Nazisternas socialism, vad var det?

Samma ideologi?

Jag har den senaste tiden stött på påståendet att det Nationalsocialistiska arbetarpartiet, ja nazisterna alltså, framför allt var en socialistisk rörelse, och inte en nationalistisk. Poängen verkar vara att all verklig ondska i världshistorien beror på socialismen. Bland annat dök påståendet upp i en riksdagsdebatt om händelserna i arabvärlden, där en sverigedemokrat lyckades klämma in det. Just nu läser jag en bok av statsvetaren, idéhistorikern, publicisten och demokratikämpen Herbert Tingsten som skrev om socialismen i den nationalsocialistiska ideologin redan 1935. Han försöker här påvisa hur uttunnat begreppet socialism blivit i den nazistiska ideologin, så långt att den bara blivit en slogan. Det kanske inte riktigt stämde. Nazismen hade faktiskt socialistiska drag och fick det än mer efter 1935. Att socialismen var absolut underordnad nationalismen, är ändå tydligt. Det är nationen som är målet, socialismen är endast ett verktyg, och en del i det populistiska misch-masch som var den nazistiska ideologin. 

Utdrag ur: BEGREPPET "SOCIALISM" I NATIONALSOCIALISMEN (länk till hela texten (11 sidor))

Herbert Tingsten

Nationalsocialismen har aldrig varit en socialistisk rörelse i den meningen, att den som mål uppställt en mera generell socialisering av produktionsmedlen. Partiprogrammet av år 1920 - förklarat oföränderligt år 1926 - innehåller likväl socialistiskt färgade programpunkter, och krav på en del socialiseringsåtgärder framfördes länge i partiets propaganda. Allteftersom partiet förvandlades till ett medel för den borgerliga reaktionen mot socialismen förtunnades eller avskrevos emellertid de socialistiska kraven, de radikala grupperna inom partiet avsöndrades, och partiets politik och propaganda inriktades på bevarande av den privatkapitalistiska produktionsordningen i hägnet av en auktoritär stat. Med uppgörelsen i juni 1934 (de långa knivarnas natt, ögats anm.) synes partiets utveckling på denna punkt tills vidare vara avslutad.(Det var den inte, se diskussion nedan, ögats anm.)

Socialist är var och en, som icke känner något högre mål än sitt folks väl, heter det i ett Hitlertal, i ett annat, att socialism innebär, att varje medlem av ett folk sättes på sin rätta plats. Socialism är "folkgemenskap eller kamratskap", skriver Goebbels. Socialismen är ett arv från den preussiska armén, från den preussiska byråkratin; "det var denna socialism, som gjorde det möjligt för Fredrik den store och hans grenadjärer att föra krig under sju år".

Wilhelm Frick

Socialism "är oavlåtligt förverkligande av en inre hållning, som ej begär något för det egna jaget och är beredd att göra allt för folket" (Wilhelm Frick). Socialismen är "ett folks sedliga, liksom nationalismen dess fysiska självhävdelse" (Walter Köhler). Skillnaden mellan rik och fattig förnimmes föga, då den nationella stoltheten delas av alla.

Den sanna socialismen har intet att göra med produktionssystem eller ekonomiska förhållanden. Från den materialistiska tidsåldern, skriver Köhler, ledare av partiets utskott för ekonomiska frågor, "stammar vidskepelsen, att en bestämd produktionsordning vore nödvändig för socialismens genomförande. Men en sådan uppfattning överskattar i hög grad de ekonomiska förhållandenas roll i folkets liv."

Den tyska socialismen är, förklarar Wilhelm, icke i första hand en ekonomisk eller social teori, den avser icke egendomens fördelning. "Den nationalsocialistiska staten exproprierar ej och förstatligar ej." Marxismen hade sin rot i kapitalismen, ty den ville "bara" föra över egendomen från enskilda till staten. Nationalsocialismen lägger tyngdpunkten på den etiska uppfattningen; den kräver visserligen, att kapitalet förvaltas väl, men anser det ej så viktigt vem som äger produktionsmedlen och hur mycket som äges av var och en. Endast nazismen är därför verkligt antikapitalistisk.

Ley (Robert), arbetsfrontens chef, framhåller oförtrutet i sina tal till arbetarna, att arbetet är en välsignelse, icke en börda, att man icke arbetar för att förtjäna pengar, utan på grund av ett inre tvång. "Vad är arbetets syfte? Varför bära människorna inom sig en drift att bygga, att skapa, att uppfinna, att bruka jorden? Det kan icke vara en magfråga. Det är den längtan till det eviga, som finnes hos varje människa... Därför kunna vi också utan svårighet mäta arbetets lön. Den ligger i detta eviga, icke i det materiella." "Arbete är icke till för lönens, för pengarnas skull, utan arbete är självändamål." För den materialistiskt inriktade, som icke övertygas av detta resonemang, har Ley andra argument i beredskap. "Konsumtionsskillnaden människor emellan är ju så liten. Begreppen rikedom och fattigdom ha icke gjort människorna missnöjda... Även den rike kan ju blott uppehålla sig i ett rum, blott sitta på en stol, han kan ju inte äta mer än ett stycke kött." Beror överhuvud lyckan på pengar? "Vad betyder lycka, frihet, rikedom, allt gods i denna världen? Den hetsade bondhustrun är lycklig, under det att den rike bankiren alltid är missbelåten... Fri, i sanning fri, är den, som har lagbundenhetens och harmonins livsåskådning till grundval och därför i alla livets förhållanden är i stånd att övervinna den lymmel, som bor i hans inre" ("den inneren Schweinehund"). Så talar "arbetets ledare" till de på sina arbetsplatser uppställda massorna.

Det är ett välkänt förhållande, att de borgerliga diktaturerna i sina ideologier infogat åtskilliga begrepp, som i de demokratiska staterna, och särskilt inom de politiska riktningar, vilkas besegrande är diktaturens huvudsyfte, erhållit en stark värdebetoning. Så t. ex. ha orden demokrati och frihet i fascistisk och nazistisk teori anammats i betydelser, rakt motsatta dem, som tidigare varit de härskande. Nazismens annektion av begreppet socialism är även ett uttryck för denna tendens. Socialismen blir en känsla av solidaritet eller en etisk uppfattning. För proletariatet skall föreställningen om nationens storhet, om arbetets ideella innebörd, vara vägledande; den ekonomiska ersättningen för arbetet blir en underordnad sak jämförd med dettas inre, andliga värde. Men i företag och affärer behövas de ekonomiska lockmedlen; näringslivet måste därför vara fritt. Generöst socialiserar och fördelar man de högre, moraliska värdena; inom begränsade folkgrupper stanna de föraktade materiella tingen — makt och pengar.

Herbert Tingsten 1935 (Lägg märke till årtalet. Tre år efter Hitlers maktövertagande och före man fullt ut kände till vilka konsekvenser nazistisk ideologi skulle få.)

Tingsten menar alltså att begreppet uttunnades till att representera något helt annat. Det användes flitigare och flitigare så som diktaturer gärna kallar sig demokratiska fast de representerar motsatsen. Med socialism menade nazisterna till sist bara nationell sammanhållning och uppslutning bakom eliten.

