torsdag 17 september 2015

Hur svensk flyktingpolitik förändrades under andra världskriget - del 2: En ny humanitär politik

Raoul Wallenberg blev internationell och nationell hjälte och symbol för Sveriges nya humanitära roll i världen




















Den svenska regeringen försvårade möjligheten för flyktingar att ta sig in i landet när andra världskriget bröt ut i september 1939. Nålsögat blev ännu mindre - knappt synligt. Ett allmänt visumtvång infördes för alla utomnordiska medborgare. Besluten kring enskilda ärenden flyttade från socialdepartementet till utrikesdepartementet och avvisningsmöjligheterna utökades. De som drabbades hårdast var judiska flyktingar från Tyskland och Centraleuropa.

När Nazityskland ockuperade allt fler länder stängdes gränserna och flyktvägarna begränsades kraftigt. Samtidigt stängde de stater som undgått ockupation nästan helt sina gränser. T.ex. tog Schweitz emot endast 124 flyktingar under hela 1941. England och USA ville koncentrera alla sina ansträngningar på krigföringen, och gjorde inget för att hjälpa flyktingarna. Rädslan för spioner gjorde att USA, från sommaren 1941, stängde alla möjligheter för tyska judar att ta sig dit. Judar, och alla andra krigsflyktingar, satt nu helt fast i nazisternas våld.

Norska judiska flyktingar på väg till Sverige
När Sveriges nordiska grannar Norge och Danmark ockuperades, ställdes flyktingfrågan i en helt ny dager. Möjligheterna för flyktingar från kontinenten att ta sig till Sverige försämrades, samtidigt som skälen för danska och norska medborgare att fly blev fler. Datumet då ockupationen inleddes, den 9 april 1940 innebar även början på en ny svensk flyktingpolitik. Den första svenska reaktionen var att införa visumtvång även mot Danmark och Norge, men samtidigt infördes ett system med nödvisum. Detta blev sedan allt mer generöst. Nästan alla som tog sig över gränsen fick stanna. Från 1941 slutade man också att avslå judiska flyktingars ansökningar.

När flyktingarna väl kommit till Sverige låg ansvaret för dem främst hos Socialdepartementet och Gustav Möller. Han var djupt engagerad för flyktingarna, men präglades tydligt av en nordisk tanke. Det var flyktingar från Danmark, Finland, Norge och de baltiska länderna som skulle hjälpas. Denna tanke genomsyrade den svenska inställningen till flyktingarna. Tanken grundade sig i idén om en särskild nordisk gemenskap. Att länderna delade historisk, kulturell och idémässig grund. Värden som frihet, humanitet och demokrati sågs som särskilt representativa för det nordiska. Det var denna nordiska solidaritetstanke som gjorde att Sverige öppnade sina gränser för flyktingar - först och främst från sina broderfolk - men senare även för andra.

Hösten 1942 hårdnade den Tyska ockupationen av Norge och även motståndet mot den. Ockupationsmakten genomförde massarresteringar av hela yrkesgrupper såsom, studenter, lärare och poliser. På kontinenten hade förintelsen gått in i en ny intensiv fas. Den 26 oktober genomfördes en första massarrestering av norska judar. Det satte igång en intensiv aktivitet organiserad av den norska motståndsrörelsen med att hjälpa judar över gränsen till Sverige. En månad senare anlände ett lastskepp till Oslo för att ta fångar till Tyskland. Då genomfördes ytterligare en massarrestering - nu av judiska kvinnor och barn. 770 norska judar skickades till Aschwitz. 34 överlevde. 1100 hade lyckats rädda sig till Sverige.

Om den brutala behandlingen av norska judar skrevs det mycket och upprört i den Svenska dagspressen. Den nazistiska mordmaskinen kändes med ens väldigt nära, både geografiskt och känslomässigt. Identifikationen med offren drev den svenska opinionen i en ny riktning. Den vid 30-talets slut starka flyktingfientliga opinionen med antisemitisk klangbotten tystnade i skuggan av den nordiska solidariteten. Men det verkliga testet på om attityderna verkligen förändrats kom hösten 1943.

Den nazistiska ockupationen av Danmark var den mildaste av alla. Den styrdes länge av en dansk samarbetsregering, men under 1943 ökade ändå protesterna och motståndet mot ockupationsmakten. Nazisterna tappade tålamodet, tog ett fastare grepp om makten och införde undantagslagar. Sverige insåg direkt att det skulle leda till förföljelser av de danska judarna och förberedde hjälpaktioner. Det var första gången som Sverige aktivt engagerade sig i judarnas sak och agerade. Man identifierade judar med förbindelser till Sverige och erbjöd dem att komma. Visan och provisoriska pass utfärdades som hjälp.

När det var dags för den danska massarresteringen valde den tyska ockupationsmaktens främsta repressentant att läcka ut uppgifterna. Judarna lyckades gömma sig. Då skickade Sverige ut ett radiosänt meddelande om att man tog emot alla danska judar. Med fiskebåtar tog sig alla 7900 judar över till den svenska sidan, medan ockupationsmakten valde att se åt ett annat håll. Varför är inte klarlagt.

Den mycket högljudda flyktingfientliga opinionen i slutet av 30-talet reagerade våldsamt på att tio judiska läkare skulle få fristad i Sverige. Nu kom nästan 8000. Hur blev reaktionerna? Den nazistiska pressen angrep såklart de judiska flyktingarna med antisemitisk propaganda. Även i vissa andra tidningar kunde antisemetiska undertoner om allt för krävande judiska flyktingar synas, men förhållandevis lite. Främst sågs de som nordiska medborgare och omfattade av det särskilda ansvaret Sverige kände för sina broderfolk.

Den aktiva roll som Utrikesdepartementet nu tog på sig i och med den danska aktionen skulle inte bli en engångsföreteelse. Istället blev den till en vattendelare och UD till en aktiv organisatör av räddningsaktioner. Utrikesministern Christian Günther, i mycket arkitekten bakom den i efterhand hårt kritiserade eftergiftspolitiken mot Tyskland, hade mycket lite med flyktingpolitiken att göra. Istället var det chefen för UD:s rättsavdelning, Gösta Engzell och kabinettsekreteraren Erik Boheman som verkade pådrivande för den nya politiken. Günter höll sig informerad och godkände t.ex. snabbt den danska aktionen, men var inte pådrivande.

Utan att gå in på detaljer så forsatte sedan UD och Sverige sin aktiva politik. Först genom att förse Raoul Wallenberg med de nödvändiga skyddspassen och möjligheter för alla judar med svensk anknytning att få komma till Sverige. Senare genom att förhandla med Himmler under krigets sista månader för att få ut nordiska fångar ur koncentrationslägren. Sverige byggde under andra världskrigets sista år upp en beredskap både administrativt och organisatoriskt för att ta emot flyktingar. I opinionen var de flyktingfientliga marginaliserade. Och inte minst hade attityden till flyktingmottagning bland makthavarna svängt - från en mycket försiktig och restriktiv hållning till en proaktiv. Det var något helt igenom nytt för Sverige.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar