The Campionship 125 år - lite Tennishistoria

Då: På överklassens vältrimmade gräsmattor

Wimbledons tennisturnering fyller jämt i år. Eller nja, 125. I Wimbledon firar man emellertid, eftersom det är en turnering som gjort sin långa historia till en betydelsefull del av sitt varumärke. Traditionen vilar tungt över den numer nästan enda tävlingen på den professionella ATP-touren som spelas på gräs. För det var på det underlaget den moderna tennissporten föddes. Till en början ingick det till och med i namnet - Lawn-tennis - eller som det skulle bli direktöversatt - Gräsmattetennis.

Den moderna versionen av tennis började med att den av olika racketsporter intresserade majoren Walter Clopton Wingfield, tröttnade på det stillsamma bankandet på krocketklot i den brittiska överklassens trädgårdar. Han ville ha lite mer action. Han uppfann och patenterade 1873 sitt spel Shairistrike som liknade dagens tennis, och som efter modifieringar 1875 bytte namn till Lawn-tennis. Från samma år förlorade han allt mer kontroll över patentet då han anklagades för plagiat av tidigare varianter av spelet (reglerna var faktiskt en rippoff även om spelplanen inte var det). De som anklagade honom var the All England Club som då hans patent gick ut 1877, arrangerade det första tennismästerskapet i Wimbledon, i stort sett efter majorens koncept för tennis. Tävlingen kallades the Championship, mästerskapet, ett namn som tävlingen, även om det kan tyckas en aning förmätet, än idag håller i hårt.

Namnet tennis kom från franskans tenir som ropades ut i när serven slogs i den franska inomhusvarianten av tennis, som var en av major Wingfields inspirationskällor. Den franska inomhustennisen var en gammal sport med rötter från medeltiden. Den spelades i så kallade bollhus och var mycket populär inom den franska överklassen. Som en symbolhandling för motståndet mot kungen och adeln samlades 1789, i Versailles bollhus, nationalförsamlingen för första gången på 175 år, och signalerade inledningen på den franska revolutionen. Spelet blev därmed förknippat med det gamla kung- och adelsväldet och förlorade sin popularitet.

Eden i bollhuset 1789

Reglerna och räknesättet hämtades av major Wingfield nästan helt från det franska spelet. Att man i tennis räknar 15 (quinze), 30 (trente) och 40 (quarante) är synonymt med kvartarna på en klocka. 45 blev 40 som en förenkling. Som bekant vinner man ett game när klockan gått ett fullt varv. Att 0 (noll) uttalas "love" när spelaren ännu inte fått något poäng anses komma från franskans l'oeuf som betyder ägg och som till sin form liknar en nolla. Ett annat spår av sportens gamla historia är namnet på spelverktyget "racket", som via franskans raquette har sitt ursprung i arabiskans rakhat vilket betyder handflata. I tennisens begynnelse på medeltiden spelades tennis med händerna.

Nu: På Wimbledons nya centrecourt (med skjutbart tak).

Tennisen blev snabbt populär och spred sig till USA där det som skulle bli US-Open spelades för första gången redan 1881. Sedan dess har sporten spridits över världen och i årets upplaga av Wimbledon finns i herrarnas lottning representanter från 41 länder. Den enda svensken är Robin Söderling. I Sverige är grästennisen nästan utdöd (men efter lite googlande hittade jag några banor i bland annat Plantahagen (Båstad) och några verkar vara på gång i Karlskrona). Att man numer hellre spelar på andra underlag beror på att spelet på gräs blir väldigt snabbt, att det blir halt när det regnat, att det lätt slits och att gräset nöts bort och att det kräver mycket underhåll. Jag själv håller sommartid helst till på det röda gruset på utomhustennisbanor i Göteborg och Bohuslän. Så blir det inte skrivet så mycket här på bloggen i sommar så vet ni var jag finns.

Maximal indoktrinering av Gammelsvenskbyn

I Ukraina fanns en svensk by - Gammelsvenskbyn. Det var kolonister som lockats dit av Katarina den stora 1782. Svenskarna höll hårt på sin etniska identitet, och under 1800-talets växande nationalism uppräthöll de kontakt med Sverige och utvecklade sin egen etniska och nationella särart i takt med utvecklingen i Sverige. Tack vare kontakterna med Sverige grundlades en skola, ett bibliotek, en kör, en församling och andra kulturinstitutioner. Det var en liten fredlig bosättning med aldrig mer än 1000 innevånare, men vad denna lilla bosättning skulle gå igenom av indoktrinerings och assimileringsförsök är helt unikt. Bolsjeviker, svenskar, bolsjeviker igen, nazister och sedan återigen kommunisterna försökte forma gammelsvenskbyborna för att passa i deras egna kollektiva samhällsramar.

I det senaste numret av Historisk Tidskrift skriver Andrej Kotljarchuk från Umeå universitet i - Ukrainasvenskar i Gulagarkipelagen - Tvångsnormaliseringens teknik och kollektivt motstånd - om svenskbybornas möte med en omvärld som aldrig riktigt accepterade deras identitet. De skulle "normaliseras" och bli goda kommunister, tyskar eller svenskar.

900 Gammelsvenskbybor
anländer till Trelleborg 1929

Några år efter den ryska revolutionen 1917 mötte svenskbyborna den första i en lång serie av åtgärder för att förändra deras kollektiva identitet.Under några år på 1920-talet försökte den nya sovjetiska regimen knyta de mindre nationella minoriteterna till sig genom att gynna deras språk och prioritera dem vid tillsättningen av offentliga anställningar. Trots detta valde de flesta i Gammelsvenskbyn att emigrera till Sverige, troligen mest på grund av ekonomiska svårigheter.Väl "hemma i Sverige" möttes de av ett omfattande projekt för fullständig integrering. De tilläts inte bo tillsammans utan spreds ut över landet.för att snabbt lära sig, "de svenska reglerna inom ekonomi och vardagsliv. För att slippa undan denna politik, samt av ideologiska skäl, valde 1930-31 en tredjedel att återvända till Ukraina för att bygga upp den första svenska kolchosen. Under de följande 15 åren skulle de få många tillfällen att ångra sitt beslut. Vinden hade vänt för de nationella minoriteterna i Sovjetunionen. KGB:s föregångare NKVD utförde under 1937-38 de så kallade nationella operationerna, där nästan 250 000 medborgare ur de många nationella minoriteterna mördades. 23 svenskbybor anklagades för att ha byggt upp en "svensk kontrarevolutionär spionorganisation" och arkebuserades.Alla spår doldes väl och anhöriga hölls i okunskap. Efter aktionen avskaffades också alla nationella institutioner i byn - det nationella byrådet, den svenska kolchosen, den svenska skolan, den lutherska församlingen och studiecirkeln om svensk kultur.

Alvina Hinas, avrättad
som spion på 1930-talet

Med andra världskriget kom nästa experiment för att förändra svenskbybornas identitet. Under den nazistiska ockupationen utsågs svenskarna, med utgångspunkt i sin ras, till "volksdeutche", alltså etniska tyskar. Byn ställdes under SS bevakning och kontroll. Nu öppnades en tysk skola i byn, en avdelning av Hitlerjugend och en hemvärnsstyrka samtidigt som de unga männen massrekryterades till polisen eller armén. Samtidigt utplånades den judiska befolkningen i grannbyn för att skapa ett "rasmässigt rent livsrum" åt folkstyskarna. 1943, när krigslyckan vände, deporterades byns befolkning till Tyskland, där germaniseringspolitiken fortsatte.

Efter kriget fortsatte de att slungas runt i den malström av totalitär ideologi som var Öst- och centraleuropa under stora delar av det förra seklet. De flesta av svenskbyborna hamnade i den Sovjetiska okupationszonen, och som utsatta för germanisering och nazifiering sågs de som ett hot mot Sovjetunionen. De flesta männen dömdes till långa fängelsestraff för att ha tjänstgjort i Wehrmacht, polisen eller inom SS-trupperna och skickades till läger i Sibirien. De kvinnor, åldringar och barn som deporterats till Tyskland skickades till "speciella bosättningar" i Komi. På grund av sin status som "volksdeutche" utsågs de till särskilt noggrann omprogramering. De blev skyldiga att delta i politiska ritualer, att fördöma ordningen i Nazityskland och att visa sin lojalitet gentemot Sovjet och Stalin genom hårt fysiskt arbete och hyllningar av allt Sovjetiskt. Att visa sin religiositet var omöjligt, och om de talade svenska riskerade de omgivningens vrede då den lätt misstogs för "de förhatliga fascisternas språk". En grupp på 64 kvinnor och barn lyckades redan efter ett år ta sig därifrån, på ett mycket svenskt sätt. Genom författandet av en kollektiv skrift till inrikesministeriet förde de sin talan och bad om att få återvända eftersom de trots allt inte var "volksdeutche". De släpptes faktiskt.

När de återvände till byn har det hänt som hände överallt i hela Östeuropa. På många sätt kom de till ett mikrokosmos som ringar in det andra världskrigets fruktansvärda konsekvenser för de vanliga människorna; "Väl tillbaka i Gammelsvenskby var det ingen som väntade på dem. I de hus som hade tillhört svenska kolonister och deras tyska grannar hade myndigheterna 1945 låtit ukrainska emigranter från Polen - offer för efterkrigstidens flyttning av gränserna - flytta in. Gammelsvenskby hade fått ett nytt namn, det mer slaviskt klingande Verbivka. Senare kom den svenska byn att uppgå i byn Zmiivka (den före detta tyska bosättningen Schlangendorf), och 1947 fick svenskarna 500 ukrainska bönder till grannar. De tyska bosättarna (omkring 2000 personer) i det före detta "svenskdistriktet" blev kvar i norra Ryssland och kom aldrig tillbaka till sina hemtrakter. De judiska grannarna från byn Novyi Beryslav gick under till följd av förintelsen." - A. Kotljarchuk.

Idag lever endast ett litet fåtal svensktalande, alla mycket gamla, kvar i Gammelsvenskbyn nära Djneprs utlopp i Svarta havet.

I Sverige har ättlingarna till svenskbyborna en förening - Föreningen Svenskbyborna - som har en fantastisk hemsida med reportage och levnadsöden från Gammelsvenskbyn: http://www.svenskbyborna.com/index.html. Foton kommer därifrån.

Den här artikeln bygger nästan helt på A. Kotljartchuks uppsats i årets första Historisk tidskrift. Här får du en fördjupad bild och en teoretisk anknytning till Michel Foucalt  och hans begrepp "tvångsnormaliseringens teknik" och till Alberto Meluccis "förändringar i den kollektiva identiteten". Här skymtar även en del otroligt gripande människoöden fram.

BBC Historia i fokus - 132 sidor ultravåld

Naturligtvis är killen med mustaschen
 på omslaget.

Krig, krig, krig, en mur, lite ultravåld och en terrakottaarmé. 23 texter, alla ganska långa - 20 av dem om krig. Det är vad det nya historiemagasinet, BBC - Historia i fokus, handlar om.

Jag har läst nr 2, som naturligtvis har Hitler på omslaget, men faktiskt innehåller tidningen väldigt lite Hitler. Bara en kortare artikel som reder ut om det fanns något omvärlden (britterna) hade kunnat göra för att stoppa Hitler från att starta andra världskriget. Men en Hitlerbild på omslaget säljer.

Utgångspunkten i Hitler är symptomatisk. Stora krigiska ledare är nästan de enda människorna i magasinet. Texterna berättar om deras erövringar och massakrer. Det är mycket "blood and gore" men skrivet på ett torrt och skolboksmässigt sätt. Skribenterna är erfarna historiker som skrivit böcker eller är akademiker, men ingen behärskar konsten att skriva en fängslande historia. Det blir väldigt lite dramatik på väldigt dramatiska händelser.

Tidningen är, vilket man kanske kan ana, en översatt tidskrift och skribenterna är brittiska. Naturligtvis märks det i många ämnesval och perspektiv. Det blir många artiklar som handlar om brittiska krig. Den enda artikel i tidningen där "vanliga människor" skymtar fram, annat än som offer i massakrer av grymma krigsherrar (vilka inte är britter), är i artikeln om "De flygande festprissarna". Här berättas det om de hjältemodiga flygaress som räddade England i "the battle of Brittain". De skjuter ner tyskar på dagen och festar på natten. De super, kör sportbilar mitt under ransoneringen och lägrar damer. "DEN HÄNSYNSLÖSA HEDONISMEN som uppvisades av lediga piloter under sommaren och hösten 1940 var, i viss utsträckning, orsakad av intensiteten i slaget om Storbritannien."

Ursäkta men det där verkade ju nästan underhållande. Men det är verkligen inte den här tidningen. Jag har försökt att ha den som litteratur innan jag ska sova, men somnade direkt. Jag har försökt att ha den som kamrat på toa, men börjat tänka på annat. Om jag ska vara ärlig så läste jag faktiskt bara de första 80 sidorna. Jag orkade helt enkelt inte mer. Förväntar de verkligen sig att NÅGON ska göra det.

Texterna är för det mesta på en litterär nivå som en artikel i ett uppslagsverk (men då har man åtminstonne valt ämnet själv). Det är sakligt och kunnigt, skrivet av kunnigt folk, men oftast helt befriat från kött och blod. Men artiklarnas ämnen dryper av blod. Det är i stort sett bara krigens historia som skildras. Det känns som magasinet försökt kompensera den torra och sakliga tonen med texter om så mycket krig och brutalitet som det går. Ändå blir det inte särskilt spännande.


En sak sköter skribenterna föredömligt. Att rekommendera till vidare läsning (gärna av sina egna böcker naturligtvis).

Så för er som planerar att lägga 99 spänn på ett historiemagasin. Strunta i det. Köp två andra istället, eller ännu hellre en bok (naturligtvis inte en bok rekommenderad i Historia i Fokus).

PS. Muren i den första meningen är Berlinmuren, ultravåldet är en text om Gladiatorer och Terrakottaarmén är Kinas första kejsares.

PPS. Naturligtvis innehåller inte tidningen en enda kvinna, förutom på några bilder för att illustrera de ovan nämnda piloternas kärleksliv, eller som evakuerade på tågstation från London under Slaget om Storbritannien. Men med tanke på tidningens extremt krigiska fokus är det inte så konstigt.

Göteborg - en funktionalismens föregångsstad - film från BBC 1971

"För fyrtio år sedan gjorde BBC och NDR ett reportage om Göteborg i samband med att staden firade sitt 350-års jubileum. 1971 var på många sätt en helt annan värld. Det var det sista året av ogrumlad entusiasm över den funktionalistiska stadsplaneringen. Aktionsgruppen för att rädda Haga hade bildats året innan och samma sommar som göteborgarna firade sitt jubileum med fyrverkerier över en ödelagd innerstad och nya standardiserade sovstäder... 


Sverige vaknade sakta upp ur den funktionalistiska drömmen och gnuggade sig i ögonen. De tvärsäkra experterna i hornbågade glasögon och fluga hade fullständigt omformat landet, på gott och ont. Bostadsbristen var åtgärdad. Bostadskvaliteten superb. Men de maskinstäder man byggt hade vissa fundamentala brister. "Befolkningsmaterialet" visade sig ha fler och mer komplexa behov än vad de gymnasialt förenklade ingenjörsvisionerna hade räknat med. Kritiken skulle komma att bli hård och fullständigt krossa planerarnas självförtroende." - Citat Johannes Åsberg på Yimby - Göteborg. Följ länken och läs hela artikeln.

Min gata på Masthugget före rivningarna i början av 1960-talet.
 Ta en promenad vetja.

Jag har tidigare skrivit om hur funktionalismen kom till Göteborg med Uno Åhrén på 1930-talet (I Majorna stod slaget mellan funktionalism och landshövdingehus). Det som inleddes då avslutades ungefär 40 år senare när miljonprogramets sista standardiserade betongelement var på plats. En vision var förverkligad. Jag bor själv i ett av dessa områden - Masthugget - och gillar det. Det är verkligen funktionellt, nära till allt, välplanerade lägenheter med maximalt ljusinsläpp, bilfria gårdar där barnen kan springa fritt mm. Men husen är så långt ifrån vackra som man kan komma, med sina grå plåtfasader. Jag måste säga att det jag gillar med mitt område är inte sådant som fyller hjärtat med värme d.v.s. stoltheten över något vackert, utan snarare de rent praktiska aspekterna med att bo där jag bor. Masthugget kommer, till mångas förtret, att ligga där som en bombastisk funktionalistisk betongdröm i många, många årtionden än.


Nu sådär 40-50 år efter miljonprogrammens tillblivelse pågår många upprustningsprojekt i miljonprogramet och Masthugget är inget undantag. Nyligen hade vi en omröstning om hur husen ska målas om. Fyra olika arkitektkontor kom med olika förslag. Ett av dem ville K-märka husen och måla husen i deras ursprungliga, ännu gråare färg än nu (och NU är dom gråa), och dessutom ville arkitektbyrån blästra fram de vackra gråa betonggrunderna, som nuförtiden är provocerande färgglada. Förslaget förlorade, men blev inte sist. Masthugget finns med i den fjärde filmen.


Filmerna handlar alltså om Göteborg som ett ideal för stadsplanering. Det är en tidsresa, på många olika sätt.  Häng med tillbaka till 70-talet.

Folkens Historia - En ny typ av historiemagasin

Det här ett förslag till en ny typ av populärhistoriskt magasin. Ämnesvalen innebär ett närmande till historiska händelser och fenomen från ett underifrånperspektiv, där den enskilda människan står i centrum istället för makten. Det skapar en större inlevelse och kan i högre utsträckning än nu bryta upp den manliga dominansen både innehållsmässigt och bland läsarna. Identifikationsfaktorn ska vara hög. Efter inspiration från Åsa M Larssons blogg Ting och Tankar.

I mitt populärhistoriska magasin skulle jag under rubriken "Personen där det hände" utgå från verkliga personer, gärna kända, som verkligen inte bara behöver vara kungar, diktatorer eller statsmän, men vars liv påverkats av företeelser, händelser och platser i historien (Det är trots allt otroligt mycket vanligare att människor påverkas av historien än tvärtom):
- Billie Holiday - på kant med Amerika. Om en sångerska som fick kämpa mot rasism och rassegregering i mellankrigstidens Amerika och som med den odödliga sången "Strange fruit" lyfte fram orättvisan när ingen annan artist vågade.

I mitt populärhistoriska magasin skulle jag under rubriken "Historia nu", dra paralleller mellan det som pågår just nu och hur det hände i historien:
- När Gavrilo Princip mördar Österrike-Ungerns kronprins och hans fru i juni 1914, och sätter igång en händelsekedja som leder till Europas demokratisering, och tunisiern Mohammad Bouazizi som hösten 2010 sätter igång samma process i arabvärlden.

I mitt populärhistoriska magasin skulle jag under rubriken "En vanlig dag", skildra en vanlig dag för en vanlig människa på en intressant plats någonstans i historien. Vi följer i fotspåren på en verklig eller påhittad person:
- Kaffesäckar i docklands - vi följer en hamnarbetare ner till hamnen i London under imperiets glansdagar. Ger samtidigt en liten inblick i hur världshandeln för första gången blev verkligt global.

Jaktfontänen vid Fontainebleau

I mitt populärhistoriska magasin skulle jag under rubriken "Så var det då", skriva om en udda händelse eller en märklig sedvänja (som vi tycker idag).
- Den vilda jakten vid Fontainebleau - om den ritualiserade jakten på hjort vid den franska kungens jaktslott.

I mitt populärhistoriska magasin skulle under rubriken "Receptet" presenteras ett matrecept från förr och en liten historik kring det.

I mitt populärhistoriska magasin skulle under rubriken "Modet" presenteras en outfit från förr med en kort text om dess historiska sammanhang.

I mitt populärhistoriska magasin skulle under rubriken "Arkitektur" presenteras en byggnadsstil, eller en byggnad av stort arkitektoniskt värde.

Vad mer borde vara med tycker ni?

Radiodebatt om Brittiska imperiet

På youtube hittade jag denna härliga debatt om det Brittiska imperiet, mellan några riktiga höjdarhistoriker och andra akademiker, alla med mycket olika perspektiv. Från den 12:e juni 2006.

De fem är: Niall Ferguson, Eric Hobsbawm, Priya Gopal, Robert Beckford, Linda Colley.

Del 1.


Ferguson, Hobsbawm och Colley är historiker och har alla skrivit böcker om det brittiska imperiet. Fergusons "Empire" lyfter fram det positiva som kommit med imperiet, som han tycker hamnat i skymundan för allt det negativa. Ferguson gillar kontrafaktiska resonemang och frågar sig hur världen hade sett ut om det varit andra länder som skapat det världsvida imperium som Storbritannien gjorde. Ferguson som är tydligt högerinriktad frågar sig om vi fått en världshandel präglad av frihandelsprincipen om till exempel Portugal, Tyskland eller Ryssland axlat Storbritanniens mantel.

Del 2.


Hobsbawm skrev "Imperiernas tidsålder" som sista delen i hans trilogi om "det långa 1800-talet", alltså tiden mellan den franska revolutionen och första världskriget. Hobsbawm är marxist, men som historiker förhåller han sig, som de flesta brittiska marxistiska historiker, väldigt fritt till Marx teorier. Däremot kan han uttrycka sig ganska syrligt och med ironiskt bett om företeelser i historien som han uppenbart ogillar. Hobsbawm är en lysande skribent och "Imperiernas tidsålder" är en klassiker.

Del 3.


Colley har jag inte läst men hennes "Britons: forging the nation 1707-1837" blev prisbelönt och hon ses som en av de ledande historikerna om Storbritannien, nationalism och imperiet.

Del 4.


Debatten visar hur svårt det är att greppa en företeelse ur ett perspektiv, men hur intressant det kan vara att höra dem alla. Hur historia ser ut beror ofta på varifrån man tittar. För att närma sig en äkta förståelse behövs många synvinklar och ett öppet sinne.

Utbyte med ryska historiker på Göteborgs universitet

Sedan Glasnost i mitten av 80-talet har ryska historiker kunnat arbeta under i stort sett samma förhållanden som historiker i väst. Men vi vet mycket lite om dem, även om de bästa. Detta enligt Lennart Samuelsson, ekonomihistoriker på Göteborgs universitet.
– Förutom språkbarriären finns det ingen marknad i väst för kvalitativa verk som handlar om rysk historia. Det som går hem är översättningar av underhållande populärvetenskapliga böcker om ”stora personligheter som gör historien”. Men faktum är att det finns mycket bättre skildringar i Ryssland om till exempel Stalin, terrorn och Gulag än de som skrivits av västeuropeiska forskare som gjort anspråk på att vara ”pionjärer på området”, säger han i en intervju på GU:s hemsida.


Den 14:e april kl 16.15-18 håller Leonid Borodkin en föreläsning i Stora hörsalen på Humanisten om Tsarryrslands ekonomi. Workshopen dagen efter signalerar startskottet på ett samarbete mellan historiker på GU och ryska historiker. För mer information följ länken ovan.

Demokrati då och nu del 3: Ung man sätter världen i brand

Den 28:e juni 1914 mördades kronprinsen av Österike-Ungern och världen skulle aldrig bli sig lik

Plötsligt stod bilen bara där. Helt oväntat. Vägen låg öppen mellan Gavrilo Princip och kronprins och Franz Ferdinand och hans fru. Princip rusade fram och brände med sin revolver av de skott som skulle få så långtgående konsekvenser för världens historia. Det är nästan omöjligt att föreställa sig hur. Världen kunde ha tagit en annan riktning. Eller var hans handling bara en av många möjliga tändande gnistor?  Här ska jag försöka reda ut den kanske viktigaste aspekten av de omvälvningar som blev en direkt eller indirekt konsekvens av världshistoriens viktigaste händelse - den Europeiska demokratiseringen.

Gavrilo Princip var medlem i en serbisk
 nationalistisk terrorgrupp. Giftet han
tog efter mordet var för svagt och han
dömdes till livstids fängelse. Dog 1918.

Om man bortser från att skotten i Sarajevo kanske mest var en förevändning för ett krig som troligen hade kommit ändå, måste man ändå säga att detta var den händelse med mest långtgående konsekvenser, för om inte världen, så åtminstone Europas historia. Så är det oftast med enskilda händelser i historiens gång. Historiens drivkrafter ligger djupare i förändringar av maktbalanser, teknik, institutioner, klimat, idéer och ekonomiska förhållanden. Den enskilda händelsen var, i det här fallet, smällen som utlöste lavinen. Den lavin som innebar bankrutten för alla styrelsesätt, utom demokratin.

Vilka var då konsekvenserna av skotten i Sarajevo. För det första och framför allt var det den utlösande faktorn till det mest blodiga och destruktiva krig som mänskligheten hittills hade sett. Ur den enorma urladdning som var första världskriget föddes det moderna mänskliga samhället, och det feodala dog sin slutgiltiga död. Ur dess ruiner växte Europas nationalstater fram. Ett folk, en stat, blev den kraftfulla maximen för framtidens Europeiska stater. Nästan alla var demokratier men många av dem skulle inte klara mellankrigstidens påfrestningar med ekonomiska och politiska kriser. En efter en föll de och blev kommunistiska och fascistiska diktaturer. Den demokratiska traditionen var inte stark och många litade på starka män och snabba lösningar. Framtiden var på inget sätt säker.

Mohammad Bouazizi sätter sig själv
och arabvärlden i brand 2010

Det är lätt att se historien som en linjär utveckling från då till nu, men mycket hade kunnat vara annorlunda. Att det skulle bli den parlamentariska demokratin, i allians med den liberala kapitalistiska ekonomiska modellen, som skulle bli vinnaren, är ingen självklarhet. Nu kan det kännas så, när land efter land, folk efter folk, söker demokratins frihet och kapitalismens välstånd. Det känns som en ostoppbar naturkraft och kanske är det så nu. I alla fall så länge jordens resurser räcker för en växande befolkning med allt högre krav på materiellt välstånd.

Hur som helst var det ur det första världskrigets blodbad som den första vågen av demokratisering föddes. Många historiker ser andra världskriget som en direkt följd, nästan oundviklig, på det första. När det var över hade fascismen gjort sig slutgiltigt bankrutt. Ytterst få trodde på den som en väg framåt. Återstod gjorde demokratin och kommunismen. Kommunismen behövde ytterligare 45 år på sig att bevisa sin långsiktiga svaghet. Efter mänsklighetens blodigaste århundrade, ett blodbad som började i baksätet på kronprins Franz Ferdinands cabriolet, står hoppet till den bräckliga demokratin, och den dröm om folkens frihet som den symboliserar.

Se även: Del 1: Demokratin sprider sig 1918 och Del 2: Den svenska demokratirörelsen

Ulla, kvinnorna och jag

Tillbringar mycket tid på arkivet just nu. Det är ganska ensamt. Bara jag och gulnade dokument från en annan tid. Men häromdagen träffade jag någon. Vi satt i varsitt hörn av lokalen. Hon med sina bruna lådor med dokument, och jag med mina tunga liggare från mellankrigstidens fattigvård. Vi satt där, koncentrerat hela dagen, men när klockan började närma sig stängning reste hon sig och frågade vad jag sysslade med. Jag berättade och hon lyssnade intresserat.

Helene Ugland

Ulla skriver på en bok som blandar historia med inlevelse, ja en historisk roman helt enkelt, där hennes mormor är en viktig karaktär. I arkivet ville hon få veta om hennes mormor fött alla sina tio barn hemma, och i så fall vem barnmorskan var. Mormor i Annedal skiljde sig 1916 och blev ensam med 10 barn i en tid före alla typer av trygghetssystem. Hon fixade det. Det visar sig att Ulla identifierar sig med starka kvinnor. Hon har skrivit en uppsats på universitetet om Helene Ugland, arbetar- och kvinnosaksagitator under 1900-talets första decennier. Hon har skrivit en annan om Selma Lagerlöf. Hon har recenserat böcker för Dala-demokraten. Hon är politiskt intresserad. Hon skriver en blogg om tiden.
Hur kan det vara möjligt. Hur kan jag, med mina snäva intresseområden, hitta någon precis likadan (Ja, förutom det där med kvinnosakskampen då.). Jag är helt förbluffad.
Ulla fick mig att inse några saker. Som historisk journalist är inlevelseförmågan, förmågan att visualisera för sig själv en annan tid, att lämna den här tiden, och förstå att livets förutsättningar och regler varit helt annorlunda, av största betydelse. Verklig inlevelse är en hisnande resa till en annan verklighet. Det gäller att inte tappa bort det i den akademiska världens teknikaliteter. Närmaste vägen dit är att som Ulla utgå från en verklig person som man är släkt med och/eller känner släktskap med.
När man sysslar med politisk historia försvinner oftast kvinnorna. De som nådde den yttersta makten var nästan alltid män, och det är de som vi minns, men kvinnorna fanns också alltid där, ofta osynliggjorda i historieskrivningen.
Kvinnor påverkades också ofta mer av politikens resultat än vad männen gjorde. För att förstå vad politik betyder behöver man ibland påminna sig om vad den inneburit för den vanliga lilla människan, och de kvinnor som kämpat och mycket sällan satt sig själv främst. Politik är kanske mer än något annat maktens samspel med vardagen, och att förstå dåtidens vardag är en förutsättning för att förstå dåtidens politik. Barnmorskan hon hette Nanny och hon hjälpte Ullas mormor att föda nio av hennes tio barn - hemma i den lilla ettan i Annedal, Göteborgs äldsta och nu rivna område med landshövdingehus.

PS. Hör gärna av dig Ulla

Fångad i nationen? Svenska historikermötet i Göteborg

Den 5-7 maj hålls det årliga historikermötet där Sveriges historiker träffas och diskuterar kring ett utvalt tema. I år är det Historia i Sverige - fångad i nationen? som är huvudtema. 


"Alltsedan historieämnet etablerades som vetenskap under 1800-talet har dess fokus varit nationen och nationalstatens historia. Historievetenskapen fick därmed en nationellt legitimerande funktion. Den politiska historien, de politiska händelserna och institutionerna, stod länge i centrum. När den nationellt legitimerande funktionen ifrågasattes och sedermera övergavs fortsatte nationen att ändå utgöra historieforskningens ram. De nya forskningsinriktningarna som tog form under 1960-talet och framåt bröt inte mot det nationella paradigmet.

