürer Franz Murer, ”Slaktaren i Vilnius”, som var chef över judefrågan i Vilnius. Österrikaren var den första som Simon Wiesental spårade efter kriget. Han utlämnades till Sovjet där han satt i fängelse i sju år innan han i ett utbyte överlämnades till Österrike. Där hölls en juryrättegång mot honom 1963, där han trots överväldigande bevisning friades.

PS. Artiklarna var skrivna för att publiceras i Populär Historia, men tyvärr ställdes de åt sidan och publicerades aldrig. Nu publicerar jag dem här istället, såhär dagen efter förintelsens minnesdag. 

ARTIKEL: Forum Romanum - Hjärtat i Julius Caesars rike

Forum var den Romerska republikens pulserande politiska centrum. Det var från torget makten utgick under den tid då Rom blev ett imperium, och det var här Julius Caesar gjorde den lysande karriär som skulle sluta med att republiken till sist krossades.

Träflisorna yrde när legionärernas yxor hamrade mot portarna till Saturnustemplet vid Forum romanum. Inbördeskrig väntade och deras befälhavare ville åt vad som förvarades där. Saturnus var fruktbarhetsguden i den romerska religionen och av tradition var det här statskassans plats. Med den i sin besittning var mycket vunnet i ett imperium där lojalitet oftast stavades pengar.

Efter nio år av segrar i Gallien hade Julius Caesar återvänt till Rom som upprorsman mot republiken. På det annars så livliga Forum hade verksamheten avstannat. Nästan alla senatorer hade lämnat staden i avvaktan på vad som skulle hända. Tiden då makten låg hos folket på Forum skulle snart vara över.

Historien om Forum Romanum började redan under tiden då Rom styrdes av kungar. Platsen var en sumpmark som regelbundet översvämmades av Tibern, floden som flyter genom Rom. Kung Tarquinius dränerade området med bygget av Cloaca Maxima, den stora kloaken. Området blev därmed tillgängligt för bebyggelse. På Capitolium, den av Roms sju kullar som ligger närmast Forum, byggde han en Tempelfästning, krönt av ett storslaget tempel till Jupiters ära. Vid Forum växte med tiden allt fler byggnader fram i takt med att fler funktioner krävdes av det expanderande rikets centrum. Kungens palats Regia byggdes här, och när monarkin senare övergick till republik övertogs kungapalatset av Roms och Jupiterkultens överstepräst, pontifex maximus.

Stora tempel till Roms viktigaste gudar byggdes också här. Den romerska religionen var intimt knuten till statens lycka och framgång, och översteprästerna för de olika kulterna togs ur samma skara aristokrater som hade den politiska makten. Förutom Saturnustemplet fanns här också Concordiatemplet som var ärat till samförståndets gudinna, och templet till Castor och Pollux, mytiska gudatvillingar som ska ha räddat Rom vid ett avgörande slag. Här låg också Vestatemplet med sin evigt brinnande eld, helgad till Roms välgång.

När Caesar var i 18-årsåldern återvände han till Rom efter militärtjänstgöring i provinserna. Caesar hade gjort den med glans. Han tilldelades tapperhetsutmärkelsen medborgarkransen. Med den började hans namn bli känt och Caesar utsågs till krigstribun - det första steget i en politisk karriär inom republiken.

I Republiken utövades makten framför allt av valda ämbetsmän, där det högsta var konsulsämbetet. Valen gällde oftast för ett år; med starka restriktioner för återval. För att nå dessa ämbeten gällde det att utmärka sig, och om man som Caesar inte kom från någon av de mer framgångsrika släkterna gällde det dubbelt upp. Efter att ha fullgjort sin ämbetsperiod som Krigstribun började Caesar arbeta som advokat vid domstolarna, en vanlig karriärväg för en ung politiker med ambitioner. Sessionerna ägde rum inför öppen ridå på Forum eller i någon av Basilikorna där. Basilica Aemilia i norr och Basilica Sempronia i söder upptog merparten av Forums långsidor och var de absolut största byggnaderna kring torget. De var också till för kommers och närmast torget låg butiker där man kunde hitta varor från hela det romerska imperiet.

I de romerska domstolarna fanns inga åklagare utan åtal väcktes av enskilda medborgare. I några uppmärksammade fall åtalade Caesar ståthållare från provinserna när de återkommit till Rom. Uppdragen i provinserna var ofta väldigt lönande och tillfällena till korruption många.

Den unge Caesar siktade högt och åtalade prokonsul Dolabella för utsugning av folket i Makedonien. Oddsen mot honom var monumentala; men Caesar var ute efter en berömd person att åtala för att främja sin egen karriär. Någon egentlig chans att vinna hade han inte, men han gjorde bra ifrån sig och fick den uppmärksamhet han eftersträvade. Att nå fram på det ofta stimmiga Forum var inte lätt men Caesar hade bevisat sin skicklighet.

Några år senare valdes Caesar in i det femton man starka prästkollegiet som leddes av pontifex maximus. Normalt krävdes en bakgrund i någon av de yppersta adelssläkterna, men Caesar hade vid flera tillfällen visat både initiativförmåga och beslutsamhet utöver det vanliga och sågs som mycket lovande. Från den här tiden skulle Caesars karriär bli spikrak.

Året då Caesar fyllde 30 valdes han till Quaestor. Valet var ett stort steg för Caesar eftersom det innebar att han blev ledamot av senaten. I senaten satt sexhundra ledamöter. Oftast sammanträdde den i Curia Hostilia - senatsbyggnaden som låg vid Forums norra hörn. Då senaten sammanträdde på andra platser var det ofta i något av templen vid Forum. Concordia var gudinna för endräkt och förståelse och i hennes tempel vid foten av Capitolium samlades senaten ofta vid verkligt avgörande sammanträden.

Några år senare kallade Cicero - den berömde talaren och historieskrivaren - då konsul, till senatssammanträde i templet. En sammansvärjning mot republiken hade uppdagats. Vad man skulle göra med de anklagade? Dödsstraff tillämpades nästan aldrig mot rika romerska medborgare, men det här var inte normala omständigheter och det var uppenbart att Cicero var ute efter deras huvuden. Cicero, och de talare som följde pläderade alla för dödsstraff. I senaten hördes bara instämmande mummel. Så fick Caesar ordet. Där talarna innan honom försökt övertrumfa varandra i bloddrypande skildringar om vad som hänt om de sammansvurna lyckats valde Caesar att i lugn ton förklara vad ett dödsstraff skulle kunna innebära för republiken.

”Mina herrar! Var och en som har att fatta beslut i svåra frågor måste ha frigjort sig från hat, vänskap, vrede och medlidande. När dessa känslor tar överhanden är det inte lätt att välja den rätta vägen; ingen har någonsin kunnat tjäna både sina lidelser och den sanna nyttan.”

Att behärska retorik var avgörande för varje politiker. Det gällde i senaten och i domstolarna, men även inför folkförsamlingen på Forum. Det var folket som hade den beslutande makten och oftast var det endast de som befann sig vid Forum som röstade. Att kunna behärska folkmassan på Forum var därför av stor betydelse.

Från talarplattformen Rostra tilltalades folket. Härifrån höll ämbetsmän och andra högt uppsatta romare tal, propagerade för kandidater i valen och sammankallade folkmassan för omröstningar. Caesar blev en av de bästa på att tillfredställa folket genom att driva populära önskemål som till exempel omfördelning av jord till de fattiga och grandiosa festspel. Men Caesars politik kostade pengar och han var oerhört skuldsatt då han satsade allt i vid valet av en ny pontifex maximus. Vid förlust hade hans huvud suttit löst hos hans långivare. Caesar vann – och kunde flytta in i Regia vid forums östra kortsida.

Talarplattformen Rostra kunde också användas i andra än politiska sammanhang. Under en kort tid strax efter att Caesar blivit vald till Quaestor dog både hans fru Cornelia och hans faster Julia. I Rom var de adligas begravningar offentliga händelser. Begravningsföljena gick i procession över torget tillsammans med inhyrda skådespelare som spelade avlidna förfäder. Framme vid Rostra hölls tal av en betydelsefull släkting. Caesar höll tal till sin fasters ära; prisade sin släkt och hyllade deras bragder. Den här typen av processioner över Forum var vanliga, särskilt vid olika religiösa högtider. De drog fram längs Via Sacra, den heliga vägen, som löpte förbi alla de viktiga templen vid Forum, innan den svängde av upp på Capitolium där den slutade vid Jupitertemplet.

