Konspirationsteoriernas pris

Absurda framtidsscenarier framstår
som troliga i extremistiska miljöer

På forum på nätet, kommentatorfält i stora dagstidningar, hemsidor och sociala media har sedan internets barndom hatets och misstrons propaganda spridits. Här har skapats forum för alla sorters extrema åsikter och åsiktskluster. Här finns all slags extremism representerad. Religiös fundamentalism, vänsterextremism, men kanske framför allt högerextremismen har i en tid när högljud nationalism sett som paria med andra världskrigets erfarenheter i ryggen, hittat ett forum för att torgföra sina idéer. Högerextremismen har tagit allt fastare former och det kluster av högerextrema idéer som byggts upp på nätet har format en hel världsbild. En världsbild där massan är lurad och duperad att mot sin vilja införa mångkultur och tolerans mot sexuella minoriteter. Det är viktigt att påpeka hur enorm denna massa av texter är. På NRK 1 talade de i går kväll om en blogg som heter Fjordman som Anders Behring Breivik refererade flitigt till. Den är med sina många länkar ett utmärkt exempel på hur omfattande dessa nät är. Det finns hur mycket som helst och mycket av det är sinnrikt uttänkt och bedrägligt för att locka mottagliga individer in i sin väv. Ett sådant exempel i utkanten av detta åsiktskluster är Metapedia  som i ett försök att kopiera Wikipedia förvränger fakta i linje med nationalisternas åsikter.

Absurda påståenden föder misstänksamhet

Anonymiteten på nätet gör att de flest typer av åsikter kan passera. Anders Behring Breivik har med största sannolikhet (utan att ha läst hans manifest) format sin världsbild på dessa nya extremismens torgplatser. Framför sin dator kan han få sin världsbild bekräftad och förstärkt. Här mötte han andra som genomskådat "den stora lögnen" och  som i sin besvikelse över personliga tillkortakommanden och ett samhälle som de av olika anledningar lärt sig betrakta med misstänksamhet och hat, torgför sin hatiska propaganda. Förvrängda fakta och sammanhang läggs till ett enormt pussel av hat. För den ensamme framför datorn finns inget som håller tillbaka. Du eggas hela tiden till allt mer extrema ståndpunkter. (Se även SvD idag där professor Thomas Hylland Eriksson - professor i socialantropologi skriver under rubriken "Internet filtrerar fram hat") Sociala media kan föda och göda extremism och asociala ensliga extremister kan uppenbarligen eggas till handling.

Det döljer sig alltid en komplott bakom
 de stora händelserna

Det är många lockas av olika konspiratoriska idéer. Dessa är lockande för de flesta då de ger tydliga svar på hur världen fungerar - egentligen. I Fredrik Lindströms tv-serie "Vad är en människa?" från den 12 juni i år diskuterade han med kognitionsforskaren och professorn Peter Gärdenfors. Under en del av avsnittet tycker jag att han ringade in upphovet till både forskning och konspirationsteoritiserande. "Vår hjärna är specialiserad på att se samband, och den är så bra på det så den gör det även när sambanden är ganska långsökta. Man skulle nästan kunna säga att vi människor är mönster och orsaksberoende. Vi är liksom knarkare fast vi går på strukturer och skäl till saker och ting, och vi letar ständigt efter sådana, överallt." (Fredrik Lindström ca 43 min in i del 1). Skillnaden mellan forskning och konspiratoriskt orsaksletande ligger i att forskning letar förutsättningslöst medan de som söker konspirationerna redan har svaret klart; "Det är judarnas som ligger bakom, eller det är multikulturalisternas fel eller det är CIA:s fel osv. osv". Konspirationsteoretikerna söker aldrig förutsättningslöst utan böjer fakta för att passa in i deras världsbild. Bakom varje händelse finns en tydlig avsändare som vill forma världen i en riktning. Ingenting händer av en slump eller av en kombination av många olika faktorer och intressen. Nej, det finns en illvillig makt som styr. Som drar i alla trådar. Det finns inga ekonomiska, historiska, geopolitiska, religiösa, ideologiska kombinationer av intressen som tillsammans skapar de strukturer som formar världen. Nej, det är en konspiration.

Man skulle även kunna påstå att religionerna alla har sitt upphov i människans sökande efter orsakssamband eller som man ofta säger "sökande efter mening". Vi letar efter mönster och i mönstren ser vi meningen med varandet. För mig är allt sökande efter kunskap som inte är förutsättningslös utan mening. Jag är verkligen vad Fredrik Lindström kallade - en knarkare som går på strukturer - men för mig är tillvarons komplexitet det vackra. Inte de enkla svaren eller de entydiga mönstren. Svartvita världsbilder eller ensidiga förklaringar får mig att vilja komplicera och nästan alltid är det mer komplicerat än vad det först verkar vara. För Anders Behring Breivik och alla hans åsiktsfränder bland nätets högerextremister är det tvärtom. Allt ska förklaras och passas in i deras ensidiga världsbild. Nätet är till för att bekräfta inte för att söka ny kunskap.

Jag förstår att det är svårt att komma åt högerextremisternas hatkluster utan stora inskränkningar på nätets frihet och jag kommer heller aldrig (tror jag) bli någon förespråkare för något sådant. Men faktum är att högerextremisterna ligger långt före de flesta av nätets användare och utnyttjar detta till att sprida sin världsbild och få ett oproportionerligt stort utrymme på nätet. Personligen är jag framför allt besviken på forskarsamhällets dåliga närvaro på nätet. Visst finns det undantag, men till exempel bland svenska historiker är närvaron på nätet nästan obefintlig. Om en googlesökning ska leda till en högerextremist eller till en forskare är faktiskt en viktig fråga i en tid när de flesta vanliga barn, ungdomar och vuxna söker sin information på nätet. Jag hoppas på en framtid för nätet där extremisterna blir översvämmade av seriösa forskare och debattörer och där vägarna till deras kluster blir svårare att nå och där de blir lika marginaliserade som i det övriga samhället.

Min historialärare, Winston Churchill och det svenska sveket

"Det var på 50-talet under Churchills andra period som premiärminister. Då när han mot alla odds åter hamnade på ten downing street. Jag var i London för att försöka få träffa honom. På den tiden var gatan inte övervakad och man kunde komma ända fram utan att bli stoppad av säkerhetsvakter. Det var i slutet av min vistelse i London och ännu hade jag inte lyckats. Jag promenerade sent en kväll längs gatan när jag såg en bil svänga upp. Det var en stor mullrande Rolls royce och jag kände igen den. Det var premiärministerns bil. Jag rusade efter den. Den stannade utanför nummer tio. Premiärministern tog sig långsamt ur bilen märkt av sin dåliga hälsa och förmodligen ganska mycket wiskey. Flämtande nådde jag fram till premiärministern utan att bli stoppad. Med andan i halsen fick jag inte ur mig något vettigt. Churchill sa; goodnight sir, vände på klacken och gick in."

Jag var nyligen på en väns bröllop. Min väns gudfar råkar även vara min historialärare från gymnasiet. Han som var en sådan fantastisk berättare. Hans undervisning kanske var något gammaldags men han var nära pensionen redan då för 18-19 år sedan, och tänkte knappast sådär på karriärens elfte timma ändra sig. Och varför skulle han. Han var ju så bra på det han gjorde och det märktes att han verkligen älskade sitt ämne. Min vän och jag har då och då pratat om hans gudfar/min historialärare eftersom de står varandra väldigt nära. Nu fick jag chansen att träffa honom. Det blev många långa berättelser om Churchill och hans framsynthet. För Churchill är hans stora förebild. Och han tycker att egentligen borde det nog vara så för alla. Hur som helst fick min vän och hans nyblivna fru två praktverk om Churchill i bröllopspressent och han höll det längsta av bröllopstalen - naturligtvis späckat av referenser till hans stora idol och hans familj.

Efter middagen presenterade jag mig och eftersom jag studerar den svenska mellankrigstiden och han Churchill gled samtalet snabbt in på Sverige under andra världskriget. Han delade Churchills syn på Sverige under andra världskriget. Att vi var fega och inte förstod att stå upp för friheten när det gällde. Han hade nyligen läst och tyckte att jag borde läsa Klas Åmarks - Att bo granne med ondskan - som han tyckte visade att Churchill hade rätt. Han tycker inte att Sverige alls gjort upp med sin historia under andra världskriget där Sverige böjde sig baklänges för att undvika att bli inblandade i kriget, men i sin strävan efter det i slutändan gynnade Nazisterna. Den berömda permiteringstraffiken var bara en liten del av samarbetspolitiken som gjorde att vi svek. En enorm järnmalmsexport till Tyskland, en mycket restriktiv inställning till flyktingar från det tredje riket och flera andra eftergifter underströk detta svek mot den fria världen och ockuperade demokratier och broderfolk.

Jag har ännu inte läst Åmarks bok men väl den här recensionen i DN. Kanske är det dags att på allvar diskutera bilden av Sverige under andra världskriget, där regeringen gjorde det enda rätta som försökte hålla Sverige utanför. Politiken som i det neutrala Sveriges efterkrigstid och under kalla kriget blev till en förebild, samtidigt som Sverige blev ett land som såg sig som förkämpar för fred, frihet och mänskliga rättighet. Dubbelheten i att vägra ta ställning i handling och att samtidigt tala vackra ord är påtaglig. Inte minst blir förvirringen påtaglig i den nyligen omdiskuterade Libyeninsatsen. Kanske skulle denna hamna i ett annat ljus om synen på andra världskriget omvärderades. Neutralitet kan ses som taktisk finess och gott statsmannaskap för att få befolkningen att slippa lidande, men det kan också ses som feghet och ryggradslöshet att när det verkligen gäller inte stå upp för friheten och demokratin, och bristande intellektuell förmåga att fullt ut se konsekvenserna av sin egen förda politik.

Det är trots detta lätt att se att neutraliteten gynnade Sverige under andra världskriget, och även under det kalla kriget. Kanske krävdes neutralitetens taktiska hållning när faran låg så nära på andra sida Östersjön - men var finns faran idag. Ska vi vara för evigt neutrala. Har inte neutraliteten spelat ut sin roll efter att muren föll. Varför klänger vi oss fast vid den som en snuttefilt istället för att säga att vi ställer alla våra medel, humanitära och vapenmakt för friheten och demokratins sak. Det hade i alla fall Churchill gillat, och min historialärare.

The Campionship 125 år - lite Tennishistoria

Då: På överklassens vältrimmade gräsmattor

Wimbledons tennisturnering fyller jämt i år. Eller nja, 125. I Wimbledon firar man emellertid, eftersom det är en turnering som gjort sin långa historia till en betydelsefull del av sitt varumärke. Traditionen vilar tungt över den numer nästan enda tävlingen på den professionella ATP-touren som spelas på gräs. För det var på det underlaget den moderna tennissporten föddes. Till en början ingick det till och med i namnet - Lawn-tennis - eller som det skulle bli direktöversatt - Gräsmattetennis.

Den moderna versionen av tennis började med att den av olika racketsporter intresserade majoren Walter Clopton Wingfield, tröttnade på det stillsamma bankandet på krocketklot i den brittiska överklassens trädgårdar. Han ville ha lite mer action. Han uppfann och patenterade 1873 sitt spel Shairistrike som liknade dagens tennis, och som efter modifieringar 1875 bytte namn till Lawn-tennis. Från samma år förlorade han allt mer kontroll över patentet då han anklagades för plagiat av tidigare varianter av spelet (reglerna var faktiskt en rippoff även om spelplanen inte var det). De som anklagade honom var the All England Club som då hans patent gick ut 1877, arrangerade det första tennismästerskapet i Wimbledon, i stort sett efter majorens koncept för tennis. Tävlingen kallades the Championship, mästerskapet, ett namn som tävlingen, även om det kan tyckas en aning förmätet, än idag håller i hårt.

Namnet tennis kom från franskans tenir som ropades ut i när serven slogs i den franska inomhusvarianten av tennis, som var en av major Wingfields inspirationskällor. Den franska inomhustennisen var en gammal sport med rötter från medeltiden. Den spelades i så kallade bollhus och var mycket populär inom den franska överklassen. Som en symbolhandling för motståndet mot kungen och adeln samlades 1789, i Versailles bollhus, nationalförsamlingen för första gången på 175 år, och signalerade inledningen på den franska revolutionen. Spelet blev därmed förknippat med det gamla kung- och adelsväldet och förlorade sin popularitet.

Eden i bollhuset 1789

Reglerna och räknesättet hämtades av major Wingfield nästan helt från det franska spelet. Att man i tennis räknar 15 (quinze), 30 (trente) och 40 (quarante) är synonymt med kvartarna på en klocka. 45 blev 40 som en förenkling. Som bekant vinner man ett game när klockan gått ett fullt varv. Att 0 (noll) uttalas "love" när spelaren ännu inte fått något poäng anses komma från franskans l'oeuf som betyder ägg och som till sin form liknar en nolla. Ett annat spår av sportens gamla historia är namnet på spelverktyget "racket", som via franskans raquette har sitt ursprung i arabiskans rakhat vilket betyder handflata. I tennisens begynnelse på medeltiden spelades tennis med händerna.

Nu: På Wimbledons nya centrecourt (med skjutbart tak).

Tennisen blev snabbt populär och spred sig till USA där det som skulle bli US-Open spelades för första gången redan 1881. Sedan dess har sporten spridits över världen och i årets upplaga av Wimbledon finns i herrarnas lottning representanter från 41 länder. Den enda svensken är Robin Söderling. I Sverige är grästennisen nästan utdöd (men efter lite googlande hittade jag några banor i bland annat Plantahagen (Båstad) och några verkar vara på gång i Karlskrona). Att man numer hellre spelar på andra underlag beror på att spelet på gräs blir väldigt snabbt, att det blir halt när det regnat, att det lätt slits och att gräset nöts bort och att det kräver mycket underhåll. Jag själv håller sommartid helst till på det röda gruset på utomhustennisbanor i Göteborg och Bohuslän. Så blir det inte skrivet så mycket här på bloggen i sommar så vet ni var jag finns.

Maximal indoktrinering av Gammelsvenskbyn

I Ukraina fanns en svensk by - Gammelsvenskbyn. Det var kolonister som lockats dit av Katarina den stora 1782. Svenskarna höll hårt på sin etniska identitet, och under 1800-talets växande nationalism uppräthöll de kontakt med Sverige och utvecklade sin egen etniska och nationella särart i takt med utvecklingen i Sverige. Tack vare kontakterna med Sverige grundlades en skola, ett bibliotek, en kör, en församling och andra kulturinstitutioner. Det var en liten fredlig bosättning med aldrig mer än 1000 innevånare, men vad denna lilla bosättning skulle gå igenom av indoktrinerings och assimileringsförsök är helt unikt. Bolsjeviker, svenskar, bolsjeviker igen, nazister och sedan återigen kommunisterna försökte forma gammelsvenskbyborna för att passa i deras egna kollektiva samhällsramar.

I det senaste numret av Historisk Tidskrift skriver Andrej Kotljarchuk från Umeå universitet i - Ukrainasvenskar i Gulagarkipelagen - Tvångsnormaliseringens teknik och kollektivt motstånd - om svenskbybornas möte med en omvärld som aldrig riktigt accepterade deras identitet. De skulle "normaliseras" och bli goda kommunister, tyskar eller svenskar.

900 Gammelsvenskbybor
anländer till Trelleborg 1929

Några år efter den ryska revolutionen 1917 mötte svenskbyborna den första i en lång serie av åtgärder för att förändra deras kollektiva identitet.Under några år på 1920-talet försökte den nya sovjetiska regimen knyta de mindre nationella minoriteterna till sig genom att gynna deras språk och prioritera dem vid tillsättningen av offentliga anställningar. Trots detta valde de flesta i Gammelsvenskbyn att emigrera till Sverige, troligen mest på grund av ekonomiska svårigheter.Väl "hemma i Sverige" möttes de av ett omfattande projekt för fullständig integrering. De tilläts inte bo tillsammans utan spreds ut över landet.för att snabbt lära sig, "de svenska reglerna inom ekonomi och vardagsliv. För att slippa undan denna politik, samt av ideologiska skäl, valde 1930-31 en tredjedel att återvända till Ukraina för att bygga upp den första svenska kolchosen. Under de följande 15 åren skulle de få många tillfällen att ångra sitt beslut. Vinden hade vänt för de nationella minoriteterna i Sovjetunionen. KGB:s föregångare NKVD utförde under 1937-38 de så kallade nationella operationerna, där nästan 250 000 medborgare ur de många nationella minoriteterna mördades. 23 svenskbybor anklagades för att ha byggt upp en "svensk kontrarevolutionär spionorganisation" och arkebuserades.Alla spår doldes väl och anhöriga hölls i okunskap. Efter aktionen avskaffades också alla nationella institutioner i byn - det nationella byrådet, den svenska kolchosen, den svenska skolan, den lutherska församlingen och studiecirkeln om svensk kultur.

Alvina Hinas, avrättad
som spion på 1930-talet

Med andra världskriget kom nästa experiment för att förändra svenskbybornas identitet. Under den nazistiska ockupationen utsågs svenskarna, med utgångspunkt i sin ras, till "volksdeutche", alltså etniska tyskar. Byn ställdes under SS bevakning och kontroll. Nu öppnades en tysk skola i byn, en avdelning av Hitlerjugend och en hemvärnsstyrka samtidigt som de unga männen massrekryterades till polisen eller armén. Samtidigt utplånades den judiska befolkningen i grannbyn för att skapa ett "rasmässigt rent livsrum" åt folkstyskarna. 1943, när krigslyckan vände, deporterades byns befolkning till Tyskland, där germaniseringspolitiken fortsatte.

Efter kriget fortsatte de att slungas runt i den malström av totalitär ideologi som var Öst- och centraleuropa under stora delar av det förra seklet. De flesta av svenskbyborna hamnade i den Sovjetiska okupationszonen, och som utsatta för germanisering och nazifiering sågs de som ett hot mot Sovjetunionen. De flesta männen dömdes till långa fängelsestraff för att ha tjänstgjort i Wehrmacht, polisen eller inom SS-trupperna och skickades till läger i Sibirien. De kvinnor, åldringar och barn som deporterats till Tyskland skickades till "speciella bosättningar" i Komi. På grund av sin status som "volksdeutche" utsågs de till särskilt noggrann omprogramering. De blev skyldiga att delta i politiska ritualer, att fördöma ordningen i Nazityskland och att visa sin lojalitet gentemot Sovjet och Stalin genom hårt fysiskt arbete och hyllningar av allt Sovjetiskt. Att visa sin religiositet var omöjligt, och om de talade svenska riskerade de omgivningens vrede då den lätt misstogs för "de förhatliga fascisternas språk". En grupp på 64 kvinnor och barn lyckades redan efter ett år ta sig därifrån, på ett mycket svenskt sätt. Genom författandet av en kollektiv skrift till inrikesministeriet förde de sin talan och bad om att få återvända eftersom de trots allt inte var "volksdeutche". De släpptes faktiskt.

När de återvände till byn har det hänt som hände överallt i hela Östeuropa. På många sätt kom de till ett mikrokosmos som ringar in det andra världskrigets fruktansvärda konsekvenser för de vanliga människorna; "Väl tillbaka i Gammelsvenskby var det ingen som väntade på dem. I de hus som hade tillhört svenska kolonister och deras tyska grannar hade myndigheterna 1945 låtit ukrainska emigranter från Polen - offer för efterkrigstidens flyttning av gränserna - flytta in. Gammelsvenskby hade fått ett nytt namn, det mer slaviskt klingande Verbivka. Senare kom den svenska byn att uppgå i byn Zmiivka (den före detta tyska bosättningen Schlangendorf), och 1947 fick svenskarna 500 ukrainska bönder till grannar. De tyska bosättarna (omkring 2000 personer) i det före detta "svenskdistriktet" blev kvar i norra Ryssland och kom aldrig tillbaka till sina hemtrakter. De judiska grannarna från byn Novyi Beryslav gick under till följd av förintelsen." - A. Kotljarchuk.

Idag lever endast ett litet fåtal svensktalande, alla mycket gamla, kvar i Gammelsvenskbyn nära Djneprs utlopp i Svarta havet.

I Sverige har ättlingarna till svenskbyborna en förening - Föreningen Svenskbyborna - som har en fantastisk hemsida med reportage och levnadsöden från Gammelsvenskbyn: http://www.svenskbyborna.com/index.html. Foton kommer därifrån.

Den här artikeln bygger nästan helt på A. Kotljartchuks uppsats i årets första Historisk tidskrift. Här får du en fördjupad bild och en teoretisk anknytning till Michel Foucalt  och hans begrepp "tvångsnormaliseringens teknik" och till Alberto Meluccis "förändringar i den kollektiva identiteten". Här skymtar även en del otroligt gripande människoöden fram.

BBC Historia i fokus - 132 sidor ultravåld

Naturligtvis är killen med mustaschen
 på omslaget.

Krig, krig, krig, en mur, lite ultravåld och en terrakottaarmé. 23 texter, alla ganska långa - 20 av dem om krig. Det är vad det nya historiemagasinet, BBC - Historia i fokus, handlar om.

Jag har läst nr 2, som naturligtvis har Hitler på omslaget, men faktiskt innehåller tidningen väldigt lite Hitler. Bara en kortare artikel som reder ut om det fanns något omvärlden (britterna) hade kunnat göra för att stoppa Hitler från att starta andra världskriget. Men en Hitlerbild på omslaget säljer.

Utgångspunkten i Hitler är symptomatisk. Stora krigiska ledare är nästan de enda människorna i magasinet. Texterna berättar om deras erövringar och massakrer. Det är mycket "blood and gore" men skrivet på ett torrt och skolboksmässigt sätt. Skribenterna är erfarna historiker som skrivit böcker eller är akademiker, men ingen behärskar konsten att skriva en fängslande historia. Det blir väldigt lite dramatik på väldigt dramatiska händelser.

Tidningen är, vilket man kanske kan ana, en översatt tidskrift och skribenterna är brittiska. Naturligtvis märks det i många ämnesval och perspektiv. Det blir många artiklar som handlar om brittiska krig. Den enda artikel i tidningen där "vanliga människor" skymtar fram, annat än som offer i massakrer av grymma krigsherrar (vilka inte är britter), är i artikeln om "De flygande festprissarna". Här berättas det om de hjältemodiga flygaress som räddade England i "the battle of Brittain". De skjuter ner tyskar på dagen och festar på natten. De super, kör sportbilar mitt under ransoneringen och lägrar damer. "DEN HÄNSYNSLÖSA HEDONISMEN som uppvisades av lediga piloter under sommaren och hösten 1940 var, i viss utsträckning, orsakad av intensiteten i slaget om Storbritannien."

Ursäkta men det där verkade ju nästan underhållande. Men det är verkligen inte den här tidningen. Jag har försökt att ha den som litteratur innan jag ska sova, men somnade direkt. Jag har försökt att ha den som kamrat på toa, men börjat tänka på annat. Om jag ska vara ärlig så läste jag faktiskt bara de första 80 sidorna. Jag orkade helt enkelt inte mer. Förväntar de verkligen sig att NÅGON ska göra det.

Texterna är för det mesta på en litterär nivå som en artikel i ett uppslagsverk (men då har man åtminstonne valt ämnet själv). Det är sakligt och kunnigt, skrivet av kunnigt folk, men oftast helt befriat från kött och blod. Men artiklarnas ämnen dryper av blod. Det är i stort sett bara krigens historia som skildras. Det känns som magasinet försökt kompensera den torra och sakliga tonen med texter om så mycket krig och brutalitet som det går. Ändå blir det inte särskilt spännande.


En sak sköter skribenterna föredömligt. Att rekommendera till vidare läsning (gärna av sina egna böcker naturligtvis).

Så för er som planerar att lägga 99 spänn på ett historiemagasin. Strunta i det. Köp två andra istället, eller ännu hellre en bok (naturligtvis inte en bok rekommenderad i Historia i Fokus).

PS. Muren i den första meningen är Berlinmuren, ultravåldet är en text om Gladiatorer och Terrakottaarmén är Kinas första kejsares.

PPS. Naturligtvis innehåller inte tidningen en enda kvinna, förutom på några bilder för att illustrera de ovan nämnda piloternas kärleksliv, eller som evakuerade på tågstation från London under Slaget om Storbritannien. Men med tanke på tidningens extremt krigiska fokus är det inte så konstigt.

Göteborg - en funktionalismens föregångsstad - film från BBC 1971

"För fyrtio år sedan gjorde BBC och NDR ett reportage om Göteborg i samband med att staden firade sitt 350-års jubileum. 1971 var på många sätt en helt annan värld. Det var det sista året av ogrumlad entusiasm över den funktionalistiska stadsplaneringen. Aktionsgruppen för att rädda Haga hade bildats året innan och samma sommar som göteborgarna firade sitt jubileum med fyrverkerier över en ödelagd innerstad och nya standardiserade sovstäder... 


Sverige vaknade sakta upp ur den funktionalistiska drömmen och gnuggade sig i ögonen. De tvärsäkra experterna i hornbågade glasögon och fluga hade fullständigt omformat landet, på gott och ont. Bostadsbristen var åtgärdad. Bostadskvaliteten superb. Men de maskinstäder man byggt hade vissa fundamentala brister. "Befolkningsmaterialet" visade sig ha fler och mer komplexa behov än vad de gymnasialt förenklade ingenjörsvisionerna hade räknat med. Kritiken skulle komma att bli hård och fullständigt krossa planerarnas självförtroende." - Citat Johannes Åsberg på Yimby - Göteborg. Följ länken och läs hela artikeln.

Min gata på Masthugget före rivningarna i början av 1960-talet.
 Ta en promenad vetja.

Jag har tidigare skrivit om hur funktionalismen kom till Göteborg med Uno Åhrén på 1930-talet (I Majorna stod slaget mellan funktionalism och landshövdingehus). Det som inleddes då avslutades ungefär 40 år senare när miljonprogramets sista standardiserade betongelement var på plats. En vision var förverkligad. Jag bor själv i ett av dessa områden - Masthugget - och gillar det. Det är verkligen funktionellt, nära till allt, välplanerade lägenheter med maximalt ljusinsläpp, bilfria gårdar där barnen kan springa fritt mm. Men husen är så långt ifrån vackra som man kan komma, med sina grå plåtfasader. Jag måste säga att det jag gillar med mitt område är inte sådant som fyller hjärtat med värme d.v.s. stoltheten över något vackert, utan snarare de rent praktiska aspekterna med att bo där jag bor. Masthugget kommer, till mångas förtret, att ligga där som en bombastisk funktionalistisk betongdröm i många, många årtionden än.


Nu sådär 40-50 år efter miljonprogrammens tillblivelse pågår många upprustningsprojekt i miljonprogramet och Masthugget är inget undantag. Nyligen hade vi en omröstning om hur husen ska målas om. Fyra olika arkitektkontor kom med olika förslag. Ett av dem ville K-märka husen och måla husen i deras ursprungliga, ännu gråare färg än nu (och NU är dom gråa), och dessutom ville arkitektbyrån blästra fram de vackra gråa betonggrunderna, som nuförtiden är provocerande färgglada. Förslaget förlorade, men blev inte sist. Masthugget finns med i den fjärde filmen.


Filmerna handlar alltså om Göteborg som ett ideal för stadsplanering. Det är en tidsresa, på många olika sätt.  Häng med tillbaka till 70-talet.

Folkens Historia - En ny typ av historiemagasin

Det här ett förslag till en ny typ av populärhistoriskt magasin. Ämnesvalen innebär ett närmande till historiska händelser och fenomen från ett underifrånperspektiv, där den enskilda människan står i centrum istället för makten. Det skapar en större inlevelse och kan i högre utsträckning än nu bryta upp den manliga dominansen både innehållsmässigt och bland läsarna. Identifikationsfaktorn ska vara hög. Efter inspiration från Åsa M Larssons blogg Ting och Tankar.

I mitt populärhistoriska magasin skulle jag under rubriken "Personen där det hände" utgå från verkliga personer, gärna kända, som verkligen inte bara behöver vara kungar, diktatorer eller statsmän, men vars liv påverkats av företeelser, händelser och platser i historien (Det är trots allt otroligt mycket vanligare att människor påverkas av historien än tvärtom):
- Billie Holiday - på kant med Amerika. Om en sångerska som fick kämpa mot rasism och rassegregering i mellankrigstidens Amerika och som med den odödliga sången "Strange fruit" lyfte fram orättvisan när ingen annan artist vågade.

I mitt populärhistoriska magasin skulle jag under rubriken "Historia nu", dra paralleller mellan det som pågår just nu och hur det hände i historien:
- När Gavrilo Princip mördar Österrike-Ungerns kronprins och hans fru i juni 1914, och sätter igång en händelsekedja som leder till Europas demokratisering, och tunisiern Mohammad Bouazizi som hösten 2010 sätter igång samma process i arabvärlden.

I mitt populärhistoriska magasin skulle jag under rubriken "En vanlig dag", skildra en vanlig dag för en vanlig människa på en intressant plats någonstans i historien. Vi följer i fotspåren på en verklig eller påhittad person:
- Kaffesäckar i docklands - vi följer en hamnarbetare ner till hamnen i London under imperiets glansdagar. Ger samtidigt en liten inblick i hur världshandeln för första gången blev verkligt global.

Jaktfontänen vid Fontainebleau

I mitt populärhistoriska magasin skulle jag under rubriken "Så var det då", skriva om en udda händelse eller en märklig sedvänja (som vi tycker idag).
- Den vilda jakten vid Fontainebleau - om den ritualiserade jakten på hjort vid den franska kungens jaktslott.

I mitt populärhistoriska magasin skulle under rubriken "Receptet" presenteras ett matrecept från förr och en liten historik kring det.

I mitt populärhistoriska magasin skulle under rubriken "Modet" presenteras en outfit från förr med en kort text om dess historiska sammanhang.

I mitt populärhistoriska magasin skulle under rubriken "Arkitektur" presenteras en byggnadsstil, eller en byggnad av stort arkitektoniskt värde.

Vad mer borde vara med tycker ni?

Radiodebatt om Brittiska imperiet

På youtube hittade jag denna härliga debatt om det Brittiska imperiet, mellan några riktiga höjdarhistoriker och andra akademiker, alla med mycket olika perspektiv. Från den 12:e juni 2006.

De fem är: Niall Ferguson, Eric Hobsbawm, Priya Gopal, Robert Beckford, Linda Colley.

Del 1.


Ferguson, Hobsbawm och Colley är historiker och har alla skrivit böcker om det brittiska imperiet. Fergusons "Empire" lyfter fram det positiva som kommit med imperiet, som han tycker hamnat i skymundan för allt det negativa. Ferguson gillar kontrafaktiska resonemang och frågar sig hur världen hade sett ut om det varit andra länder som skapat det världsvida imperium som Storbritannien gjorde. Ferguson som är tydligt högerinriktad frågar sig om vi fått en världshandel präglad av frihandelsprincipen om till exempel Portugal, Tyskland eller Ryssland axlat Storbritanniens mantel.

Del 2.


Hobsbawm skrev "Imperiernas tidsålder" som sista delen i hans trilogi om "det långa 1800-talet", alltså tiden mellan den franska revolutionen och första världskriget. Hobsbawm är marxist, men som historiker förhåller han sig, som de flesta brittiska marxistiska historiker, väldigt fritt till Marx teorier. Däremot kan han uttrycka sig ganska syrligt och med ironiskt bett om företeelser i historien som han uppenbart ogillar. Hobsbawm är en lysande skribent och "Imperiernas tidsålder" är en klassiker.

Del 3.


Colley har jag inte läst men hennes "Britons: forging the nation 1707-1837" blev prisbelönt och hon ses som en av de ledande historikerna om Storbritannien, nationalism och imperiet.

Del 4.


Debatten visar hur svårt det är att greppa en företeelse ur ett perspektiv, men hur intressant det kan vara att höra dem alla. Hur historia ser ut beror ofta på varifrån man tittar. För att närma sig en äkta förståelse behövs många synvinklar och ett öppet sinne.

Utbyte med ryska historiker på Göteborgs universitet

Sedan Glasnost i mitten av 80-talet har ryska historiker kunnat arbeta under i stort sett samma förhållanden som historiker i väst. Men vi vet mycket lite om dem, även om de bästa. Detta enligt Lennart Samuelsson, ekonomihistoriker på Göteborgs universitet.
– Förutom språkbarriären finns det ingen marknad i väst för kvalitativa verk som handlar om rysk historia. Det som går hem är översättningar av underhållande populärvetenskapliga böcker om ”stora personligheter som gör historien”. Men faktum är att det finns mycket bättre skildringar i Ryssland om till exempel Stalin, terrorn och Gulag än de som skrivits av västeuropeiska forskare som gjort anspråk på att vara ”pionjärer på området”, säger han i en intervju på GU:s hemsida.


Den 14:e april kl 16.15-18 håller Leonid Borodkin en föreläsning i Stora hörsalen på Humanisten om Tsarryrslands ekonomi. Workshopen dagen efter signalerar startskottet på ett samarbete mellan historiker på GU och ryska historiker. För mer information följ länken ovan.

Demokrati då och nu del 3: Ung man sätter världen i brand

Den 28:e juni 1914 mördades kronprinsen av Österike-Ungern och världen skulle aldrig bli sig lik

Plötsligt stod bilen bara där. Helt oväntat. Vägen låg öppen mellan Gavrilo Princip och kronprins och Franz Ferdinand och hans fru. Princip rusade fram och brände med sin revolver av de skott som skulle få så långtgående konsekvenser för världens historia. Det är nästan omöjligt att föreställa sig hur. Världen kunde ha tagit en annan riktning. Eller var hans handling bara en av många möjliga tändande gnistor?  Här ska jag försöka reda ut den kanske viktigaste aspekten av de omvälvningar som blev en direkt eller indirekt konsekvens av världshistoriens viktigaste händelse - den Europeiska demokratiseringen.

Gavrilo Princip var medlem i en serbisk
 nationalistisk terrorgrupp. Giftet han
tog efter mordet var för svagt och han
dömdes till livstids fängelse. Dog 1918.

Om man bortser från att skotten i Sarajevo kanske mest var en förevändning för ett krig som troligen hade kommit ändå, måste man ändå säga att detta var den händelse med mest långtgående konsekvenser, för om inte världen, så åtminstone Europas historia. Så är det oftast med enskilda händelser i historiens gång. Historiens drivkrafter ligger djupare i förändringar av maktbalanser, teknik, institutioner, klimat, idéer och ekonomiska förhållanden. Den enskilda händelsen var, i det här fallet, smällen som utlöste lavinen. Den lavin som innebar bankrutten för alla styrelsesätt, utom demokratin.

Vilka var då konsekvenserna av skotten i Sarajevo. För det första och framför allt var det den utlösande faktorn till det mest blodiga och destruktiva krig som mänskligheten hittills hade sett. Ur den enorma urladdning som var första världskriget föddes det moderna mänskliga samhället, och det feodala dog sin slutgiltiga död. Ur dess ruiner växte Europas nationalstater fram. Ett folk, en stat, blev den kraftfulla maximen för framtidens Europeiska stater. Nästan alla var demokratier men många av dem skulle inte klara mellankrigstidens påfrestningar med ekonomiska och politiska kriser. En efter en föll de och blev kommunistiska och fascistiska diktaturer. Den demokratiska traditionen var inte stark och många litade på starka män och snabba lösningar. Framtiden var på inget sätt säker.

Mohammad Bouazizi sätter sig själv
och arabvärlden i brand 2010

Det är lätt att se historien som en linjär utveckling från då till nu, men mycket hade kunnat vara annorlunda. Att det skulle bli den parlamentariska demokratin, i allians med den liberala kapitalistiska ekonomiska modellen, som skulle bli vinnaren, är ingen självklarhet. Nu kan det kännas så, när land efter land, folk efter folk, söker demokratins frihet och kapitalismens välstånd. Det känns som en ostoppbar naturkraft och kanske är det så nu. I alla fall så länge jordens resurser räcker för en växande befolkning med allt högre krav på materiellt välstånd.

Hur som helst var det ur det första världskrigets blodbad som den första vågen av demokratisering föddes. Många historiker ser andra världskriget som en direkt följd, nästan oundviklig, på det första. När det var över hade fascismen gjort sig slutgiltigt bankrutt. Ytterst få trodde på den som en väg framåt. Återstod gjorde demokratin och kommunismen. Kommunismen behövde ytterligare 45 år på sig att bevisa sin långsiktiga svaghet. Efter mänsklighetens blodigaste århundrade, ett blodbad som började i baksätet på kronprins Franz Ferdinands cabriolet, står hoppet till den bräckliga demokratin, och den dröm om folkens frihet som den symboliserar.

Se även: Del 1: Demokratin sprider sig 1918 och Del 2: Den svenska demokratirörelsen

Ulla, kvinnorna och jag

Tillbringar mycket tid på arkivet just nu. Det är ganska ensamt. Bara jag och gulnade dokument från en annan tid. Men häromdagen träffade jag någon. Vi satt i varsitt hörn av lokalen. Hon med sina bruna lådor med dokument, och jag med mina tunga liggare från mellankrigstidens fattigvård. Vi satt där, koncentrerat hela dagen, men när klockan började närma sig stängning reste hon sig och frågade vad jag sysslade med. Jag berättade och hon lyssnade intresserat.

Helene Ugland

Ulla skriver på en bok som blandar historia med inlevelse, ja en historisk roman helt enkelt, där hennes mormor är en viktig karaktär. I arkivet ville hon få veta om hennes mormor fött alla sina tio barn hemma, och i så fall vem barnmorskan var. Mormor i Annedal skiljde sig 1916 och blev ensam med 10 barn i en tid före alla typer av trygghetssystem. Hon fixade det. Det visar sig att Ulla identifierar sig med starka kvinnor. Hon har skrivit en uppsats på universitetet om Helene Ugland, arbetar- och kvinnosaksagitator under 1900-talets första decennier. Hon har skrivit en annan om Selma Lagerlöf. Hon har recenserat böcker för Dala-demokraten. Hon är politiskt intresserad. Hon skriver en blogg om tiden.
Hur kan det vara möjligt. Hur kan jag, med mina snäva intresseområden, hitta någon precis likadan (Ja, förutom det där med kvinnosakskampen då.). Jag är helt förbluffad.
Ulla fick mig att inse några saker. Som historisk journalist är inlevelseförmågan, förmågan att visualisera för sig själv en annan tid, att lämna den här tiden, och förstå att livets förutsättningar och regler varit helt annorlunda, av största betydelse. Verklig inlevelse är en hisnande resa till en annan verklighet. Det gäller att inte tappa bort det i den akademiska världens teknikaliteter. Närmaste vägen dit är att som Ulla utgå från en verklig person som man är släkt med och/eller känner släktskap med.
När man sysslar med politisk historia försvinner oftast kvinnorna. De som nådde den yttersta makten var nästan alltid män, och det är de som vi minns, men kvinnorna fanns också alltid där, ofta osynliggjorda i historieskrivningen.
Kvinnor påverkades också ofta mer av politikens resultat än vad männen gjorde. För att förstå vad politik betyder behöver man ibland påminna sig om vad den inneburit för den vanliga lilla människan, och de kvinnor som kämpat och mycket sällan satt sig själv främst. Politik är kanske mer än något annat maktens samspel med vardagen, och att förstå dåtidens vardag är en förutsättning för att förstå dåtidens politik. Barnmorskan hon hette Nanny och hon hjälpte Ullas mormor att föda nio av hennes tio barn - hemma i den lilla ettan i Annedal, Göteborgs äldsta och nu rivna område med landshövdingehus.

PS. Hör gärna av dig Ulla

Fångad i nationen? Svenska historikermötet i Göteborg

Den 5-7 maj hålls det årliga historikermötet där Sveriges historiker träffas och diskuterar kring ett utvalt tema. I år är det Historia i Sverige - fångad i nationen? som är huvudtema. 


"Alltsedan historieämnet etablerades som vetenskap under 1800-talet har dess fokus varit nationen och nationalstatens historia. Historievetenskapen fick därmed en nationellt legitimerande funktion. Den politiska historien, de politiska händelserna och institutionerna, stod länge i centrum. När den nationellt legitimerande funktionen ifrågasattes och sedermera övergavs fortsatte nationen att ändå utgöra historieforskningens ram. De nya forskningsinriktningarna som tog form under 1960-talet och framåt bröt inte mot det nationella paradigmet.

Det nationella paradigmets livskraft har inneburit nackdelen att perspektiven blivit onödigt snäva. Men det nationella perspektivet har också resulterat i fördelen att vissa frågor har fördjupats." - Programförklaring till plenum på första dagen av historikermötet.

Det här är ett ämne som verkligen engagerar mig. Jag är övertygad om att det snäva svenska perspektivet gjort svenska historiker i viss mån blinda för det europeiska sammanhang som vår historia är oupplösligt bundet till. (Dessutom har Europa och Sverige, i flera tusen år, på olika sätt varit förbunden med resten av världen.) Den svenska bedriften, de svenska krigen och så vidare har varit i fokus. Men tänk att istället för att skriva om till exempel stormaktstidens krig ur ett svenskt perspektiv, även ha med ett lika fullständigt Tyskt eller Polskt perspektiv. Då skulle en betydligt mer fullständig bild av krigets villkor och vansinne framträda.

Frågan om att göra historien gränsöverskridande istället för gränsbyggande är något som verkligen känns viktigt för mig. Vi är trots allt bara en mänsklighet på ett litet blått sandkorn i universum. För att lösa våra problem måste vi enas, och då måste vi börja få ihop vår världs historia till en historia, där individer, stammar, klaner, folk och stater erkänner att de bara är en pusselbit i något större helt. Ett helt där ett liv alltid är lika mycket värt, och vår planet är något vi förvaltar tillsammans till kommande generationer.

Här är några texter jag skrivit som rör sig kring detta tema:

Demokrati Då och Nu del 1: Demokratin sprider sig från Tyskland till Sverige 1918

Integration eller assimilation - Sverige är inte USA

Fallet Finland och vikten av en transnationell historieskrivning

Den nationalistiska återvändsgränden

Goldhagendebatten

Den serbiska historiaprofessorn