Levande Historia maxat komersiell

"Att ha Hitler på omslaget ökar upplagan med 50 % ". Jag tror det var Populär Historias chefredaktör som sade det. Jag vet inte om siffran är exekt den rätta, men att den ligger där i krokarna råder det inget tvivel om. Att Aftonbladets nya historietidning har en stor bild av Hitler på omslaget är därför knappast en slump. Över hela linjen satsar Levande Historias första nummer på säkert säljande kort. Hitler funkar alltid. Kungar med Herman likaså. Kända namn som Heliga Birgitta lockar liksom kända sevärdheter som Colusseum.

Texterna i sig känns välskrivna och för en publik med ytligt intresse för historia funkar det kanske, men frågan är om inte innehållet är allt för förutsägbart för att de som redan läser populärhistoriska magasin ska bli intresserade. Och de är ganska många. Tänker sig Aftonbladet att konkurera med de andra tidningarna eller att vidga marknaden. I det första fallet tror jag det blir svårt om de inte vässar sina ämnesval betydligt. I det andra fallet har man väldigt hög tilltro till Aftonbladets förmåga att bredda intresset ännu mer och hitta en tillräckligt stor ny målgrupp.

Det som skulle vara nytt med Levande Historia är svårt att hitta. Möjligen har man gjort som med Aftonbladet, d.v.s. skaffat sig järnkoll på vilka ämnen som säljer och bestämt sig för att köra den linjen stenhårt och på så sätt bräda sina konkurrenter. Men det är väl knappast vad man hoppats skulle vara det "nya". Att de är först ut av de historiska tidningarna med en app till iphone hjälper knappast.

Med allt detta sagt så gillar jag ändå Aftonbladets satsning och det behöver absolut inte vara något fel på lättillgänglighet. Men jag är tveksam till att det räcker för att tidningen ska bli en succé.

Kunskap luktar gott

Genom entrén och förbi bibliotekarierna Viskande röster och ett golv som dämpar alla ljud. Vidare in genom en, två, tre glasdörrar och in i läsesalens tystnad. Här är lukten som starkast, den unkna men samtidigt mjukt inbjudande doften av gammal referensliteratur. Jag går till hyllan med facklitteratur om Göteborgs historia och börjar bläddra...

Träffade idag min handledare för första gången. Det är dags att börja med min ettåriga Mastersuppsats. Min handledare heter Jan Christensen och är också författaren bakom min senast lästa bok - Liberalernas Stad -fattigvård och kulturdonationer i 1800-talets Göteborg (en text om boken kommer snart här på bloggen).

Min förhoppning är att jag genom mina många besök på universitetsbiblioteket i Göteborg kommer att hitta intressanta personer och företeelser ur historien att berätta om här.

Levande Historia - en ny tidning från Aftonbladet

Med det märkliga namnvalet Levande Historia ger sig Aftonbladet in i kampen om de populärhistoriska tidningsläsarna. Nu på torsdag den 26:e kommer det första numret. För att leda satsningen har de headhuntat Åke Persson, tidigare chefredaktör på Allt om Historia. Att Åke lämnat Historiska media med sin stora bredd av tidningar tyder på att satsningen är tänkt att vara långsiktig?

När det gäller ämnesval lägger tidningen sig i den mest populära fåran med mycket Andra världskriget och med Herman Lindqvist som skribenten som ska locka. Ämnesvalen verkar likna just Allt om Historia. Om texterna och upplägget gör att tidningen blir "en helt ny typ av historietidning" som Åke Persson säger, återstår att se.

(Forum för) Levande Historia är som bekant namnet på en statlig historiesatsning för att upplysa om nazismens och kommunismens brott. Varför man valt samma namn på tidningen som upplysningskampanjen känns lite konstigt. Vill man kapitalisera på det välkända namnet eller vad?

Ursäkta mig om jag låter lite skeptisk för i grunden är jag faktiskt inte alls det. Jag är väldigt positiv till hela historievågen och tror att allt som väcker intresse för historieämnet är bra. Tidningar som riktar sig brett är helt nödvändiga i det sammanhanget och då vet man vilka ämnen som funkar. Dessa ämnen ligger också i kärnan av allmänbildningen. Det jag kan tycka är att även dessa breda tidningar kunde unna sig någon lite mer udda artikel som bryter mönstret och öppnar upp ögonen för läsaren vilket oändligt universum historien är. Själv har jag svårt att tycka att en ny juste layout och paketering räcker för att kalla en tidning en helt ny typ.

På torsdag köper jag första numret och på fredag får ni en recension.

Länk till recensionen: Levande Historia maxat komersiell

Clio har det bästa

Clio är en historisk bokklubb. Åtta gånger om året presenterar de en ny huvudbok. Du behöver bara köpa en av dem för att vara med. Den senaste - Trollsländans land - om Japans historia presenteras av Yukiko Duke. Varje ny huvudbok presenteras av "välrenomerade skribenter". Urvalet av böcker verkar vara av högsta kvalitet. Till exempel var den tidigare huvudboken Pompeji av Mary Beard som jag tidigare tagit upp. Andra är Sveriges Historia.

Jag är helt klart sugen att gå med. Hmm.

Se Clios hemsida: www.clio.se/index.shtml

Nya historiska böcker - hösten 2010

Tittade runt lite bland förlagen och letade efter nyheter under hösten. Det här är vad jag hittade.
Man kan kostatera att fascinationen för nazisterna håller i sig. Att kvinnorna träder fram ur historien allt mer känns kul. Själv är jag nog mest sugen på boken om Berlin.


Nordstedts

Årstafruns dolda dagböcker - Kristina Ekero Eriksson: En biografi av en litterärt begåvad och levnadsglad adelsdam, samtida och och god vän med Bellman. Se Populär historia nr 7: http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=1766


Historiska media
(ett urval, för övriga titlar se: http://www.historiskamedia.se/o.o.i.s/524)

101 historiska myter - Åke Persson & Thomas Oldrup: Historiska myter kläs av.
Berlin - Folke Schimanski: Den första heltäckande boken om Berlins historia från medeltiden till idag.
Vasadöttrarna - Karin Tegenborg Falkdalen: Gustav Vasa hade fem döttrar. Det här är den glömda historien om Vasaprinsessornas liv, fyllt av intriger , lyx och maktkamp, i 1500-talets Sverige.
Joseph Goebbels - Lars Eriksson Wolke: Den första svenska biografin om den fanatiska nazisten och propagandaministern Goebbels.


Bonniers

Bonnie & Clyde - Jeff Guinn: Den verkliga historien om Bonnie & Clyde var inte så glamorös.
Neutralitetens tid - Britt-Marie Mattsson: 60 år av svensk neutralitetspolitik.
Jakten på ondskan - Guy Walters: Om nazisternas flykt och om de som jagade dem.


Roos & Tegnér

Skånska mord - Jan Hemmel: Om mord i Skåne.

Har jag påverkat Sveriges historia?

För några år sedan skrev jag min första artikel i Populär Historia om Malborg/Marienburg. Det är en enorm medeltida borg i Polen byggd av Tyska orderns riddare under 12 och 1300-talet för att behärska de områden man erövrat längs Östersjökusten. Den står kvar än idag, även om stora delar är restaurerade och inte i original, eftersom den bombades av Röda armén under slutfasen av andra världskriget.

Nazisterna lockades av och hyllade Tyska ordern som förkämpar för den tyska nationalism som de representerade. Detta trots att nazismen var antireligiös och tyska ordern av sin natur strängt religiös. Borgen fick ett symbolvärde och nazisterna stannade kvar för att försvara borgen mot hopplösa odds och med den självklara utgången att borgen till stora delar förstördes.

När jag skrev om borgen fick jag en privat guidning och min guide pratade om gömda tunnlar fyllda av nazistiskt plundergods...

Hur som helst är borgen verkligen värd ett besök. Den ligger ungefär en och en halv timmes bilfärd från Gdansk (Danzig) i norra Polen.

Men vad har allt detta med Sveriges historia att göra? Jo det bara råkar vara så att i slutet på boken Sveriges historia band 2 berättar Dick Harrisson om Tyska ordern och i samband med det finns en bild på borgen. Samtidigt som jag skrev i Populär Historia skrev också Dick där och hans specialområde är ju medeltiden...

Lite löjligt kanske att bli upprymd av en sådan sak. Men det känns ändå uppmuntrande på något sätt.