Triumftågen var de största och mest påkostade. Det var den yttersta av hedersbetygelser för en framgångsrik fältherre och en ära få fick uppleva. Före Caesar hade bara en man fått fler triumftåg än ett, och det var Pompejus den store, ledaren för Caesars fiender i det inbördeskrig som följde efter att Caesar korsat Rubicon och plundrat Saturnustemplet vid Forum.

Tre år efter att Caesars legionärer slagit in portarna till Saturnustemplet var alla Caesars fiender besegrade. Pompejus var död och inbördeskriget över. Men trots att han segrat som ingen annan hade han ännu inte fått något triumftåg till sin ära. Hösten 46 f.kr firade Caesar fyra triumfer, en för var och en av hans stora fälttåg. Legionärer som utmärkt sig eskorterade sin befälhavare, krigsbytet visades upp och målningar över berömda krigsscener visades upp tillsammans med uppgifter om vilka och hur många som besegrats. Soldaterna sjöng om sina hjältedåd. Caesar själv färdades i en triumfvagn dragen av vita hästar. Forum romanum var hans.

Forum Romanum växer

Julius Caesars liv och gärningar skulle innebära större förändringar än någonsin av Forum Romanum utformning. Torget utökades, byggnader ersattes och helt nya uppfördes.

Med hjälp av det enorma krigsbytet från krigen i Gallien inledde Caesar stora förändringar av Forum. Men mordet på honom gjorde att de flesta blev färdiga först under hans adoptivson Augustus tid. Istället för Basilica Sempronia uppfördes en ny och större basilika som fick namnet Basilica Julia. Det gamla senatshuset revs och ersattes av ett nytt – Curia Julia - för att göra plats för Caesars eget forum. Caesars forum byggdes vid forums norra hörn och kröntes med ett tempel till Venus Genetrix, den modergudinna som den Julianska släkten hävdade att de härstammade från.
Augustus, som blev den förste kejsaren, slutförde Caesars projekt och uppförde tempel för att hylla sin styvfar. Norr om Caesars forum byggde han ett eget med ett tempel helgat till hämndens och krigets gud Mars Ultor - en hyllning till segern över Caesars mördare. Caesar blev upphöjd till gud och fick ett eget tempel, uppfört framför den gamla kungabostaden Regia.

Faktaruta: Ämbeten i Rom

Cursus honorum -hedersuppdragens väg:

- Krigstribun: Militär befälhavare. 10 år långt.

- Quaestor: Skötte finanser i Rom eller andreman hos guvernör. 20 poster

- Edil: Skötte tempel och offentliga byggnader i staden Rom. Organiserade festspel. 2 poster

- Praetor: Domare vid domstolarna. Konsuls ersättare. 6-8 poster.

- Propraetor: Guvernör för provins.

- Konsul: Överbefälhavare. Drev den politiska agendan. Högsta juridiska beslutsfattare. 2 poster.

- Prokonsul: Guvernör för de viktigaste provinserna. Befälhavare för stora arméer.

Övriga ämbeten:

- Censor: Övervakare av valsystemet. Fördelade erövrat land.
- Diktator: Absolut makt vid nödsituationer. 6 mån långt. 1 post.

- Folktribun: Skydd för folket mot aristokraterna. Kunde lägga veto - även mot konsuler.

Artikeln publicerades i Allt om Historia nr 11 2008. Till sommaren ska vi åka till Rom igen. Wohaa.

ARTIKEL: Till Kina och hem igen

En ostindiefarare hade kommit hem. För de sjömän som klarat sig väntade glada dagar. Porslin, te, siden, kryddor och innestående löner skulle göra dem alla till välbärgade män. Och på kajen väntade varma återseenden.

Sommaren 1771 kom skeppsprästen Jakob Wallenberg hem till Göteborg från sin resa med ostindiefararen Finland. Med sig under armen hade han sin mustiga reseskildring och blivande bästsäljare ”Min son på Galejan”:

”Ack Flickor, lönen då wår möda!
Hwad duga Sprättens toma ack, Mot blomster, sidentyg och rack?

Och anor ge ej heller föda… Med oss är det bättre til at dansa.

Piasters klang är wår musik. Piasters klang är wår musik.”

Vinsten från resan skulle nu delas upp. Lasten fördes i land, katalogiserades av kompaniets tjänstemän och magasinerades i väntan på den stora auktionen. Stora vinster väntade delägarna i kompaniet, som fick sin andel efter insatt kapital. Ostindiska kompaniets handel med Kina anses vara ett av den Svenska historiens mest lönsamma företag. Men även matroser och jungmän fick sin del av kakan. För en matros innebar de sparade pengarna från en ostindieresa möjligheten att köpa en gård nog att försörja en familj.
På den sjunde dagen efter ankomsten till Klippan i Göteborg hölls den stora avskedsfesten. ”Hönsfesten” som den kallades efter den slant nykomlingar fick ”hönsa”, när de första gången passerade ekvatorn, var en vild tillställning. Tal hölls till kompaniets och kungahustes ära, punschen flödade, musikanter spelade och sjöng, kvinnor uppvaktade och det ryktades om slagsmål som måste stävjas av kaptenen. Efter festen splittrades besättningen och med det den täta gemenskap som odlats från påmönstringen ett och ett halvt år tidigare.

Då var det mitt i vintern, och ibland var man tvungen att hacka upp en ränna i isen ända ut till fyren Vinga för att nå öppet vatten. Det var för att komma rätt till passadvindarna och undvika monsunsäsongen på Sydkinesiska sjön, som man gav sig av under tuffast möjliga förhållanden. Det fanns ingen uppvärmning ombord och riggen kunde vara såphal av is. När Finland vid nyår 1769 närmade sig Färöarna var kölden bister och manskapet gjorde sitt bästa för att hålla kylan borta.

”Till at döma, af hwad jag såg här, skulle jag tro, at qwicksilfwret aldrig faller under fryspunkten i en ung gosses hjertbarometer. Ispiggar hängde i näsan på mine vänner; men lilla Cloris låg dem lika fullt i munnen. De buro snödrifworna på ryggen och sötungen i barmen. Man drack och sjöng skålar för de sköna.”

Vid köld och hårt väder beviljades alltid extra ransoner brännvin för att hålla manskapet vid gott mod. En ostindiefarare kunde ha med sig 6000 liter brännvin. Det motsvarar ungefär 10 cl per person och dag. Dessutom fanns det stora mängder öl ombord och förråden fylldes också på under resans gång. Fylleri var förbjudet under tjänstgöring…

Kanton i Kina var målet för nästan alla skepp under ostindiska kompaniets 80-åriga historia. Att det blev just Kanton hade politiska orsaker. När de första skeppen avseglade i början på 1730-talet, var ostindiehandeln redan väl etablerad i många andra europeiska länder. Tidens stora sjöfararnationer England, Holland och Frankrike var inte intresserade av konkurrens och föga entusiastiska till det svenska företaget. Man kunde inte vänta sig någon hjälp, och nästan alla hamnar var stängda för de svenska fartygen. Kina som länge varit stängt för västerlänningar hade däremot nyligen öppnat hamnen i Kanton för handel. Hit var alla sjöfartsnationer välkomna, fast på Kinesernas villkor.

Lyxprodukter som porslin, siden, kryddor och te var omåttligt populära i Europa, och Kina högsta mode. Men vad kunde svenska köpmän föra med sig till Kina i utbyte mot de lyxprodukter man var intresserade av? Ingenting. Kineserna ville inte ha något från Sverige, och inte från resten av Europa heller. Ingenting förutom klingande silver. Första stopp var därför Cadiz i Spanien. Där byttes lasten av svenska produkter mot silverpiastrar, präglade av silver från gruvorna i Amerika.

Den första delen av resan gick genom dom vindpinade farvattnen norr om de brittiska öarna. Att mitt i vintern segla dessa vatten var den mest farofyllda delen av hela resan. Fyra av de åtta ostindiefarare som gick under gjorde det just här. Ändå var det den bästa vägen. Engelska kanalen var mycket svårseglad, då man i den sydvästliga vinden blev tvungen att kryssa, något som var besvärligt med dåtidens fartyg. Finland fastnade i hårda stormar.

”Matroser storma kring på däck, i want och rår,

De skrika och de dra, de slinta kull och swärja.

Som piska hwarje stump kring deras öron slår.

I tacklen skott på skott af sletna segel höras,
Och pumpar under däck med långsamt gnissel röras.

Hwar wåg, som wältras fram, tycks öpna oss en graf.

Än kastas vi högt i skyn, än hotas wi med Qwaf.

Wår uppsyn luften lik förkunnar skräck och fasa.”

I sex veckor kastades skeppet runt i stormar på nordatlanten, och till sist tvingades man söka nödhamn i Norge, bara en dagsetapp ifrån Göteborg. Skeppet var sargat, besättningen likaså, med brutna armar och andra blesyrer. En matros hade fallit från riggen och uppslukats av vågorna. Döden var alltid nära på en ostindiefarare och framför allt var det matroser och jungmän som drabbades. På nästan varje resa var det mellan tio och femton besättningsmän som fick plikta med sina liv och ibland var det många fler. Men de flesta dog inte i arbetet utan av sjukdomar.

Ombord pågick en ständig aktivitet. Arbetspassen för besättningen var långa och vid dåligt väder arbetade man nästan dygnet runt. När det var lugnt fanns det alltid underhållsarbete att göra. Den som kanske hade minst att göra ombord var skeppsprästen. Så noga med andligheten ombord verkar det inte ha varit. Ofta besattes tjänsten av en Linnelärljunge eller som i Wallenbergs fall, en äventyrslysten ung man med goda kontakter, som i all hast prästvigdes strax innan avresan. Carl von Linné hade goda kontakter med flera av kompaniets direktörer och använde långresorna för att inhämta kunskap om exotiska djur och växter.

Efter att Finland passerat Spaniens kuster gav Wallenberg följande beskrivning av livet på däck:

”Frampå backen ser jag twå sotige Cykloper, släggande på et smedjestäd så at gnistorna rägna ned ifrån det röda järnet, och hammarslagen fördubblas af et skallande echo från kopparkitlarne i kabyssan. Wänder jag mig åt akter, finner jag et par ärbare Segelmakare krökte öfwer deras arbete, under musik af en kaklande orchester, höns, gäss, kalkoner och ankor. Spasserar jag til stormasten, ser jag et litet fartyg wäxa up emellan händerna på drifwande timmermän; och en smula längre fram spinnes tåg och garn, historiestumpar, lögnändar, sqwallerhärfwor, och understundom slängpolskor. Tittar jag up åt Bramtoppen får jag skratta åt utkiken hwilken ropar at han ser en seglare babol om solen eller styrbol om näsan.”

Sedan får vi följa Wallenberg ner till trängseln under däck. Här fanns levande grisar, får, kor och getter nära till hands för kabyssen där maten tillagades. Överallt där det fanns plats hängde manskapet sina hängkojer. Längst i aktern var befälens och superkargörernas hytter.

Superkargörerna var kompaniets högsta representanter ombord. Med ansvar för affärerna i Kina och lasten hängde det till stor del på dem om resan skulle bli lyckad. I befälsordning stod de över kaptenen och vid varje större beslut, såsom var man skulle gå iland, hade de sista ordet.

Resrutten för kompaniets skepp var alltid i stort sett den samma, men vilka hamnar man angjorde varierade. I början när kompaniet inte var så väl etablerat var antalet hamnar man kunde angöra begränsat, och man fick göra resan i stort sett nonstop, men senare blev det lättare.

Finlands nästa stop blev Kapstaden. Wallenberg berömmer de holländska invånarna för deras gästfrihet men blir snabbt uttråkad av bristen på nöjen. Han konstaterade torrt att holländarna i Kap förlorat sina europeiska seder. Varken kaffehus, biljard eller nyhetsklubb kunde han hitta.

Den 21: e juni sätter man segel igen med kurs mot Java, och två månader senare passeras Sundasundet mellan Java och Sumatra. Nu skulle man norrut, upp till det Sydkinesiska havet. I de här vattnen liksom på flera andra ställen längs färdrutten vad det vanligt med pirater. För att skydda sig var skeppen alltid välbeväpnade och instruktionerna tydliga från direktionen att möta våld med våld. Med jämna mellanrum hölls exercis vid kanonerna.

Det var viktigt att inte nå Sydkinesiska havet för sent på året eftersom orkansäsongen började i oktober. Finland tog sig med välfyllda segel snabbt över havet och når Kina och Wampoa den 7:e september 1770.

”Wampo, Europerenas ankarplats låg ungefärligen halfannan Swensk mil ifrån Canton, och har på sidan en liten Stad af samma namn. Wi funno här för oss skeppet Prins Gustaf, tillika med tretton andra, och efter oss kommo ännu nio… Wid wår ankomst hälsade wi dessa med 8 kanonskott, och blefwo beswarade af dem alla, huller om buller, hwilket förorsakade et angenämt åskande hela nejden omkring.”

Här låg Finland för ankare i tre månader. Nu skulle lastrummen fyllas med dyrbarheter och bråda dagar väntade för superkargörerna och deras assistenter. På grund av de regler som Kineserna satt upp var de flesta i manskapet tvungna att stanna på båten. Endast då Superkargören behövde handräckning i Kanton fick de en chans att se lite av Kina. Den 20 december var lastrummen fyllda och vindarna gynnsamma. Finland anträder den långa vägen hem.

Fakta: Besättningen på Finland
150 man
1 Superkargör med 2 Assistenter

1 Kapen, 7 Styrmän, 1 Präst, 2 Fältskärer, 1 Skriptör, 1 Buteljör (mat och drickaförråd), 1 Buteljör matros (medhjälpare till föregående, 1 Konstapel (artillerist och brandchef), 1 Extra konstapel matros, 1 Båtsman (soldat), 1 Hovmästare, 1 Hovmästar matros, 1 Timmerman, 1 Snickare, 6 Kvartermästare (arbetsledare), 1 Segelmakare, 1 Segelmakare matros, 1 Skeppskock, 1 Kajutkock, 1 Kypare, 1 Kypare matros, 1 Smed, 4 Kadetter (lärlingar), 3 Extra kadetter, 74 Matroser, 37 Jungmän (mindre erfaren matros).

Fakta: Ostindiska kompaniet
Grundat 1731, upplöst 1813

Löpte under fyra tillståndsperioder, så kallade oktrojer
Svensk ensamrätt på handeln till ostindien

Var Sveriges enskilt största arbetsgivare

Skapade enorma förmögenheter hos ett fåtal privilegierade

Donationer från direktörer som William Chalmers och Niclas Sahlgren lade grunden till Chalmers tekniska högskola och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Var hårt kritiserat under sin samtid pga. sin handel med lyxprodukter

Ostindiefararen Götheborg tillbaka igen
I sommar återkommer Ostindiefararen Götheborg till sin hemmahamn. Det blir slutpunkten på en unik resa och en dröm om att återskapa det förflutna.

Allt tog sin början i de marinarkeologiska utgrävningarna vid Hunnebådan, ett välkänt grund i inloppet till Göta älv i Göteborg. 240 år tidigare var grundet lika känt och trots att en lots fanns ombord rände ostindiska kompaniets skepp Götheborg på grund och gick till botten. Dåtidens dykare hade lyckats få upp merparten av lasten, så mycket att resan ändå gick med vinst, men mycket fanns fortfarande kvar. Utgrävningen som pågick mellan 1986 och 1992 blev ovanligt lyckad och bland dykarna började en dröm om att återskapa skeppet ta form. Året efter att utgrävningarna slutförts påbörjades det enorma arbetet, och tolv år senare gav sig Götheborg ut på sin första provsegling. Under åren som gått hade flera hundra olika sponsorer engagerats och Kina blivit ett allt viktigare mål för den svenska exporten. Tiden var helt rätt för att låta ostindiefararna segla igen. I oktober 2005 lämnade hon Göteborg, även den här gången i handelns tjänst. För de som varit med under olika etapper på resan har det varit ett äventyr och en upplevelse utöver det vanliga, men knappast så livsavgörande som det var för dem som seglade med Finland 1769.

Artikeln om en resa till Kina med Jacob Wallenberg skrev jag för Populär Historia i nr 5 2007.