ARTIKEL: Vilna - Jerusalem i Litauen - en del av en förlorad kultur

Utanför den stora synagogan i Vilnius 1929

Vilnius var före andra världskriget ett religiöst och kulturellt nav inom den judiska kulturen i Östeuropa. Sekulär och religiös lärdom spreds härifrån, och så stort var dess inflytande att staden kallades Jerusalem i Litauen.

Det judiska Vilnius hjärta var den Stora synagogans gårdsplan. Det var en värld för sig själv och fylld av motsägelser. När man kom in hit överväldigades man av skriken från kvinnorna på marknaden, som bjöd ut sina varor hukande längs väggarna. Deras röster blandades med dem från de bedjande i synagogan och de många bönehusen. Räntefrialånföreningen hade sitt bönehus, gravgrävarna likaså. Chassiderna hade sitt och framför allt fanns här bönehuset tillägnat Gaonen från Vilnius – stadens store man. I mitten av gården fanns den gemensamma brunnen och längre upp det allmänna badhuset med sina rituella bad. Så hade det varit i flera hundra år och så trodde man det skulle förbli. Även om allt färre av judarna i mellankrigstidens Vilnius var religösa, så var den judiska traditionen och kulturen stark. Mellankrigstidens Vilnius var trots en utbredd antisemitism en hoppfull plats för många judar, en plats där den judiska kulturen utvecklades och förnyades samtidigt som den blev allt mer integrerad i samhället runtomkring. 

Gaonen av Vilnius 1720-1797

Elijah ben Shlomo Zalman - Gaonen av Vilnius - var den stora källan till Vilnius vördade namn. I den aschknaziska kulturen värderades lärdom mer än något annat, och han var en av de främsta inom den judiska teologin. Hans skrifter omfattade det mesta inom judisk lärdom, men allra mest berömd blev han för sina bearbetningar av och tillägg till Talmud. Talmud var och är den judiska tolkningen av Toran som utgör grunden för den judiska traditionen. Det är här det står hur en jude ska leva sitt liv. Det är en oerhört omfångsrik och komplex text som innefattar alla aspekter av traditionellt judiskt liv. Talmud har genom århundraden diskuterats rabbiner och lärda emellan och med tiden byggts på med kommentarer och tolkningar. Traditionen så som den beskrevs i Talmud i mellankrigstidens Vilnius omfattade alla delar av livet. Kosherreglerna styrde mathållningen, sabbatsreglerna styrde veckans rytm, och firandet av högtider som pesach, jom kippur och chanukka gav året struktur och mening. Alla delar i traditionen var omgärdad av regler - regler som kunde studeras i Talmud. Varje del hade sin symboliska betydelse och knöt an till den judiska historien. Traditionen var det som höll samman det judiska folket i nästan två tusen år. 

Till Vilnius kom judarna ganska sent. Judar hade funnits länge i Litauen innan de fick tillträde till staden i mitten på 1500-talet, trots hårt motstånd från stadens borgare. Vilnius var alltid, liksom de flesta östeuropeiska städer en multietnisk stad. I Vilnius var majoriteten av innevånarna Polacker, men med stora minoriteter av främst judar och vitryssar. Den litauiska gruppen var före andra världskriget mindre än alla dessa grupper. Den judiska befolkningen var under mellankrigstiden ungefär 60 000 personer eller ca en tredjedel av befolkningen. Det kan tyckas lite för en stad som tillmättes en så stor betydelse, men Vilnius roll var ungefär densamma som Weimar i Tyskland eller Cambridge i England. En liten stad som fungerade som ett kulturellt centrum för ett stort omland. Banden mellan Vilnius och de judiska småstäderna som fanns överallt inom den aschkenaziska judenheten var mycket starka och det pågick ett ständigt flöde av människor och idéer dem emellan.

Vilnius grundades i början av 1300-talet för att bli huvudstad i kungariket Litauen – då en östeuropeisk stormakt som omfattade förutom Litauen även stora delar av Ryssland, Vitryssland och Ukraina. I slutet av 1300-talet ingick Polen och Litauens kungahus en union som med tiden blev allt fastare, men där den polska mer utvecklade delen blev allt mer dominant. Från 1500-talets mitt blev Polen och Litauen ett land. 

Judarna hade alltid välkomnats i Polen. Under medeltiden, när länderna i Västeuropa ett efter det andra kastade ut och förföljde sina judiska befolkningar, fick de här en fristad och möjligheter att etablera sig. Det var inte utifrån någon altruistisk medmänsklighet de välkomnades. De behövdes för sin höga utbildningsnivå och för att utveckla stadskulturen. Judarna fick även en viktig funktion som mellanhänder mellan bondebefolkningen och den mäktiga polska adeln. De administrerade adelns gods, drev gästgiverier, arbetade som hantverkare och var viktiga inom handeln, främst den mellan stad och landsbygd. Så växte shtetlkulturen fram. Små städer där judarna ofta kunde utgöra majoriteten av befolkningen fungerade som lokala centrum för handeln med småbyar med kristen befolkning. 1500-talet och halva 1600-talet blev det Polsklitauiska samväldets storhetstid och det var även judarnas guldålder. Deras ställning var gynnsam och de spred sig över hela samväldets territorium, som då även omfattade Vitryssland och Ukraina. Från den här tiden och fram till andra världskriget var dessa länder judendomens hem i världen. Dessa hemländer kallade judarna för Asckenaz såsom de kallade sig själva för Ashkenazim. Detta folk talade ett eget språk och hade andra riter och traditioner än de sefardiska judarna från den iberiska halvön, eller de orientaliska från mellanöstern. I samväldet bodde under mellankrigstiden mer än hälften av världens alla judar och den överväldigande majoriteten av väldens judar räknade sitt ursprung till Aschkenaz. När Polen-Litauens makt blev allt mindre och gränserna flyttade, framför allt under 1700-talet då Polen styckades upp av sina grannar, fanns judarna kvar och blev istället medborgare i Preussen, Österike-Ungern eller i Ryssland.

Språket som de utvecklat under århundraden hade sina rötter i tyska judiska grupper som kom till Polen på 1100-talet. Det kallade jiddisch och var en blandning mellan tyska, polska, arameiska och hebreiska, men där tyskan dominerande. Däremot skrevs det med det hebreiska alfabetet och runt om i judiska stadsdelar i hela östeuropa sågs skyltfönster och gatunamn skrivna både på jiddisch och på det omgivande landets språk. 

Karaktäristisk del av den judiska delen av Vilnius före kriget.

 På jiddisch hette Vilnius istället Vilna (det förstnämnda är litauiska, Vilno på Polska). I Vilna bodde judarna utspridda i hela staden, men i kvarteren kring Stora synagogan var innevånarna nästan uteslutande judar. Här på Tyska gatan, Judiska gatan, Slaktaregatan och Gaonens gata pågick ett livligt och på många sätt typiskt judiskt liv. Här fanns koscherbagerier och koscherslaktare, religiösa cederskolor och jeshivor. Här låg även de viktigaste av stadens fler än 100 synagogor. Utöver dessa institutioner som även fanns i många andra judiska småstäder, stack Vilnius ut på flera sätt. Staden var berömd för sitt välrenommerade bibliotek och för sitt rabbinseminarium, men även för sina förläggare och tryckerier som spred upplagor av både traditionell och världslig litteratur över hela Aschkenaz.

Under mellankrigstiden i Vilna var det en minoritet av judarna som levde ett religiöst liv så som under tidigare århundraden. Den religiöst grundade traditionen hade istället blivit utgångspunkt för en spirande judisk nationalism och tillsammans med språket var denna kärnan i den judiska identiteten. För de flesta var det en självklarhet att det var i Europa som judarna skulle utveckla sin nationella identitet. Sionismen och drömmen om ett eget land i Palestina var närvarande och viktig, men för de flesta var steget att lämna sina hemländer för stort, och även om man vågade så sökte den stora majoriteten sig hellre till Nordamerika. Som en politisk rörelse hade sionismen däremot ett stort inflytande över folks medvetande och många närde utopiska drömmar kring det nya Israel.

Den judiska nationalismen var framför allt inriktad på att uppnå självbestämmande och acceptans i länderna där judarna levde. Att koppla den judiska nationalismen inom Europa till krav på ett territorium var aldrig aktuellt. I denna rörelse för nationell autonomi spelade Vilnius en central roll.


Valaffisch för det judiska socialistpartiet Bund

Strax innan sekelskiftet 1900 grundades i staden det judisksocialistiska partiet Bund. Partietsom hade stor betydelse för spridandet, både tankarna kring nationell autonomi och av socialismen. Bund var under den judiska socialismens barndom den största rörelsen. Socialismen hade en stark dragningskraft på många judar. Anledningen var framför allt den utbredda fattigdomen men också arbetarrörelsens ideologi om alla människors lika värde och dess internationalism, som passade bra för ett folk som i sig var internationalistiskt och som ofta misstänkliggjordes just av den anledningen. Paradoxalt nog så blev Bunds problem att de av andra socialister uppfattades som allt för nationalistiska och därför ofta motarbetades. Viktiga i formandet av det judiska nationalmedvetandet var också YIVO – Judiska vetenskapsinstitutet – som grundades i Vilnius 1925. Institutet forskade i språket Jiddisch och standardiserade grammatik och stavning. Från hela judenheten strömmade böcker, manuskript, affischer, fragment av folksagor och andra artefakter till YIVO - samlingar som blev grunden för det vetenskapliga studiet av den aschkenaziska kulturen. Fram till andra världskriget lyckades institutet producera mer än hundra vetenskapliga studier. Dessutom verkade man aktivt för att föra ut dessa kunskaper och blev snabbt välkända världen över.

Men för de flesta judar var den judiska nationalismen inte så viktig. De identifierade sig mer med de stater de levde i och många, särskilt de som nått en ställning i samhället, identifierade sig mest med dessa staters nationalism än med någon judisk nationalkänsla. Det gällde även judarna i det efter första världskriget nyuppståndna Polen. Den Polska stat som då bildades låg längre österut än dagens Polen och Vilnius låg inom dess gränser

Till en början innebar det stora förhoppningar för Polens och Vilnius judar. De garanterades till en början nationellt självbestämmande, men det avskaffades efter en tid. Det fanns flera rent judiska partier och många judar var engagerade i de vanliga politiska partierna. Men demokratin var instabil och1926 genomgick landet en militärkupp då den store hjälten under frigörelsekriget, general Josef Pilsudski tog makten. Men Pilsudskis mål var inte att avskaffa demokratin, snarare att tygla den och under hans ledning tilläts demokratin fortstätta fungera. För judarna var detta en bra tid. Pilsudskis inställning till minoriteterna, som var många och stora, var att så länge de var lojala mot den Polska staten, så var de lika mycket medborgare som alla andra.

Mellankrigstiden var en tid av mycket aktivt judiskt liv. Kulturellt och politiskt var Polen judenhetens centrum i världen. I Huvudstaden Warszawa, med sina 350 000 judiska innevånare, blomstrade den sekulära judiska kulturen inom litteratur, skolor, media och sociala organisationer. Judarna blev allt mer assimilerade in i den Polska kulturen och många judar hade nyckelroller inom Polsk industri, ekonomi och litteratur, och på universiteten var de kraftigt överrepresenterade.

Efter Pilsudskis död 1935 blev det snabbt mycket sämre. Inspirerade av Nazityskland infördes bojkotter mot judiska affärer och restriktioner på vilka yrken som judar fick ha. Judiska studenter tvingades att stå upp på föreläsningarna och judar misshandlades på gatorna av polska nationalister.

1938 gick Max Weinreich, direktören för YIVO, till Guvernören i Vilnius för att protestera. Trakasserierna mot judiska studenter måste stoppas. På vägen därifrån attackeras han av Polska studenter. Han misshandlas grovt och förlorar sitt ena öga. Det skulle bli värre.

Vilna – förintelsens första offer

Sommaren 1941 svepte Tyska bomplan in över Vilnius. Två dagar senare hade Nazisterna kontroll över staden och de spiller ingen tid. Judarna i Litauens Jerusalem blir den nazistiska massutrotningens första offer. 

Vilnius manliga judar började kidnappas och föras bort – för arbete sades det. Tyska samarbetsmän, Litauer från den halvfascistiska rörelsen Ipatingas Buris plockade först folk på gatan, men snart påbörjades istället nattliga aktioner. Kidnapparna stormade in i lägenheterna och drog ut folk på gårdarna. Männen misshandlades ofta brutalt och skriken ekade mellan husen. Lägenheterna plundrades och förseglades. Kvinnorna och barnen lämnades på gatan och männen fördes till Lukiszkifängelset. Vad judarna inte förstod var att vägen därifrån gick till Ponary, en skog strax utanför staden dit de fördes för att skjutas i massavrättningar som skulle bli exempel inför det fortsatta kriget i öst. 

Nazityskland hade precis anfallit Sovjetunionen. Vilnius låg då i Sovjetunionen efter att Polen invaderats och styckats upp av Hitler och Stalin två år tidigare. Det judiska Vilnius var i ett kaotiskt tillstånd. Redan under den Polska tiden hade man fått utstå omfattande trakasserier. När sedan ryssarna kom skickades flera tusen personer till Gulag, många av dem ledande, och ytterligare andra hade flytt. Dessutom fanns 20000 judiska flyktingar i ett samhälle som redan saknade det mesta.

I början på september började judarna förstå vad som höll på at hända när de första vittnesmålen från Ponary nådde staden. Då hade redan 35000 av Vilnius 80000 judar avrättats, nästan alla av litauiska bödlar. Samtidigt kom uppmaningar från nazisterna att två ghetton skulle upprättas, och att alla judar som fanns kvar skulle bosätta sig där. Många trodde att det skulle bli säkrare där och att de skulle komma undan de våldsamma kidnappningarna och gick frivilligt, andra gjorde det av rädsla, men snart återupptogs aktionerna.

I ghettot tvingades all till arbete, oftast i verkstäder inne i ghettona eller ibland även utanför. Nazisterna gav ut arbetstillstånd som garanterade ägaren, hans fru och två barn rätten att bo i ghettot. Men med jämna mellanrum drogs tillstånden in för att ersättas av nya, men hela tiden färre. De som ertappades utan tillstånd fördes bort. Judarna som fanns kvar var de som var starka och kunde användas som arbetskraft, och under 1942 och halva 43 avtog utrensningarna. Judarna behövdes i krigsansträngningarna. I september 1943 fördes de sista bort. De starka fördes vidare till Estland för slavarbete på försvarslinjerna mot Sovjetunionen. Där mördades de senare i krigets slutskede. Mer än 90 % av alla litauiska judar dog i förintelsen. Litauens Jerusalem blev till en dröm från det förflutna.

Obersturmbannfürer Franz Murer, ”Slaktaren i Vilnius”, som var chef över judefrågan i Vilnius. Österrikaren var den första som Simon Wiesental spårade efter kriget. Han utlämnades till Sovjet där han satt i fängelse i sju år innan han i ett utbyte överlämnades till Österrike. Där hölls en juryrättegång mot honom 1963, där han trots överväldigande bevisning friades.

PS. Artiklarna var skrivna för att publiceras i Populär Historia, men tyvärr ställdes de åt sidan och publicerades aldrig. Nu publicerar jag dem här istället, såhär dagen efter förintelsens minnesdag. 

Min pappa indianhövdingen eller vem bryr sig om 30 meter stengärdesgård i skogen

Min farsa är förbannad. För honom är skogen något viktigt och personligt. Hela sitt liv har han arbetat med skogen och han gillar inte den senaste tidens utveckling. Nu senast manifesterad genom en riven gammal stengärdesgård på gränsen till grannens skog. Gärdesgårdarna genomkorsar de Halländska skogarna kors och tvärs i snörräta linjer. De är rester från en tid då Halland var ett skövlat land. Nästan all skog var borta efter flera hundra år av skeppsbyggeri, eldning för värme och matlagning och allt för hårt betande djur. På dessa muromgärdade utmarker dit djuren drevs på bete via fägator med murar på båda sidor, planterades skog för nu 100-150 år sedan. Det var en del i en stor satsning för att höja det svenska jordbruket som helhet. Jordbruksmetoder förfinades, sten bröts från åkrarna, sjöar och våtmarker dikades ut, skiftesreformer flyttade ut gårdarna från byarna och gjorde bönderna till egenföretagare, och skogar planterades. Gärdesgårdarna i skogen är alltså kulturhistoriska rester från en annan tid då det svenska folket framför allt bodde på landet. De restes med hjälp av miljoner timmar av hårt svettigt arbete. På gränserna mellan olika skogsskiften går gärdesgårdarna och nu har grannen raserat 30 meter för att fylla upp ett sumphål. Det är olagligt, men för pappa är det framför allt en kränkning mot förfädernas minne.

Far och son tävlar med handsåg och yxa mot motorsågen.

Men sumphålets upprinnelse, bokstavligt talat, är det moderna skogsbrukets metoder. Medan min pappa fortfarande går runt med motorsågen i sin skog och vårdar den med tanke på kommande generationer har de enorma skogsskördarna intagit grannens skogar. (Se den fantastiska filmen "Motorsågen" från 1983 om hur motorsågen en gång kom och ersatte handsågen. Underbara kärva män i kamp mot "produktiviteten") Maskinerna har kallats in till att kalhugga för att betala det spekulationsdrivna pris grannen betalade för sin skog. De är effektiva men dyra i drift. De kan inte ta hänsyn till hur det ser ut när de är klara, och än mindre stå stilla när det regnat för mycket och halvmeterdjupa hjulspår fullständigt sargar landskapet m. Grannens skog är genomkorsad av mossar och sumpmarker, men tidigare generationer har dikat ut dem för att skogen ska trivas. Maskinerna har nu förstört dikena och vägarna in till grannens skog har översvämmats. En grävmaskin kallades in för att åtgärda problemet, och då rök 30 meter kulturhistoria.

Häromdagen såg jag på ett tv-program om Kanadas indianer, hur vissa av dem fortfarande kan leva av jakt, medan andra tvingats in i oljesandsindustrin, den mest smutsiga och naturförödande av industrier. (se "Polcirkeln med Bruce Parry del 4", tyvärr bara på Svt-play en dag till) Jag såg hövdingen, numer en framgångsrik entreprenör i sandskyfflarbranschen, sorgeset peka över floden på det förödda landet där en viktig samlingsplats ersats med ett raffinaderi. Han säger att nu när den platsen är borta är också deras minne av platsen borta, för alltid.

Jag hoppas att min pappa inte ska behöva bli lika uppgiven som hövdingen. Hos honom finns stridsviljan kvar. Men vad händer med kommande generationer. Kommer vi att vårda våra skogar och vårt kulturlandskap format av generationerna före oss. Kommer jag att gå där med motorsågen. Eller kommer jag lyssna på skogsbolagens locktoner när de skannat satelitkartorna, sett att vår skog är avverkningsmogen, och kommer med erbjudanden om tjocka sedelbuntar. Kommer jag då låta dem rulla in med sina monstermaskiner. Kommer jag, kommer någon, bry sig om 30 meter stengärdesgård i skogen?


PS. En gång för nu ganska länge sedan skrev jag min C-uppsats i Historia om skogsplanteringarna i Halland i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Valet av ämne var som ni kanske förstår mycket personligt. Mina vänner från stan fattade ingenting och skrattade lite åt mitt plötsliga skogsintresse. Uppslaget till uppsatsen kom från min pappas berättelse om hur min farmor, när hon var barn, var med och planterade den skog som nu, som en gåva över generationer, blivit mogen att avverkas.

400-års jubileets risker och förändringskraft - lärdomar från 1923

Skyskrapan Göte-burg, Hisingsbron, Jubileumsparken och Campus Näckrosen. De storslagna byggplanerna inför Göteborgs 400-års jubileum blir fler och fler. Självklart är det positivt att staden utvecklas och att man hittat en punkt att fokusera kring, men frågan är vilka konsekvenserna blir om kraftsamlingen får ett allt för ensidigt fokus på att bygga monument över ett jubileum, utan tanke på konsekvenserna för hela staden? Varför blev det som det blev vid det förra jubileet 1923, och vilka blev efterräkningarna? Kan vi lära något inför jubileet som kommer? Göteborgs 300-årsjubileum blev oerhört dyrt, men gjorde också ett enormt avtryck. Botaniska, Naturhistoriska museet, Liseberg och Svenska mässan är bara några av dess resultat. Det är lätt för vår stads politiker att få mindrevärdeskomplex efter vad staden lyckades med då. Det är lätt att bli förförd. Det är lätt att viljan styrs mot det grandiosa.

1923 var Göteborg på många sätt en helt annan stad än nu. Staden var tätbefolkad på ett helt annat sätt, och man kunde enkelt gå mellan de flesta av stadens delar. Klassklyftorna var djupa och synliga. Den välbeställda borgerligheten som styrde staden genom en rösträtt graderad efter inkomst och vallagar där även bolag fick rösträtt, bodde i rymliga lägenheter med högt i tak i stenstaden, medan arbetarfamiljerna trängde ihop sig i ettor och tvåor i trähus och landshövdingehusområden i kvarteren strax intill. De allra rikaste ägde praktfulla palats på höjden ovanför vad som skulle bli Götaplatsen. Ett stenkast därifrån låg fattigvårdsanstalten Gibraltar där samhällets olycksbarn; de kroniskt sjuka, de gamla som inte klarade sig själva eller med stöd av anhöriga, de psykiskt sjuka, barnhemsbarnen med flera, trängdes ihop i en fängelselik miljö präglad av ständig överbeläggning.

Axel Carlander, som i stadsfullmäktige 1915 tog
initiativet till Göteborgsutställningen för att fira
stadens 300-årsjubileum.

Jubileet var på kort sikt en ekonomisk katastrof för staden. Innan socialdemokraterna tog över makten 1922 var jubileet planerat sedan länge. Det blev borgerlighetens stora avskedsföreställning. De hade länge haft oinskränkt makten i staden. Med demokratin blev staden socialdemokraternas. Stora förändringar stod för dörren. Där de borgerliga minimerade stadens sociala utgifter med varje till buds stående medel, ville socialdemokraterna att staden skulle bistå de socialt utsatta arbetarna. Det sociala skyddsnätet var under den borgerliga eran utformat att vara medvetet minimalt och repressivt för att inte lättjan och "understödstagarandan" skulle sprida sig i de arbetande klasserna. När jubileet firades och invigdes företräddes staden på lånad tid av den då redan akterseglade tidigare ordföranden i stadsfullmäktige Axel Carlander. När jubileumsfirandet var över togs stadfulläktiges ordförandeklubba över av dess första socialdemokrat, Herman Lindholm.

Herman Lindholm fick ärva kalasets räkningar och därtill befann sig staden i den stora efterkrigskrisen i spåren av första världskriget. Arbetslösheten nådde aldrig tidigare skådade nivåer, en arbetslöshet som skulle komma att bita sig fast och under mellankrigstiden och även förvärras kraftigt efter Wall-street och Krügerkraschen 1929. Stadsfullmäktiges allt överskuggande syfte blev att lösa de brännande social problem som kom i krisernas spår. Arbetslösheten gjorde att färre och färre kunde hjälpa till att försörja sina föräldrar, eller för den skull sina grannar och vänner i de täta sociala nätverken i arbetarstadsdelarna. Trots att en nationell arbetslöshetsförsäkring inrättades 1932 fortsatte kostnaderna för den kommunalt finansierade fattigvården att öka.

Dessutom var bostadssituationen katastrofal. Arbetarfamiljerna trängde ihop sig i ett eller två rum och kök och hade ofta inneboende för att dryga ut inkomsterna för att kunna betala hyror som trissats upp i bostadsbristens spår. Klagolåten mot hyresocker på den helt oreglerade bostadsmarknaden var konstant. I den här situationen påbörjades utvecklingen mot en socialt mer rättvis stad. All socialdemokraternas kraft lades på stadens sociala situation, på arbetslösheten och på en fattigvård där de behövande nu fick kontanta ersättningar, hellre än att låsas in på anstalter och så långt ekonomin tillät, en ny slags social bostadspolitik.

Den sociala situationen i Göteborg 100 år senare är naturligtvis helt annorlunda. Välståndet tillhör den arbetande majoriteten, men ännu finns delar av staden som präglas av stora sociala problem. Bostadsstandarden är på en nivå som för 1920 och 30-talets medelsvenson hade framstått som fantastisk. Däremot är bristen på bostäder allt mer skriande och jakten på hög bostadsstandard har gjort nyproducerade lägenheter så dyra att allt färre har råd. Och segregationen mellan fattiga och rika stadsdelar är lika stor nu som då, men med den stora skillnaden att de numer ligger långt ifrån varandra. De välbeställda behöver inte längre se de fattigas villkor.

Det stora målet för staden borde vara ett jubileum där staden binds ihop. I en sådan satsning är det viktigt att alla monument och institutioner som byggs placeras på ett sätt som stärker staden som en helhet. Därför är det oerhört viktigt att jubileet syns även i stadens mindre privilegierade områden. När Botaniska och Liseberg byggdes var det utkanten av staden. Att inte tränga ihop alla satsningar i samma lilla centrum är oerhört viktigt. Att skapa flera centrum och nav i staden är det som ger en stad en känsla av storstad. Och faktiskt är det så att före 2021 kommer Storgöteborg att ha passerat miljonstrecket. Vi måste nu våga vara storstad fullt ut. Ambitionen runt skyskrapan Göte-burg på Hisingen borde bli början på ett nytt nav. Givetvis är det här en ny multiarena istället för Scandinavium ska placeras. Evenemangsståket har nått vägs ände. Att fortsätta tränga ihop allt på samma plats är ger inga spinoffeffekter för näringsidkarna i området annat än för Svenska mässan och Gotia hotell. Vi måste även våga vårda det som vi redan har, det som är bra men kan bli bättre, såsom Valhallabadet och Gårdas landshövdingehusområde. När jubileet är över ska grunden ha lagts för den nya storstaden Göteborg.

I den nya storstaden ska förutsättningarna för att motverka segregation vara lagda. Tillbakasatta områden ska ha nära till nya spännande nav som höjer attraktivitet och inesteringsvilja även här. Alla i staden måste känna av satsningarna, annars är risken att effekten blir motsatt. De mindre gynnade känner sig än mer utanför.Om inte staden lyckas kommer den att glida isär ännu mer än vad som redan nu är fallet. Fattiga områden bli fattigare och hårdare. Onda spiraler skapas istället för goda. Dessutom får kostnaderna för jubileet inte växa sig så stora att det äventyrar de sociala utmaningar staden står inför. Vi får inte missa den chans som jubileet innebär att skapa en mer socialt hållbar och sammanhållen stad.

Plundrarna - Hur nazisterna stal Europas konstskatter

Utställningen i München var en stor succé och blev
efter en tid mobil. Som sådan pågick den till 1941.
Här en affisch inför utställningen i polska Chemnitz.
Den sjukligt gröna judekarrikatyren bakom ett
 modernistiskt skulpterat huvud visar på ett övertydligt
sätt den poäng nazisterna ville driva

För några veckor sedan offentliggjordes att en konstskatt med nazianknytning värd miljarder upptäckts i München. Samtidigt och av en lycklig slump trillade ett recensionsex av Anders Rydells "Plundrarna" ner i min brevlåda. Den andra händelsen så som ett svar på den första. Konstskatten hittades i en sunkig lägenhet tillhörande en äldre enstörig man, son till en känd konsthandlare under de nazistiska åren i Tyskland. Den utförliga förklaringen till händelsen fanns i konstjournalisten Rydells bok.

Att den fantastiska konstsamlingen återfanns i just München är möjligen, men troligen inte, en slump. Efter kriget blev München centrum för insamlingen, katalogiserandet och återlämnandet av nazisternas systematiska konstplundring av Europa. En plundring som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Hitler var ju trots allt en försmådd konstnär, och konst var av yttersta vikt för honom och det nationalsocialistiska arbetarpartiet. München var även nazirörelsens födelseort och platsen där konstutställningen "Entartete kunst" (Urartad konst) först hade premiär 1937. Där försökte nazisterna på ett så ofördelaktigt sätt som möjligt att presentera den modernism som de avskydde, och att koppla den till judendomen och vad de menade var förfallet och hotet mot den tyska kulturen.

I "Plundrarna" ges en gedigen inblick i den nazistiska konstsynen och hur viktig den var för dem när det nya "renade" tyska tusenårsriket skulle konstrueras. När Europa invaderades av tyska styrkor i både väst och öst, var ett av nazisternas främsta omedelbara mål att komma över kontinentens konstskatter. Syftet var att för egen räkning lägga beslag på verk de ansåg värdefulla och viktiga och för att förminska, bränna och förstöra andra. Konstverk och konstskatter tillmättes stor symbolisk betydelse. När till exempel de för nazisterna underlägsna slaviska kulturerna skulle krossas så var deras ikoniska nationalskatter ett av de främsta målen att förstöra.

Den främsta plundraren av alla var Hitler själv. I bokens dramatiska inledning berättas om jakten på Hitlers testamente. I testamentet uttrycker han hur han vill bli begraven som en konstnär, inte som en general. Därför vill han begravas i den stad där han sade sig ha blivit just det, i tonnårens uppväxtstad Linz i Österrike. Han hade en storslagen vision om att göra om Linz till en kulturhuvudstad i det nya paneuropeiska Tysklad. Förutom Hitlers grav skulle här även finnas världens främsta konstmuseum - "Hitlermuseet". Det skulle ha världens största samling och byggas i samma grandiosa skala som alla andra Nazistiska projekt (som aldrig förverkligades). Samlingarna som han införskaffade genom handplockade ombud blev av en oerhörd omfattnig, och verkens upphovsmän tillhörde de främsta av alla de klassiska målarna, men även de tyska 1800-talsmålare som Hitler ansåg vara underskattade. Modernismen var bannlyst.

Rydells historia rör sig inte bara i historien. Han kopplar de dramatiska berättelserna av vad som hände i spåren av de olika fälttågen, med nutida händelser, framför allt antagandet av de så kallade Washingtonprinciperna 1998, och vad som hänt sedan dess. Washingtonprinciperna ratificerades av 44 länder, däribland Sverige. De innebar bland annat att länderna åtog sig att öppna sina arkiv för forskare, genomsöka museisamlingar och framför allt utreda återlämningskrav och ge dem en "rimlig och skälig" lösning. Principdeklarationen var och är inte juridiskt bindande, vilket gjort återlämningsprocessen minst sagt turbulent och kantad av stridigheter. Ockupationerna av olika territorier liknade varandra på vissa sätt men skiljde sig på andra. Anledningen var den nazistiska rasideologin där de slaviska folken sågs som underlägsna och endast värdiga förslavning under det nya Tyska styret. I väst och allra mest i norden sågs folken som näst intill jämlikar och därför värda en "respektfull" behandling. Därför omgärdades konstplundringarna i väst av en fernissa av legalitet, medan plundringarna i öst var helt hänsynslösa. När det gällde plundringen av judarna, var de lika hänsynslösa överallt.

Mer än något annat var plundringen en plundring av alla konstskatter som tillhörde Europas judar. De judiska konstskatterna sågs av nazisterna som helt igenom legitima att konfiskera, och som en del i den kedja av avhumanisering som slutade i Aschwitz. Därför är återlämingsprocessen en både moralisk och emotionell angelägenhet. Men i återlämingsprocessen inkluderades inte bara verk som konfiskerats, utan även konst som avtvingades judar för struntsummor i utbyte mot överlevnad eller utresehandlingar under de första åren av nazistiskt maktinnnehav i Tyskland. Att fullt ut bevisa att målningarna tillhört en viss familj är oftast svårt. Återbördandet av konsten har därför blivit notoriskt snårigt och befinner sig i gränslandet mellan moral och rätt. Rydell beskriver detta på ett fantastiskt sätt. Genom boken griper historien tag i nutiden och ställer svåra frågor om inte bara moral och rätt utan även om hur historiska olikheter länder och nationer emellan, påverkar synen på konsten.

Konsthandlaren Hildebrand Gurlitt arbetade åt Joseph
Gobbels, främst för att sälja eller byta bort modernistiska
 verk, ofta plundrade från judar. Gurlitt var själv av judisk börd.

Efter kriget samlades nazisternas plundrade konst i München. Aldrig tidigare hade så många konstverk av yppersta kvalitet samlats på samma ställe. Från 1948 övertog Tyskarna skälva återlämningsprocessen från "Munich central collecting point" som konstsamlingen kallades. Flera miljoner verk lämnades tillbaka, men för en mycket stor mängd konst förblev ägarna oidentifierade. Som hajarna kring ett blödande köttstycke samlades här även de konsthandlare som villigt bidragit i nazisternas plundringar. Många av dem lyckades återfå verk som tidigare blivit beslagtagna av de allierade. Den restitutionsprocess som pågick i München fram till 1960-talet blev till en andra stöld. Hildebrand Gurlitt, far till särlingen Cornelius Gurlitts som hade sitt nedgångna hem fyllt av konst, tillhörde denna elit av konsthandlare anlitade av nazisterna. Att Hildebrand även deltog i denna andra plundring har inte särskilt höga odds. Vad den pågående undersökningen av konstverkens bakgrund kommer att visa återstår att se, men Cornelius Gurlitt saknar sina tavlor (som han brukade prata med), och vill gärna ha dem tillbaka. På grund av svårigheterna att hitta dess ursprungliga ägare kommer de flesta troligen att förbli hans.

Russel Brand och demokratins undergrävda legitimitet

Runt om i Europa växer kritiken mot det etablerade politiska systemet. Den etablerade konsensus och mittenpolitiken, med små politiska förändringar och nedtonad ideologi, gör att många människor känner ett allt större främlingsskap gentemot det politiska systemet. För det mesta tar denna alienation sig vägen till olika nationalistiska partier (men även i ett minskande valdeltagande). I Sverige till exempel torde en hel del av sverigedemokraternas sympatier komma från proteströster som anser att den politiska kulturen som helhet inte representerar dem eller deras åsikter. Trots en allt större väljarandel vägrar de övriga partierna ens det minsta av samarbete med sverigedemokraterna.

Men även röster från vänster har svårt att få genomslag och behandlas som seriösa av de övriga partiernas repressentanter. Nu senast gick socialdemokraternas ledare Stefan Löfvén ut och fiskade efter samarbete med de borgerliga småpartierna, hellre än att ta en diskussion vänsterut. Inviten mot folkpartiet måste ha varit ett dråpslag mot vänsterpartiets ambitioner att sitta i en regering. Fientligheten mellan de båda partierna med sin grund i socialismen har en lång historia, men varför även nu?

Frågan är om inte detta exkluderande av de politiska extremerna riskerar att slå tillbaka mot demokratin som helhet. Att tilltron till att det går att förändra via det politiska systemet blir allt mindre, och att förtroendet för själva systemet kan urholkas. Att en politisk apati breder ut sig. Kanske väljer då allt fler att följa komikern Russel Brands exempel och vägra att rösta. Skälet; att vägra legimitera ett system som gjort sig oberoende av folket.



Brands intervju med en av Storbrittaniens mest kända politiska reportrar Jeremy Paxman, har de senaste veckorna varit ett hett debattämne i Storbrittanien. Han deklarerar där sitt fullständiga misstroende mot det rådande politiska systemet och att han aldrig röstat. Tvärtom ser han röstandet som ett sätt att ge legitimitet åt ett system som förlorat all legitimitet. Han uppmanar folk att inte rösta och sluta spela med i charaden. Han var så rapp och träffsäker att han fullständigt detroniserade alla Paxmans försök att få hans åsikter att framstå som tvivelaktiga (trots hans tydliga vänstersympatier och revolutionsromantik). Det är en helt enastående uppvisning i konkret retorisk träffsäkerhet. Senare deklarerade Paxman dessutom i en TV-soffa att han sympatiserar med Brands desillutionerade syn på brittisk politik.



Brand menar att det rådande ekonomiska och politiska paradigmet inte tar itu med frågor som rör skapandet av en allt större och mer utsatt underklass, globala miljöproblem och en politisk elit som inte är intresserade av folkets bästa, utan istället framför allt ägnar sin kraft åt att hjälpa sig själva och en ekonomisk och finansiell elit. Inga nyheter kanske, men Brand lyckas få systemkritiken att framstå som personlig och angelägen.

De demokratiska system vi lever med idag i Europa är produkter av långa processer som har många nationella särdrag, men som även är en gemensam europeisk historia. De flesta länderna i Europa fick allmän rösträtt 1918, eller åren däromkring, som ett direkt resultat av första världskrigets katastrofala misslyckande för den tidens politiska eliter. Men systemen skapades genom reformer inom ramen för befintliga system som ofta redan var semi-demokratiska. Skillnaderna mellan till exempel Sverige och Storbritannien blev stora. Det brittiska gynnar ett fåtal stora partier (oftast bara två) medan det svenska ger upphov till en hel palett av politiska partier. Därmed skapas även utrymme för fler politiska perspektiv i Sverige. Det är en styrka som gör att fler kan hitta "sitt" parti. Det ger ökade möjligheter för de röstande att känna att deras politiska åsikter verkligen blir representerade, men det ger absolut ingen garanti för genomslag.

Mellankrigstidens ekonomiska turbulens skapade grogrund för radikala politiska partier och våldsamma motsättningar, och de politiska systemen saknade ofta säkerhetsmekanismer mot att övertas av antidemokratiska partier. De demokratier som skapades var sköra. Långt ifrån alla ansåg att demokratin var lösningen. Till höger liksom till vänster fanns starka förespråkare för diktatur, och vi vet alla hur det gick.

När västeuropas demokratier skulle återuppbyggas efter kriget kunde man inte tillåta att de hamnade i händerna på demokratins fiender. Den nya modellen var "Den stridbara demokratin". Folkviljan måste på olika sätt kringskäras när den röstade fram partier som var antidemokratiska. Författningsdomstolar inrättades för att kunna upphäva politiskt stiftade lagar som stred mot författningen. Rättsliga åtgärder, såsom att förbjuda partier och att inskränka mötes och yttrandefrihet blev viktiga verktyg för den stridbara demokratin. Därför tillåts ännu idag inga verkligt antidemokratiska partier att få inflytande.

Men ändå exkluderas de ytterlighetspartier som finns idag. En bred konsensus om spelplanens vilkor har etablerats - eller med andra ord "en politisk kultur" - som gör att vissa politiska förlag klassas som "extrema" och därmed ses som oseriösa eller till och med farliga av alla andra partier. Stora förändringar blir nästan omöjliga då alternativ inte tillåts få någon plats. Däremot är de viktiga för att definiera det politiska spectrats omfång.

Den demokratiska ordning som upprättades i Europa efter andra världskriget var en kompromiss. En kraftigt kringskuren folkvilja blev receptet när lärdomarna skulle dras från det demokratiska fiaskot under mellankrigstiden där flera demokratier dukade under. Känslan av politiska eliter som företräder intressen och åsikter långt ifrån vad "vanligt folk" tycker är inte helt obefogad. Det är i skälva verket en del av systemets poäng. Folkets representanter och partierna de företräder ska inte vara "som folk är mest".

Efter andra världskriget har inga större konstitutionella förändringar ägt rum i västeuropa. Till exempel ledde den stora vänstervågen efter 1968 inte till några större politiska, och absolut inte till några konstitutionella förändringar.

Men vad skulle hända om folket började ta Russel Brand på orden och sluta rösta. Skulle legitimiteten kunna undergrävas så mycket att systemets konstruktion förändrades? Hur lågt skulle det behöva sjunka? I Storbrittannien gick valdeltagandet ner kraftigt i slutet av 1990-talet men har sedan återhämtat sig något. 2010 röstade 65% av britterna. Av de västeuropeiska staterna har de ett av de lägsta valdeltagandet. 2014 är det val igen. Var går gränsen när det blir ett problem? Troligt är att ett allt för lågt valdeltagande skulle skada systemens legitimitet eller upplevda legitimitet mer än systemets och institutionernas verkliga förmåga till handling. Därför är röstskolk en mycket tveksam metod för förändring så länge den inte åtföljs av annat kraftfullt och politiskt aktivt agerande. Att låta bli att rösta kan tolkas på många olika sätt, men naturligtvis skulle en kraftig nedgång leda till problem för systemet. Var gränsen går är svårt att säga. Jag tror att så länge inte Europa drabbas av en fullständig och plötslig ekonomisk kollaps så kommer det nuvarande politiska systemet att bestå. Brand får fortsätta att drömma revolutionsdrömmar. Hoppas han inte blir bitter och cynisk på riktigt - idealism behövs - liksom personer som ifrågasätter demokratins och politikens förmåga. Kanske skulle vi behöva fundera på om dagens politiskasystem verkligen är utformat på ett sätt som gör att vi kan möta de ekonomiska, sociala och ekologiska utmaningar vi står inför.

Se även Johhan Martinssons bidrag till Grundlagsutredningen "Värdet av valdeltagande" (2007) och den nyligen på svenska utkomna "Demokratins tidsålder" av G. Müller om den europeiska demokratins utveckling under 1900-talet.

Warszawa - två museer två historiesyner

Muzeum historii zydow polskich invigt i april i år - mittemot monumentet över Warszawagettots offer.

När vi första gången kommer till det nyligen invigda museet över Polens judiska histioria är det stängt. Men mittemot står monumentet över Warszawagettots offer från 1948. Runt monumentet svärmar en grupp Israeliska ungdomar. De poserar uppställda på rad, med allvarliga ansikten. Lägger ner blommor. Jag är där med min svärfar. Han berättar att de är där som en del i en större resa, bland annat till Auschwitz. Det är en resa för att bekräfta deras judiska tillhörighet och för att lära sig om historien. Den om förintelsen och om den stora judiska katastrofen, som naturligtvis också är berättelsen om varför Israel är så viktigt. Bara med en egen nation kan man garantera sin säkerhet. När vi väntar på bussen hem ser vi att de plockat fram stora Israeliska fanor som sakta svänger i den ljumma Polska höstnatten.



Museets fasad är täckt med snedställda glasskivor
 fyllda av det judiska ordet Polin med hebreiska
 och latinska bokstäver. Det betyder även "vila här"
 på hebreiska. Det sågs som ett gott omen när
judarna välkomnades till landet från 1200-talet
 och framåt. 

Det stängda museet ska förhoppningsvis i framtiden även berätta en annan historia. En historia som går bortom nationalismen och dess trånga historieskrivning. Dagen efter är vi tillbaka. Det är ingen anstormning av besökare och vi får guiden för oss själva. Hon berättar om hur museet kom till. Hon berättar hur det anknyter till platsen. Det ligger på den plats där det enda huset som fortfarande stod upp i ghettot efter kriget låg. Resten var smulor. Efter att ghettot tömts på sina 350 000 invånare utplånade nazisterna ghettoområdet med tysk noggranhet. Huset var platsen varifrån gettot administrerades och där juderådet satt. Det var även platsen dit alla ghettots innevånare kallades innan de fördes till "Umschlagsplatz", varifrån de med tåg fördes till Aschwitz och förintelsen. Därför låg monumentet där. Huset revs på 60-talet av den kommunistiska regim som slängde ut de kvarvarande 200 000 judarna från Polen i en antisemitisk kampanj. Nu finns endast ca 5000 kvar, i det land som före kriget var judarnas främsta hem i Europa.


Som motsats till monumentet är museet en plats för hopp. En plats för att överbrygga nationalism och dess snäva tankar om ett folk, ett territorium. De ska lära Polackerna om den nation som levde sida vid sida med dem i Polen i hundratals år, men som nu är borta. Polen är ett land som gått från att ha varit ett av Europas mest multietniska under mellankrigstiden till att idag vara i det närmaste etniskt helt homogent. Det är ett land och ett folk som liksom det judiska drabbats hårt i historiens konflikter. I Polen är identifikationen stark med stora uppoffringar i nationens tjänst och en hjältemodig kamp mot utländska inkräktare.


Över Warszawaupprorets museum i Warszawa
 tronar ett torn med upprorets symbol, en av dess hjältar
 och överst, den Polska fanan.

En manifestation av detta är det andra museet vi besökte senare samma dag. Det är museet över Warszawaupproret. Det berättar historien om hur några tusen Polska upprorsmän kämpade för att befria Warszawa från den nazistiska ockupationen hösten 1944. På köpet fick de en stad jämnad med marken och 200 000 döda civila. Under den kommunistiska tiden undertrycktes minnet av upproret eftersom röda armén på ett högst besvärande sätt väntande på andra sidan floden som löper genom staden, utan att ingripa. Troligen ville Stalin försvaga den Polska försvarsviljan inför den kommande segern. Polen var redan bortlovat till Sovjet av Churchill och Roosevelt. Evigt dömda till att förrådas, det är Polens lott. Men nu vill man hylla sina hjältar, de som mot bättre vetande blev orsaken till att Warszawa blev till en grushög fylld med hundratusentals Polska lik. Det är i alla fall mitt intryck av museet. Att det framför allt är en del i en nationalistisk historieskrivning. En sorgsen historia, men en historia fylld av glada kämpande polska frihetshjältar. Men eftersom alla texter och berättelser i museet är på Polska (det går säkert att få engelska guider) är det svårt att avgöra i hur hög grad de berättar något annat än vad bilder och utställningsföremål gör.



Min svärfar lämnade i alla fall museet svärande. På väg ut fastnade vi i en trång korridor, inträngda av en guidad grupp i en liten del av utställningen som beskrev hur kommunismen tog över. På bilderna på väggen fanns bilder på nyckelpersoner i den kommunistiska regimen som tog över. Många av dem med judiskklingande namn. Min svärfar gillade inte vad han uppfattade som implicita antisemitiska uttalanden. Vilka förrädarna var behövde inte sägas högt. Bara antydas för att alla i den polska gruppen skulle förstå vad guiden menade.


Till skillnad mot upprorsmuseet kommer det judiska museet inte att vara bekvämt nationalistiskt. Ännu har inte utställningen öppnat, men vår guidade visning slutade med en film om den huvudutställning som öppnar någon gång under hösten 2014. Den visar hur samma land beboddes av två folkgrupper (nåja, utöver judar fanns det vitryssar, litauer, ukrainare, tyskar, kaschuber m.fl.). Den ena mycket större, men den andra en mycket stor minoritet (10 % av befolkningen). De levde sina liv på många sätt skilda från varandra, men alltid i viktiga, symbiotiska och ofta komplicerade relationer till varandra. Guiden lovar att utställningen inte kommer att ducka för de svåra frågorna. Jag hoppas verkligen det. För i en värld där nationalistiska historieskrivningar fortfarande är så starka ligger främlingsfientlighet, misstänksamhet och våld aldrig långt borta.

Den mäktiga entrén till det museet över judarnas polska historia är formad som den sista bokstaven i det hebreiska alfabet som motsvarar T i det latinska. Boksaven är även den första i judarnas heliga skrifter Tohra och Talmud. Museets utformning bestämdes av en internationell arkitekttävling där den finska arkitektbyrån Lahdelma & Mahlamäki vann. Det minimalistiska museet och dess entréhall är helt makalöst snygg. Hur utställningarna kommer att kunna leva upp till sin fantastiska inramning återstår att se.

Om att tvinga ett land på knä och fascismens återkomst

Det finns bara en segrare i skuldspelet. Nicolaos Michaloliacos, det ultranationalistiska
Gyllene grynings ledare.

Ett land tvingat på knä. Ett land där befolkningen känner sig förrådda av sina ledare. Ett land där befolkningen känner sig orättvist bestraffade av utländska krafter. Ett land i djup ekonomisk kris. Ett land med en historia präglad av odemokratiska styrelseskick. Ett land där ett antidemokratiskt och fascistiskt parti valts in i parlamentet och vars anhängare misshandlar folk av "fel" ras eller politisk övertygelse. Tyskland 1930? Grekland 2013?

På många sätt är Grekland av idag det yttersta provet på om Europa verkligen lämnat sin auktoritära historia bakom sig. Med andra världskriget gjorde de auktoritära systemen sin slutgiltiga bankrutt. Tror vi. Men är det säkert. De befintliga demokratierna blir allt mer teknokratiska, styrs allt mer av partier som fungerar som valmaskiner där ideologin tonas ner och inom ett ekonomiskt paradigm som inte kan ifrågasättas. Ur detta skapas den enda vägens politik där ett land tvingas på knä. Tvingas att ständigt ta nya lån för att finansiera de gamla. Var tar räntan vägen? Är det ingen som tjänar på lånen? Räddningspaket? Ett land tvingas ner på knäna. Dess befolkning tvingas ner i fattigdom. För dess betvingare är det den självklara lösningen. Den enda givna. Det var det 1919 för Versaillesfredens segrarmakter också. Landet som startade (?) allt elände måste betala. Vi är oskyldiga. Nu är Grekland boven. Är det så enkelt?

Pascalidou ger en mångfacetterad bild av krisen,
dess orsaker och konsekvenser. Alla skyldiga
får en känga. Oerhörda sociala påfrestningar och
ifrågasatta demokratiska institutioner har berett
vägen för Gyllene gryning - krisens yttersta konsekvens.
 Reflektioner utifrån egna erfarenheter och research
men framför allt baserad på intervjuer och möten
med människor från alla delar av det Grekiska samhället.
 Rekommenderas. (Uppdatering 6/10 -2013.)

Lyssnade Studio 1 i P1 idag där Alexandra Pascalidou intervjuades om sin nya bok "KAOS, ett grekiskt krislexikon" som kom ut för en vecka sedan. Pascalidou säger sig vara ute efter att komplicera bilden av krisen och av den svartvita bilden av korrupta slösaktiga greker, men även grekernas bild av sig själva som oskyldiga offer. Det blir slående att Grekland den senaste tiden hamnat i mediaskugga, men att krisen där verkligen inte har lättat. I Tyskland har åtstramningsarkitekten Merkel blivit belönad för sin ståndaktiga hållning med en valseger i Tyskland och att dramat fortsätter.

Kan Europa efter 1900-talets blodiga kamp mellan fascism och demokrati andas ut eller lurar tyrannin  där strax under ytan? Är EU den garant för fred och demokrati som den utmålar sig att vara? Än så länge har nationalegoismen segrat i den ekonomiska kris som skapats ur överskuldsättning och obalans i en oansvarigt dåligt konstruerad valutaunion. Syndabockstänkandet har segrat istället för det kollektiva ansvaret för en Euro som gynnat den Tyska ekonomin mer än någon annan. Och nu straffas ett folk. Inte dess inkompetenta ledare.

Efter första världskriget blev socialdemokratin i Tyskland den främsta syndabocken i den dolkstötslegend som var med och sänkte den Tyska demokratin. På samma sätt kan den politiska kollapsen i Grekland bereda väg för fascismens återkomst i Grekland. En ny dolkstötslegend där grekerna lägger skulden på tidigare ledare och på en fientlig omvärld, där är vägen öppen fascismens återkomst. Skuldspelet har ingen segrare. Det borde verkligen Europas och framför allt Tysklands ledare förstå. Annars har man inte lärt sig någonting av Europas blodiga 1900-tal. Kom ihåg att utan Versaillesfredens och dolkstötslegendens skuldbeläggande hade aldrig andra världskriget utkämpats. Men då hade å andra sidan demokratin kanske inte segrat så fullständigt som den gjorde. Men nu har den förhoppningsvis det.

Därför får vi aldrig glömma vilka omständigheter som skapade "det tredje riket" och aldrig, aldrig återupprepa samma misstag. Skuldspelet leder rakt ner i en avgrund vi borde ha lämnat.

Sveriges Historia 1920-1965 - några reflektioner

Band 8 i Sveriges Historia med
"Per-Albin husen" på omslaget. Där
bosatte sig landsfadern i det nya
funktionalistiska folkhemet.

I april i år utgavs den sista delen i Norstedts stora satsning på ett nytt översiktsverk över Sveriges historia (1965-). Själv har jag inte riktigt hängt med, utan hängivit mig åt mer specialiserad litteratur. Men när jag upptäckte att min tid - mellankrigstiden - fått sitt band (det näst sista) kände jag att det var dags att läsa något av verken från pärm till pärm. Att det var Yvonne Hirdman som skrivit om mellankrigstiden gjorde det än mer intressant. Hirdmans "Att lägga livet tillrätta" från 1989 framstår som en vattendelare i historieskrivningen om socialdemokratins långa tid vid makten från 1930-talet till mitten av 1970-talet, och som dörröppnare för en mer kritisk hållning. Hon har senare beklagat att den blev just det, och att den öppnade upp för kritik från en höger hon knappast själv tillhör.
Liksom i alla de tidigare banden av "Sveriges Historia" vilar texterna på det senaste inom forskningen, men naturligtvis har huvudförfattarna ett visst inflytande på vad som betonas och lyfts fram som viktigt och vad som inte betonas. För genushistorikern Hirdman är det kvinnans roll och genuskontraktets förändring som ganska påtagligt lyfts fram. Utgångspunkten är demokratins genombrott 1921, då när även kvinnor fick rösträtt. Det framstår som om hon tänkt, att med lika demokratiska rättigheter så borde även kvinnornas makt i samhället öka. Denna frågeställning löper som något av en röd tråd i framställningen, men inte förrän på sextiotalet, mot bandets absoluta slut, kan en sådan omförhandling av genuskontraktet börja synas. Allt tidigare än det framstår som enskilda pionjärinsatser. Inte ens kvinnoförbunden framstår som kämpande för jämlikhet i den bemärkelse vi i dag lägger i begreppet, och socialdemokratin framstår verkligen inte som föregångare, trots Alva Myrdahls (som Hirdman skrivit en biografi om - "Det tänkande hjärtat") betydelsefulla insatser. Eftersom inget egentligen i grunden förändrades, knappt ens ifrågasattes, kanske det är tveksamt att låta denna fråga få så stort utrymme. Kvinnans plats var under den här tiden i hemmet.

Men dessa delar är trots allt inte så omfattande att de skymmer allt det andra som verkligen hände under mellankrigstiden och som hon berättar om med bravur. Särskilt förtjust är jag över hur hon sätter 1933 i centrum och hur den svenska kompromissinriktade politiken kan ses som en direkt reaktion på hur illa det gick i Tyskland, och även hur senare kapitel av de andra författarna sätter Sverige i ett internationellt sammanhang. Det är viktigt för att förstå den Svenska demokratiska resan och hur Sveriges historia präglades av en internationell omgivning.

Det här är framför allt folkhemmets tid. I praktiken och såhär i efterhand framstår folkhemssverige lätt som en slags uppfostringsanstalt, där människorna skulle lära sig att agera rationellt och efter de senaste nya vetenskapliga rönen, uttolkade av en växande kader av expertis. Man kan se det som ett slags assimileringsprojekt där svensken skulle lära sig att förstå och uppskatta "rätt" saker, där det rätta oftast framstår som, modernt javisst, men utformat efter borgerliga normsystem och ideal. Expertisen kom knappast från arbetarklassen själv. De sju infällda specialavsnitten (några av huvudförfattarna och några av utomstående experter) vittnar alla på olika sätt, mer eller mindre om det här. Mina två favoriter är "De stora husen och de små människorna - Sjuka fattiga och andra", om de människor som föll utanför folkhemmets ram, hur de behandlades och om en av folkhemmets viktigaste lösningar på problemet - anstaltsvård enligt forskningens senaste rön. Det andra av mina favoriter är "Folkets hem - från nödbostäder till miljonprogram" om den resa som Sverige genomgick från att ha haft bland den sämsta bostadsstandarden i hela Europa till att bli ett föregångsland för modern stadsplanering (Då kanske, men knappast nu.).

Sammantaget tycker jag att Sveriges Historia 1920-1965 är väldigt intressant (konstigt va!) och en bok jag rekomenderar alla som vill förstå hur det moderna Sverige vuxit fram (i det närmaste obligatorisk för alla politiker). Den ger även många nya inblickar för de mest insnöade. Tidsperioden är oerhört fascinerande såsom en vattendelare mellan ett gammalt Sverige präglat av auktoriteter och avstånd mellan människor och klasser, till en nation präglad av allt mer likriktade ideal. Det var en tid präglad av framstegstro, på att allt var möjligt, och en tid i grunden och djupt påverkad av den nya spelplan som var demokratins. Den oerhört positiva bild av framtiden som dåtidens människor laddades med kan man idag lätt känna ett visst avund inför.

Sveriges historia sammanfattad i nio band utgiven mellan 2009 och 2013.

Den outforskade svenska demokratins födelsedag

Axel Phersson-Bramstorp och Per Albin Hansson
personlifierade den svenska samarbetspolitiken.
Det konservativa bondepartiet och de progressiva
socialdemokaterna lotsade den svenska demokratin
 genom de stormiga 30 och 40-talen.

Igår uppmärksammade statsvetaren Henrik Oscarsson på sin blogg, att den 12:e september är den slutgiltiga demokratiska  genombrottets (nja) födelsedag. I år 92 år. Han påpekade något som även jag lagt märke till när jag läst in mig på forskningen kring den svenska demokratins historia - att ganska lite skrivits om den svenska demokratins utveckling, särart och framväxt. Oscarsson frågar sig:

"Hur gick det egentligen till när den svenska demokratiska rättsstaten växte fram: När ägde de formativa momenten rum? Vilka historiska skeenden kunde ha fått en annan utgång? Varför landade vi i de lösningar vi gjorde? Utan en ingående kunskap om vårt eget arv står vi på lösan sand när vi själva ska ta nästa steg eller när vi ska ge råd till andra länder om hur de ska bygga demokrati."

Han eftersöker med andra ord lärdomar från vår egen demokratiska historia. Utifrån vad jag läst och förstått under mina studier är det precis vad jag sysslat med här på bloggen i min serie om "Demokrati då och nu"; att försöka förstå vad som hänt i arabvärlden de senaste åren utifrån den svenska erfarenheten under åren kring 1920. För mig blev det tidigt mycket tydligt att den svenska demokratins genombrott och framväxt var intimt kopplad till en vidare europeisk demokratiseringsprocess. Detta har ofta tappats bort i historieskrivningen om den svenska demokratin. Det europeiska perspektivet har varit helt avgörande vid framför allt två tillfällen i historien.

För det första var det helt avgörande när demokratin fick sitt egentliga genombrott 1918, då när högerpartiet i första kammaren övergav sitt hårdnackade motstånd mot allmän rösträtt. Händelser i Tyskland efter kriget, händelserna i Ryssland och den allmänt revolutionära stämningen runt om i Europa efter första världskriget var det som avgjorde. Framför allt var det händelserna under 1918 i Tyskland - det stora föregångslandet och kulturlandet för alla svenskar (det var före efterkrigstidens anglifiering av den svenska kulturen). Utan att rädslan för "den röda faran" nådde en kritisk massa blev det ingen demokrati. (Läs mer: Demokrati då och nu del - Demokratin sprider sig från Tyskland till Sverige)

För det andra var vägen som den svenska demokratin tog från 1932 och framåt, med sin inriktning på samarbete istället för på konfrontation, i hög grad en produkt av en orolig omvärld. Samtidigt som den berömda svenska "kohandeln" genomfördes med sitt samarbete mellan bondeparti och socialdemokrater och som ett svar på den djupa ekonomiska krisen, föll istället Tysklands demokrati ihop av polarisering och konfrontation, med slutpunkt i Hitlers maktövertagande samma år. Om detta internationella sammanhang skriver Yvonne Hirdman på ett mycket bra sätt i "Sveriges historia 1920-65" under rubriken 1933 (Utkom förra året som den näst sista delen i Norstedts stora översiktsverk om Sveriges historia och boken som jag läser just nu.).

Den svenska samarbetsinriktade demokratin är alltså mer en produkt av en orolig omvärld och ledare som var rädda för ytterlighetspartierna till höger och vänster (med rätta!), än av någon slags inneboende svensk fredlig nationalkaraktär vilket ofta antyds i vår något förmätna inställning till andra länders "bristande demokratiska förmåga". Inte desto mindre har den Svenska demokratins väg visat sig vara väldigt positiv och erfarenheterna av denna värda att förmedla. Men då måste vi veta mer om hur denna väg såg ut, vad som går att återupprepa och vad som var specifikt svenska omständigheter.

PS. Den internationella dimensionen var viktig i avgörande skeden men andra och mer internt Svenska omständigheter gjorde dessa vägval mer eller mindre genomförbara och/eller naturliga.

Varför revs Göteborg? del 2 - Uno Åhrén och funktionalismen

"Var femtionde år, eller rentav snabbare, dör städerna.
Man river och bygger nytt." - Le Corbusier
 (bilden ovan är en del i stadsplan från 1924.)

"Vilka möjligheter finnas tekniskt och ekonomiskt att sanera gamla ruttna stadskvarter och bygga nytt med luft och ljus och spelrum för trafiken?" - Uno Åhrén 1928.

I oktober 1928 höll Uno Åhrén ett inledningsanförande på Stockholms byggnadsförening. Där lade han ut texten om hur han tyckte att landets städer borde omformas. Åhren hade tillbringat mycket tid i ute i Europa och studerat den nya moderna och kosmopolitiska arkitekturstilen "the International style", den som i Sverige fick namnet "funktionalism". Han hade tagit personlig kontakt med schweitzaren Le Corbusier efter att ha bevittnat Parisutställningen 1925, där Le Corbusier gjort sensation med sin utställning "Le nouveu esprit". Här presenterades lösningen på tidens stora sociala spänningar mellan arbetarklassen och det priviligierade borgerskapet. Den skulle byggas bort. Valet stod mellan arkitektur eller revolution.

Åhrén blev den svenska funktionalismens mest stridbare förkämpe - och som sådan mycket framgångsrik. Förutom verksamheten som inspiratör och förmedlare av kontinentens nya strömningar blev han handplockad för jobbet som stadsplanechef i Göteborg 1932. Här verkade han till 1943 då han via ett mellanspel som chef för riksbyggen, 1947 blev Sveriges förste professor i stadsbyggnad på Kungliga tekniska högskolan. Där formade han under återstoden av sin karriär kommande generationer av arkitekter - arkiteker som lojalt följde i mästarens fotspår.

Redan 1928 hade Åhrén distanserat sig från Le Corbusier vars utopiska stadsplaner med jättelika kubistiska höghus i extremt öppna stadsplaner, för honom urartat i konstnärlig elitism vilken förlorat kontakten med verklighetens viktiga sociala frågor. Han började allt mer luta åt Bauhaus och Water Gropius tekniska och ekonomiska experimenterande för att industrialisera och standardisera bostadsbyggandet. Det gamla hantverksmässiga byggandet förkastades. Genom en effektiviserad byggnadsprocess skulle resurser frigöras för att lösa arbetarklassens bostadsnöd.  Han inspirerades även av Berlins stadsplanerare Martin Wagner, kallad "den röde stadsplaneraren", och hans medarbetare Bruno Taut som genomfört "funktionsstudier" för lägenhetsplaner. Studiernas syfte var att konstruera de mest ändamålsenliga planlösningarna. Men den kanske främsta inspiratören var stadsplaneraren Ernst May som i Frankfurt am Main av den socialdemokratiska ledningen fått fria händer att utforma "Das Neue Frankfurt". Han skapade en tioårig bostadsplan och genomförde en genomgripande rationalisering av byggandet med en ny industriell arbetsorganisation och förproducerade betongelement. Hans utställning i Frankfurt 1929 fick via Åhréns förmedlan stor betydelse för utformningen av den stora funktionalistiska utställningen i Sverige året efter -"Stockholmsutställningen".



"Organisera! Det är dagens fodran på stadsbyggandets
 område. Organisera kallt, hårt som man organiserar
 vilket företag som hellst. Gå till botten med problemen,
studera stadsbyggandets matematik, statistik, logik.
 Det är den enda metoden att verkligen behärska
 verksamheten och leda den fram till bästa
möjliga resultatet." - Uno Åhrén 1928

Av avgörande betydelse för den svenska funktionalismens utformning  blev en undersökning som initierades av den Svenska slöjdföreningen 1927 och som under Uno Åhrén och Gunnar Sandbergs ledning utvidgades till en ambitiös undersökning om bostadsbyggandets tekniska, ekonomiska och sociala aspekter. Studien ledde till ett antal vägledande principer för ett modernt bostadsbyggande. Genom funktionsberäknade planlösningar skulle man söka att kringå de ekonomiska begränsningar som gjorde det omöjligt att bygga större lägenheter. Ett nytt stadsplaneidéal var lamellhusen, huslängor ställda på rad för att maximera solinstrålningen i lägenheterna (se flygfotot över Johanneberg nedan). Man menade att även om solljusets fysiska påverkan på människan kunde ifrågasättas så var den psykologiska effekten viktig (kort. hygienen förbättrades när skiten belystes). En ny sundare och enklare livsstil var målet. Den nya arkitekturens avskalade yttre var en spegling av funktionalismens ideal och ett sätt att bryta med historien. På den nya tidens industriella byggande och moderna material sågs det som förljuget och påklistrat med gamla tiders stilelement. Funktionalisterna menade att historien spelat ut sin roll och inte hade något att lära i utformningen av framtidens städer. Brottet med historien och den nedlåtande synen på vad som byggts av tidigare generationer skulle få konsekvenser när idéerna fick form.

Undersökningens vägledande principer låg till grund för funktionalismens stora genombrott i Sverige - Stockholmsutställningen 1930. Utställningen som initierats av Svenska slöjdföreningen omfattade allt ifrån arkitektur till möbler och konsthantverk. Den blev en enorm publiksuccé. Den visade en bild av den nya moderna staden inredd och klar. Ljust och fräscht, med ett avskalat formspråk befriat från gångna tiders onödiga krussiduller. Under sommaren 1930 besöktes den av fyra miljoner nyfikna. För utställningens mest uppmärksammade del - bostadsavdelningen - ansvarade en handfull arkitekter, däribland naturligtvis Uno Åhrén.

För Åhrén blev Stockholmsutställningen och byggnadsutställningen i Berlin året därpå av avgörande betydelse. Han insåg att funktionalismens idéal och bostadsfrågans lösning knappast kunde förverkligas inom den dåvarande kapitalismens ramar. Det krävdes en långtgående samordning och planering. Samhällsplanerare, socialpolitiker och intressen inom byggbranschen behövde samordnas. Åhrén såg lösningen i planhushållningen och en socialistisk samhällsomdaning. Samma år deltog han även i formulerandet av den funktionalistiska stridsskriften Acceptera där landets främsta funktionalistiska företrädare gick till attack mot gångna tiders stadsbyggnads, bostads och stilideal och där man menade att man måste acceptera den industriella rationaliseringens princip och ta den fulla konsekvensen därav:

"Vi kan inte smyga oss ur vår egen tid bakåt. Vi kan inte heller hoppa förbi något som är besvärligt och oklart in i en utopisk framtid. Vi kan inte annat än att se verkligheten i ögonen och acceptera den för att behärska den." - ur Acceptera.

Och han skulle mycket snart få möjligheten att "se verkligheten i ögonen". Medan Stockholms kommunalpolitiker till en början förhållit sig skepitiska till den nya funktionalismen, hade den i Göteborg sedan flera år fått en allt starkare anhängarskara. Man hade till och med lyckats förhala ansökningsprocessen till en ny stadsingenjör ett helt år för att Åhrén skulle hinna anmäla sig. Valet av en arkitekt var kontroversiellt då posten alltid tidigare innehafts av ingenjörer eller lantmätare. Av Dagens Nyheter kallades valet sensationellt.



"Man är så van vid att se dessa hogyttrade, osunda, trista sollösa kvarter att man
 omedvetet föreställer sig att de finns där på grund av något slags naturnödvändighet."
- Åhrén 1928 (På bilden Stigberget 1960 innan rivningarna påbörjats)

I linje med sina sociala ambitioner var det första han försökte åstadkomma i Göteborg att få regeringens sanktionering om att få genomföra en undersökning av arbetarklassens bostadsfråga, en med Göteborg som undersökningsområde. Redan året innan hade en undersökning av arbetarnas bostadsförhållanden genomförts, men han menade att den var otillräcklig. Åhrén och hans vän Gunnar Myrdahl lyckades få med finansminister Wigforss på tåget och under januari och februari 1933 genomfördes den med hjälp av en stab av vänner och bekanta som delade hans värderingar. Den korta undersökningstiden gjorde att man i slutändan i hög grad ändå förlitade sig på uppgifter från den undersökning som gjorts bara två år tidigare. Slutsatserna var däremot nya.

"Bofälliga" hus i Annedal. Revs på 1970-talet

Kritiken mot de för Göteborg så typiska landshövdingehusen var svidande. De klassades  som de lägre inkomsttagarnas speciella bostadstyp och beskrevs som egendomliga i sin utformning. Mer än vart tredje person klassades som trångbodd i landshövdingehusens ettor och tvåor. Bland Sveriges städer var endast Norrköping värre. På Stigberget hade endast var tionde familj tillgång till en tvårummare. En stor del av dessa hus klassades dessutom som "bofälliga" eller undermåliga, med ett modernare språkbruk. Att sanera bort denna slum och att bygga bort trångboddheten blev en absolut nödvändig bostadssocial uppgift:

"Det finnes ett samband mellan trångboddhet å ena sidan och psykisk ohälsa, allmän mindervärdighet och asociala tendenser samt bristande jämvikt inom det äktenskapliga samlivet och mellan föräldrar och barn." -Myrdahl och Åhréns slutsatser i undersökningen SOU 1933:14.

Uno Åhrén lade 1936 ut stadsplanen för Övre Johanneberg
(byggdes mellan 1937 och 1944).
Det är Åhrens största bidrag till Göteborgs stadsbyggnad. 

Källor: Sveriges Historia 1920-1960, Arbetarfamiljen och det nya hemmet av Sten O Karlsson, Uno Åhrén: en föregångsman inom 1900-talets arkitektur och samhällsplanering av Eva Rudberg, Göteborg före grävskoporna av Robert Garellick, samt diverse artiklar på Wikipedia.

Se även tidigare artiklar om Uno Åhrén och om funktionalistisk stadsplanering i Göteborg:
I väntan på en stadsarkitekt - Albert Lilienberg
I Majorna stod slaget mellan funktionalism och landshövdingehus