Poltava innebar början på något nytt. Populärt skriven historia, skriven av en akademiker och en dundrande försäljningssuccé. Peter Englund är min absoluta favorit bland historiska författare, men fram till nu i sommar hade jag inte läst Poltava. Nu var det läge.Vad var det då som Englund gjorde så bra? För det första är ämnesvalet smart. Han placerar sig i centrum för det drama som var Stormaktstiden. Han skildrar det kanske mest dramatiska och avgörande slaget. Krig är det bästa, och slag med avgörande betydelse för ett lands historia ännu bättre om det ska bli en försäljningshit. Men det som är så oerhört bra är framför allt hur läsaren får följa enskilda människor och deras öden mitt i den brutala verkligheten. Historien får liv i alla enskilda öden, i de små detaljerna - allt det som akademiska historiker och översiktsverk oftast utelämnar. Det känns som att vara där. Det fantastiska är att det dessutom kommer ur en oerhört djup och ingående kunskap om händelserna och personerna mitt i dem. Personerna och vad de var med om är inga påhitt.
Samtidigt med att Peter Englund skrev Poltava arbetade han på sin doktorsavhandling om svensk 1600-talsadel och deras världsbild. Källmaterialet och litteraturen måste ha varit på många punkter densamma. Kanske satt han djupt insjunken i brev eller memoarer skrivna av någon 1600-talsädling och för tjugonde gången dök det stora nederlaget upp. Frågan om vad det egentligen var som hade hänt måste ha upptagit stor del av de gamla krigarnas tankar. "Kanske skulle jag skriva en bok". Jag måste fråga honom hur det gick till någon gång, om jag får chansen.
På 1980-talet blev det bland historiker populärt att skriva vad som kallades Mentalitetshistoria. Peter Englund var en sådan historiker. Det handlar om att tränga in i människornas tankevärld och försöka förstå hur de såg på och tolkade världen. Världsbilder har genom historien varit i ständig rörelse och de ideal som drev en 1600-talsädling känns på väldigt många sätt främmande idag. I några passager i boken skildrar Englund religionens viktiga roll i krigföringen. Hur krigarna kände att de slogs med gud vakande över dem. Han skildrar också den vidskepelse som frodades. Han berättar också om hur den moral för hur en krigare ska bete sig i krig tedde sig. Han målar också upp bilder av hur deras kroppar trasades sönder av kanonkulor och kartescher (som ett jättelikt hagelskott fast i kanon). Mentalitetshistorikerns perspektiv är som gjort för att få de enskilda människorna att träda fram och bli till kött och blod (och tanke).
Språket, gestaltningen och dispositionen i boken är oklanderlig. Englunds sätt att formulera sig är inte på något sätt smittat av språket i de källor han använt sig av och inte heller av det akademiska språket. Han har full kontroll och vet vad han vill åstadkomma.
I många länder är skillnaden mellan historia som vetenskap och publik historisk litteratur mycket tunnare än i Sverige. Från både USA och Storbritannien väller det fram populärt skriven historia, skriven av välrenomerade historiker. Svensk historieskrivning följer mer den Tyska i fotspåren där den vetenskapliga exaktheten och teorierna värderas högre än den historia som riktar sig till allmänheten. Så har Peter Englund blivit en ivrigt följd förgrundsgestalt för historikersverige. Nej knappast.
Jag för min del hoppas att den populärhistoriska boomen som pågår just nu också ska resultera i att fler historiker och blivande historiker blir intresserade av att skriva för en större publik. Men för att den akademiskt skrivna historien ska kunna bli publik tror jag att forskarna måste tänka på det från början i forskningsprocessen. Att göra som Englund gjorde och fundera på hur de kan använda samma material som de forskar på till att också skriva populariserad historia. Det ska jag göra.
Läs i Fokus om Historieboomen. Från den 27/4: www.fokus.se/2010/04/harrisons-hektiska-tid/
Peter Englunds hemsida om Poltava mm: http://www.blogger.com/www.peterenglund.com/andrabocker_poltava.htm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar