Valfilm illustrerar min uppsats om fattigvård och socialpolitik i Göteborg

"Din Stad" är namnet på en valfilm socialdemokraterna gjorde inför kommunalvalen i Göteborg 1942. Filmen hittade jag på Filmarkivet.se. Filmarkivet - hundra år av rörliga bilder, är ett onlinearkiv för svensk film som hade sina premiärvisningar för lite mer än ett år sedan. "Din Stad" handlar om vad socialdemokraterna åstadkommit sedan de tog makten i staden tjugo år tidigare, och om hur framtidens Göteborg ska bli om socialdemokraterna får fortsatt förtroende. Det är en idealiserad bild av ett välfärdssamhälle under uppbyggnad.

Påhittiga socialdemokratiska valarbetare i Göteborg under 1930-talet

Valfilmen sammanfaller med slutpunkten på min mastersuppsats - Från fattigvård till socialpolitik. Just nu jobbar jag intensivt för att den, efter två års jobb vid sidan av mitt heltidsjobb, äntligen ska bli klar. Den handlar om Göteborgs fattigvård under mellankrigstiden, och om hur socialdemokraterna i Göteborg deltog i utformningen och skapandet av välfärdssamhället. Min uppsats kommer visa hur erfarenheter från 1920-talets Göteborg, förmedlade framför allt via stadens starke man Axel Dahlström, påverkade den ideologiska utvecklingen inom socialdemokratin. Han var Fattigvårdsstyrelsens ledande politiker och en av landets absolut mest erfarna socialdemokratiska kommunalpolitiker. Han satt även med i den kommitté som 1919 bearbetade det så kallade "Göteborgsprogrammet", författat av Ernst Wigforss. Wigforss idéer, på många sätt redan grundlagda i Göteborgsprogrammet,  fick ett stort inflytande över innehållet i den ideologiska förändring socialdemokratin genomgick under mellankrigstiden bort från socialistiska doktriner med klasskampen i centrum till folkhemsideologin med den utvecklade socialpolitiken som ideologiskt huvudnummer.

Axel Dahlström tog Göteborg in i välfärdssamhället.

Efter att uppsatsen är klar kommer inlägg om fattigvård, Göteborg under mellankrigstiden, nazister i stadsfullmäktige, demagogen Albin Ström, fattigvårdsanstalter, socialpolitik, Göteborgsprogrammet, den radikala studentklubben "Den yngre gubben", det demokratiska genombrottets konsekvenser och annat smått och gott jag lärt känna under mitt arbete.

Yivos encyklopedi över judarna i Östreuropa - vad var det som försvann?

Där vi bor, där finns vårt land! En
 demokratisk republik! Fulla politiska
 och nationella rättigheter för judar!
Valaffisch på jiddish för Bund.

En gång levde ett folk kallat Ashkenaz i öst och centraleuropa. De var många miljoner, hade ett eget språk och en kultur som var brokig och mångfasceterad. Fastän de hade många likheter var de samtidigt i hög grad präglade av landet där de levde. Historien om den Ashkenaziska judendomen, deras historia, språk, religion och kultur försökte jag en gång skriva på uppdrag av Populär Historia. Tyvärr blev texten aldrig publicerad. Vad det berodde på vet jag fortfarande inte riktigt.

Problemet med att skriva om Ashkenaz var att det inte fanns någon översiktshistoria skriven. Det var ett pussel. Ett enormt omfattande pussel, då mycket har skrivits, men inget försök gjorts att skriva ett översiktsverk. Inget nationellt kanon av vad som var viktigt, så som hos alla andra europeiska nationer med gränser och kungar. Men jag visste att det fanns ett på gång. När jag gjorde en allt yvigare research för artikeln, eftersom ämnet visade sig vara så extremt omfattande, stötte jag på Yivo. Det är en organisation som startades i Vilnius under mellankrigstiden. Deras syfte var att samla in, bevara och främja den judiska kulturen. Yivo, som flydde och flyttade sin verksamhet till New York när andra världskriget närmade sig Vilnius, skulle ge ut en encyklopedi ett par månader efter deadline för min text. Häromdagen upptäckte jag att encyklypedin nu finns på nätet - The YIVO Encyclopedia of Jews in Eastern Europe.

Yivo var en del i ett judiskt nationsbyggande vid sidan av Teodor Hertzels sionism. Yivo och den judiska fackföreningsrörelsen Bund arbetade för att judarna skulle få intern autonomi inom de nationalstater som på ett allt mer problematiskt sätt härbärgerade dem. Ungefär som samerna i Sverige idag erhållit autonomi.

För Yivo, Bund och de allra flesta judar var det självklart att judarnas hem var i Polen, Tjeckoslovakien, Österrike, Lettland, Litauen, Estland, Tyskland, Rumänien och Ungern. De hade bott där i hundratals år och var lika bofasta som alla andra. Trots de allt större svårigheter Ashkenaz mötte på grund av den accelererande fientliga nationalismen i de länder de levde, trodde de flesta på Bunds och Yivos lösning. En hel del emigrerade när förföljelserna blev som värst, eller bara i förhoppning om ett bättre liv i USA eller i Palestina, en del försökte assimilera sig och bli Tyskar, Ungrare osv., några blev socialister, men de flesta blev kvar och hoppades att det skulle bli bättre. Att förföljelserna snart skulle sluta så som skett många gånger förut. Men så blev det ju som bekant inte. Det blev värre och när Tyskarna och deras allierade Ungern och Rumänien kom, hittade de ivriga nationalistiska medhjälpare i alla länder. Behjälpliga bödlar.

Ashkenaz är numera en i stort sett utplånad kultur, mest vurmad för av entusiaster, men knappast en egen livaktig kultur. Deras språk Jiddish, vilket var det största av de judiska språken är nu en liten spillra. Dagens judar pratar Hebreiska och bor i Israel eller Engelska och bor i USA. Ashkenaz var den europeiska nationalismens stora offer.

Mer om Askenaz kan du läsa på Yivo-encyklopedins fantastiska hemsida, fyllda av den senaste forskningen. Här finns just nu en featured article om de östeuropeiska judarnas ekonomiska liv. Den mest populära artikeln är om Shtetl - den judiska byn. Här finns interaktiva kartor, undervisningsmaterial, bilder, ljud och filmer i ämnen som konst, språk, religion, det dagliga livet, historia och politik.

Hur viktig nationalismen var för byggandet av den Europeiska demokratin, med Sverige som främsta exempel kan man läsa mer om i statsvetaren Andreas Johansson Heinös lysande avhandling - Hur mycket mångfald tål demokratin?

Historisk tidskrift hyllar Sveriges Historia 1600-1721, del 4 om Stormaktstiden

 Det finns två frågor framför alla andra som översiktsverket över Stormaktstiden - Sveriges historia 1600-1721 - sätter ljuset på. En klassisk och en nyare. Den klassiska handlar om hur erövringspolitiken skall förklaras. Den nyare behandlar om det var så att stormaktstidens samhälle präglades av maktspråk uppifrån, eller av dialog mellan makten och folket.

När författaren, Nils Erik Villstrand professor vid Åbo universitet, tar sig an frågorna berättar han samtidigt om den nuvarande forskningens olika synsätt. Det finns alltså en rad olika tolkningar som tillsammans ger en helhetsbild, men där olika forskare betonar olika tolkningar. Som alltid inom humanistisk forskning alltså.

När det gäller den klassiska frågan om drivkrafterna bakom den svenska stormaktspolitiken utgår han ifrån fyra olika forskningslinjer. Den första, som även den äldsta, är den som förklarar expansionen med att Sverige var ett hotat land som försvarade sig. Den andra är en handelspolitisk tolkning där expansionen handlade om kontroll över och tull på den baltiska handeln. En nyare tredje tolkning är den om militärstaten som driven av adelns vinstintressen och den fjärde handlar om svenskarnas behov av att skaffa sig en ärofylld identitet och visa upp sig i världen.

De olika tolkningarna har drivits av olika inflytelserika skolor inom den svenska historiska forskningen, främst den andra linjen driven av Weibullsskolan och den tredje driven av den marxistiska Uppsalaskolan. Villstrand ansluter sig främst till den första och äldsta skolan. Den om att Sverige försvarade sig. Hans utgångspunkt är hur makthavarna då, utan nutidens tolkningar med facit i hand, såg Sverige som ett hotat land. Att Sverige i själva verket varken var hotat av danskarna eller av någon påvligt ledd katolsk invasion, förstod inte dåtidens ledare. "Sveriges stormakt var mer än något annat rädslans imperium", skriver Villstrand. Det innebär också att Villstrand menar att det inte fanns någon tydlig vilja eller plan för expansionen, det bara blev så.

Villstrand får i den recension som den här bloggposten bygger på beröm för hur pedagogiskt han presenterar de olika linjerna, men även för att han själv så tydligt motvirar sin egen syn i frågan. Recensenten är professor Harald Gustavsson, professor på Lunds universitet. Han berömmer även Villstrand för hur han visar för läsarna hur historia inte är "en färdig katalog av fakta", utan ett vetenskapligt hantverk där olika tolkningar hänger ihop med vilka de vetenskapliga frågorna är, källmaterialets karaktär och vilka metoder som använts för att bena upp det.

Den andra stora frågan boken behandlar är om hur stormaktens samhälle fungerade. Där går den stora skiljelinjen mellan ett "maktstatsperspektiv" och ett "interaktionsperspektiv". Var Stormaktssverige ett samhälle där statens makt dikterade villkoren, eller ett samhälle byggt på ömsesidigt beroende mellan stat och folk. Villstrand lutar mer åt det senare. Även om maktrelationen var ojämn bevarade bondesamhället alltid ett handlingsutrymme. Befolkningen fick skydd och rättssäkerhet och var beredd att betala priset för detta i form av en stat och en kyrkas disciplinerande åtgärder.

Carl Gustaf Wrangel

Villstrand får även beröm för sin populärvetenskapliga framställning. Den är konkret. Till exempel i avsnittet om det ekonomiska livet; "det doftar tjära, barkbröd och svedjerök om sidorna och i bakgrunden dundrar stångjärnshamrarna." Även enskilda människoöden får belysa den verklighet som mötte stormakttidens människor. Som exempel lyfter recensenten fram; "den föräldralösa adelsfröken Anna Margareta Haugwitz från Magdeburg som blev hustru åt Carl Gustaf Wrangel och födde honom ett tiotal barn medan hon följde honom i fält, liksom den 82-årige bonden Per Jönsson i Sköllersta som klagade över att trots ålder och sjukdom ha skrivits ut som knekt."

De senaste årtiondenas historiska forskning om den tidigmoderna period som Stormaktstiden är en del av har i stor utsträckning handlat om social- och kulturhistoria. I bokens sista kapitel använder författaren denna forskning för att ge en levande bild av befolkningens vardagsliv och föreställningsvärldar. Han berättar om demografin, om en eventuell civiliseringsprocess, adelns lyxkonsumtion och attityder till döden.

Man kan tycka att det dröjt länge från det att boken kom ut i maj förra året, till den recension som den här bloggposten handlar om, publicerad i årets första nummer av Historisk tidskrift (del 5 kom i september förra året). Men vetenskapens kvarnar mal långsamt.

Jag har själv lite tid över för att plöja en tegelsten som denna inom ett område som inte riktigt är mitt eget, men helt klart ska även jag köpa del 4 av Sveriges Historia. I sommaren finns det säkert tid. För alla intresserade av hur stormaktstiden egentligen var (eller i alla fall så nära som forskningen kommit hittills), känns boken som given för att banka mindre vetande i skallen med.

Avgrunden - en fantastisk odyssé i kapitalismens nära historia

"Man kan förstå hela kapitalismens utveckling med hjälp av en nedlagd bensinstation".

Citatet är från Jan Jörnmark (docent i ekonomisk historia) och hans fotobok om globaliseringen - Avgrunden. Jag har alltid delat Jörnmarks fascination för förfallet och av resterna av mänskligt liv. Förfallet har en inneboende tendens till att nästan skrika ut frågan - varför? Frågan som också är forskarens (och förhoppningsvis även journalistens) heliga graal. Den kan ställas i det oändliga. Oftast ger den svar som slutar i nästa varför.

Avgrundens stora varför, tar sin utgångspunkt i Detroit, staden som blivit skälva sinnebilden för kapitalismens brutalt destruktiva sida. Staden som en gång var en blomstrande 2 miljonersstad som sökte de olympiska sommarspelen, men som nu några decennier senare har förlorat 2/3 delar av sin befolkning och där de centrala delarna av staden, med skyskrapor och allt, blivit till kulisser för dystopiska hollywoodproduktioner. Härifrån börjar Jörnmark nysta upp vad som egentligen hände när världen på riktigt och på allvar blev en global marknad.

Jag är som de flesta måttligt insatt i den globala ekonomin och för mig var den resa Jörnmark bjudit mig med på en viktig ögonöppnare. Den ekonomi som präglas av  kapitalets fria rörlighet har aldrig i mänsklighetens historia varit så dominerande över allt mänskligt liv som nu. I historien har andra ekonomiska flöden oftast dominerat över handeln. Starka nationer har dikterat villkoren för pengarnas flöde med militärt våld som främsta medel, men efter andra världskriget har detta förhållande ändrats i en allt mer accelererad hastighet. Vi lever i det globala kapitalets tidsålder.

Boken är uppdelad i en del om arbetet och en om kapitalet, men följer en vindlande historia om vägen till dagens situation. För mig är det framför allt fyra historier som sticker ut. Den första är historien om hur Reagan och Thatcher släppte alla tyglar på kapitalets kraft i början på 1980-talet och hur bubblorna sedan dess briserat runt världen på platser och i branscher som setts som "det nästa stora nya". Den andra om den digitala revolutionen och om hur japansk industriell effektivitet och Sillicon valleys knowhow förändrade världen. Den tredje om hur containern förändrade världshandens förutsättningar i grunden. Den fjärde är den mest fängslande. Den handlade om dynamiken och bakgrunden till "det kinesiska undret". Hur Hong Kong och Singapore blev de tändstickor som satte den kinesiska ekonomin i brand.

Trapphus i Detroit. Foto: Jan Jörnmark

Bilderna i boken är fantastiska och särskilt de från Detroit. Här syns det att Jörnmark haft hjälp. Annika von Hausswolf (adjungerad professor på Högskolan för fotografi i Göteborg) lyfter den konstnärliga nivån några snäpp när hon jobbar med fokuspunkter, färger och ljus på en nivå Jörnmark kanske inte riktigt förmår. Å andra sidan blir lätt förfallet väl romantiskt när det blir för snyggt. Förfallet rakt upp och ner är kanske mer ärligt. För det finns ett problem med frossandet i det "förfallets skönhet" som inte berör på ett personligt plan. Hos människorna som en gång levde och satsade sina liv på dessa platser, eller för de som blivit kvar där, talar bilderna säkert med en helt annan röst. En röst präglad av sorg, eller kanske desperation.

Texten i Jörnmarks bok är inte vetenskaplig, den är gjord för att fängsla och förklara. Enskilda personer, platser och strukturella förklaringar blandas hej vilt för att visa hellre än att fastna i teknikaliteter. För att fängsla hellre än att referera till vetenskapen bakom. Vid de fåtal tillfällen vetenskapen skymtar fram är det via Karl Marx och Joseph Schumpeter:

"I grund och botten är kapitalismen en enda ekonomisk och social process, med hela världen som sin scen". -Joseph Shumpeter.

Med dom orden inledde Jörnmark sin doktorsavhandling och den avslutande epilogen om hur kineserna kom till Kalmar med kapital de inte visste vad de skulle göra av, och hur de försvann lika fort.

Jan Jörnmark

Mer av Jörnmark:
Coal and steel in Western Europe 1945-1993 (1993). Dotorsavhandlingen.
Globala förkastningar - en historia om råolja, microchips och bolaget Altitun (2004)
Göteborgs globalisering (2006)
Övergivna platser (2007)
Övergivna platser 2 (2008)

Walther Sommerlath - det perfekta pedagogiska exemplet

Kära pappa Walther

Nazismen var starkt folkligt förankrad. Den föreställningsvärld de representerade, som idag ses som extrem var inte det för det Tyska folket. Antisemitismen var gediget förankrad i Tyskarnas (européernas) föreställningsvärld. Hitler exploaterade något som fanns starkt representerat, särskilt i de övre samhällsskikten och även i den akademiska världen. I dessa övre samhällsskikt fanns Walther Sommerlath - drottningens far. Han gjorde ett aktivt val att gå med i Nazistpartiet. Han verkar inte ha tillhört de som gjorde det av karriärskäl (som till exempel Werner von Braun - V2 raketernas och Apolloprogrammets fader), han gjorde det av övertygelse.

Han flyttade tillbaka till Tyskland från Brasilien, mitt under den tid då Nazisternas förtryck mot oliktänkande och judar verkligen visade sitt fula tryne på allvar. Han trodde på nationalsocialismen som Europas räddning från Bolsjevikerna i öst och kapitalet i London. Dessa båda globala rörelser, eller kosmopolitiska som man uttryckte det då. Motsatserna till den snäva nationalismen som nazisterna representerade.Judarna representerade dem båda. Judarna skapade bolsjevikismen. Judarna styrde kapitalet. De var den inre fienden i Tyskland och utanför Tyskland. Det var en förvriden och paranoid världsbild. Men säljande. Walther Sommerlath trodde på det här (precis som Ingvar Kamprad en gång gjorde). Annars hade han aldrig gått med i Nazistpartiet, för det gjorde även många utanför nazistpartiet.

Nazisterna gick från paranoid världsbild till handling. Även då var Sommerlath en del. Han var en av de många nazister som deltog i utplundringen av den Tyska judiska befolkningen. Han byggde sin förmögenhet på den arisering som under legala former berövade de Tyska judarna alla deras tillgångar. I en "affärstransaktion" övertog han ett stort industriföretag och lämnade en kaffeplantage i Brasilien som utbyte. En bra "affär", ingen expropriering. En affär. Industrierna var värda mycket mycket mer än plantagen och juden fruktade för sitt liv och ville ha en utväg. Han fick det. Walther Sommerlath fick hans företag.

I Kalla fakta igår visar det sig att den utredning drottningen gjort om sin far inte håller måttet. Verkligen inte alls. Hela det historiska sammanhanget rensas bort. Walther Sommerlaths namn ska inte dras i smutsen. Det är synd. Det han gjorde var smutsigt, djupt omoraliskt, kriminellt under andra omständigheter, och gjort av övertygelse. Han såg det som att han bidrog med något positivt. För den som var aktiv nazist var utträngandet av judar ur det Tyska näringslivet en nödvändig och god handling. Det tyska folket skulle räddas.

Det är synd att drottningen som verkar vara en övertygad humanist inte kan se förbi det personliga. Walther Sommerlaths agerande skulle kunna bli ett perfekt exempel på hur idéer som står i motsats till humanism kan förgifta en människa. När fiendebilder får ta över och dominera våra sinnen kan det gå illa, och alltid hamnar humanismen på undantag. Det är synd att drottningen inte kan se möjligheterna i att göra sin egen släkthistoria till ett pedagogiskt exempel. Walther Sommerlath kan ha varit en hur kärleksfull och bra pappa som helst, men det tar inte bort det han gjort och inte minst vad han representerade. Han är ett perfekt exempel på att en person som strävar efter att göra gott kan förföras att göra dess motsats.

Walther Sommerlath är även ett bra pedagogiskt exempel den mer "vardagsnära" nazismen. Att förstå hans livsval är egentligen mycket mer intressant än den ständiga fokuseringen på nazimens ledande funktionärer. De hade inte varit något annat än några galna extremister i vår tid. Men då, i en omgivning där deras idéer kunde bära frukt, blev de herrar i Europas mest folkrika stat och över en av världshistoriens mest destruktiva regimer. Sommerlath tillhörde den ivriga fancluben till antihumanismens främsta företrädare. Det är lätt och naturligt att slå ifrån sig nazismen och distransera sig. "Sådär skulle aldrig jag kunna göra". Nazismen blir till en fantasm. Något obegripligt och mystiskt. Men den kraft som var nazimen föddes ur en potent fiendebild. Den fiendebilden går att förstå. Det går att förstå varför en fiende förföljs och till sist mördas urskiljningslöst. Det har hänt efter andra världskriget i Jugoslavien och i Rwanda och på många andra platser. Förintelsen var bara unik i sin effektivitet.

Därför hoppas jag att drottningen lyckas att lyfta frågan om sin far och göra något positivt av Kalla faktas hårda granskning. Jag hoppas att hon kan släppa det personliga och agera som en statskvinna och en representant för något större. Humanism är något som var och en av oss borde slåss för. När världen målas upp i svart och vitt. När det finns en tydligt definierad fiende i dina närståendes argumentationer ska du säga emot. När dina vänner målar upp starka bilder av en fiende bör du nyansera. Sanningen ligger alltid i gråskalorna. Nyanserna är humanistens bäste vän.

Läs även: "Nazisten Walther Sommerlath" - från TV4.se

Litteraturtips:
Hitlers Folkstat - Götz Aly
Dietrich Eckarts onda öga - Per Landin

Grattis! Och i Wienervald står träden kvar - Elisabeth Åsbrink

 "Nej, så gör inte en jude. Vi löser inte problem genom att ställa till med nya, vi orsakar inte bråk. Det strå som böjer sig för vinden bryts inte." Det hade varit judarnas strategi under hundratals år av förföljelser. Fly. Flytta. Ge med sig för utpressning. Härda ut. Detta är en av de linjer som löper om varandra i Elisabeth Åsbrinks - "Och i Wienervald står träden kvar" - som igår fick Augustpriset som bästa fackbok.

Men den här gången fanns det ingen väg ut. Jo, för vissa. De som med tur eller kontakter lyckades få fram rätt papper. Som Otto Ullman. Men genom boken löper flera andra trådar, som kanske mer än någon annan tidigare bok sätter fingret på Sveriges förhållande till judeförföljelserna och förintelsen på kontinenten. Genom Ingvar Kamprads vänskap med den unge Otto ställs det svenska mot det judiska, ideologi mot verklighet, tanke mot känsla. Ingvars oförstående och oreflekterade reaktioner när han ställs inför motsättningarna mellan den nazistiska och antisemitiska ideologi han förespråkade, samtidigt som hans bäste vän var jude, påminner om det offentliga Sveriges ofta oreflekterat ryggradslösa agerande. Så länge problemet inte fanns här och gränserna hölls stängda fanns inget problem. Rädslan för antisemitismens sprängkraft gjorde att man gav efter för antisemitismen. Inga judar i Sverige, inget judeproblem. 

I boken knyter Åsbrink in den politiska nivån där högern och bondepartiet var mycket kritiska till att ta emot judiska flyktingar, och där socialdemokrater och liberaler föll till föga i sammanhållningens namn.  Hon berättar om tjänstemännen på socialstyrelsen och ambassader som ofta fick agera efter eget huvud och där dessa "långskallars" (term i den rasbiologiska pseudovetenskapen som enligt teorin skulle omfatta främst de goda raselementen) tankar inte sällan präglades av misstänksamhet och ibland rent av fientlighet mot det judiska. Genom Ottos räddning, iscensatt av den svenska israelmissionen i Wien, ges en inblick i hur kyrkans män såg på judarna, och med denna även rötterna bakåt till århundraden av förföljelser i det kristna Europa. Pastor Birger Perlows reaktion på kristallnattens förföljelser är en av de mest förklarande passager till judarnas öde i Europa som jag läst, och som förklarar antisemitismens djupa rötter. Hans reaktion på morden, tortyren, vandaliseringen, självmorden och fängslandet av tiotusentals: "Nu är gud vid verket". Det var hans förklaring. Det var straffet för judarnas oerhörda svek. Judarna som hade valts ut av Gud för att sprida hans budskap hade inte känt igen Messias när han kom - utan förkastat honom. För Perlow var detta något oerhört och anledningen till att han drev israelmissionen med en sådan frenesi. Perlow var nämligen också en godhjärtad man och den kristna förlåtelsens man, och den som räddade 90 "omvända" judiska barn från nazisternas Wien, däribland Otto. Det finaste en god kristen kunde göra var att omvända och rädda en jude.

Men framför allt är Åsbrinks bok en bok om flyktingskap med ett budskap som är evigt. Om den avgund av oförståelse som ofta finns inför vad flyktingar lämnar bakom sig, och hur det de lämnat bakom sig river och sliter i dem resten av deras liv. Den visar också på hur tankebarriärer om främlingsskap gör människor okänsliga eller till och med fientliga till desperata människors vädjanden. Vad som bör förstås med hjärtat och vad som bör förstås av hjärnan blir lätt bakvänt. För Ingvar Kamprad träffade Per Engdahls fascistiska tankar rakt i hjärtat, medan vännens berättelse om hans av nazisterna mördade föräldrar flög obemärkt förbi.  

Abbott och Atget - modernitet och romantik

Eugène Atget 1857-1927

Bernice Abbott 1898- 1991

Vid decennierna kring sekelskiftet 1900 förändrades Europa och Amerika i en rasande takt. Industrialism, massproduktion, teknologi, material och ideologier förändrade världen, men människorna i den hängde inte alltid med. Sida vid sida med moderniteten levde det gamla förmoderna samhället kvar. I tankarna drömde många sig tillbaka, medan andra drömde om framtiden. Fotograferna Bernice Abbott och Eugène Atget visade i sina skildringar av två städer, New York och Paris, på skiftet till den nya tiden. I dokumentären "New York and Paris: The World of Abbott and Atget" eller som det blev på svenska "Fotografins pionjärer i New York och Paris" berättas deras historia, och samtidigt en historia om en värld som vände sig om och började rusa in i framtiden. Se på den här, till den 4:e december.

Eugène Atgets Paris:

Abbot om Atget:
"Första gången jag såg Eugène Atgets fotografier var deras effekt omedelbar. Där fanns en plötslig blixt av igenkännande. En chock av oförfalskad realism. Deras motiv var inte sensationella men trots det chockerande bekanta. Den verkliga världen sedd med förundran och överraskning."

När Bernice Abbot träffade Atget var hon ung och han en gammal man. Hon i början av sin karriär, han i slutet. Hon såg vilken fantastisk fotograf han var, och då han gick bort tog hon hand om hans arv. Hon gjorde ett oerhört arbete med att bevara och lyfta fram hans arbete parallellt med sin egen karriär.

Bernice Abbotts New York:

Bernice Abbot om vad som skiljde hennes arbete och Atgets åt:
"Vissa har haft en tendens att blanda ihop Atgets arbete och mitt, utan att förstå de olika krafter som spelade under de olika perioderna. Väsentligen tillhör Atges verk 1800-talets tradition. Han är en äkta poet. En romantiker. Världen han skildrade var en värld externt och visuellt rotad i det förgångna. Våra städer är olika. New York kan endast vara ett barn av den nya världen. Dess frukansvärda kontraster i arkitektur är visuella bevis på schismen mellan gammalt och nytt... Inte bara städerna är olika, även tidsandan är det. Vår värld är hänsynslös, hård, tävlingsinriktad, spänd, girig. Det syns lika mycket "in the faces of buildings as in the faces of people".

Svensk hederskultur och den moderna människans uppkomst

Ärliga och oärliga män

 I dagarna öppnade en utställning på Fredens hus i Uppsala -  "hedersvåld på svenska". Många har reagerat på dess uttalanden om en påstådd svensk hederskultur. Bland annat statsvetarna Andreas Johansson-Heinö och Björn Östbring.  Östbring skriver: "Vad är denna idioti symptom på? Kanske är vi så genommoderna att vi helt enkelt blivit sociologiska analfabeter, så oförmögna att förstå ett främmande synsätt på moral, samhälle och familjeliv att vi istället förnekar dess existens. Sättet att förneka det på blir då att vidga hedersbegreppet genom att låta det inbegripa alla former av våld i nära relationer."

För att belysa det absurda i påståenden om en nuvarande svensk hederskultur tänkte jag därför gå tillbaka till en tid då Sverige verkligen var del i "en hederskultur"; för att visa skillnaderna mellan då och nu:

Sverige var ett våldsamt samhälle. Men någonting hände. Ett skifte. Mellan 1600 och 1750 minskade antalet mord dramatiskt. 50 gånger fler mördades varje år före än efter. Vad var det som hände? Det mest troliga var en mental och kulturell förändring. Före skiftet en kultur präglad av heder, en hederskultur, efter, den moderna människan.

"Hedern var i det gamla samhället en allvarlig sak, som vid behov måste försvaras med våld. Man gjorde en sträng åtskillnad mellan ärliga och oärliga. En ärlig man kunde inte dricka med en oärlig - gjorde han det förlorade han sin heder, blev själv oärlig. "Var är den skälmen, prackaren, han är inte värd att dricka med folk, jag vill hålla honom för en bödelsknekt", ropade en man som letade efter en av sina ovänner på en ölkällare på Drottninggatan i Stockholm 1681. Bödeln och hans folk räknades till de oärliga, som inte ärligt folk kunde umgås med. Men även andra kunde bli ansedda som oärliga om de beskylldes för tjuvnad, hordom, osv, och inte lyckades bemöta det effektivt. "En ärlig hustru håller sitt ord, men en hora intet", ansåg man bland vanligt folk." - Utdrag ur artikeln "Den moderna människans uppkomst av Johan Söderberg.

Varför förändrades dessa attityder? Var det den hämningslösa alkoholkonsumtionen som minskade och gjorde samhället mindre våldsamt? Nej, knappast. Även under 1700 och 1800-talet dracks det enormt mycket i Sverige, kanske ännu mer än tidigare. Var det på grund av att krigen krigen blev färre och att därmed färre män tog med sig våldet hem? Nej, under 1600-talet var det svenska deltagandet i krig större än någonsin, samtidigt som våldet i vardagslivet hemma minskade. Var det då kanske straffen som skärptes? Nej, dödsstraffet för mord och dråp tillämpades under både 1500, 1600 och 1700-talet.

En halv tunna strömming?

Att bevaka att ingen kränkte din heder och att försvara den om den attackerades var så viktigt att mord begicks. Förtal och ryktesspridning var på liv och död. Men med tiden verkar folk ha blivit mindre lättkränkta. Vad det berodde på är inte helt entydigt. Men det verkar som om man blivit bättre på att hantera konflikter, att ärekränkning inte sågs lika allvarligt och att människolivet började värderas högre. Under medeltiden värderades tingen högt och stöld bestraffades mycket hårt. De flesta dödsdomar handlade inte om mord eller dråp, utan om stöld. Stöld av en halv tunna strömming kunde straffas med "rep", dvs. hängning. Kvinnor kunde straffas extra hårt genom att "sättas i kvick", alltså begravas levande. Men dessa mycket hårda straff mildrades under 16 och 1700-talet och dödsstraff för stöld och hor verkställdes allt mer sällan.

Att straffmildringen hör ihop med en folklig mental och kulturell förändring är tydligt i Sverige. I övriga Europa var rättsskipning en sak för adeln där de oftast livegna bönderna inte hade något att säga till om. I Sverige däremot var bönderna fria och deltog via systemet med nämndemän i rättsskipningen. Nämndemännen, vars inflytande över domarna ökade under den sena medeltiden, var till för att förankra domar i det allmänna rättsmedvetandet.

Var det då kanske inte ökat välstånd som ledde till att brutala praktiker mildrades? Nej, medellivslängden sjönk faktiskt från senmedeltiden och framåt och det var först vid mitten av 1800-talet som en tydlig materiell uppgång påbörjades. Men var det då inte idéer från upplysningen som mildrade sederna? Problemet med den teorin är att upplysningen hörde 1700-talet till och då hade förändringen redan pågått under en lång tid.

Den tyske sociologen Norbert Elias lanserade i slutet av 1930-talet en teori om den moderna människans uppkomst. I den betonar han framför allt att allt mer sammansatta nätverk mellan människor vuxit fram, med tätare kommunikationer och intensivare kontakter. En viktig roll hade ett ökande varuutbyte, eller med andra ord, handel. Mänskliga relationer sammanflätades allt mer, spontana känsloutbrott tonades ner och präglades av större ömsesidig hänsyn.

Johan Söderberg, vars artikel den här bygger på, betonar den ökande kunskapsnivån. Läs och skrivkunskapen ökade, framför allt i städerna, samtidigt som den teologiska litteraturen var på tillbakagång. Just skrivkonstens roll är intressant. Skrivandet ställer krav på eftertanke och reflektion. Konsekvensen blir en ökad självdistans, en förmåga att se sig själv utifrån. Skrivkunnigheten har alltså ett samband med individualiseringen av människan. Men den ökade självreflektionen har en baksida, i samma takt som skrivkunnigheten ökat och morden minskat har även självmorden ökat. Med lika mycket som morden minskat.

Om man utifrån detta ska dra några slutsatser om hederskulturer kan man säga att ökat utbyte mellan människor, ökad läs och skrivkunnighet, samt ökat läsande av annat än teologisk litteratur verkar nedbrytande på hedersbaserade kulturella praktiker på ett individuellt plan och i förlängningen på ett övergripande kulturellt plan.


Artikeln är baserad på Johan Söderbergs (professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet) artikel, "Den moderna människans uppkomst" publicerad i tidskriften Folkets Historia nr 4 1993. Jag hittade den när jag gick igenom mina gamla papper från min grundkurs i Historia. Tidskriften upphörde 1999, men drivs numer som en årstidsskrift av en privatperson. Hur kvaliteten är numera vet jag inget om. Se Folkets historia.

PS. Jag har tidigare lanserat ett förslag på en tidskrift som skulle heta Folkens historia, utan att veta att en sådan redan fanns. Mitt upplägg var mer kommersiellt och mer riktat till allmänheten än tidskriften Folkets Historia som refereras ovan.

Om Moderaterna och kampen för rösträtten - hur var det?

Viktor Lundbergs bok om
 rösträttsrörelsen från 2007.
På omslaget: Sinnebild av orättvisa;
 rösträtt efter inkomst.

Jag har tidigare här på Med öga för historia, skrivit om den svenska rösträttsrörelsen (Demokrati då och nu del 2: Den svenska demokratirörelsen). Den bygger främst på två böcker; I kamp för demokratin: rösträttsrörelsen i Sverige 1866-1900 av Torbjörn Wallinder, och ett av standardverken för svensk politisk historia, Sverige efter 1900: en modern politisk historia av Stig Hadenius. Jag rekomenderar de som vill sätta sig in i vad rösträttsrörelsen innebar, vilka som drev den och vilka dess motståndare var, att läsa dessa; eller att använda sig av min text. Min text om rösträttsrörelsen går inte in på alla detaljer. Den målar främst upp det stora sammanhanget. Det var ett 50 år långt skeende vilket innehöll många vändningar. Väljs bara vissa begränsade delar ut ur helheten kan historien lätt förvrängas. Det är nämligen sant att det var en konservativ regering som var arkitekterna bakom rösträttsreformen 1908. Men det krävs inte mycket efterforskningar för att förstå att det var ytterst motvilligt och framtvingat. Reformen var ett sätt för högern att rädda så mycket inflytande som möjligt. Genom att driva igenom en begränsad reform hoppades de kunna hejda fortsatta och mer långtgående krav på rösträtt. Den svenska demokratins införande präglades inte av stora revolutionerande hopp, utan av många mindre steg där de som gynnades av tidigare förhållanden (högern) pragmatiskt försökte säkra så stort inflytande som möjligt.

Men hur var det nu med moderaternas "historierevisionism". Den är inte ett försök att rakt av sno åt sig äran av att ha infört rösträtten utan snarare ett försök att associera sig med historiens kamp för rättvisa, och däribland för rösträtt: "Vi människor har en stark känsla för rättvisa. Orättvisor upprör oss ofta djupt. Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande. En viktig utgångspunkt är att alla ska kunna utveckla sina liv oavsett bakgrund." - utdrag ur Moderaternas nya idéprogram.

Tveksamt informerad

Vad är då problemet med det? Det är väll knappast någon som tror att dagens moderater inte är för rösträtt och vill återinföra ett system med rösträtt efter inkomst eller förmögenhet (det system de konservativa försvarade i början av 1900-talet). Problemet är kanske framför allt att den här typen av glidande formulering riskerar att få människor att tro att högern i Sverige varit drivande för rösträtt, när det var tvärtom. När till och med moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten, som bör vara en av de mest insatta i ett nytt partiprogram, verkar ha problem med att förstå att programmet skriver om "vi människor" och inte om "vi moderater" är det kanske läge för ett förtydligande. Framför allt är det pinsamt att Arkelsten har så dålig koll på både svensk politisk historia och sitt eget idéprogram.

I debattens spår har mer utpräglade historierevisionister vädrat morgonluft. Det har i debatten kring idéprogrammet på olika ställen dykt upp påståenden där högerledaren Arvid Lidmans regering framställs som drivande i rösträttsfrågan, och att högern minsann visst var med och drev igenom rösträtten i Sverige. I Svd skriver "historikern" Anders Edwardsson om att Arkelsten hade rätt i  "Sorgligt att Arkelsten backade" men blir grundligt tillbakavisad av Håkan Holmberg i "Fakta ska inte bortförklaras". Även i kommentatorsfältet till Dick Harrissons "Historiebloggen" finns sådana påståenden. Det dessa gör är att välja ut enskilda fakta och ignorera det politiska och samhälleliga sammanhanget. Resultatet blir en förvriden och politiserat propagandistisk bild av historien.

Läs även det här mycket bra blogginlägget av Jesper Strömbäck som sammanfattar kontroversen kring idéprogrammet och tipsar om en bok som lanserar begreppet "truthiness".

Eddie Izzard om andra världskriget

Inte många andra kör en ståupp om hela andra världskriget. Inte ny naturligtvis. Men kul.

Från "Dressed to kill" 2006.

In our time - BBC-radio om historia

På BBC:s radio 4, diskuterar Melvyn Bragg med inbjudna lärda gäster ämnen som den Etruskiska civilisationen, det medeltida universitetet eller den mexicanska revolutionen, för att nämna några av det senaste årets ämnen. In our time heter programmet där historia är en av fem kategorier. De andra är kultur, religion, filosofi och naturvetenskap, men även bland dessa finns många program som skulle kunna klassas som historia. Nu senast om filosofen David Hume.

Själv nappade jag senast på programmet om belägringen av Wien 1683, eftersom jag en gång försökte sälja det till Populär Historia, men fick nobben tyvärr. Synd för dem också. Det är verkligen en intressant historia, med en hel del relevans för vår egen tid. Jag gillar sånt.

Queerteorier i medeltiden - Magnus Ladulås och hans käre riddar Ingemar

Magnus Ladulås

I det förra numret av Historisk tidskrift fanns en text som jag tycker på många sätt ringar in hur användbara nya teoribildningar kan vara. Det är Henric Bagerius och Christine Ekholst som genom att använda sig av queer och genusteori lyckas få fram ny kunskap om medeltidens maktrelationer.

Under medeltiden var politik och personliga relationer på många sätt samma sak. " I det medeltida samhället fanns ingen tydlig skiljelinje mellan det politiska och det personliga, och de politiska relationerna var ofta starkt emotionella. Politisk makt utövades genom personliga vänskapsband, och politiskt samförstånd uttrycktes i kärlek." Så skriver Henric Bagerius och Christine Ekholst i det senaste numret av Historisk tidskrift.

Sina exempel har de hämtat från Erikskrönikan, ett politiskt propagandaverk till det svenska ridderskapets fördel, från perioden mellan 1230 och 1320. Som sådant är det en problematisk källa till de händelser den beskriver men författarna visar att med ett nytt perspektiv kan även ett problematiskt källmaterial ge nya svar.

Ett av de exempel de lyfter fram beskriver relationen mellan kung Magnus Ladulås och hans favorit - riddar Ingemar. Ingemar var en dansk riddare som troligen sökt sig till Sverige efter att ha hamnat i onåd. Han blev kungens gunstling och varma känslor uppstod mellan de två. I Erikskrönikan beskrivs han som "en stolt riddare, skön och klok". Här beskrivs även hur Magnus Ladulås har honom kär, så kär att han ger honom sin släkting Elena till hustru. Äktensklapet gör att kungen och riddaren genom släktskap för alltid är förenade. Inget byggde starkare band mellan två män än det som innebär förenandet av släkter och upprättandet av blodsband.

Det begrepp Ekholst och Bagerius använder sig av för att beskriva de båda männens relation är homosocialt begär. Homosocialitet, och i det här fallet en manlig sådan, är ett begrepp som används för att synliggöra "mäns vilja att identifiera sig med och orientera sig mot det egna könet". Oftast ses homosocialitet som en direkt motsats till homosexualitet, där det sexuella ses som hot och en utmaning mot en homosocial ordning. Begreppet homosocialt begär är ett sätt att sudda ut gränserna mellan homosocialitet och homosexualitet och föra in den erotiska dimensionen i den homosociala världen. För att kunna analysera de medeltida maktrelationerna är detta viktigt. Begäret kan innebära både djup kärlek likväl som glödande hat. Denna dubbelhet sätter fokus på det starkt känslomässiga i medeltidens maktrelationer.

Giftemålet mellan Ingemar och Elena hade alltså som syfte att stärka bandet mellan Ingemar och Magnus Ladulås, men det var inte giftemålets enda funktion. Författarna hävdar även att det fyllde funktionen av att reglera det homosociala begäret - genom att en kvinna ställdes mellan de två männen skapades en viktig gräns mot den homosexuella lockelsen (el. den sodomitiska synden som förf. uttrycker det). Den varma relationen mellan kungen och hans favorit utlöser ett starkt hat hos de svenska stormännen.
"En grupp stormän klagar inför kungen och beskyller honom för att älska utländska män mer än han älskar dem och att han gör det i avsikt att bli berömd. Männen konfronterar också Ingemar och förklarar för honom att de minsann duger lika mycket till som han gör... En förklaring till stormännens hat är förstås att Magnus Ladulås favoriserar en dansk riddare och ger honom mer än han kan be om."
Argumentationen mot Ingemar sker på ett helt känslomässigt plan. De diskuterar inte gods eller rikedommar - de talar om kärlek. Att vara den högst älskade av kungen innebar makt. Denna makt given till Ingemar ses som ett så stort hot att stormännen beslutar att handla. De mördar riddar Ingemar, vilket i sin tur väcker kungens vrede. Han fångar in männen och halshugger två av dem. Författarna menar att utifrån Erikskrönikans skildring av händelserna så var det starka känslor som var drivkraften bakom mordet på Ingemar.
"Man kan naturligtvis hävda att krönikan beskriver ett händelseförlopp som i grunden styrdes av ekonomiska intressen, men det vore att bortse från hur stormännens argumentation var uppbyggd. I Erikskrönikan görs ingen skillnad mellan ekonomiska och emotionella motiv. De framstår som sammanlänkade."
Författarna fortsätter med två andra exempel där det ena rör handeln med kvinnor för att stärka de homosociala nätverken, och det andra om vad som hände då relationerna mellan två män närmade sig det förbjudnas gräns och vilka konsekvenser enbart ryktet om homosexuella relationer kunde få.

Jag har personligen en lite kluven inställning till vissa teoribildningars användande inom historievetenskapen. Det kan lätt bli en akademisk fernissa som fördunklar mer än den lyser upp. Artikeln ovan tycker jag är ett exempel på motsatsen. Den använder sig av ett litet antal begrepp som klargör ett förhållande som lätt blir fel om man utgår från att mänskliga relationer alltid sett likadana ut. Sunt förnuft utifrån en nutida horrisont kan leda helt fel. Relationer är kulturella skapelser som sett olika ut i olika samhällsskikt, på olika platser och i olika tider. Det kan den nya queer och genusforskningen bidra till att sprida ljus över.


"Den politiska kärleken - homosocialt begär och heteronormativa praktiker under svensk medeltid" av Henric Bagerius och Christine Ekholst är publicerad i Historisk Tidskrift nr 2, 2011.