Men kanske är Tingstens bild en förenkling och ett tidsdokument på flera sätt. 1935 var den allians med de konservativa och industrin som ledde Hitler till makten fortfarande i färskt minne och eftersom maktpolitiken var överordnad tonades de socialistiska inslagen ner. Till bilden hör också att nazistena faktiskt byggde upp ett nytt socialförsäkringssystem för tyskarna, gav dem en längre semester och lanserade storstilade planer för bostadsbyggande. Han skapade, främst genom sin rustningspolitik, arbeten i överflöd i ett land som tidigare plågats av en enorm arbetslöshet. Med tiden och under kriget ägde även förstatliganden i stor skala rum. Tyskarna och de tyska arbetarna fick det faktiskt materiellet sett bättre under Hitler, åtminstone till en början. Det var så han vann över folket på sin sida. Men det var en socialism bara för tyskarna och på alla andras bekostnad, då den betalades genom utplundringen (ner till minsta guldplomb) av judarna och av de under andra världskriget ockuperade länderna (Se även denna recension av Götz Alys - Hitlers folkstat).

Så visst hade nazisterna många socialistiska drag, men mest centralt i deras ideologi var ändå nationalismen. Folket och staten och deras ärorika krigiska förflutna flöt ihop. Nationen måste hålla samman mot det utomstående hotet. De kommunistiska barbarerna i öst, de utsugande kapitaliststaterna i väst och det inre hotet - judarna. Socialismen var för nazisterna ett verktyg i nationalismens tjänst. Så när sverigedemokrater pratar om nazismen som en socialistisk rörelse glöm då inte den verkligt betydelsebärande första delen av paritnamnet - National - som i nationalist.

Demokrati Då och Nu del 2: Den svenska demokratirörelsen

Samling inför demonstration Norra bantorget i Stockholm

Tes 2: Inte förrän folket i en demokratirörelse säkrat allmän och lika rösträtt är de nöjda. Det är en fråga om värdighet.

Gripen demonstrant 1917

1917 kokade det i landet. Ute i Europa rasade första världskriget och i dess skugga började livmedlen att tryta. Hungerkravaller bröt ut i flera Svenska städer. Under våren passerade Lenin Stockholm på väg från exilen mot Petrograd och ryska revolutionen. I juni talade Hjalmar Branting vid en rösträttsdemonstration som spårade ut i kravaller, efter att ridande polis hårdhänt ingripit mot demonstrationsdeltagarna. Socialdemokraterna splittrades och fick en radikal utbrytare i Sveriges socialdemokratiska vänsterparti som förde en kraftfull revolutionär retorik. På hösten samma år hölls val där socialdemokraterna för första gången blev det klart största partiet, och liberalerna även de större än högern. De båda första var den tidens vänster och förespråkare för allmän rösträtt. Men rösträttsmotståndarna i den av högern dominerade första kammaren vägrade ge upp sina privilegier. För en reform krävdes godkännande i båda kamrarna.

"Det är skam, det är fläck på Sveriges banér
 att medborgarrätt heter pengar"

Den svenska demokratirörelsen tog sina första stapplande steg efter ståndsriksdagens avskaffande1866. Det nya systemet med en tvåkammarriksdag var lika odemokratiskt som sin föregångare men bar på en demokratisk potential. Istället för börd, anor och prästerskap byggde det nya systemet på rikedom i pengar och fastighetsinnehav. Inkomstreglerna gjorde att bara 20 % av Sveriges män över 21 var röstberättigade. 1899 hade andelen ökat till 25 % på grund av den allmänna välståndsökningen. Det gjorde Sverige till ett av de länder i Europa med mest odemokratiska röstregler.

Kraven på utökad rösträtt skulle komma att rida på den våg som var industrialismen och dess konsekvenser. Det var först under 1800-talets tre sista decennier som industrialisering och urbanisering tog fart på allvar i Sverige. Under den tiden fördubblades de sysselsatta inom hantverk och industri. De som levde på jordbruk minskade kraftigt och var vid sekelskiftet nere på något mer än hälften. Det var den nya större medelklassen och arbetarklassen som blev drivande i utvecklingen mot demokrati.

Det började i medelklassen där liberalerna växte i styrka med sin bas i den nya medelklassen. Den tidiga rösträttsrörelsen dominerades av liberaler, men inte alla liberaler var rösträttsförespråkare. Inte heller fanns det några partier i den mening vi menar idag. Redan 1867 drev så kallade nyliberaler (inte att förväxla med det sena 1900-talets) frågan om allmän rösträtt men som en liten minoritet. Liberala arbetarföreningar var också tidiga förespråkare. I början av 1880-talet drevs frågan om utökad rösträtt även av Bondeförbundet, men senare blev de allt mer konservativa.

Sveriges allmänna rösträttsförbund tillkom som en reaktion mot en riksdag där rösträttsfrågan hade trängts tillbaka. Förbundet dominerades kraftigt av liberaler men var öppen för alla. Även socialdemokrater från det nybildade partiet (1889) engagerade sig. Efter förslag från Hjalmar Branting anordnades val med allmän rösträtt till så kallade folkriksdagar. Kampanjen var lyckad och man lyckades övertrumfa de vanliga valen i antal röstande. I den nya folkriksdagen var 3/4 delar liberaler och resten socialdemokrater. Andra aktiviteter var pengainsamlingar, spridandet av pamfletter och namninsamlingar. 1900 upplöstes rörelsen och blev grunden för ett nationellt liberalt parti - frisinnade landsföreningen - som tillsammans med socialdemokratin fortsatte kampen för allmän rösträtt.

Poliskravaller vid rösträttsdemonstration 1902

Rösträttsförbundet nådde inga direkta framgångar och Socialdemokraterna ville mer, de var trotts allt de som allra mest stängdes ute av rösträttsbestämmelserna. Rösträttsfrågan var den alltigenom överskuggande för den tidiga socialdemokratin. De ville slopa alla inkomstkrav medan liberalerna istället ville mildra kraven och gå stegvis fram. Socialdemokraterna var också beredda att ta till mer radikala metoder. Demonstrationer och arbetsnedläggelse användes som vapen och storstrejk hotade. I samband med riksdagens rösträttsdebatt i maj 1902  gjordes allvar av hoten om storstrejk med allmän arbetsnedläggelse i tre dagar. Det blev en kraftfull demonstration av den unga socialdemokratins och fackföreningsrörelsens maktmedel i kampen för rösträtt.

Vid valen 1905 lyckades liberalerna och socialdemokraterna få majoritet i den andra kammaren. Allt fler i medelklassen hade fått rösträtt på grund av stigande inkomster. Även många arbetare hade nu fått rösträtt. Rösträttsförespråkarna var för första gången i majoritet. Men det var inte bara från andra kammaren makten utgick. Kungen och den första kammaren hade lika stor tyngd och utgjorde en konservativ bastion. Ledaren för liberalerna - Karl Staff - var en stark rösträttsförespråkare och vägrade delta i en regering som inte lovade genomföra en reform. I ett försök att blidka rösträttsförespråkarna, och samtidigt behålla sitt inflytande, genomfördes den första reformen 1907, som gav allmän rösträtt till män i valen till andra kammaren. Men ännu saknade kvinnorna rösträtt, och i kommunalvalen som låg till grund för representationen i första kammaren fanns inkomstspärrarna kvar.



Med reformen vann högern tid, men målet för rösträttsförespråkarna var inte nått. Första kammaren och kungen fortsatte att blockera allmän rösträtt i ytterligare 10 år. Förändringarna av rösträtten till första kammaren var inte tillräckliga. Snart återupptogs kampen.

1918 var tiden mogen. Under våren lade den nya majoriteten i andra kammaren med socialdemokraterna i spetsen fram ett förslag till allmän rösträtt. Även denna gång vägrade första kammaren att rösta igenom förslaget. Men oroligheterna tilltog och i spåren av den internationella revolutionära oron blev trycket för stort. På hösten lades ett ännu radikalare förslag fram än under våren och den här gången gick det igenom. Pressen på första kammaren hade varit hård och rösträttskampen pågått länge, både i och utanför riksdagen. Folkets kamp hade till sist burit frukt.

Läs om händelserna 1918 i första delen om Sveriges demokratisering med paralleller till utvecklingen i Arabvärlden av idag: Demokrati Då och Nu del 1: Demokratin sprider sig från Tyskland till Sverige 1918.

PS. Intervju med Signe Johansson som deltog i protesterna för allmän rösträtt:

Signe Johansson var seg. Knappt tjugo år gammal gick hon med andra kvinnor i ett demonstrationståg på Emmabodas enda gata. Polismän till häst följde efter på nära håll, ditskickade av stadens politiker.
- Vi måste hålla oss i rörelse. Om vi stod stilla kom de fram och slog till oss, minns Signe. Jag var rädd men jag gav mig inte. Vi var unga och oerfarna men vi visste vad vi ville.

PSS. Medborgarsång - Werner von Heidenstam

Så sant vi äga ett fädernesland,

vi ärvde det alla lika,

med samma rätt och med samma band

för både arma och rika;

och därför vilja vi rösta fritt

som förr bland sköldar och bågar,

men icke vägas i köpmans mitt,

likt penningapåsar på vågar.

Vi stridde gemensamt för hem och härd,

då våra kuster förbrändes.

Ej herrarna ensamt grepo till svärd,

när varnande vårdkase tändes.

Ej herrarna ensamt segnade ner

men också herrarnas drängar.

Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,

att medborgarrätt heter pengar.


Heidenstam blev med tiden allt mer konservativ och skeptisk till den allmänna rösträtten, men hans medborgarsång hade stort genomslag inom rösträttsrörelsen.

Några nya bloggar av historiker

Historiebloggen av Dick Harrison, Flöden av teknik och näringslivshistorikern Gustav Sjöblom och Gröna små äpplen av teknik och vetenskapshistorikern Nina Wormbs är alla tillskott till min blogglista - Historia.

Fler bloggar på - Med öga för Historia

Nu kommer fler blogglistor få plats på Med öga för Historia. Tidigare har jag bara hållit koll på landets historiabloggare. Nu har jag ändrat mig och kommer även att ha med andra bloggar jag tycker är relevanta och intressanta.  Den första listan är med vetenskapsbloggare, mest statsvetare.

Demokrati Då och Nu del 1: Demokratin sprider sig från Tyskland till Sverige 1918

Första tesen: Demokratiska revolutioner har en tendens att sprida sig till grannländer som är kulturellt och politiskt lika.

Gustav V höll Hjalmar Branting
utanför regeringen 

Demokratiseringen i Sverige gick trögt. Starka konservativa krafter var rädda för pöbelns makt, tveksamma till folkets förmåga att ta förnuftiga beslut. Kungen hade fortfarande makten över vem som fick bilda regering, och den starkt konservativa och högerdominerade första kammaren i det svenska tvåkammarsystemet satte sig på tvären när frågan om allmän rösträtt kom upp. Men över hela Europa ifrågasattes den konservativa elitens förmåga att leda sitt folk på ett förnuftigt sätt. De hade störtat Europa in i det mest förödande krig mänskligheten hade sett. Många miljoner människor hade kastats fram framför fiendens maskingevärmynningar och slaktats. Gång på gång visade militärledningarna sin oförmåga att bryta dödläget. Inte minst i Tyskland ifrågasattes styret och kejsaren allt mer.

Vid den här tiden var Sverige orienterat mot Tyskland, på samma sätt som vi idag har vår kulturella och ekonomiska orientering mot USA. Vad som pågick i Tyskland angick varje svensk. Särskilt bland den ekonomiska eliten, och de konservativa politikerna och rojalisterna, sågs Tyskland som en förebild med sin utvecklade industri och sin kejsare. För de konservativa sågs Tyskland som en garant mot "det ryska barbariet" och som ett inrikespolitiskt ideal i kampen mot socialism och andra radikala (enligt dåtidens synsätt) rörelser. Den ryska revolutionen 1917 var i färskt minne och både i Sverige och i Tyskland var socialisterna på stark frammarsch. Den tyska socialdemokratin hade varit en stark inspirationskälla för sina svenska likar redan från början.

Socialisten och krigsmotståndaren Karl Liebknecht håller tal i Berlin

Före första världskriget hade socialisterna över hela kontinenten enigt beslutat sig för att motsätta sig ett krig. Arbetarrörelsen var internationell och arbetare skulle inte slåss mot arbetare. Men när kriget väl bröt ut slöt respektive länders socialister upp bakom sina egna nationer. Även så i Tyskland. Att så blev fallet hade flera orsaker, men den främsta var folkens entusiasm inför kriget före krigsutbrottet. Man ville inte gå emot folkopinionen. Besvikelsen blev stor på många håll, inte minst inom den svenska socialdemokratin.

Eric Ludendorff flydde till Sverige

I Tyskland under kriget, där allt mer av makten gled över till den tyska arméns överkommando med generalerna Eric Ludendorff och Paul von Hindenburg i spetsen, blev motståndet inom det socialdemokratiska partiet och inom hela arbetarrörelsen allt starkare. Krigslagarna tvingade fabriksarbetarna till hårda arbetsvillkor och missnöjet grodde. 1917 utbröt februarirevolutionen i Ryssland och strax efter också de första stora organiserade strejkerna i Tyskland. Två månader senare splittrades de tyska socialdemokraterna och de radikala, som också var de starkaste krigsmotståndarna, bröt sig ut. I denna utbrytargrupp fanns även de mycket radikala så kallade spartakisterna med bland andra Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht.
Drygt ett år senare slöt Tyskland en hård fred med bolshevikerna i Ryssland. Kriget i öst var vunnet, men det jäste i Tyskland och på västfronten gick det inte lika bra. I början av oktober 1918 förklarade Ludendorff inför riksdagen att kriget var förlorat, och att vapenvila borde slutas. Nu gjorde han den manöver som gav upphov till den så kallade dolkstötslegenden. Han lyckades få socialdemokraterna att överta regeringsansvaret och trupperna började dra sig tillbaka. När de hårda vilkoren för vapenvilan kom i slutet på oktober ändrade han sig, kriget skulle fortsätta. Men trupperna var i upplösning, och att fortsätta striderna var omöjligt. Så Ludendorff fick sparken av regeringen och flydde med hjälp av falska papper till Sverige. På så sätt fick den tyska socialdemokratiska regeringen senare skulden för att kriget förlorades, och för den förnedrande freden som kom. Dolkstötslegenden var född.

