Jacob Wallenberg var på väg ut på sitt livs största äventyr. Ostindiefararen Finland låg på redden vid Klippan ett par kilometer utåt längs älven från Göteborg. Klippan som låg där Gamla älvborgs fästning en gång legat var Göteborgs djuphamn och längre än så kom inte de stora oceangående fartygen. Mellan Klippan och Göteborg låg och ligger Majorna. Jacob hade kontakter och hade lyckats bli prästvigd för att kunna mönstra på som skeppspräst; ett ganska glassigt jobb. Han var en levnadsglad och äventyrslysten typ med litterär begåvning. I hans huvud snurrade säkert redan tankarna kring den reseberättelse som skulle bli en av sin tids bestsellers - "Min son på Galejan" - som skildrar hans resa till Kina.
Vi strax med långa steg åt Stigbergsliden haste,
Fast högar utav smuts på halfva benet stå.
Åt staden då och då en sorgsen blick vi kaste:
Åt staden då och då en sorgsen blick vi kaste:
Men ack! dit klubban vill, dit måste viggen gå.
Salopper, kappor, hiärtats ungar!
Susanna, Cloris och Lisbett!
Farväl, aj, aj, farväl! Hvart hälst oss vågen gungar,
Skal Ni i våra bröst besitta all Er rätt.
En släng-kyss vi til slut åt Edra hyddor sände:
Vår trohet räcka skal til världens andra ände;
Åtminstone till Cap.
Ordförklaringar: Salopper = ärmlös damkappa. Cap = Cap Horn Sydafrika som ofta var enda stoppet på vägen till Kina.
Majorna på den här tiden var ett myllrande gytter av små, förmodligen mest grå, trästugor. Mellan husen låg lervällingen tjock. Majorna tillhörde inte Göteborg och här var det allt annat än polerat. Här låg den tidens industrier som drevs av de rika köpmännen i staden. De som bodde här var sjömän, varvsarbetare, fiskeriarbetare och annat löst folk. Majorna var krogtätast i landet. Fylleriet hämningslöst och prostitutionen utbredd.
Nu mitt på dagen var det ändå säkert, men på kvällen skulle man hålla sig borta, det var inte få fyllbultar som hade nära till kniven och rån var vanliga. På dagen var arbetet vid industrierna i full gång. Jacob tog sig upp för den branta Stigbergsliden (den var faktiskt brantare då). Från Stigbergstorget kunde han spana ner mot Gamla Varvet som låg nedanför den höjd där Sjöfartsmuséet nu ligger, och upp längs Repslagarbanan som sträckte sig längs det som idag är Bangatan. Repslagarbanan ägdes av änkan till kaparkapenen Gatenhijelm och här tillverkades trossar och tåg (eller rep för en landkrabba) till fartygen. Till den tidens segelfartyg gick det åt enorma mängder för att manövrera och hålla på plats de stora riggarna.
Det var senhöst och geggan låg tjock längs Allmäna vägen som på den här tiden var den stora vägen genom Majorna. Den började vid torget och slutade vid Klippan. Men Jacob Wallenberg gick ändå med lätta steg i snålblåsten när förväntan växte allt mer i hans bröst.
På långt avstånd kunde han se Väder-sågen, den väderkvarn som stod på en knalle strax norr om den där Karl-Johanskyrkan nu ligger. Ner på brädgårdarna intill rådde febril aktivitet och nere vid älvkanten lastades timmer av, bräder och spån på. Bräderna gick till varven och till Klippan för utskeppning. Spånet in till staden där det kom till användning som isolering med mera. Ovanför sågen låg den mest tätbebyggda delen av Majorna - och även den ruffigaste. Här i "Hästhagen" låg krogarna Gyllene suggan, Gallionen, Lilla helvetet, Winbergskans krog, Slintin och många fler. Lönnkrogar fanns det också, och inte så få av krogarna hade några rum på övervåningien där det fanns "hiärtungar" att köpa. Ordningsmakten gjorde sällan besök här. Men det här var ställen för de lägre klasserna. Sjömännen festade särskillt hårt och inte så få av ostidiska kompaniets matroser satte här sprätt på den årslön de fick när de kom hem. Disipinen var hård ombord och hamn behövde de lätta på trycket. Det här var inga ställen för Jacob Wallenberg. Han hade siktet inställt på Ostindiska kompaniets krog Lilla Klippan, som drevs av James Carnegie. Huset där krogen var inrymd finns kvar än idag (se bilden).
"Jag förgäter aldrig, hur det smutsiga Masthugget hängde oss ännu på hälarna, och huruvåra bestöflade akter-tassar til hela sin längd, in Lebensgrösse, intryktes på golfvet hvarje steg. Värden gjorde sit bästa: Värdinnan trippade lättare: stekvändaren feck en hurtigare gång. Redan ha vi en jösse på bordet: efter det kom en kapun, och mittemellan presenterade sig hela jordklotet, i en klotrund pudding. Men vad duger fasta landet, om det inte vattnas utaf hafvet? En hel insiö med punch sattes hjämte jordklotet, och här och där såg man en ström af Röda hafvet inflyta uti glasen. Var himlen mulen ute, så härskade solsken på allas ansikte inne."
Utanför Klippan låg de stora fartygen på redden. Störst av dem alla var Ostindiefararen Finland. Här låg hon färdig att sätta segel så snart vindarna låg rätt. Det skulle dröja ännu två veckor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar