Klippanmuseum till Ostindiefararen

Snart måste Ostindiefararen Götheborg få en permanent hamn. Få projekt har varit så omstridda, men PR-vinsterna som Göteborgs stad och även Sverige gjort med hjälp av den är oomtvistliga. Med dess hjälp har band upprättats och förstärkts mellan Kina och Sverige, Shanghai och Göteborg. Nyfikenheten från Kinesiskt håll har varit i det närmaste omättlig. Det börjar bli dags att ge skeppet en plats värdig vad den givit och där Göteborg kan fortsätta att locka med Götheborg.

Bortglömt kulturreservat?

För mig finns det bara en plats - Klippan i Majorna. Historiskt är platsen helt självklar. Här ligger Sjömagasinet där lasten från Ostindiefararna en gång lastades om; de stora oceangående segelfartygen kom inte närmare Göteborg än så. Det var först i slutet på 1800-talet som hamnen började muddras upp och öppnade för fartygstrafik till Göteborgs innerhamn. Alla  stora skepp stannade vid Klippan. Majorna växte fram som ett resultat. Det var Göteborgs hamnstad precis som Pireus var det för Aten och Ostia för Rom (fast i lite mindre skala). I Majorna rumlade sjömännen runt bland otaliga krogar och bordeller. Det var Sveriges krogtätaste område. En krog var lite finare än alla andra. Det var Ostindiska kompaniets i Klippan. Huset där krogen låg finns kvar än idag, liksom flera andra byggnader som ägdes av Ostindiska kompaniet. Företaget som byggde de största båtarna i den svenska handelsflottan och som brukar kallas Sveriges genom tidernas mest lösamma företag (tveksamt om man räknar med 1900-talet). I Sjömagasinet lastades porslin, kryddor, siden och andra dyrbarheter om och fördes med så kallade hemförarebåtar in till Ostindiska kompaniets lokaler vid Hamngatan inne i Göteborg.

Vid Sjömagasinets parkering står idag en sorgligt övervuxen och oläslig skylt som beskriver Ostindiska kompaniets byggnader. Här borde Ostindiefararen Götheborgs museum och hemmahamn anläggas i direkt anslutning till Ostindiska kompaniets gamla bebyggelse vid Klippans kulturreservat. Platsen är nästan helt tom. Möjligtvis ägs en del av marken av Stena Lines Tysklandsterminal, men den delen av terminalen används så vitt jag vet mycket sparsamt. Vinsterna för området kunde bli enorma. Stena skulle kunna locka med museet för turister. Novhotell skulle kunna locka fler gäster. Sjömagasinet få fler kunder och Majorna kring Mariaplan skulle få ett lyft när turister lockades till dess mysiga kaféer och restauranger. Infrastrukturen finns redan på plats.

Gott om plats för ett spektakulärt museum

Majorna var på Ostindiefaranas tid inte bara en hamnstad utan även en varvsstad. Här fanns tre varv. Gamla varvet nedanför Stigberget, varvet Kusten vid Stenas tysklandsterminal och Nya Varvet, på platsen som fortfarande bär samma namn. Det nya museet borde knyta an till denna tradition och bli en levande plats där reparationerna av ostindiefararen görs inför öppen ridå. Museet borde bli ett levande varvsmuseum där besökarna bjuds in att hjälpa till med tillverkning av segel och repslagning.

Jag vet att alla engagerade i Ostindiefararen vill att den ska fortsätta segla. Det ska den också göra. Då ska man kunna följa båtens resor från museet via storbildsskärmar. Besökarna ska kunna ha frågestunder via länk med de som seglar båten och följa resorna via bloggar och gps. Ombord ska ett system av kameror kunna visa båten när seglen hissas och revas och allt annat som händer ombord. Museet ska vara minst lika spännande när Götheborg seglar som när det ligger i hamn. När skeppet återvänder hem ska "Hönsfester" hållas. Så kallades det firande som hölls varje gång en Ostindiefarare kom tillbaka efter sin långa resa.

Med museet säkras Ostindiefararens framtid. Engagemanget från kommande generationer säkras och Göteborg får en attraktion som kommer locka stora mängder besökare. Förhoppningsvis hittar även den kommande stömmen av Kinesiska turister hit. För snart kommer de med fulla plånböcker, och inget i Sverige är så känt i Kina som Ostindiefararen. En present till Göteborg värdig 400 årsjubileet kanske?

I GP idag, både på debattsidan och ledarsidan har en diskusion kring ostindiefararen framtid startat. Men som vanligt lyser kunskapen om det historiska sammanhanget med sin frånvaro.

Läs mer om Majorna på Ostindiefararnas tid: 1769 - Genom Majorna och ut på Galejan.
Läs även min artikel i Populär Historia om Jacob Wallenbergs resa med Ostindiefararen Finland 1769

Ostindiska kompaniets byggnad

Ankarsmedjan

Sjömagasinet

Ångbåtsbryggan bakom Sjömagasinet

Bagarstugan

Ostindiska kompaniets krog

Oläslig skylt

Integration eller assimilation - Sverige är inte USA

Sänder ut...

USA och Sverige har helt olika förutsättningar för att ta emot invandring. Orsaken är att de historiskt grundade samhällskontrakten ser olika ut. Alla länder behöver ett sammanhållande samhällskontrakt, en inom landet allmänt accepterad berättelse om vad det innebär att vara dess medborgare. Den historiska grunden för det svenska samhällskontraktet och det amerikanska ser helt olika ut. Det utgör också grunden för varför mottagandet av invandrare har helt olika förutsättningar.

Sverige och de andra europeiska nationalstaterna har liknande förutsättningar. Själva samhällskontraktet byggdes på tankar om en historisk, etnisk och kulturell grund. Nationen var de människor som inkluderades - folket. Denna nation utgjorde skälva fundamentet för staten. Nationalstaten. Den var en ideologisk konstruktion formad av samhällets politiska och kulturella elit.

Sverige har från 1800-talet och framåt har byggts på den nationella likformighetens princip. Inte ens starka politiska motsättningar mellan kapital och arbete har kunnat rubba denna, och ett framgångsrikt svenskt samhällsbygge har av nödvändighet haft en stark nationell sammanhållning som fundament. Folkhemstankens framgång och starka lockelse ligger i tanken om nationell sammanhållning. Folkhemmet var ett tankegods som hämtades från tyska konservativa kretsar, inte från socialismens internationalism. P-A Hansson tog sina politiska motståndare begrepp och laddade det med ett socialistiskt innehåll. Hade samma tanke lyfts av högern hade den fått en helt annan nationalkonservativ innebörd. Nu blev den istället något som laddades med modernitet och framåtskridande. Svenskhetens innehåll förändrades, men ifrågasattes inte i grunden. I takt med folkhemsbyggets exempellösa framgångar blev tilltron till den svenska modellens överlägsenhet helt dominerande - så som vi gjorde i Sverige var alltid mest rationellt och moraliskt riktigt. Så var det i det 1980-talets Sverige som jag växte upp i.

olika signaler.

USA är byggt på en helt annan princip. Det är den ekonomiska tanken om "den amerikanska drömmen". Allas lika rätt att jaga efter självförverkligande i stjärnbanerets skugga. Alla har kommit till USA som invandrare och istället för maximal integration och likriktning så som i Sverige, bygger USA på ett maximalt minimum av integrering. Alla ska kunna språket och lite om den amerikanska historien. Alla ska tro på den amerikanska drömmen och på grundläggande legala principer. Detta minimum ska man tro på maximalt för att vara en god amerikansk patriot och att vara patriot är tillgängligt för alla. Dessutom är hela det amerikanska samhället uppbyggt kring dessa principer med  följden att allt bortom detta minimum skalas bort och är utsatt för ständig omprövning. Den amerikanska kulturen uppfattas av medborgarna som flexibel och i ständig förändring. När svenskarna tänker kring svensk kultur tänker de oftast på något konstant och på något från förr.

Under min uppväxt på 1980-talet blev det allt mer uppenbart att den nationella likriktningen inte höll som grund för ett sammanhållande samhällskontrakt. Invandringen av människor från en lång rad olika länder blev till ett ifrågasättande av nationalismens principer. Det uppenbart moraliskt riktiga i att hjälpa flyktingar från förföljelse och krig hade hamnat i konflikt med den princip för den samhälleliga sammanhållningen som det moderna Sverige byggts på.

Nu letar vi efter en annan grund för sammanhållning än den etniskt, kulturella svenska likformigheten. Det är en smärtsam process för många, och då måste vi veta varför den är smärtsam. Vi gillar ju väldigt ofta det som Sverige står för så som  rationalitet, hög tillit mellan människor, tilltron på att överheten vill vår bästa, gratis sjukvård, låg korruption, jämställdhet, likhet inför lagen, trygghet. Inte så att detta de facto är hotat, i alla fall inte av invandringen, men ibland uppfattas det så.

Jag har tidigare skrivit här om hur viktigt jag tycker det är att svenskar blir mer medvetna om vårt kulturella bagage. Om vi vet vad svenskhet står för är det lättare att diskutera vad vi vill av de nya svenskarna. Vill vi att de ska färga håret blont och sluta bryta och börja prata perfekt svenska (maximum) eller vill vi bara att de följer svensk lag (minimum) och varför vill vi att de ska förändra sig över huvud taget. För att väcka den här debatten har Andreas Johansson Heinö skrivit en rapport för Timbro - Integration eller assimilation? En utvärdering av svensk integrationsdebatt - där han vill lyfta upp det bespottade assimilationsbegreppet. Till skillnad från integrationsbegreppets luddighet menar han att assimilationsbegreppet ger en helt annan möjlighet att gradera och säga vad det är majoritetssamhället vill av de nya svenskarna. Naturligtvis åkte han hård kritik direkt, men kanske kan det vara starten på en diskussion om vad det är vi egentligen vill att de nya svenskarna ska göra för att de ska bli fullt ut accepterade och få samma möjligheter och ges samma acceptans som infödda etniska svenskar.

Jag är övertygad om att man måste diskutera vad den gemensamma grunden i det nya Sverige ska vara. Ska den etniska och den kulturella aspekten fortsätta att ha betydelse, eller ska vi närma oss ett amerikanskt ideal med en maximal minsta gemensam nämnare. Svaret är inte givet men den amerikanska synen känns fortfarande ganska avlägsen. Att få den svenska befolkningen med på ett sådant projekt efter två hundra år av nationell likriktning känns svårt. Då återstår frågorna: Vad förväntar vi oss av våra invandrare? Och varför då?

Läs Andreas Johansson Heinös blogg där han skriver om reaktionerna på hans rapport och ger länkar vidare.
Andreas Johansson Heinö på Newsmill, (läs också kommentarerna).

Historiska filmer # 5 - Ivanhoe

Den film som betytt mest för mitt historiaintresse är utan tvekan, ja just det - Ivanhoe. Varje nyårsdag satt jag där troget. I år firade vi nyår i ett hus i Åre och på nyårsdagen var det dags att introducera barnen till sir Walter Scotts fantastiska äventyr. Fyra familjer med nio barn - nästan alla lika fångade som jag blev en gång. Det är något visst med TV-filmen från 1982 om Ivanhoe, Rebecca, Brian Guilbert, Wamba, Robin Hood, Richard Lejonhjärta och alla de andra.

Under min barndom var medeltiden alltid grejen nummer ett. Jag hade en enorm samling LEGO borgar. Jag läste i uppslagsverk om allt som hade med riddare att göra och Ivanhoe var min absoluta favoritfilm. Det är nästan lite komiskt att när jag många år senare skrev min första artikel för Populär Historia så var det om Europas största medeltidsborg Marienburg (Läs min artikel). För mig blev medeltiden ingången till historien.

Att Ivanhoe får plats på min lista över de bästa historiska filmerna är alltså av högst personliga skäl, men jag är knappast ensam om mina varma och något irrationella känslor för filmen.




Filmen är baserad på sir Walter Scotts roman från 1819, som ses som viktig för sin tids återupplivade medeltidsintresse. Det här var under romantiken då bilder av historien skapades som sällan visat sig hålla, men som ofta visat en oerhörd motståndskraft mot ny fakta. Ivanhoe var inte tänkt som en historiskt korrekt historielektion utan mer som en fiktion i en historisk miljö. I sin filmatiserade form funkar den fortfarande som något som kittlar fantasin och får barn intresserade av riddare, jungfrur och allt annat som hör medeltidsromantiken till.

Min barndomskärlek Rebecca (Olivia Hussey)

Så trots den märkliga scenen där Richard Lejonhjärta tillsammans med Robin Hood och hans män intagit muren med stegar, men sedan hoppar tillbaka ut för att istället forcera porten, Isaac of Yorks lösskägg och de andra bristerna i den något taffliga kostymeringen, och slutscenen där Richard anländer och kastar ut stormästaren ur England bara minuten efter att Ivanhoe och Rebecca så när förlorat sina liv (kunde han inte kommit lite tidigare), så är det ett storslaget drama. En liten bit medeltidsmagi.

Top 10 Historiska filmer
1. Gladiator
2. Rosens Namn
3. Apocalypse Now - Redux
5. Ivanhoe
9. Stalingrad

Axel Dahlström, fattigvård och demokrati

Rösträttsdemonstration framför riksdagen 1917

Min mastersuppsats kommer att handla om Axel Dahlström och reformeringen av Göteborgs fattigvårdspolitik, efter det demokratiska genombrottet 1919. Axel Dahlström var Göteborgs socialdemokratis starke man, både före första världskriget och under mellankrigstiden. Att hans första stora uppdrag i kommunen var som vice ordförande i fattigvårdsstyrelsen säger förhoppningsvis en hel del om vad som sågs som viktigt att reformera. Ur fattigvårdens brister, som främst drabbade arbetarna, kom insikten om välfärdstaten. Uppsatsen kommer att handla om hur ideologi omsattes i praktik under socialdemokratins första tid vid makten.

Varför är det nu så intressant? I grund och botten handlar det om att undersöka vilka konsekvenserna blev av att vi i Sverige 1918 fick en fullvärdig demokrati, en där alla myndiga kvinnor och män fick en röst var och som var lika mycket värd. Vad skilde det borgerliga elitvälde som fanns under 1800-talets slut och 1900-talets början från det välde som utgick från hela folket? Och hur gör vi för att inte förlora detta ur sikte. Finns det några lärdomar att dra från det förflutna för hur vi vitaliserar en demokrati som blivit allt mer elitistisk?

Axel Dahlström

Den svenska modellen och den svenska demokratin har varit en källa till stolthet för många generationer svenskar, och dessutom ett föredöme för många runt om i världen. Men den har också tagits för given. Jag frågade mig själv när jag bestämde mig för att börja plugga igen vad som var det viktigaste som hänt i den Svenska historien. Stormaktstiden var verkligen spektakulär, med krig och grandiosa planer, men så mycket positivt för Sveriges och världens framtid innebar den inte. Inte heller har den särskilt stor betydelse för den tid vi lever i nu, om man inte gillar att gotta sig i forna svenska "stordåd" och "hjältekungar" som stod upp för det stolta Svea rike. Däremot har alla steg vi tagit bort från de gamla krigiska idealen varit positiva för det svenska folket. Den resan från krigiskt imperium till fredsälskande demokrati är en sann förebild för alla länder världen över som slits sönder av krig, maktkamp och inre splittring.

Därför är det så viktigt att förstå den Svenska demokratin och den tradition av kompromissande och samförstånd som är så viktiga beståndsdelar av den. När socialdemokraterna tog över makten ville de förändra samhället i grunden. Länge fanns formuleringar om revolution kvar i partiprogrammet. Men när ideologin mötte verkligheten hanterades frågorna alltid på ett fredligt sätt. Alltid inom ramarna för demokratin. Även det att högern lämnade makten fredligt, istället för att bita ifrån med hjälp av våld, är också en del i denna berättelse om demokrati genom kompromiss.

Demonstration för fred och mot hunger 1917 i Göteborg

Göteborg var 1919 en stad präglad av enorma klassklyftor. Klyftorna födde radikalism och staden fick både ett starkt kommunistparti och var en av få städer med nazister i fullmäktige under mellankrigstiden. Dessutom präglades socialdemokratin av inre splittring mellan de som företrädde renodlade arbetarintressen och de som ville bredda partiet till att bli ett parti för helheten. I det här hade Axel Dahlström att navigera. Han blev en bärare av den socialdemokratiska reformismen. Det var han och hans närmsta som formade demokratin och förde folkhemmet till Göteborg enligt de små stegens princip. Långsamt? Ja. Tråkigt? Kanske. Viktigt? Absolut.

Nu är det dags för juluppehåll i mina studier. Min mastersuppsats i historia är på ett år, och nu har jag kommit halvvägs. Eller borde ha, i alla fall. Efter några bakslag, brist på tid och en hel del sjukdom har jag inte kommit så långt som jag hoppats. Nu har jag i alla fall en början till något som kan bli riktigt bra tror jag. Bra ide, bra källor, bra litteratur och bra teori. Mycket hårt jobb återstår.

Bo Rothsteins förvirrade bloggmotstånd

Jag var precis inne på professor Bo Rothsteins hemsida för debatt och samhällsanalys. Med tanke på viken ivrig deltagare han är i debatten hade jag höga förhoppningar. Jag blev direkt besviken på hur sluten hemsidan var, och på hans extremt negativa syn på bloggandet som medium, särskilt som ett verktyg i den typ av demokrati han förespråkar - den deliberativa demokratin.

Det är ett demokratiideal som förespråkar en aktiv demokrati där befolkningen tillfrågas inför formandet av policy. Alltså att folkets argument efterfrågas i formandet av politiska förslag. Där verkar kärnan i hans kritik ligga. Att bloggandet nästan alltid urartar till personangrepp, tyckande och en allmänt låg och antiintellektuell debatt - allt som inte är egentliga argument. Därför har Rothstein en hemsida där han lägger upp sina texter och uppmanar att skicka mail, som inte är anonyma, om du vill få hans uppmärksamhet.

På internet är det fritt fram för vem som helst att tycka vad som helst och ofta görs det anonymt. Internet och bloggosfären har gett folk som annars saknat mediala forum en plats. Många av dem har extrema åsikter. Just extremisterna var bland de första att utnyttja internets potential för att sprida åsikter som inte ryms på andra platser, och genom detta har de blivit vana att tycka till. Även anonymiteten har lockat "vanligt folk" att kasta ur sig kanske inte helt genomtänkta ståndpunkter. Internet har varit en magnet för alla de som inte lyckas nå ut på något annat sätt, eller som sökt efter likar som bekräftar deras extrema och/eller konspiratoriska världsbilder. I skydd av nätets anonymitet kan de spy sin galla över "etablissemanget". Ska det få vara så för alltid? Jag är övertygad om att när Sveriges alla universitet och högskolor vågar sig ut på nätet så kommer rösterna från studenternas, docenternas och professorernas ständigt pågående nätseminarium snabbt dränka extremisternas röster. Då kommer inte förintelseförnekare hamna på första söksidan när du googlar "historia".  Nu tillåts de breda ut sig över det största och för framtiden potentiellt viktigaste forumet för debatt, och vetenskapssamhället retirerar bakom institutionernas murar.

Rothsteins argumentet att inläggens kvalitet blir för dåliga för att de inte granskas och filtreras av andra än författaren själv ligger det naturligtvis något i. Samtidigt finns det inget som säger att två bloggare eller en institution kan samarbeta och läsa varandras texter. Personligen tycker jag det är mycket lärorikt för mig som skribent att ständigt läsa om mina texter och göra små förbättringar. Det är inte självklart att texten ska vara helt fixerad vid publiceringsögonblicket. För mig är detta en av poängerna med mitt bloggande, att utveckla mitt skrivande.

Rothstein verkar inte heller förstå sig på bloggverktygets flexibilitet. Kommentartorsfältet kan lämnas helt fritt så som jag gjort. Ännu har jag inte fått någon kommentar som jag sett nödvändig att stryka, men jag förstår att i vissa ämnen kan man stöta på problem. Då är det bloggaren som bestämmer var ribban ska ligga. Han kan lätt förklara för läsarna vad som gäller för att kommentarer ska släppas igenom. Rothstein skulle kunna bestämma att bara släppa igenom "argument" och stryka allt tyckande och ingen skulle kunna säga emot honom.

Jag tror att om fler i vetenskapssamfundet vågade sig på bloggandet så skulle rätt snart en norm sätta sig där alla förstår vad som gäller. Delvis tycker jag redan att så är fallet. Rothstein hänvisar också till forskning om  bloggandets natur som skulle stödja hans negativa inställning. Problemet med den forskning Rothstein redovisar är att den pratar om något som varit eller i bästa fall är. Det finns inget där som säger något om framtiden för bloggandet. Visst kommer det finnas extremt polariserade delar av bloggosfären även i framtiden. Platser där extremistiska åsiktsmaskiner umgås med andra extremistiska åsiktsmaskiner. Att dessa varit först med att ge sig ut i bloggosfären säger ingenting mer än att de saknat plattformar för att nå ut tidigare. Att prata om bloggandet som ett "generellt fenomen" som Rothstein gör är redan idag helt fel. Bara för att någon läser modebloggar betyder inte det att samma person läser politiska bloggar eller vetenskapliga för den delen. Det finns absolut inget hinder för ett seriöst bloggande, och för att det skulle kunna bli en stor tillgång för beslutsfattare och vetenskapsmän, eller för den delen alla som har någon form av specialintresse.

Rothstein verkar inte riktigt förstå att bloggen är just det verktyg han efterlyser för genomförandet av en deliberativ demokrati. I händerna på rätt personer kan den vara den deltagande demokratins bästa instrument. Ett lysande exempel på en blogg som ökar engagemang i en politisk fråga är Yimbys (Yes in my backyard) blogg som handlar om stadsutveckling.

Jag vet att jag redan tidigare rekommenderat Ting och Tankars vetenskapsbloggskola som ringar in många av de möjligheter och svårigheter en bloggare kan stöta på, men jag gör det igen.

Historiska filmer # 2 - Rosens namn

"Penitenziagite! Watch out for the draco who cometh in futurum to gnaw on your anima! 


Den unge munken Adso av Melk (Christian Slater) har av nyfikenhet klivit in i klostrets krypta där han möter puckelryggen Salvatore. Han som pratar alla språk, och inget. Salvatore var en gång en av Dolciniterna, följarna till predikanten Fra Dolcino. En kättersk sekt inspirerad av Franciskanermunkarnas fattigdomsideal. De tog idealet ett steg vidare när de mördade präster och biskopar från den katolska kyrkan för deras syndfulla överdåds skull. Fra Dolcino drömde om en värld utan feodalismens hierarkier och om en kyrka som återgick till ideal om fattigdom och ödmjukhet. Penitenziagite ska ha varit deras stridsrop. Fra Dolcino infångades 1307 av inkvisitionen, kastrerades och höggs i delar lem för lem innan han brändes.


La mort e supremos! You contemplata me apocalypsum, eh? La bas! Nous avon il diabolo! Ugly cum Salvatore, eh? My little brother! Penitenziagite!"



Nummer två på min lista över de bästa historiska filmerna har många bottnar. I grunden är det en deckarhistoria med franciskanermunken William av Baskerville (Sean Connery) och hans unga lärljunge Adso av Melk (Christian Slater) i huvudrollerna. De båda har rest till ett kloster berömt för sitt fantastiska bibliotek, där William ska delta i en teologisk debatt mellan franciskanerordern och vatikanen om den svåra frågan om huruvida Jesus ägde kläderna han bar. Francisanernas fattigdomsideal stod i bjärt kontrast till kyrkans överdåd och är rädda för att bannlysas av kyrkan.

Men klostrets munkar skakas av det plötsliga dödsfallet av en av deras yngre bröder, och William välkänd för sitt skarpa och logiskt inriktade intellekt, blir uppmanad av abboten att undersöka vad som hänt. Mordgåtan växer när allt fler munkar dör under mystiska och bisarra omständigheter. Snart kallas också inkvisitionen in...

Filmen som bygger på Umberto Ecos fantastiska bok med samma namn, håller sig relativt nära originalet men är förenklad för att passa i formatet, och deckarhistorien träder fram i mycket skarpare relief än i boken. Filmens entydiga lösning av deckargåtan saknas i boken som är mycket mer mångtydig.  Persongalleriet i filmen är fyllt av minst sagt udda karaktärer med bland annat Ron Perlman som puckelryggen Salvatore. Regissören Jean-Jacques Annaud ska ha jobbat mycket länge för att hitta precis de rätta karaktärerna i det bisarra persongalleriet. Christian Slater var okänd och vid den här tiden var Sean Connerys karriär i en svag fas. Annaud var tveksam till Connery som allt för förknippad med James Bond, men man får säga att han här gör en helgjuten rolltolkning.

Första gången jag såg filmen blev jag helt hänförd, och otroligt nyfiken på den medeltida katolska kyrkan och den medeltida tankevärlden, knappast något jag intresserat mig för tidigare. Jag läste sedan boken som bygger på professor Umberto Ecos samlade kunskaper från 35 år av studier av den medeltida kyrkan. Han hade en del att ösa ur.

Jag har nu i dagarna beställt en bok med texter av historikern Christer Winberg. Boken heter "Varför skriver vi inte historiska romaner istället". Boken "Rosens namn" kan ses som en utmaning av Winbergs tes.
Som en skönlitterär bok kan den lära oss mer om medeltida tänkande och filosofi satt i en helhet än de flesta akademiska avhandlingar.

Umberto Eco är en av postmodernismens företrädare, och som sådan menar han att förståelsen av vad som hänt alltid är beroende från var man tittar. Postmodernisterna gick så långt man kunde från historikernas grundsats om att ta reda på "wie es eigentlich gewesen" - hur det egentligen var. Det postmodernistiska tänkandet genomsyrar också romanen Rosens namn där varje nytt mord gör att tolkningarna av de tidigare omvärderas.

Som historiker är det viktigt att tänka på hur tolkningarna av det förflutna ofta är bundna av nutidens kontext. Samtidigt tror jag inte riktigt på det. Konkreta saker har faktiskt hänt och visst kan de omvärderas, men bara till en viss gräns. Jag personligen har svårt att släppa tanken på att jag är på jakt efter någon slags allmängiltig sanning. Samtidigt inser jag hur tron på en sanning så många gånger lett människan in på farliga vägar. Som till den medeltida katolska kyrkans dogmatism, eller till en av dess mest fanatiska samtida kritiker Fra Dolcino.

Penitenziagite!


Top 10 Historiska filmer så här långt:
1. Gladiator
2. Rosens namn
3. Apocalypse now (redux)
9. Stalingrad


Är tacksam för tips!

Utanförskap i Landala - Klassamhälle i Biskopsgården?

Landalaungar i Landalamiljö

Det fanns en gång en stadsdel i Göteborg där vad som idag kallas utanförskapet, grasserade. På berget ovanför den välbärgade stenstaden i Vasastan växte först en kåkstad i trä, och sedan kvarter efter kvarter, en stadsdel av landshövdingehus. Här på berget bodde folk utan en egen röst. De analyserades och dissekerades i domstolarnas, fattigvårdens och hälsovårdens protokoll. Överhetens monolog om "de andra" och deras onormala livsstil finns det gott om i de samtida källorna. Deras egna berättelser finns inte bevarat annat än som i efterhand upptecknade minnen. För sin samtid var deras röster inte värda någonting alls. Det är inte bara på detta sätt som arbetarbefolkningen i Landala mellan 1860 och 1920 påminner om den invandrade underklass som fyller dagens Bergsjön eller Angered. Myndigheter och media frossar i sina diagnoser och fördomar om förortens problem. Sällan tillfrågas de som bor där på ett sätt som inte bekräftar vad man redan innan visste att man var ute efter.

Bostadssegregationen har långa anor i Göteborg. Här byggdes särskilda arbetarstadsdelar till skillnad från i t.ex. Stockholm där de fattigas bostäder ofta gömde sig på gårdarna bakom de rikas fasader.Göteborg var en arkitektoniskt delad stad. Den borgerliga stenstaden var en värld, och arbetarnas med sina landshövdingehus och trähus en annan. Landshövdingehusen fyllde samma separerande funktion som miljonprogrammens förorter gör idag.

Det här var Landala för 100 år sedan - på många sätt påminner det om Biskopsgården, Angered eller Bergsjön av idag:

Det var trångt i lägenheterna. Den stora vågen av invandrare från landbygden, som sökt sig ett bättre liv i staden, trängs ihop i de små ettorna och tvåorna. Fattiga familjer måste ha inneboende för att klara hyran. Trångboddheten gör att barnen och ungdomarna är ute och drar runt på stan. Ofta hamnar de i slagsmål med gäng från andra stadsdelar. Tillhyggen är vanliga. Egentligen är det mer tuppfäktning och revirmarkering än allvarligt menade våldshandlingar.

Polisen sågs som fienden och fick utstå glåpord och trakasserier om de vågade sig in i stadsdelen. I boulevardtidningen "Brevlådan" skildrades 1891 ett sådant intermezzo: "Det avlopp illa. Landalapojkarna tyckte det var gement roligt. De nöpo hästarna i benen, ryckte polisen i skörten och ville titta på värjan. Men polisen blev arg, drog sitt svärd och skulle hugga in. Men "Kalle Plunta" ryckte till sig värjan och polisen hamnade på huvudet i gatan. Och så hurrade alla pojkarna, nu väl 800 stycken, ropande: "Polisen är full, han ramla å hästen! Nä, nä hör du, gå hem te käringa, han kan ju inte gå, opp på hästen mä honom"!

Stadsdelens innevånare hade ingen av sina egna representerade på den politiska nivån. Därför såg de på överheten och de högre klasserna med förakt: De "välgörenhetstanter" som död upp kring jul med sina matkorgar sågs som en kränkning. "Då välgörenhetstanterna skapade olust i huset utnyttjades detta av agitatorerna. De pekade på det orätta i att en del människor hade mat att ge bort medan andra svalt. Det var fel att enskilda personer efter eget godtyckligt val skulle dela ut hjälp till de nödlidande". Jämför med mycket av dagens projektpengar till förorten, som kommer utifrån och går till projekt beslutade uppifrån utan förankring hos de berörda själva.

En annan livsstil. Bland landshövdingehusen fanns levnadssätt skilda från den borgerliga kärnfamiljens. Arbetarfamiljen var ofta en löst sammanhållen storfamilj eller klan som även omfattade mostrar, fastrar, kusiner och mormödrar. Kring gårdarna och i trapphusen odlades en intim kvinnlig gemenskap och man hjälpte varandra med vardagens bestyr och vid oväntade problem. Överheten var hotad av denna livsstil och ville förändra den och inordna den efter borgerlighetens normer.
En annan religion. Den inflyttade befolkningen kom ofta från strängt religiösta protestantiska miljöer. Den Schartauanistiska väckelsen var sträng och stark motståndare till folkets organisering.

I "Arbetarfamiljen och det nya hemmet" gör Sten O Karlsson en sammanställning av antropologiska och etnologiska studier av arbetarklassens Göteborg och i synnerhet den i Landala.

Man ska akta sig för att dra allt för långtgående paralleller med historien, det blir lätt att man förändrar historien till något den inte var, men på flera sätt är likheterna slående. Underklassens villkor, och sättet som underklassen reagerar på sin underordning, är på många sätt lika. Vår tids "de andra" har blivit ett problem som ska lösas, precis som för hundra år sedan. Problemet definieras inte av "de andra" utan av oss i "innanförskapet" och ganska ofta är dessa problemformuleringar rena fantasifoster. Lösningen då var arbete, organisering och utbildning - vägar till att lyfta sig av egen kraft. Kanske gäller detsamma idag?

Såg på Segregationstribunalen på Kunskapskanalen idag. Gör det du med och bli lite visare genom att lyssna på unga välutbildade röster från insidan, som slår hål på myter om förorten och vänder på begreppen; Guleed Mohamed, en av grundarna bakom nätverket Love Tensta - Sveriges första hoppförmedling samt Karolin El-Jaleb, ungdomsarbetare i föreningen Rörelsen Gatans Röst och Ansikte.


Om den nuvarande boendesegregationen i Göteborg och förslag på lösningar i Vårt Göteborg - Segregationen i Göteborg kartlagd - där en viktig lösning är att blanda typer av boende i HELA staden. En annan intressant i finns i GP- Svår väg mot minskad segregation - som tar upp den viktiga synpunkten att det inte handlar om etnicitet utan om fattigdom.

Fallet Finland och vikten av en transnationell historieskrivning

I det senaste numret av Historisk tidskrift finns flera texter som sätter fingret på varför historikerskrået behöver internationaliseras. Världen har inte kunnat släppa historien som ett verktyg för att lyfta fram den egna nationens förträfflighet. Eftersom inga nationer finns i ett vakuum blir det ofta påtagligt när gränsöverskridande fenomen ska beskrivas.

Ett av de främsta exemplen på hur fruktbart det kan vara med en internationaliserad historieskrivning är exemplet med Goldhagendebatten i Tyskland i mitten av 1990-talet. Här fick en ung amerikansk historiker ett avgörande inflytande för att den tyska antisemitismen lyftes fram som en orsak bakom förintelsen. Det kan tyckas vara en självklarhet, men trots den tyska självransakan under efterkrigstiden hade de inte varit redo att lyfta frågan om antisemitismen som orsak. Alla andra orsakssamband hade undersökts men inte antisemitismen.Problemet med antisemitismen som orsak var att den hade en tendens att skuldbelägga hela det tyska folket inte bara dess ruttnaste element. Det var en impuls utifrån som lossade knutarna.

En nationell historieskrivning tar i hög grad hänsyn till ett internt politiskt och kulturellt sammanhang som den har svårt att frigöra sig från. Se till exempel det ensidiga hyllandet av Folkhemmet som fortfarande idag gör det svårt att ifrågasätta dess nationalkonservativa bakgrund och antiinduvidualistiska arv. Politiska idéer är aldrig enbart nationella, inte heller ekonomiska krafter och krig är det definitivt inte.

Den finska nationalhjälten Mannerheim sida vid sida med Hitler

Just krig, det finska fortsättningskriget 1941-44, är centralt i två texter i Historisk tidskrift nr 3. Den ena är skriven av journalisten, författaren och historikern Henrik Arnstad och beskriver hur det gick till när Finland började omvärdera sin historia, som varit i mycket hög grad nationellt präglad. Andra världskriget har varit en nationell hjältehistoria, och det som nu avslöjats vara en allians med nazityskland har ända från andra världskriget fram till idag skildrats som ett oundvikligt "vapenbrödraskap" i kampen mot den stora fienden Sovjetunionen.

Att stenarna i den finska historieskrivningen började lyftas på hade med förintelsens internationella karaktär att göra. Journalisten Elina Sana publicerade 2003 en artikel om att 500 judiska och politiska fångar skulle ha lämnats ut till Gestapo. Publiceringen uppmärksammades av Simon Wiesenthalcentret som begärde en vidare undersökning, en undersökning som genomfördes vid det finska riksarkivet och som avfärdade bilden av Finland som vapenbröder sida vid sida med Tyskland. Bland annat har visats att det fanns en Finsk-Tysk Einsatsgrupp, alltså de insatstrupper som gick in för att rensa ut judar och bolshevikiska kommissarier i ett nyockuperat område. Det var en integrerad allians.

Att förändra synen på historia från en nationell angelägenhet är av avgörande betydelse om vi på allvar ska börja "lära oss av historien". Krig och konflikter bör studeras från båda sidor, och också gärna av utomstående parter. En av grundförutsättningarna för en historiker är att förutsättningslöst kunna gripa sig an ett ämne. För att kunna göra så är det bra att försöka frigöra sig från sitt kulturella bagage, men samtidigt ger bagaget ofta ingångar som en utomstående inte kan se. Därför skulle jag vilja uppmana invandrare att våga sig på rollen som historiker. Att ha dubbla kulturella identiteter skulle kunna vara en stor tillgång. Som det är nu är historiker med invandrarbakgrund oerhört få i Sverige.

Att svenska historiker ska skriva svensk historia tycker jag är ett feltänk. Fler historiker vid svenska universitet och högskolor borde gripa sig an internationella ämnen. Om det fanns öppnare vägar för ett internationellt samarbete och utbyte skulle mycket gå att vinna.

Jag som själv är aktiv bloggare ser här internet som en oerhörd möjlighet att börja skriva historia över gränserna. Historiker världen över kan här bedriva ett direkt och ständigt levande utbyte av forskning, teorier och ingångar, och därmed börja bryta upp historikernas nationella fokus. Det personliga bloggandet funkar som plattform, men ett effektivt, överskådligt och internationellt söksystem  hade kunnat bli en enorm tillgång för historiker världen över. Till att börja med vore det fantastiskt om fler historiker vågade sig ut på nätet, för nu är det dåligt med det.

Henrik Arnstads blogg - Skyldig till skuld - finns nu i min blogglista.

Världens Historia håller stilen

Med Aftonbladets nya historiamagasin Levande Historia började jag min genomgång av alla Sveriges Historiska magasin. När jag jobbade som frilansjornalist var jag påläst på dem alla, men nu det senaste har jag inte hängt med så mycket.

En av mina favoriter då var Illustrerad Vetenskaps historiamagasin Världens Historia. Nackdelen var att alla skribenter var danskar och som en översatt tidning fanns det inget utrymme för mig. Nu har jag läst det senaste numret och jag kan bara konstatera att tidningen håller stilen.

"Hemma hos vikingen" är det senaste numrets stora tema. Utgångspunkten är vikingens hem, det och det bondeliv som han och hans närmaste levde där. Skildringen är levande och faktaspäckad på en gång och ger en fantastisk inblick den vikingatida livsstilen. Först efter detta kommer två avsnitt om vikingen som krigare och som köpman, alltså om deras roll på den världshistoriska scenen. Jag tycker det känns som ett mycket fräscht sätt att närma sig ett utnött ämne. Det är populärvetenskaplig historia när den är som bäst faktiskt. Lärorikt och spännande, med betoning på det första.

Sedan är Världens Historia både en oerhört omfångsrik och variationsrik tidning. Det finns många texter. De är av olika längd och med olika ingångar. De kan utgå från ett ting - kanoner, en prestation - bestigningen av Matterhorn, en person -Emiliano Zapata, en samhällsföreteelse - de egyptiska läkarna, ett brott, ett slag osv. Väldigt ofta känns texterna överraskande, och även när de skriver om något så välbekant som slaget vid Stalingrad så hittar de en ny intressant ingång. Artikeln om de sista dagarna i Stalingrad med sina personöden och ögonblicksbilder ger verkligen en bra inblick i vilket fruset helvete det var. Kriget på östfronten var världshistoriens brutalaste krig.

Om jag ska säga något negativt så är det att den kunde gå mer rakt på de lite längre texterna, gärna någon dramatisk som den om bestigningen av Matterhorn. Notiserna i början känns lite många och kanske kunde man minska lite på dem eller sprida ut dem mer i tidningen. Dessutom var artikeln om kanoner rätt trist och absolut inte värd sin placering precis i början av tidningen.

Tidningen är perfekt för den vana läsaren av historiamagasin. Betoningen på att lära sig något nytt, eller få en fördjupad inblick i företeelser och livsstilar i historien gör att även de med ett fördjupat intresse kan finna tidningen intressant. Variationrikedomen gör att där finns en text för varje tillfälle. Från fem minuter på dass till en timmes fördjupning uppkrupen i soffan med kaffe och juste musik.

Daidalos - det vetande förlaget

Trött på alla ytligheter som släpps på de stora förlagen. Göteborgsförlaget Daidalos vågar vara smala och intellektuella. Kompromisslös fördjupning. Samhälle, historia, politik och filosofi är ämnena. Här finns nya titlar - internationella och svenska, samt återutgivningar av klassiska verk.

Nya titlar jag gillar och som har med historia att göra:

Förintelsen är över och vi måste resa oss ur askan - Avram Burg: Författaren är före detta talman i Knesset, det Israeliska parlamentet. Burg är en viktig opinionsbildare i Israel och där skapade boken en våldsam debatt när den kom ut 2007. Boken handlar om hur långt förintelsens skugga faller över Israel, och hur den skapat en mentalitet av att "alla är emot oss". Burg menar också att förintelsen blivit en drivkraft och ursäkt för allt som den Israeliska staten gör. Vi måste skydda oss för annars vet vi hur det går. "Allting blir tillåtet eftersom vi gått igenom förintelsen. Ingen får komma och tala om för oss hur vi ska uppföra oss."

Det politiska som begrepp - Carl Schmitt: En klassiker inom politisk teori där författaren försökte ringa in vad begreppet politik egentligen innebar. Schmitt kokade ner det till att vara en fråga om motsatsparet vän - fiende. Låter något drastiskt med tanke på all kompromisspolitik som kommit sedan 1932, då boken kom ut. Så blev också Schmitt medlem i Nazistpartiet 1933, och för evigt komprometterad. Boken har en inledning av Carl-Johan Heidegren som sätter den i sitt idéhistoriska sammanhang.

Varför skriver vi inte historiska romaner istället? - Christer Winberg: Winberg var den stora stjärnan vid den historiska institutionen i Göteborg, innan han hastigt gick bort för två år sedan. Winberg var livligt engagerad i historievetenskapen under en tid där många nya teoretiska ingångar till historien prövades. Boken återpublicerar en rad essäer som ger en bild av en historievetenskap i omdaning från 70-talet till 2000-talets början. Winbergs texter utgjorde på många sätt en ram i den teorikurs jag läste i början av Mastersprogrammet förra året.







Ett boktips från Daidalos

På Daidalos finns även "Liberalernas stad" av Jan Christensen som jag använde för min text, "Kulturliberalernas seger de fattigas förlust" och mycket mycket mer.

Mäktiga skägg

Det här är en odyssé till skäggens, polisongernas och mustaschernas gyllene era. Från mycket till lite. Häng med!

Helskägg

Konstmecenaten Pontus Fürstenberg - stiligast i stan

Mat i mustaschen?

Kraftfullt!

Skägg med mittbena.

Jag tänker Raskolnikow

En spets åt höger och en åt vänster

Skepparkrans

Putsad, välkammad och genomtänkt

Kapten Pondus

Halsskägg

Diskret

Pälskrage?

En utdöd skäggfrisyr?

Bockskägg

Skarpt

Polisong

Classic polisong

Harmoniskt möte snedbena - polisong. Bred.

Oskar Napoleon var det - en kung och en kejsare

Polisongmustasch

En vilja av stål

Gör sig fint till axelklaffar

Flintis uppe och nere

 Mustasch

Som två kroksablar

Vadå mun. Mustasch!

Jag vet bäst

Lösmustasch?

Herman Lindholm. Den första sossen i gänget

Kommunfullmäktige i Göteborg ca 1870 till 1920. Individualiteten satt i skäggen hos den rikaste promillen som styrde. Och i slutet den man som slängde ut dem. Skäggen skulle aldrig bli vad de varit.

Bonusmaterial

Dan Boström var redarkung

Wikileaks, blodbadet och lögnerna

Nu har analyser av de nästan 400 000 dokumenten som läckt ut om Irakkriget börjat avslöja mönstren i USA:s krigföring i Irak. Dokument utifrån i svt visade ikväll tydligt, både de lögnaktiga premisserna för startandet av Irakkriget, och dess ohyggliga konsekvenser. Wikileaks nya enorma läcka kommer att vara ovärderlig när bokslutet för Irakkriget ska skrivas.

Rapporterna från den amerikanska militärens loggböcker registrerar 109 000 döda i kriget varav 66 000 civila. De visar hur amerikanska soldater systematiskt skjöt först och frågade sedan, för att minimera de egna förlusterna till varje pris. De berättar om tortyr och övergrepp i en omfattning som är svår att greppa. Dessutom är de enorma dödstalen grova underdrifter eftersom så mycket död, lemlästande och tortyr inträffade utanför den amerikanska militärens insyn.

Det visas också tydligt att Al-Qaida knappast existerade i Irak före invasionen, men i takt med det ökande våldet har de fått fotfäste. Frågan om hur historien kommer att tolka Irakkrigets orsaker och dess konsekvenser kommer att bli intressant att följa. Wikileaks avslöjande kommer hur som helst vara av enorm betydelse för historieskrivningen. Helt klart är att kriget från början inte hade något med terrorism att göra.



Nyhetsinslag om tidigare video släppt av wikileaks. Skjut först fråga inte sedan.