Soldatråd av myterister och revolutionärer

Trots att regeringen nu sökte fred beslöt flottan, mot regeringens vilja att ge sig ut för att möta den brittiska. Det blev den tändande gnistan till revolution. I Kiel utbröt myteri på flottans skepp och snart var staden i myteristernas händer. Upproret spred sig och soldater som var medlemmar av det socialistiska utbrytarpartiet bildade arbetarråd efter inspiration från de bolshevikiska sovjeterna (betyder råd). I Bayern tog ett arbetarråd makten och utropade delstaten till socialistisk republik den 7:e november. Två dagar senare abdikerade kejsaren och Tyskland förklarades vara republik. Det tyska kejsardömet hade fallit.

Även Sverige nåddes av revolutionsfeber. Revolutionsfester hölls och krav fördes fram på snabba förändringar. Kraven var radikalare än någonsin med allmän rösträtt, första kammarens avskaffande och republik. Hur djupt denna rörelse gick är svårt att säga, men ryktesspridningen var omfattande och många drabbades av panik. Helt klart är att seriösa bedömmare vid tiden fruktade allvarliga oroligheter om man inte vidtog åtgärder. Tidigare under våren hade en proposition om författningsändringar med bland annat allmän rösträtt röstats igenom i den nästan demokratiska andra kammaren, men fällts i den konservativa första kammaren. Nu lades ett långt mer radikalt förslag fram där första kammaren demokratiserades och där även kommunalvalen blev demokratiska. Nästan alla begränsningar och graderingar av rösträtten beroende på inkomst, skattebetalning och ålder togs bort och dessutom aviserades att en proposition om kvinnlig rösträtt skulle läggas fram 1919. Allt detta hände mellan den 10:e och den 20:e november, då den nya författningen klubbades igenom i de båda kamrarna. Den högerdominerade första kammarens motstånd bröts, av rädslan för den tyska revolutionen.

PS. Oroligheterna fortsatte i Tyskland och först under våren 1919 lyckades den socialdemokratiska regeringen få kontroll över situationen genom att kalla in trupper och liera sig med de konservativa. Ett uppror startat av Spartakisterna i januari slogs ner och Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades. Rådsrepubliken i Bayern krossades. Den 11:e augusti skrevs Weimarrepublikens författning på.

PSS. I spåren av det förödande första världskriget grundades en lång rad nya demokratiska stater. Det här var den demokratiska revolutionen i Europa. Demokratin spred sig. Inte alla skulle hålla. Vissa fördjupades och blev starkare (Sverige), andra slets sönder av interna motsättningar och kollapsade (Tyskland).

Det här är del ett i en serie om demokratisering, där jag drar paralleller mellan vad som hände när Sverige blev en demokrati 1918 med utvecklingen i arabvärlden just nu.

Klippanmuseum till Ostindiefararen

Snart måste Ostindiefararen Götheborg få en permanent hamn. Få projekt har varit så omstridda, men PR-vinsterna som Göteborgs stad och även Sverige gjort med hjälp av den är oomtvistliga. Med dess hjälp har band upprättats och förstärkts mellan Kina och Sverige, Shanghai och Göteborg. Nyfikenheten från Kinesiskt håll har varit i det närmaste omättlig. Det börjar bli dags att ge skeppet en plats värdig vad den givit och där Göteborg kan fortsätta att locka med Götheborg.

Bortglömt kulturreservat?

För mig finns det bara en plats - Klippan i Majorna. Historiskt är platsen helt självklar. Här ligger Sjömagasinet där lasten från Ostindiefararna en gång lastades om; de stora oceangående segelfartygen kom inte närmare Göteborg än så. Det var först i slutet på 1800-talet som hamnen började muddras upp och öppnade för fartygstrafik till Göteborgs innerhamn. Alla  stora skepp stannade vid Klippan. Majorna växte fram som ett resultat. Det var Göteborgs hamnstad precis som Pireus var det för Aten och Ostia för Rom (fast i lite mindre skala). I Majorna rumlade sjömännen runt bland otaliga krogar och bordeller. Det var Sveriges krogtätaste område. En krog var lite finare än alla andra. Det var Ostindiska kompaniets i Klippan. Huset där krogen låg finns kvar än idag, liksom flera andra byggnader som ägdes av Ostindiska kompaniet. Företaget som byggde de största båtarna i den svenska handelsflottan och som brukar kallas Sveriges genom tidernas mest lösamma företag (tveksamt om man räknar med 1900-talet). I Sjömagasinet lastades porslin, kryddor, siden och andra dyrbarheter om och fördes med så kallade hemförarebåtar in till Ostindiska kompaniets lokaler vid Hamngatan inne i Göteborg.

Vid Sjömagasinets parkering står idag en sorgligt övervuxen och oläslig skylt som beskriver Ostindiska kompaniets byggnader. Här borde Ostindiefararen Götheborgs museum och hemmahamn anläggas i direkt anslutning till Ostindiska kompaniets gamla bebyggelse vid Klippans kulturreservat. Platsen är nästan helt tom. Möjligtvis ägs en del av marken av Stena Lines Tysklandsterminal, men den delen av terminalen används så vitt jag vet mycket sparsamt. Vinsterna för området kunde bli enorma. Stena skulle kunna locka med museet för turister. Novhotell skulle kunna locka fler gäster. Sjömagasinet få fler kunder och Majorna kring Mariaplan skulle få ett lyft när turister lockades till dess mysiga kaféer och restauranger. Infrastrukturen finns redan på plats.

Gott om plats för ett spektakulärt museum

Majorna var på Ostindiefaranas tid inte bara en hamnstad utan även en varvsstad. Här fanns tre varv. Gamla varvet nedanför Stigberget, varvet Kusten vid Stenas tysklandsterminal och Nya Varvet, på platsen som fortfarande bär samma namn. Det nya museet borde knyta an till denna tradition och bli en levande plats där reparationerna av ostindiefararen görs inför öppen ridå. Museet borde bli ett levande varvsmuseum där besökarna bjuds in att hjälpa till med tillverkning av segel och repslagning.

Jag vet att alla engagerade i Ostindiefararen vill att den ska fortsätta segla. Det ska den också göra. Då ska man kunna följa båtens resor från museet via storbildsskärmar. Besökarna ska kunna ha frågestunder via länk med de som seglar båten och följa resorna via bloggar och gps. Ombord ska ett system av kameror kunna visa båten när seglen hissas och revas och allt annat som händer ombord. Museet ska vara minst lika spännande när Götheborg seglar som när det ligger i hamn. När skeppet återvänder hem ska "Hönsfester" hållas. Så kallades det firande som hölls varje gång en Ostindiefarare kom tillbaka efter sin långa resa.

Med museet säkras Ostindiefararens framtid. Engagemanget från kommande generationer säkras och Göteborg får en attraktion som kommer locka stora mängder besökare. Förhoppningsvis hittar även den kommande stömmen av Kinesiska turister hit. För snart kommer de med fulla plånböcker, och inget i Sverige är så känt i Kina som Ostindiefararen. En present till Göteborg värdig 400 årsjubileet kanske?

I GP idag, både på debattsidan och ledarsidan har en diskusion kring ostindiefararen framtid startat. Men som vanligt lyser kunskapen om det historiska sammanhanget med sin frånvaro.

Läs mer om Majorna på Ostindiefararnas tid: 1769 - Genom Majorna och ut på Galejan.
Läs även min artikel i Populär Historia om Jacob Wallenbergs resa med Ostindiefararen Finland 1769

Ostindiska kompaniets byggnad

Ankarsmedjan

Sjömagasinet

Ångbåtsbryggan bakom Sjömagasinet

Bagarstugan

Ostindiska kompaniets krog

Oläslig skylt

Integration eller assimilation - Sverige är inte USA

Sänder ut...

USA och Sverige har helt olika förutsättningar för att ta emot invandring. Orsaken är att de historiskt grundade samhällskontrakten ser olika ut. Alla länder behöver ett sammanhållande samhällskontrakt, en inom landet allmänt accepterad berättelse om vad det innebär att vara dess medborgare. Den historiska grunden för det svenska samhällskontraktet och det amerikanska ser helt olika ut. Det utgör också grunden för varför mottagandet av invandrare har helt olika förutsättningar.

Sverige och de andra europeiska nationalstaterna har liknande förutsättningar. Själva samhällskontraktet byggdes på tankar om en historisk, etnisk och kulturell grund. Nationen var de människor som inkluderades - folket. Denna nation utgjorde skälva fundamentet för staten. Nationalstaten. Den var en ideologisk konstruktion formad av samhällets politiska och kulturella elit.

Sverige har från 1800-talet och framåt har byggts på den nationella likformighetens princip. Inte ens starka politiska motsättningar mellan kapital och arbete har kunnat rubba denna, och ett framgångsrikt svenskt samhällsbygge har av nödvändighet haft en stark nationell sammanhållning som fundament. Folkhemstankens framgång och starka lockelse ligger i tanken om nationell sammanhållning. Folkhemmet var ett tankegods som hämtades från tyska konservativa kretsar, inte från socialismens internationalism. P-A Hansson tog sina politiska motståndare begrepp och laddade det med ett socialistiskt innehåll. Hade samma tanke lyfts av högern hade den fått en helt annan nationalkonservativ innebörd. Nu blev den istället något som laddades med modernitet och framåtskridande. Svenskhetens innehåll förändrades, men ifrågasattes inte i grunden. I takt med folkhemsbyggets exempellösa framgångar blev tilltron till den svenska modellens överlägsenhet helt dominerande - så som vi gjorde i Sverige var alltid mest rationellt och moraliskt riktigt. Så var det i det 1980-talets Sverige som jag växte upp i.

olika signaler.

USA är byggt på en helt annan princip. Det är den ekonomiska tanken om "den amerikanska drömmen". Allas lika rätt att jaga efter självförverkligande i stjärnbanerets skugga. Alla har kommit till USA som invandrare och istället för maximal integration och likriktning så som i Sverige, bygger USA på ett maximalt minimum av integrering. Alla ska kunna språket och lite om den amerikanska historien. Alla ska tro på den amerikanska drömmen och på grundläggande legala principer. Detta minimum ska man tro på maximalt för att vara en god amerikansk patriot och att vara patriot är tillgängligt för alla. Dessutom är hela det amerikanska samhället uppbyggt kring dessa principer med  följden att allt bortom detta minimum skalas bort och är utsatt för ständig omprövning. Den amerikanska kulturen uppfattas av medborgarna som flexibel och i ständig förändring. När svenskarna tänker kring svensk kultur tänker de oftast på något konstant och på något från förr.

Under min uppväxt på 1980-talet blev det allt mer uppenbart att den nationella likriktningen inte höll som grund för ett sammanhållande samhällskontrakt. Invandringen av människor från en lång rad olika länder blev till ett ifrågasättande av nationalismens principer. Det uppenbart moraliskt riktiga i att hjälpa flyktingar från förföljelse och krig hade hamnat i konflikt med den princip för den samhälleliga sammanhållningen som det moderna Sverige byggts på.

Nu letar vi efter en annan grund för sammanhållning än den etniskt, kulturella svenska likformigheten. Det är en smärtsam process för många, och då måste vi veta varför den är smärtsam. Vi gillar ju väldigt ofta det som Sverige står för så som  rationalitet, hög tillit mellan människor, tilltron på att överheten vill vår bästa, gratis sjukvård, låg korruption, jämställdhet, likhet inför lagen, trygghet. Inte så att detta de facto är hotat, i alla fall inte av invandringen, men ibland uppfattas det så.

Jag har tidigare skrivit här om hur viktigt jag tycker det är att svenskar blir mer medvetna om vårt kulturella bagage. Om vi vet vad svenskhet står för är det lättare att diskutera vad vi vill av de nya svenskarna. Vill vi att de ska färga håret blont och sluta bryta och börja prata perfekt svenska (maximum) eller vill vi bara att de följer svensk lag (minimum) och varför vill vi att de ska förändra sig över huvud taget. För att väcka den här debatten har Andreas Johansson Heinö skrivit en rapport för Timbro - Integration eller assimilation? En utvärdering av svensk integrationsdebatt - där han vill lyfta upp det bespottade assimilationsbegreppet. Till skillnad från integrationsbegreppets luddighet menar han att assimilationsbegreppet ger en helt annan möjlighet att gradera och säga vad det är majoritetssamhället vill av de nya svenskarna. Naturligtvis åkte han hård kritik direkt, men kanske kan det vara starten på en diskussion om vad det är vi egentligen vill att de nya svenskarna ska göra för att de ska bli fullt ut accepterade och få samma möjligheter och ges samma acceptans som infödda etniska svenskar.

Jag är övertygad om att man måste diskutera vad den gemensamma grunden i det nya Sverige ska vara. Ska den etniska och den kulturella aspekten fortsätta att ha betydelse, eller ska vi närma oss ett amerikanskt ideal med en maximal minsta gemensam nämnare. Svaret är inte givet men den amerikanska synen känns fortfarande ganska avlägsen. Att få den svenska befolkningen med på ett sådant projekt efter två hundra år av nationell likriktning känns svårt. Då återstår frågorna: Vad förväntar vi oss av våra invandrare? Och varför då?

Läs Andreas Johansson Heinös blogg där han skriver om reaktionerna på hans rapport och ger länkar vidare.
Andreas Johansson Heinö på Newsmill, (läs också kommentarerna).

Historiska filmer # 5 - Ivanhoe

Den film som betytt mest för mitt historiaintresse är utan tvekan, ja just det - Ivanhoe. Varje nyårsdag satt jag där troget. I år firade vi nyår i ett hus i Åre och på nyårsdagen var det dags att introducera barnen till sir Walter Scotts fantastiska äventyr. Fyra familjer med nio barn - nästan alla lika fångade som jag blev en gång. Det är något visst med TV-filmen från 1982 om Ivanhoe, Rebecca, Brian Guilbert, Wamba, Robin Hood, Richard Lejonhjärta och alla de andra.

Under min barndom var medeltiden alltid grejen nummer ett. Jag hade en enorm samling LEGO borgar. Jag läste i uppslagsverk om allt som hade med riddare att göra och Ivanhoe var min absoluta favoritfilm. Det är nästan lite komiskt att när jag många år senare skrev min första artikel för Populär Historia så var det om Europas största medeltidsborg Marienburg (Läs min artikel). För mig blev medeltiden ingången till historien.

Att Ivanhoe får plats på min lista över de bästa historiska filmerna är alltså av högst personliga skäl, men jag är knappast ensam om mina varma och något irrationella känslor för filmen.




Filmen är baserad på sir Walter Scotts roman från 1819, som ses som viktig för sin tids återupplivade medeltidsintresse. Det här var under romantiken då bilder av historien skapades som sällan visat sig hålla, men som ofta visat en oerhörd motståndskraft mot ny fakta. Ivanhoe var inte tänkt som en historiskt korrekt historielektion utan mer som en fiktion i en historisk miljö. I sin filmatiserade form funkar den fortfarande som något som kittlar fantasin och får barn intresserade av riddare, jungfrur och allt annat som hör medeltidsromantiken till.

Min barndomskärlek Rebecca (Olivia Hussey)

Så trots den märkliga scenen där Richard Lejonhjärta tillsammans med Robin Hood och hans män intagit muren med stegar, men sedan hoppar tillbaka ut för att istället forcera porten, Isaac of Yorks lösskägg och de andra bristerna i den något taffliga kostymeringen, och slutscenen där Richard anländer och kastar ut stormästaren ur England bara minuten efter att Ivanhoe och Rebecca så när förlorat sina liv (kunde han inte kommit lite tidigare), så är det ett storslaget drama. En liten bit medeltidsmagi.

Top 10 Historiska filmer
1. Gladiator
2. Rosens Namn
3. Apocalypse Now - Redux
5. Ivanhoe
9. Stalingrad

Axel Dahlström, fattigvård och demokrati

Rösträttsdemonstration framför riksdagen 1917

Min mastersuppsats kommer att handla om Axel Dahlström och reformeringen av Göteborgs fattigvårdspolitik, efter det demokratiska genombrottet 1919. Axel Dahlström var Göteborgs socialdemokratis starke man, både före första världskriget och under mellankrigstiden. Att hans första stora uppdrag i kommunen var som vice ordförande i fattigvårdsstyrelsen säger förhoppningsvis en hel del om vad som sågs som viktigt att reformera. Ur fattigvårdens brister, som främst drabbade arbetarna, kom insikten om välfärdstaten. Uppsatsen kommer att handla om hur ideologi omsattes i praktik under socialdemokratins första tid vid makten.

Varför är det nu så intressant? I grund och botten handlar det om att undersöka vilka konsekvenserna blev av att vi i Sverige 1918 fick en fullvärdig demokrati, en där alla myndiga kvinnor och män fick en röst var och som var lika mycket värd. Vad skilde det borgerliga elitvälde som fanns under 1800-talets slut och 1900-talets början från det välde som utgick från hela folket? Och hur gör vi för att inte förlora detta ur sikte. Finns det några lärdomar att dra från det förflutna för hur vi vitaliserar en demokrati som blivit allt mer elitistisk?

Axel Dahlström

Den svenska modellen och den svenska demokratin har varit en källa till stolthet för många generationer svenskar, och dessutom ett föredöme för många runt om i världen. Men den har också tagits för given. Jag frågade mig själv när jag bestämde mig för att börja plugga igen vad som var det viktigaste som hänt i den Svenska historien. Stormaktstiden var verkligen spektakulär, med krig och grandiosa planer, men så mycket positivt för Sveriges och världens framtid innebar den inte. Inte heller har den särskilt stor betydelse för den tid vi lever i nu, om man inte gillar att gotta sig i forna svenska "stordåd" och "hjältekungar" som stod upp för det stolta Svea rike. Däremot har alla steg vi tagit bort från de gamla krigiska idealen varit positiva för det svenska folket. Den resan från krigiskt imperium till fredsälskande demokrati är en sann förebild för alla länder världen över som slits sönder av krig, maktkamp och inre splittring.

Därför är det så viktigt att förstå den Svenska demokratin och den tradition av kompromissande och samförstånd som är så viktiga beståndsdelar av den. När socialdemokraterna tog över makten ville de förändra samhället i grunden. Länge fanns formuleringar om revolution kvar i partiprogrammet. Men när ideologin mötte verkligheten hanterades frågorna alltid på ett fredligt sätt. Alltid inom ramarna för demokratin. Även det att högern lämnade makten fredligt, istället för att bita ifrån med hjälp av våld, är också en del i denna berättelse om demokrati genom kompromiss.

Demonstration för fred och mot hunger 1917 i Göteborg

Göteborg var 1919 en stad präglad av enorma klassklyftor. Klyftorna födde radikalism och staden fick både ett starkt kommunistparti och var en av få städer med nazister i fullmäktige under mellankrigstiden. Dessutom präglades socialdemokratin av inre splittring mellan de som företrädde renodlade arbetarintressen och de som ville bredda partiet till att bli ett parti för helheten. I det här hade Axel Dahlström att navigera. Han blev en bärare av den socialdemokratiska reformismen. Det var han och hans närmsta som formade demokratin och förde folkhemmet till Göteborg enligt de små stegens princip. Långsamt? Ja. Tråkigt? Kanske. Viktigt? Absolut.

Nu är det dags för juluppehåll i mina studier. Min mastersuppsats i historia är på ett år, och nu har jag kommit halvvägs. Eller borde ha, i alla fall. Efter några bakslag, brist på tid och en hel del sjukdom har jag inte kommit så långt som jag hoppats. Nu har jag i alla fall en början till något som kan bli riktigt bra tror jag. Bra ide, bra källor, bra litteratur och bra teori. Mycket hårt jobb återstår.

Bo Rothsteins förvirrade bloggmotstånd

Jag var precis inne på professor Bo Rothsteins hemsida för debatt och samhällsanalys. Med tanke på viken ivrig deltagare han är i debatten hade jag höga förhoppningar. Jag blev direkt besviken på hur sluten hemsidan var, och på hans extremt negativa syn på bloggandet som medium, särskilt som ett verktyg i den typ av demokrati han förespråkar - den deliberativa demokratin.

Det är ett demokratiideal som förespråkar en aktiv demokrati där befolkningen tillfrågas inför formandet av policy. Alltså att folkets argument efterfrågas i formandet av politiska förslag. Där verkar kärnan i hans kritik ligga. Att bloggandet nästan alltid urartar till personangrepp, tyckande och en allmänt låg och antiintellektuell debatt - allt som inte är egentliga argument. Därför har Rothstein en hemsida där han lägger upp sina texter och uppmanar att skicka mail, som inte är anonyma, om du vill få hans uppmärksamhet.

På internet är det fritt fram för vem som helst att tycka vad som helst och ofta görs det anonymt. Internet och bloggosfären har gett folk som annars saknat mediala forum en plats. Många av dem har extrema åsikter. Just extremisterna var bland de första att utnyttja internets potential för att sprida åsikter som inte ryms på andra platser, och genom detta har de blivit vana att tycka till. Även anonymiteten har lockat "vanligt folk" att kasta ur sig kanske inte helt genomtänkta ståndpunkter. Internet har varit en magnet för alla de som inte lyckas nå ut på något annat sätt, eller som sökt efter likar som bekräftar deras extrema och/eller konspiratoriska världsbilder. I skydd av nätets anonymitet kan de spy sin galla över "etablissemanget". Ska det få vara så för alltid? Jag är övertygad om att när Sveriges alla universitet och högskolor vågar sig ut på nätet så kommer rösterna från studenternas, docenternas och professorernas ständigt pågående nätseminarium snabbt dränka extremisternas röster. Då kommer inte förintelseförnekare hamna på första söksidan när du googlar "historia".  Nu tillåts de breda ut sig över det största och för framtiden potentiellt viktigaste forumet för debatt, och vetenskapssamhället retirerar bakom institutionernas murar.

Rothsteins argumentet att inläggens kvalitet blir för dåliga för att de inte granskas och filtreras av andra än författaren själv ligger det naturligtvis något i. Samtidigt finns det inget som säger att två bloggare eller en institution kan samarbeta och läsa varandras texter. Personligen tycker jag det är mycket lärorikt för mig som skribent att ständigt läsa om mina texter och göra små förbättringar. Det är inte självklart att texten ska vara helt fixerad vid publiceringsögonblicket. För mig är detta en av poängerna med mitt bloggande, att utveckla mitt skrivande.

Rothstein verkar inte heller förstå sig på bloggverktygets flexibilitet. Kommentartorsfältet kan lämnas helt fritt så som jag gjort. Ännu har jag inte fått någon kommentar som jag sett nödvändig att stryka, men jag förstår att i vissa ämnen kan man stöta på problem. Då är det bloggaren som bestämmer var ribban ska ligga. Han kan lätt förklara för läsarna vad som gäller för att kommentarer ska släppas igenom. Rothstein skulle kunna bestämma att bara släppa igenom "argument" och stryka allt tyckande och ingen skulle kunna säga emot honom.

Jag tror att om fler i vetenskapssamfundet vågade sig på bloggandet så skulle rätt snart en norm sätta sig där alla förstår vad som gäller. Delvis tycker jag redan att så är fallet. Rothstein hänvisar också till forskning om  bloggandets natur som skulle stödja hans negativa inställning. Problemet med den forskning Rothstein redovisar är att den pratar om något som varit eller i bästa fall är. Det finns inget där som säger något om framtiden för bloggandet. Visst kommer det finnas extremt polariserade delar av bloggosfären även i framtiden. Platser där extremistiska åsiktsmaskiner umgås med andra extremistiska åsiktsmaskiner. Att dessa varit först med att ge sig ut i bloggosfären säger ingenting mer än att de saknat plattformar för att nå ut tidigare. Att prata om bloggandet som ett "generellt fenomen" som Rothstein gör är redan idag helt fel. Bara för att någon läser modebloggar betyder inte det att samma person läser politiska bloggar eller vetenskapliga för den delen. Det finns absolut inget hinder för ett seriöst bloggande, och för att det skulle kunna bli en stor tillgång för beslutsfattare och vetenskapsmän, eller för den delen alla som har någon form av specialintresse.

Rothstein verkar inte riktigt förstå att bloggen är just det verktyg han efterlyser för genomförandet av en deliberativ demokrati. I händerna på rätt personer kan den vara den deltagande demokratins bästa instrument. Ett lysande exempel på en blogg som ökar engagemang i en politisk fråga är Yimbys (Yes in my backyard) blogg som handlar om stadsutveckling.

Jag vet att jag redan tidigare rekommenderat Ting och Tankars vetenskapsbloggskola som ringar in många av de möjligheter och svårigheter en bloggare kan stöta på, men jag gör det igen.

Historiska filmer # 2 - Rosens namn

"Penitenziagite! Watch out for the draco who cometh in futurum to gnaw on your anima! 


Den unge munken Adso av Melk (Christian Slater) har av nyfikenhet klivit in i klostrets krypta där han möter puckelryggen Salvatore. Han som pratar alla språk, och inget. Salvatore var en gång en av Dolciniterna, följarna till predikanten Fra Dolcino. En kättersk sekt inspirerad av Franciskanermunkarnas fattigdomsideal. De tog idealet ett steg vidare när de mördade präster och biskopar från den katolska kyrkan för deras syndfulla överdåds skull. Fra Dolcino drömde om en värld utan feodalismens hierarkier och om en kyrka som återgick till ideal om fattigdom och ödmjukhet. Penitenziagite ska ha varit deras stridsrop. Fra Dolcino infångades 1307 av inkvisitionen, kastrerades och höggs i delar lem för lem innan han brändes.


La mort e supremos! You contemplata me apocalypsum, eh? La bas! Nous avon il diabolo! Ugly cum Salvatore, eh? My little brother! Penitenziagite!"



Nummer två på min lista över de bästa historiska filmerna har många bottnar. I grunden är det en deckarhistoria med franciskanermunken William av Baskerville (Sean Connery) och hans unga lärljunge Adso av Melk (Christian Slater) i huvudrollerna. De båda har rest till ett kloster berömt för sitt fantastiska bibliotek, där William ska delta i en teologisk debatt mellan franciskanerordern och vatikanen om den svåra frågan om huruvida Jesus ägde kläderna han bar. Francisanernas fattigdomsideal stod i bjärt kontrast till kyrkans överdåd och är rädda för att bannlysas av kyrkan.

Men klostrets munkar skakas av det plötsliga dödsfallet av en av deras yngre bröder, och William välkänd för sitt skarpa och logiskt inriktade intellekt, blir uppmanad av abboten att undersöka vad som hänt. Mordgåtan växer när allt fler munkar dör under mystiska och bisarra omständigheter. Snart kallas också inkvisitionen in...

Filmen som bygger på Umberto Ecos fantastiska bok med samma namn, håller sig relativt nära originalet men är förenklad för att passa i formatet, och deckarhistorien träder fram i mycket skarpare relief än i boken. Filmens entydiga lösning av deckargåtan saknas i boken som är mycket mer mångtydig.  Persongalleriet i filmen är fyllt av minst sagt udda karaktärer med bland annat Ron Perlman som puckelryggen Salvatore. Regissören Jean-Jacques Annaud ska ha jobbat mycket länge för att hitta precis de rätta karaktärerna i det bisarra persongalleriet. Christian Slater var okänd och vid den här tiden var Sean Connerys karriär i en svag fas. Annaud var tveksam till Connery som allt för förknippad med James Bond, men man får säga att han här gör en helgjuten rolltolkning.

Första gången jag såg filmen blev jag helt hänförd, och otroligt nyfiken på den medeltida katolska kyrkan och den medeltida tankevärlden, knappast något jag intresserat mig för tidigare. Jag läste sedan boken som bygger på professor Umberto Ecos samlade kunskaper från 35 år av studier av den medeltida kyrkan. Han hade en del att ösa ur.

Jag har nu i dagarna beställt en bok med texter av historikern Christer Winberg. Boken heter "Varför skriver vi inte historiska romaner istället". Boken "Rosens namn" kan ses som en utmaning av Winbergs tes.
Som en skönlitterär bok kan den lära oss mer om medeltida tänkande och filosofi satt i en helhet än de flesta akademiska avhandlingar.

Umberto Eco är en av postmodernismens företrädare, och som sådan menar han att förståelsen av vad som hänt alltid är beroende från var man tittar. Postmodernisterna gick så långt man kunde från historikernas grundsats om att ta reda på "wie es eigentlich gewesen" - hur det egentligen var. Det postmodernistiska tänkandet genomsyrar också romanen Rosens namn där varje nytt mord gör att tolkningarna av de tidigare omvärderas.

Som historiker är det viktigt att tänka på hur tolkningarna av det förflutna ofta är bundna av nutidens kontext. Samtidigt tror jag inte riktigt på det. Konkreta saker har faktiskt hänt och visst kan de omvärderas, men bara till en viss gräns. Jag personligen har svårt att släppa tanken på att jag är på jakt efter någon slags allmängiltig sanning. Samtidigt inser jag hur tron på en sanning så många gånger lett människan in på farliga vägar. Som till den medeltida katolska kyrkans dogmatism, eller till en av dess mest fanatiska samtida kritiker Fra Dolcino.

Penitenziagite!


Top 10 Historiska filmer så här långt:
1. Gladiator
2. Rosens namn
3. Apocalypse now (redux)
9. Stalingrad


Är tacksam för tips!

Utanförskap i Landala - Klassamhälle i Biskopsgården?

Landalaungar i Landalamiljö

Det fanns en gång en stadsdel i Göteborg där vad som idag kallas utanförskapet, grasserade. På berget ovanför den välbärgade stenstaden i Vasastan växte först en kåkstad i trä, och sedan kvarter efter kvarter, en stadsdel av landshövdingehus. Här på berget bodde folk utan en egen röst. De analyserades och dissekerades i domstolarnas, fattigvårdens och hälsovårdens protokoll. Överhetens monolog om "de andra" och deras onormala livsstil finns det gott om i de samtida källorna. Deras egna berättelser finns inte bevarat annat än som i efterhand upptecknade minnen. För sin samtid var deras röster inte värda någonting alls. Det är inte bara på detta sätt som arbetarbefolkningen i Landala mellan 1860 och 1920 påminner om den invandrade underklass som fyller dagens Bergsjön eller Angered. Myndigheter och media frossar i sina diagnoser och fördomar om förortens problem. Sällan tillfrågas de som bor där på ett sätt som inte bekräftar vad man redan innan visste att man var ute efter.

Bostadssegregationen har långa anor i Göteborg. Här byggdes särskilda arbetarstadsdelar till skillnad från i t.ex. Stockholm där de fattigas bostäder ofta gömde sig på gårdarna bakom de rikas fasader.Göteborg var en arkitektoniskt delad stad. Den borgerliga stenstaden var en värld, och arbetarnas med sina landshövdingehus och trähus en annan. Landshövdingehusen fyllde samma separerande funktion som miljonprogrammens förorter gör idag.

Det här var Landala för 100 år sedan - på många sätt påminner det om Biskopsgården, Angered eller Bergsjön av idag:

Det var trångt i lägenheterna. Den stora vågen av invandrare från landbygden, som sökt sig ett bättre liv i staden, trängs ihop i de små ettorna och tvåorna. Fattiga familjer måste ha inneboende för att klara hyran. Trångboddheten gör att barnen och ungdomarna är ute och drar runt på stan. Ofta hamnar de i slagsmål med gäng från andra stadsdelar. Tillhyggen är vanliga. Egentligen är det mer tuppfäktning och revirmarkering än allvarligt menade våldshandlingar.

Polisen sågs som fienden och fick utstå glåpord och trakasserier om de vågade sig in i stadsdelen. I boulevardtidningen "Brevlådan" skildrades 1891 ett sådant intermezzo: "Det avlopp illa. Landalapojkarna tyckte det var gement roligt. De nöpo hästarna i benen, ryckte polisen i skörten och ville titta på värjan. Men polisen blev arg, drog sitt svärd och skulle hugga in. Men "Kalle Plunta" ryckte till sig värjan och polisen hamnade på huvudet i gatan. Och så hurrade alla pojkarna, nu väl 800 stycken, ropande: "Polisen är full, han ramla å hästen! Nä, nä hör du, gå hem te käringa, han kan ju inte gå, opp på hästen mä honom"!

Stadsdelens innevånare hade ingen av sina egna representerade på den politiska nivån. Därför såg de på överheten och de högre klasserna med förakt: De "välgörenhetstanter" som död upp kring jul med sina matkorgar sågs som en kränkning. "Då välgörenhetstanterna skapade olust i huset utnyttjades detta av agitatorerna. De pekade på det orätta i att en del människor hade mat att ge bort medan andra svalt. Det var fel att enskilda personer efter eget godtyckligt val skulle dela ut hjälp till de nödlidande". Jämför med mycket av dagens projektpengar till förorten, som kommer utifrån och går till projekt beslutade uppifrån utan förankring hos de berörda själva.

En annan livsstil. Bland landshövdingehusen fanns levnadssätt skilda från den borgerliga kärnfamiljens. Arbetarfamiljen var ofta en löst sammanhållen storfamilj eller klan som även omfattade mostrar, fastrar, kusiner och mormödrar. Kring gårdarna och i trapphusen odlades en intim kvinnlig gemenskap och man hjälpte varandra med vardagens bestyr och vid oväntade problem. Överheten var hotad av denna livsstil och ville förändra den och inordna den efter borgerlighetens normer.
En annan religion. Den inflyttade befolkningen kom ofta från strängt religiösta protestantiska miljöer. Den Schartauanistiska väckelsen var sträng och stark motståndare till folkets organisering.

I "Arbetarfamiljen och det nya hemmet" gör Sten O Karlsson en sammanställning av antropologiska och etnologiska studier av arbetarklassens Göteborg och i synnerhet den i Landala.

Man ska akta sig för att dra allt för långtgående paralleller med historien, det blir lätt att man förändrar historien till något den inte var, men på flera sätt är likheterna slående. Underklassens villkor, och sättet som underklassen reagerar på sin underordning, är på många sätt lika. Vår tids "de andra" har blivit ett problem som ska lösas, precis som för hundra år sedan. Problemet definieras inte av "de andra" utan av oss i "innanförskapet" och ganska ofta är dessa problemformuleringar rena fantasifoster. Lösningen då var arbete, organisering och utbildning - vägar till att lyfta sig av egen kraft. Kanske gäller detsamma idag?

Såg på Segregationstribunalen på Kunskapskanalen idag. Gör det du med och bli lite visare genom att lyssna på unga välutbildade röster från insidan, som slår hål på myter om förorten och vänder på begreppen; Guleed Mohamed, en av grundarna bakom nätverket Love Tensta - Sveriges första hoppförmedling samt Karolin El-Jaleb, ungdomsarbetare i föreningen Rörelsen Gatans Röst och Ansikte.


Om den nuvarande boendesegregationen i Göteborg och förslag på lösningar i Vårt Göteborg - Segregationen i Göteborg kartlagd - där en viktig lösning är att blanda typer av boende i HELA staden. En annan intressant i finns i GP- Svår väg mot minskad segregation - som tar upp den viktiga synpunkten att det inte handlar om etnicitet utan om fattigdom.