Bilderna publicerade här kom inte med i Artikeln i Populär Historia eftersom de inte passade. Det var vinter när jag var där men vår när det var dags för publicering. Jag gillar den dystra och karja stämning som de vintriga bilderna på Malborg förmedlade. Känns helt rätt för att illustrera Tyska orderns stränga, kärva och skoningslösa kristendom. Den första bilden visar den syn som mötte en besökare på 1300-talet. Huvudporten mellan de två runda tornen nåddes via en lång bro över floden Nogat. Den pampiga byggnaden till vänster om porten var högmästarens palats. Den andra bilden visar bronsskulpturer på de mest beryktade högmästarna, som alltså var ledarna för ordern. Den tredje bilden är på en liten djävul som sitter på en potta. Han visar vägen till toa-tornet.

Min artikel om Marienburg finns att läsa under etiketten MINA ARTIKLAR.

Peter Englunds "Poltava" - milstolpe eller sidospår

Poltava innebar början på något nytt. Populärt skriven historia, skriven av en akademiker och en dundrande försäljningssuccé. Peter Englund är min absoluta favorit bland historiska författare, men fram till nu i sommar hade jag inte läst Poltava. Nu var det läge.

Vad var det då som Englund gjorde så bra? För det första är ämnesvalet smart. Han placerar sig i centrum för det drama som var Stormaktstiden. Han skildrar det kanske mest dramatiska och avgörande slaget. Krig är det bästa, och slag med avgörande betydelse för ett lands historia ännu bättre om det ska bli en försäljningshit. Men det som är så oerhört bra är framför allt hur läsaren får följa enskilda människor och deras öden mitt i den brutala verkligheten. Historien får liv i alla enskilda öden, i de små detaljerna - allt det som akademiska historiker och översiktsverk oftast utelämnar. Det känns som att vara där. Det fantastiska är att det dessutom kommer ur en oerhört djup och ingående kunskap om händelserna och personerna mitt i dem. Personerna och vad de var med om är inga påhitt.

Samtidigt med att Peter Englund skrev Poltava arbetade han på sin doktorsavhandling om svensk 1600-talsadel och deras världsbild. Källmaterialet och litteraturen måste ha varit på många punkter densamma. Kanske satt han djupt insjunken i brev eller memoarer skrivna av någon 1600-talsädling och för tjugonde gången dök det stora nederlaget upp. Frågan om vad det egentligen var som hade hänt måste ha upptagit stor del av de gamla krigarnas tankar. "Kanske skulle jag skriva en bok". Jag måste fråga honom hur det gick till någon gång, om jag får chansen.
På 1980-talet blev det bland historiker populärt att skriva vad som kallades Mentalitetshistoria. Peter Englund var en sådan historiker. Det handlar om att tränga in i människornas tankevärld och försöka förstå hur de såg på och tolkade världen. Världsbilder har genom historien varit i ständig rörelse och de ideal som drev en 1600-talsädling känns på väldigt många sätt främmande idag. I några passager i boken skildrar Englund religionens viktiga roll i krigföringen. Hur krigarna kände att de slogs med gud vakande över dem. Han skildrar också den vidskepelse som frodades. Han berättar också om hur den moral för hur en krigare ska bete sig i krig tedde sig. Han målar också upp bilder av hur deras kroppar trasades sönder av kanonkulor och kartescher (som ett jättelikt hagelskott fast i kanon). Mentalitetshistorikerns perspektiv är som gjort för att få de enskilda människorna att träda fram och bli till kött och blod (och tanke).

Språket, gestaltningen och dispositionen i boken är oklanderlig. Englunds sätt att formulera sig är inte på något sätt smittat av språket i de källor han använt sig av och inte heller av det akademiska språket. Han har full kontroll och vet vad han vill åstadkomma.

I många länder är skillnaden mellan historia som vetenskap och publik historisk litteratur mycket tunnare än i Sverige. Från både USA och Storbritannien väller det fram populärt skriven historia, skriven av välrenomerade historiker. Svensk historieskrivning följer mer den Tyska i fotspåren där den vetenskapliga exaktheten och teorierna värderas högre än den historia som riktar sig till allmänheten. Så har Peter Englund blivit en ivrigt följd förgrundsgestalt för historikersverige. Nej knappast.

Jag för min del hoppas att den populärhistoriska boomen som pågår just nu också ska resultera i att fler historiker och blivande historiker blir intresserade av att skriva för en större publik. Men för att den akademiskt skrivna historien ska kunna bli publik tror jag att forskarna måste tänka på det från början i forskningsprocessen. Att göra som Englund gjorde och fundera på hur de kan använda samma material som de forskar på till att också skriva populariserad historia. Det ska jag göra.


Läs i Fokus om Historieboomen. Från den 27/4: www.fokus.se/2010/04/harrisons-hektiska-tid/

Peter Englunds hemsida om Poltava mm: http://www.blogger.com/www.peterenglund.com/andrabocker_poltava.htm

Tiden som faktor

Historia är mitt sätt att förstå världen. Det är mitt sätt att resa. Att se sambanden. Att förstå min plats på jorden. Det har inte alltid varit så. Det började mer som en flykt från den ospännande och trygga värld jag växte upp i. Till en värld fylld av svärd, katapulter, riddare och borgar. Där goda var jättegoda, men där Ivanhoe alltid valde fel tjej. Det var något störande i att han alltid valde den trygga och tråkiga blondinen (jag minns inte ens vad hon hette) och inte hennes motsats judinnan Rebecca. Jag blev lika besviken varje jul. Jag ville ju absolut inte ha någon ointressant blond granntjej och bli kvar i borgen hemmavid.

Jag började läsa allt om riddare och borgar i uppslagsverket Media. Där fanns fina bilder och mycket fakta. Sedan av bara farten började jag läsa de andra uppslagen. Media blev min väg bort, men även min väg för att börja förstå världen. Drivkraften att förstå ledde inte bra till studier i historia utan även i statskunskap, u-landskunskap och till att jag blev journalist. Att förstå hur världen hänger ihop just nu har blivit allt viktigare för mig. Med tiden har också mitt intresse för den nära världshistorien vuxit. Behovet att drömma mig bort har svalnat och nyfikenheten inför hur världen hänger ihop blivit starkare. Historien från den franska revolutionen och framåt är faktiskt viktigare än resten av världshistorien om man vill förstå var vi är idag - och kanske också vart vi är på väg.

Vägarna till att förstå världen kan börja på många olika sätt. Såg idag för tredje gången svt-dokumentären om läkaren Hans Rosling. Med hjälp av enkel och genial statisk om förändringar i barnadödlighet, familjestorlek medellivslängd mm visar han hur mycket bättre världen faktiskt har blivit. De senaste 50 åren har det som vi fortfarande ofta kallar u-världen gjort så stora framsteg och genomgått sådana förändringar att begreppet numera är fullständigt missvisande.

Förändringarnas långsamhet har gjort att de gått journalistkåren förbi. Dess nufixering gör den väldigt ofta olämplig som ett sätt att förstå världen. Det är inte ofta journalisterna kommer tillbaka tio år efter katastrofen och än mer sällan de rapporterar om att allt blir bättre. Sällan ges bilden av att det är människornas drivkraft att ge sina barn ett bättre liv än deras eget som driver utvecklingen. Istället är det ett oändligt fokus på politik och ekonomi. Bilden av världen som journalistiken ger är bedräglig. Tidsperspektivet är allt för ofta obefintligt. Mer än de flesta visar Hans Rosling vilken ytlig förståelse av världen man får om inte historien räknas in som en faktor. Utan tidsperspektiv kan vi omöjligt förstå var vi befinner oss - och vart vi ska.

se Roslings värld: http://svt.se/2.118538/ eller leta efter hans Föreläsningar på Youtube.

Gapminder är den ideella organisation som Rosling driver för att upplysa om världens faktiska tillstånd: http://www.gapminder.org/

Ett vykort från Pompeji - eller vilken jädra smäll - eller värdet av en god guide

År 79 e.kr exploderade hela berget. Toppen på den slumrande vulkanen, då med en symetrisk konisk topp försvann i ett enormt moln av sten och aska. Stående på Pompejis forum kan man som min guide Mario visar med ett fast grepp om sin feta cigarill, ana det forna Vesuvius form i förlängningen av bergssidorna av de nuvarande båda topparna. Berget ligger 8 kilometer bort - Neapel som inte drabbades av utbrottet ligger och låg precis i bergets skugga - men Pompeji hade otur med vädret. Vinden blåste det enorma askmolnet rakt mot staden och täckte den med ett flera meter tjockt lager.

Jag och 11 andra följde Marios rökraspiga röst under två timmar runt i den antika staden vars liv fick ett så abrupt slut. Med stort lugn svarade han på alla begåvade och korkade frågor med samma noggrannhet Då och då stärkte han sig diskret med en tår från pluntan i hans lilla proviantväska. Han är den bästa guide jag haft.

Pompejis forum var en plats av särskild storslagenhet. Det var stadens hjärta, precis som forum var i alla romerska städer.

- Alla romerska städer från de minsta till Rom med sin miljonbefolkning var uppbyggd på samma sätt som Pompeji. Samma bostäder, samma affärer, samma gatuliv, samma forum.

Och forum var den centrala punkten i varje romersk stad (se min artikel om Forum Romanum i Rom från Allt om Historia under etiketten MINA ARTIKLAR). Här fanns templen, här utövades politiken och juridiken och här fanns det kommersiella centret. Forum var inget torg i vår bemärkelse präglat av torghandel och mångel. Visst de aspekterna fanns där också men på den centrala och dominerande - på sin tid marmortäckta - ytan (bakom Mario) tilläts ingen varuhandel. Den var undanskuffad till sidotorg eller till de små butiker som kantade stadens gator på samma sätt som butiker idag. Och det är det som är så fantastiskt med Pompeji, att vardagslivet, gatunätet, butikerna, bordellerna, bostäderna finns bevarat så som det en gång var. På alla andra platser är det möjligtvis de storslagna arenorna, badhusen eller templen som bevarats. Med hjälp av Pompeji och Herkulanum (mindre systerstad) har man kunnat rekonstruera hela livet för en romersk stadsmedborgare.

Jag gillar verkligen att gå guidade turer på ställen som Pompeji. De ger ofta den bästa ingången till att lära känna en historisk plats och en förståelse för helheten som ofta är svår att få genom böcker. Förhoppningsvis får man också en hängiven guide. Mario kanske inte gjorde det mest lättsmälta intrycket. Ruffig som en luffare och med en röst som talade om allt för många cigariller och för mycket grappa.

- Tours in english. Tourguide in english, gastade han ogenerat, aningen blase och med svag framgång över den långa biljettkassekön vid Pompejis portar. Men jag visste att jag ville ha en guide och hoppades att han skulle vara rutinerad och inte allt för ointresserad.

Så snart gruppen var full började Mario sin berättelse om Pompeji, en typisk romersk stad med ett otypiskt och oturligt läge i plats och tid. Slående likt vårt eget moderna och bekväma stadsliv, med barer, mat på stan, modemedvetna och renliga människor, ansikten från många olika kulturer, shoppingstråk avstängda för trafik och arenor för underhållning. Bilderna från turen får berätta.

Bild 1: Skräcken när luften förvandlades till giftig gas. De flesta av de människor som dog gjorde det av gasen, innan de täcktes av ett sex meter tjockt lager av aska.

Bild 2: Fallossymbol utmejslad i gatan på det stora shoppingstråket pekar vägen in i den gamla delen av staden där bordellerna låg. Gatorna hölls rena så symbolen syntes väl.

Bild 3: Vattenledning i bly som har kommit fram i dagen på trottoaren En del i det avancerade vattenledningssystem som försedde staden med vatten och som gjorde det möjligt för romarna att hålla sig rena på ett sätt som i Sverige först blev möjligt nästan 1900 år senare.

Bild 4: Utsikt över Neapelbukten från toppen av Vesuvius - fastlandseuropas enda fortfarande aktiva vulkan. Här ligger Italiens tredje största stad.

Många har fascinerats av Pompejis öde:

Lästips:

Dominic Ingemarks artikel från 2002 i Populär Historia om livet i Pompeji före katastrofen. http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=618

Pompeji - Maja Lundgren: Skönlitteratur

Tillbaka till Pompeji - Kim M. Kimselius: Ungdomsäventyr i Pompeji.

Pompeji - Livet i en romersk stad - Mary Beard: På svenska helt nyutkommen och vad det verkar både medryckande och kompetent skildring av antikforskare från Cambridge university.

Historiker hyllar Sveriges Historia I och II

I den senaste Historisk tidskrift (nr2) recenseras de två första banden av Sveriges Historia. Det är Thomas Lindkvist, professor vid Göteborgs universitet och expert på medeltidshistoria som ligger bakom.

Det första bandets huvudförfattare - Stig Wellinder - får beröm för att han frångår den tydligen problematiska indelningen i sten, brons och järnålder. Istället är hans utgångspunkt den teoretiska ramen som den så kallade nyevolutionismen förespråkar. Olika sätt att organisera det mänskliga samhället utvecklas i stadier. Bandsamhällen följs av stamsamhällen som följs av hövdingadömen som följs av stater. Men en sådan indelning tillåter ingen tydlig periodisering. Samtidigt som Lindkvist berömmer ansatsen medger han att tydligheten går till viss del förlorad utan en tydlig periodisering. Lindkvist uppskattar även Welinders avsnitt där han problematiserar frågor om etnicitet. "Frågan om ursprungsbefolkningar och diskussioner om vem som kom först till ett område är möjligen en relevant fråga för modern juridik, men inte för arkeologen eller historikern. Att etnicitet inte är en historisk konstant utan en historisk process är något som påvisas med pedagogisk skickligt i denna bok."

Det andra bandets huvudförfattare är Dick Harrison. Perioden är 600 till 1350 e.kr. Även hans framställning får beröm, men han menar att Harrison möjligen är något personfixerad, där främst Birger Jarl får ta stor plats. Lindkvist som även han är medeltidsexpert har själv utgått från mer strukturella förklaringsmodeller (det är att strukturerna nått en viss mognad som förklarar förändringen, personen är utbytbar). Det stora fokuset vid person menar Lindkvist känns aningen gammalmodigt. Samtidigt berömmer han Harrison för hans användande av teorier om nätverks och gåvoekonomier för att förklara samhällsutvecklingen under medeltiden. Att boken inte är Stockholmscentrerad så som tidigare framställningar haft en tendens att vara får också beröm. Harrisons genomgående syfte att rensa upp bland myter vinner Lindkvists gillande. Bland annat den om att kvinnan skulle ha fått en sämre ställning med kristendomen. Inget tyder på att så var fallet mer än i marginalen.

Lindkvist menar att dessa två första band av Sveriges Historia förtjänar en stor och allmän läsekrets och att de utgör en bas att utgå ifrån för både historiker och arkeologer för en lång tid framöver. Ett måste för en historiaintresserads bokhylla alltså. Ser fram emot en initierad recension av det tredje bandet i nästa nummer.

Läs mer om Thomas Lindkvist på: http://www.historiskastudier.gu.se/Personal/larare-forskare/thomaslindkvist/

Fred och fotboll

Få historiska händelser gör mig mer gråtmild som frigivandet av Nelson Mandela. Under sin tid på fängelseön Robben Island blev han inte hård utan en ödmjukhetens, demokratins och frihetens förkämpe. Mandelas goodwill fick också fotbolls-VM till Sydafrika. Landet som för inte så länge sedan var ett bespottat land, det sista som var i grunden styrt av raslagar. Nu som organisatör av Fotbolls-VM hyllas de för sin glädje och entusiasm och för att de visat att ett Afrikanskt land kan få beröm för sin organisationsförmåga.

Även laget som ikväll korades till vinnare står som en symbol för samma värden - enighet, demokrati och fred. Det spanska fotbollslandslaget förmåga att alltid underprestera i stora mästerskap var en symbol för de separatistiska strävandena i Spanien. Såren var djupa efter Francotidens centralistiska despoti. Det framgångsrika lagbygge som är det Spanska landslaget 2010, med en kärna från det katalanska Barcelona, en landsända och en klubb där separatismen varit stark, visar att vägen framåt är enighet och demokrati.

Den ödmjukhet som mittfältaren Andres Iniesta står för i segerintervjun efter att ha avgjort VM-finalen med matchens enda mål i den 118 minuten är symptomatiskt för det sympatiska Spanska landslaget - enade i framgång. Viva Espagna and may the future be bright för South-Afrika.

Ny etikett: Vetenskapliga tidskrifter

I Sverige finns det två Historievetenskapliga tidsskrifter. Historisk tidskrift och Scandia. Båda publicerar vetenskapliga uppsatser, debattartiklar om aktuella ämnen, recensioner mm. Nyligen gick jag med i Svenska Historiska Föreningen och får då fyra nummer per år av Historisk tidsskrift.

Framöver kommer jag att ta upp artiklar ur tidskriften som jag tycker är intressanta.

Historisk tidskrift har en hemsida; www.historisktidskrift.se för den som vill veta mer. Tidskriften Scandia kommer ut med två nummer per år och har en blogg som finns i min blogglista. Där kan man läsa gamla nummer i Pdf. Framöver planerar jag att även prenumerera på denna.