Det nationella paradigmets livskraft har inneburit nackdelen att perspektiven blivit onödigt snäva. Men det nationella perspektivet har också resulterat i fördelen att vissa frågor har fördjupats." - Programförklaring till plenum på första dagen av historikermötet.

Det här är ett ämne som verkligen engagerar mig. Jag är övertygad om att det snäva svenska perspektivet gjort svenska historiker i viss mån blinda för det europeiska sammanhang som vår historia är oupplösligt bundet till. (Dessutom har Europa och Sverige, i flera tusen år, på olika sätt varit förbunden med resten av världen.) Den svenska bedriften, de svenska krigen och så vidare har varit i fokus. Men tänk att istället för att skriva om till exempel stormaktstidens krig ur ett svenskt perspektiv, även ha med ett lika fullständigt Tyskt eller Polskt perspektiv. Då skulle en betydligt mer fullständig bild av krigets villkor och vansinne framträda.

Frågan om att göra historien gränsöverskridande istället för gränsbyggande är något som verkligen känns viktigt för mig. Vi är trots allt bara en mänsklighet på ett litet blått sandkorn i universum. För att lösa våra problem måste vi enas, och då måste vi börja få ihop vår världs historia till en historia, där individer, stammar, klaner, folk och stater erkänner att de bara är en pusselbit i något större helt. Ett helt där ett liv alltid är lika mycket värt, och vår planet är något vi förvaltar tillsammans till kommande generationer.

Här är några texter jag skrivit som rör sig kring detta tema:

Demokrati Då och Nu del 1: Demokratin sprider sig från Tyskland till Sverige 1918

Integration eller assimilation - Sverige är inte USA

Fallet Finland och vikten av en transnationell historieskrivning

Den nationalistiska återvändsgränden

Goldhagendebatten

Den serbiska historiaprofessorn

Nazisternas socialism, vad var det?

Samma ideologi?

Jag har den senaste tiden stött på påståendet att det Nationalsocialistiska arbetarpartiet, ja nazisterna alltså, framför allt var en socialistisk rörelse, och inte en nationalistisk. Poängen verkar vara att all verklig ondska i världshistorien beror på socialismen. Bland annat dök påståendet upp i en riksdagsdebatt om händelserna i arabvärlden, där en sverigedemokrat lyckades klämma in det. Just nu läser jag en bok av statsvetaren, idéhistorikern, publicisten och demokratikämpen Herbert Tingsten som skrev om socialismen i den nationalsocialistiska ideologin redan 1935. Han försöker här påvisa hur uttunnat begreppet socialism blivit i den nazistiska ideologin, så långt att den bara blivit en slogan. Det kanske inte riktigt stämde. Nazismen hade faktiskt socialistiska drag och fick det än mer efter 1935. Att socialismen var absolut underordnad nationalismen, är ändå tydligt. Det är nationen som är målet, socialismen är endast ett verktyg, och en del i det populistiska misch-masch som var den nazistiska ideologin. 

Utdrag ur: BEGREPPET "SOCIALISM" I NATIONALSOCIALISMEN (länk till hela texten (11 sidor))

Herbert Tingsten

Nationalsocialismen har aldrig varit en socialistisk rörelse i den meningen, att den som mål uppställt en mera generell socialisering av produktionsmedlen. Partiprogrammet av år 1920 - förklarat oföränderligt år 1926 - innehåller likväl socialistiskt färgade programpunkter, och krav på en del socialiseringsåtgärder framfördes länge i partiets propaganda. Allteftersom partiet förvandlades till ett medel för den borgerliga reaktionen mot socialismen förtunnades eller avskrevos emellertid de socialistiska kraven, de radikala grupperna inom partiet avsöndrades, och partiets politik och propaganda inriktades på bevarande av den privatkapitalistiska produktionsordningen i hägnet av en auktoritär stat. Med uppgörelsen i juni 1934 (de långa knivarnas natt, ögats anm.) synes partiets utveckling på denna punkt tills vidare vara avslutad.(Det var den inte, se diskussion nedan, ögats anm.)

Socialist är var och en, som icke känner något högre mål än sitt folks väl, heter det i ett Hitlertal, i ett annat, att socialism innebär, att varje medlem av ett folk sättes på sin rätta plats. Socialism är "folkgemenskap eller kamratskap", skriver Goebbels. Socialismen är ett arv från den preussiska armén, från den preussiska byråkratin; "det var denna socialism, som gjorde det möjligt för Fredrik den store och hans grenadjärer att föra krig under sju år".

Wilhelm Frick

Socialism "är oavlåtligt förverkligande av en inre hållning, som ej begär något för det egna jaget och är beredd att göra allt för folket" (Wilhelm Frick). Socialismen är "ett folks sedliga, liksom nationalismen dess fysiska självhävdelse" (Walter Köhler). Skillnaden mellan rik och fattig förnimmes föga, då den nationella stoltheten delas av alla.

Den sanna socialismen har intet att göra med produktionssystem eller ekonomiska förhållanden. Från den materialistiska tidsåldern, skriver Köhler, ledare av partiets utskott för ekonomiska frågor, "stammar vidskepelsen, att en bestämd produktionsordning vore nödvändig för socialismens genomförande. Men en sådan uppfattning överskattar i hög grad de ekonomiska förhållandenas roll i folkets liv."

Den tyska socialismen är, förklarar Wilhelm, icke i första hand en ekonomisk eller social teori, den avser icke egendomens fördelning. "Den nationalsocialistiska staten exproprierar ej och förstatligar ej." Marxismen hade sin rot i kapitalismen, ty den ville "bara" föra över egendomen från enskilda till staten. Nationalsocialismen lägger tyngdpunkten på den etiska uppfattningen; den kräver visserligen, att kapitalet förvaltas väl, men anser det ej så viktigt vem som äger produktionsmedlen och hur mycket som äges av var och en. Endast nazismen är därför verkligt antikapitalistisk.

Ley (Robert), arbetsfrontens chef, framhåller oförtrutet i sina tal till arbetarna, att arbetet är en välsignelse, icke en börda, att man icke arbetar för att förtjäna pengar, utan på grund av ett inre tvång. "Vad är arbetets syfte? Varför bära människorna inom sig en drift att bygga, att skapa, att uppfinna, att bruka jorden? Det kan icke vara en magfråga. Det är den längtan till det eviga, som finnes hos varje människa... Därför kunna vi också utan svårighet mäta arbetets lön. Den ligger i detta eviga, icke i det materiella." "Arbete är icke till för lönens, för pengarnas skull, utan arbete är självändamål." För den materialistiskt inriktade, som icke övertygas av detta resonemang, har Ley andra argument i beredskap. "Konsumtionsskillnaden människor emellan är ju så liten. Begreppen rikedom och fattigdom ha icke gjort människorna missnöjda... Även den rike kan ju blott uppehålla sig i ett rum, blott sitta på en stol, han kan ju inte äta mer än ett stycke kött." Beror överhuvud lyckan på pengar? "Vad betyder lycka, frihet, rikedom, allt gods i denna världen? Den hetsade bondhustrun är lycklig, under det att den rike bankiren alltid är missbelåten... Fri, i sanning fri, är den, som har lagbundenhetens och harmonins livsåskådning till grundval och därför i alla livets förhållanden är i stånd att övervinna den lymmel, som bor i hans inre" ("den inneren Schweinehund"). Så talar "arbetets ledare" till de på sina arbetsplatser uppställda massorna.

Det är ett välkänt förhållande, att de borgerliga diktaturerna i sina ideologier infogat åtskilliga begrepp, som i de demokratiska staterna, och särskilt inom de politiska riktningar, vilkas besegrande är diktaturens huvudsyfte, erhållit en stark värdebetoning. Så t. ex. ha orden demokrati och frihet i fascistisk och nazistisk teori anammats i betydelser, rakt motsatta dem, som tidigare varit de härskande. Nazismens annektion av begreppet socialism är även ett uttryck för denna tendens. Socialismen blir en känsla av solidaritet eller en etisk uppfattning. För proletariatet skall föreställningen om nationens storhet, om arbetets ideella innebörd, vara vägledande; den ekonomiska ersättningen för arbetet blir en underordnad sak jämförd med dettas inre, andliga värde. Men i företag och affärer behövas de ekonomiska lockmedlen; näringslivet måste därför vara fritt. Generöst socialiserar och fördelar man de högre, moraliska värdena; inom begränsade folkgrupper stanna de föraktade materiella tingen — makt och pengar.

Herbert Tingsten 1935 (Lägg märke till årtalet. Tre år efter Hitlers maktövertagande och före man fullt ut kände till vilka konsekvenser nazistisk ideologi skulle få.)

Tingsten menar alltså att begreppet uttunnades till att representera något helt annat. Det användes flitigare och flitigare så som diktaturer gärna kallar sig demokratiska fast de representerar motsatsen. Med socialism menade nazisterna till sist bara nationell sammanhållning och uppslutning bakom eliten.

Men kanske är Tingstens bild en förenkling och ett tidsdokument på flera sätt. 1935 var den allians med de konservativa och industrin som ledde Hitler till makten fortfarande i färskt minne och eftersom maktpolitiken var överordnad tonades de socialistiska inslagen ner. Till bilden hör också att nazistena faktiskt byggde upp ett nytt socialförsäkringssystem för tyskarna, gav dem en längre semester och lanserade storstilade planer för bostadsbyggande. Han skapade, främst genom sin rustningspolitik, arbeten i överflöd i ett land som tidigare plågats av en enorm arbetslöshet. Med tiden och under kriget ägde även förstatliganden i stor skala rum. Tyskarna och de tyska arbetarna fick det faktiskt materiellet sett bättre under Hitler, åtminstone till en början. Det var så han vann över folket på sin sida. Men det var en socialism bara för tyskarna och på alla andras bekostnad, då den betalades genom utplundringen (ner till minsta guldplomb) av judarna och av de under andra världskriget ockuperade länderna (Se även denna recension av Götz Alys - Hitlers folkstat).

Så visst hade nazisterna många socialistiska drag, men mest centralt i deras ideologi var ändå nationalismen. Folket och staten och deras ärorika krigiska förflutna flöt ihop. Nationen måste hålla samman mot det utomstående hotet. De kommunistiska barbarerna i öst, de utsugande kapitaliststaterna i väst och det inre hotet - judarna. Socialismen var för nazisterna ett verktyg i nationalismens tjänst. Så när sverigedemokrater pratar om nazismen som en socialistisk rörelse glöm då inte den verkligt betydelsebärande första delen av paritnamnet - National - som i nationalist.

Demokrati Då och Nu del 2: Den svenska demokratirörelsen

Samling inför demonstration Norra bantorget i Stockholm

Tes 2: Inte förrän folket i en demokratirörelse säkrat allmän och lika rösträtt är de nöjda. Det är en fråga om värdighet.

Gripen demonstrant 1917

1917 kokade det i landet. Ute i Europa rasade första världskriget och i dess skugga började livmedlen att tryta. Hungerkravaller bröt ut i flera Svenska städer. Under våren passerade Lenin Stockholm på väg från exilen mot Petrograd och ryska revolutionen. I juni talade Hjalmar Branting vid en rösträttsdemonstration som spårade ut i kravaller, efter att ridande polis hårdhänt ingripit mot demonstrationsdeltagarna. Socialdemokraterna splittrades och fick en radikal utbrytare i Sveriges socialdemokratiska vänsterparti som förde en kraftfull revolutionär retorik. På hösten samma år hölls val där socialdemokraterna för första gången blev det klart största partiet, och liberalerna även de större än högern. De båda första var den tidens vänster och förespråkare för allmän rösträtt. Men rösträttsmotståndarna i den av högern dominerade första kammaren vägrade ge upp sina privilegier. För en reform krävdes godkännande i båda kamrarna.

"Det är skam, det är fläck på Sveriges banér
 att medborgarrätt heter pengar"

Den svenska demokratirörelsen tog sina första stapplande steg efter ståndsriksdagens avskaffande1866. Det nya systemet med en tvåkammarriksdag var lika odemokratiskt som sin föregångare men bar på en demokratisk potential. Istället för börd, anor och prästerskap byggde det nya systemet på rikedom i pengar och fastighetsinnehav. Inkomstreglerna gjorde att bara 20 % av Sveriges män över 21 var röstberättigade. 1899 hade andelen ökat till 25 % på grund av den allmänna välståndsökningen. Det gjorde Sverige till ett av de länder i Europa med mest odemokratiska röstregler.

Kraven på utökad rösträtt skulle komma att rida på den våg som var industrialismen och dess konsekvenser. Det var först under 1800-talets tre sista decennier som industrialisering och urbanisering tog fart på allvar i Sverige. Under den tiden fördubblades de sysselsatta inom hantverk och industri. De som levde på jordbruk minskade kraftigt och var vid sekelskiftet nere på något mer än hälften. Det var den nya större medelklassen och arbetarklassen som blev drivande i utvecklingen mot demokrati.

Det började i medelklassen där liberalerna växte i styrka med sin bas i den nya medelklassen. Den tidiga rösträttsrörelsen dominerades av liberaler, men inte alla liberaler var rösträttsförespråkare. Inte heller fanns det några partier i den mening vi menar idag. Redan 1867 drev så kallade nyliberaler (inte att förväxla med det sena 1900-talets) frågan om allmän rösträtt men som en liten minoritet. Liberala arbetarföreningar var också tidiga förespråkare. I början av 1880-talet drevs frågan om utökad rösträtt även av Bondeförbundet, men senare blev de allt mer konservativa.

Sveriges allmänna rösträttsförbund tillkom som en reaktion mot en riksdag där rösträttsfrågan hade trängts tillbaka. Förbundet dominerades kraftigt av liberaler men var öppen för alla. Även socialdemokrater från det nybildade partiet (1889) engagerade sig. Efter förslag från Hjalmar Branting anordnades val med allmän rösträtt till så kallade folkriksdagar. Kampanjen var lyckad och man lyckades övertrumfa de vanliga valen i antal röstande. I den nya folkriksdagen var 3/4 delar liberaler och resten socialdemokrater. Andra aktiviteter var pengainsamlingar, spridandet av pamfletter och namninsamlingar. 1900 upplöstes rörelsen och blev grunden för ett nationellt liberalt parti - frisinnade landsföreningen - som tillsammans med socialdemokratin fortsatte kampen för allmän rösträtt.

Poliskravaller vid rösträttsdemonstration 1902

Rösträttsförbundet nådde inga direkta framgångar och Socialdemokraterna ville mer, de var trotts allt de som allra mest stängdes ute av rösträttsbestämmelserna. Rösträttsfrågan var den alltigenom överskuggande för den tidiga socialdemokratin. De ville slopa alla inkomstkrav medan liberalerna istället ville mildra kraven och gå stegvis fram. Socialdemokraterna var också beredda att ta till mer radikala metoder. Demonstrationer och arbetsnedläggelse användes som vapen och storstrejk hotade. I samband med riksdagens rösträttsdebatt i maj 1902  gjordes allvar av hoten om storstrejk med allmän arbetsnedläggelse i tre dagar. Det blev en kraftfull demonstration av den unga socialdemokratins och fackföreningsrörelsens maktmedel i kampen för rösträtt.

Vid valen 1905 lyckades liberalerna och socialdemokraterna få majoritet i den andra kammaren. Allt fler i medelklassen hade fått rösträtt på grund av stigande inkomster. Även många arbetare hade nu fått rösträtt. Rösträttsförespråkarna var för första gången i majoritet. Men det var inte bara från andra kammaren makten utgick. Kungen och den första kammaren hade lika stor tyngd och utgjorde en konservativ bastion. Ledaren för liberalerna - Karl Staff - var en stark rösträttsförespråkare och vägrade delta i en regering som inte lovade genomföra en reform. I ett försök att blidka rösträttsförespråkarna, och samtidigt behålla sitt inflytande, genomfördes den första reformen 1907, som gav allmän rösträtt till män i valen till andra kammaren. Men ännu saknade kvinnorna rösträtt, och i kommunalvalen som låg till grund för representationen i första kammaren fanns inkomstspärrarna kvar.



Med reformen vann högern tid, men målet för rösträttsförespråkarna var inte nått. Första kammaren och kungen fortsatte att blockera allmän rösträtt i ytterligare 10 år. Förändringarna av rösträtten till första kammaren var inte tillräckliga. Snart återupptogs kampen.

1918 var tiden mogen. Under våren lade den nya majoriteten i andra kammaren med socialdemokraterna i spetsen fram ett förslag till allmän rösträtt. Även denna gång vägrade första kammaren att rösta igenom förslaget. Men oroligheterna tilltog och i spåren av den internationella revolutionära oron blev trycket för stort. På hösten lades ett ännu radikalare förslag fram än under våren och den här gången gick det igenom. Pressen på första kammaren hade varit hård och rösträttskampen pågått länge, både i och utanför riksdagen. Folkets kamp hade till sist burit frukt.

Läs om händelserna 1918 i första delen om Sveriges demokratisering med paralleller till utvecklingen i Arabvärlden av idag: Demokrati Då och Nu del 1: Demokratin sprider sig från Tyskland till Sverige 1918.

PS. Intervju med Signe Johansson som deltog i protesterna för allmän rösträtt:

Signe Johansson var seg. Knappt tjugo år gammal gick hon med andra kvinnor i ett demonstrationståg på Emmabodas enda gata. Polismän till häst följde efter på nära håll, ditskickade av stadens politiker.
- Vi måste hålla oss i rörelse. Om vi stod stilla kom de fram och slog till oss, minns Signe. Jag var rädd men jag gav mig inte. Vi var unga och oerfarna men vi visste vad vi ville.

PSS. Medborgarsång - Werner von Heidenstam

Så sant vi äga ett fädernesland,

vi ärvde det alla lika,

med samma rätt och med samma band

för både arma och rika;

och därför vilja vi rösta fritt

som förr bland sköldar och bågar,

men icke vägas i köpmans mitt,

likt penningapåsar på vågar.

Vi stridde gemensamt för hem och härd,

då våra kuster förbrändes.

Ej herrarna ensamt grepo till svärd,

när varnande vårdkase tändes.

Ej herrarna ensamt segnade ner

men också herrarnas drängar.

Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,

att medborgarrätt heter pengar.


Heidenstam blev med tiden allt mer konservativ och skeptisk till den allmänna rösträtten, men hans medborgarsång hade stort genomslag inom rösträttsrörelsen.