torsdag 16 oktober 2014

La belle epoque - världen före första världskriget enligt EJ Hobsbawm - del 1


För hundra år sedan hade första världskriget pågått i två månader. Kanonerna började köra fast i höstgjyttjan och några anade att kriget nog inte skulle bli så kortvarigt som de politiska och militära ledarna utlovat. Första världskrigets inledning ses av historiker världen över som en sällsynt tydlig milstolpe i historien. En milstolpe där världen förändrades i grunden. För att ge en bakgrund till varför det är så, och hur världen såg ut före det första världskrigets omvälvande fasor tänkte jag i en serie inlägg sammanfatta och diskutera EJ Hobsbawms klassiker "Imperiernas tidsålder" från 1987.

Boken är den avslutande i en trilogi om det långa 1800-talet, det som började med franska revolutionen 1789 och slutade, ja ni förstår säkert när. Boken författades och gavs ut bara två år före nästa omvälvande milstolpe i historien, den 1989 då den dåvarande världsordningen kollapsade med Sovjetunionens sönderfall. Om bokens innehåll påverkades av att vara en del av "det kalla krigets" värld, eller om den känns lika aktuell idag, är en av de frågor jag gärna vill få svar på.

En annan tanke jag tänkt pröva är om inte den tid vi lever i nu på många sätt liknar den som lämnades 1914. Främst tänker jag då på hur kapitalets krafter på nytt släppts fria efter 1989 och hur de politiska systemen formats av den nya liberalism som har sin föregångare i den lassaie-faire liberalism som formade 1800-talet. En annan likhet finns i den explosiva teknologiska utveckling som då omformade människornas liv och som präglade slutet av det långa 1800-talet, men som även präglar vår egen tid.

Ouvertyr och kap 1: Hundraårig revolution

I det inledande kapitlet "Ouvertyr" tar Hobsbawm upp just frågan kring varför 1914 ses som en så tydlig brytpunkt i historien, även bland sina samtida. Tiden före uppfattades som en förlorad värld, eller ofta till och med som slutet på en gyllene era - "la belle epoque". Men enligt Hobsbawm (och de flesta andra historiker) var det en gyllene era för en särskild grupp. Det långa 1800-talet var en värld skapad av och för bourgeoisien (den egendomsägande borgarklassen enligt den marxistiska terminologi som Hobsbawm bekände sig till). För bourgeoisien var det en tid då enorma förmögenheter kunde vinnas på kort tid. Ett överflöd av välstånd anhopades sig och gav upphov till ett utbud av lyx, flärd, konst och underhållning i en sällan skådad omfattning. Men för de som inte tillhörde bourgeoisien var det naturligtvis inte alls i lika hög grad en gyllene era, snarare en tid som lockade till tankar om revolutionerande förändring. Kanske är det framför allt genom den kulturellt dominanta bourgeoisiens ögon som 1914 blev en så tydlig vattendelare.

Trots att årtalet 1914 ses som en så given vattendelare finns det även många historiker som trycker på att kontinuiteten är så mycket mer slående än dess motsats. De tar då upp att många av de fenomen och företeelser som ses som typiska för tiden efter första världskriget, formades redan innan kriget. Som exempel förs fram de många teknologiska landvinningarna. Masskommunikation genom järnvägens explosiva utbyggnad och via telefon och telegraf. Demokratin med sina arbetar- och socialistpartier och masspartier. Modernismen inom kulturen. Massmedierna, reklamindustrin, och den rörliga bilden. Alla fanns de även före första världskriget, men kanske inte i alla fall med det genomslag de skulle få efter kriget.

I kap 1, "Hundraårig revolution", jämför Hobsbawm den värd som "såg stormandet av Bastiljen" (1789) med 1880-talets värld. Världen hade blivit global. Järnvägarna och ångbåtarna hade krympt resorna mellan kontinenterna till en fråga om veckor snarare än månader och kunde nästintill mätas i dagar. Telegrafen gjorde det möjligt att skicka meddelanden över hela jorden på några timmar. Folk reste i en omfattning som aldrig tidigare. Världen hade genomgått en explosiv befolkningsutveckling och fördubblat sin befolkning till ca 1,5 miljarder varav den europeiska befolkningen stått för den största ökningen, en ökning som även spillde över i en emigration av en historiskt sett oöverträffad omfattning till Nord och Sydamerika. Migrationen liksom befolkningstillväxten är något som även präglar vår tid. Aldrig tidigare har migrationsströmmarna varit så omfattande som nu. Den kommunikationsrevolution som påbörjades med det globala telegrafinätet kring sekelskiftet 1900 tog nästa stora kliv med mobiltelefoni och internet i vår egen tid. Under båda dessa eror förändrades förutsättningarna för både lokal och global kommunikation radikalt.
Hobsbawm kategoriserar sedan vad som skiljde industrialiserade världen, den första värden, med den andra. Men han nyanserar och komplicerar uppdelningen innan han slutligen landar i en kategorisering mellan en del av den nya globala världen, den första, där framstegstanken, att historien är en berättelse om en ständigt pågående utveckling, var allomfattande och en annan mycket större, den andra, där det nya sågs på med misstänksamhet, som rubbningar och oreda, och för vilka tecknen på förbättring framstod som föga övertygande, av den enkla anledningen att de sällan var det för dessa människor. Den drivande och i framstegstanken mest övertygande delen av befolkningen var dess stora vinnare - bourgeoisien. Som en annan sida av samma mynt drog den nordeuropeiska borgarklassen slutsatsen att alla de som inte förstod den uppenbara storheten i de nya framstegen, var biologiskt defekta och att det endast var de vita européerna som var kapabla. De började dela upp mänskligheten i en hierarkisk ordning efter ras. På de stora världsutställningarna som hölls i tidens anda visades inte bara alla framsteg upp. Där hade även "hottentottbyn" en given plats. Rastanken och framstegstanken blev två grundläggande ideologiska element som sedan skulle komma att genomsyra "Imperiernas tidsålder". Även i de utvecklade länderna delades befolkningen allt mer upp "i medelklassernas energiska och begåvade människor av god ras och de loja och slappa massorna, vilkas genetiska brister dömde dem till ständig underlägsenhet". Biologin skulle förklara även denna klassernas ojämlikhet. Även idag i de nya länder som industrialiseras blir de omedelbara vinnarna en ny och oftast urban medelklass. En bourgeoisie bildas överallt där det globala kapitalistiska systemet etableras. Denna urbana medelklass eftersträvar ofta en livsstil som koppieras från medelklassen i väst, och med den även ideal koppierade från väst. Ofta tyvärr även skönhetsideal som baseras på vithet. Rasismens logik är lika potent från de drabbades perspektiv och gäller fortfarande i mycket hög utsträckning.

Den tid som Hobsbawm beskriver utgör på många sätt den marxistiska samhällsanalysens favoritepok, inte minst för att det var den tid som Carl Marx och Friedrich Engels själva beskrev. Hobsbawm är ingen dogmatisk marxist som använder verkligheten för att bevisa sina teorier. Tvärtom framstår det som om han försöker visa hur beskrivningar om vad som verkligen hände nästan alltid är motsägelsefulla. Inte desto mindre landar han i en beskrivning präglad av klassanalys och kolonialismens rasistiska natur, men utan att på något sätt gå vilse i marxistiska irrgångar. Hans beskrivning och analys framstår tvärtom som nyanserad och träffsäker.

Fram till 1870-talet var framstegstankarna orubbade, men en ekonomisk kris av en aldrig skådad omfattning gjorde att allt fler skeptiska och pessimistiska röster gjorde sig hörda. Om det handlar kap 2 - Ekonomi går ner i varv...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar