Är Aftonbladet antisemitiska?

Aftonbladets artikel om påstådd handel med organ tagna från palestinska offer har lett till en oerhört stark reaktion från Israels högsta nivå: www.aftonbladet.se/kultur/article5652583.ab
Hela den Israeliska regeringen har krävt ett fördömmande av, vad man menar är en antismitisk artikel, från den svenska regeringen.

Aftonbladet verkar inte alls förstå eller vilja förstå reaktionerna från den Israeliska högerregeringen. Aftonbladet tycker att de har all rätt att kritisera Israels agerande och bara ställer välgrundade frågor. Att se till historien är inte intressant och högerhökarna i Israels regering kan man inte ta på allvar.

Men historien kan man inte ignorera. Att förstå vad antisemitism är blir helt avgörande för att förstå reaktionerna, och för att värdera om de är rimliga. Åsa Lindeborg som är redaktör för kultursidan och alltså ansvarig för att artikeln trycktes, slår ifrån sig instinktivt när Israelerna plockar fram antisemitismkortet: "I den uppånervända världen är det nu istället Aftonbladet som hamnar på de anklagades bänk, beskyld för antisemitism. Den reaktionen var lätt att förutse eftersom den vevar igång som ett skälvspelande piano så snart Israels brott mot de mänskliga rättigheterna kommer på tal." Samma gamla vanliga pajkastning, raseriutbrott och vilda skuggboxning alltså.

Men vad är då Antisemitism egentligen? Är det rätt att använda antisemitism som ett slagträ i debatten? Och hur var det med Aftonbladets och Donald Boströms artikel - kan den kallas för antisemitisk?

Problemet med att definiera vad antisemitism är dess mångbottnade natur. Den finns dokumenterad från redan innan kristendomen uppstod, men framför allt blev den till ett västerländskt kulturfenomen i och med kristendomens dominans över Europa. Att judarna vägrade acceptera Kristus som Messias kastade tvivel över de kristnas anspråk. För att förklara motsägelsen i att juden Jesus inte accepterades av sina egna, uppstod en teologi som var basserad på att det var judarna som mördade Jesus. En systematisk och långvarig demonisering av judarna och deras tro blev resultatet. De blev en symbol för allt som var annorlunda och väsenskillt från de kristna. Fram växte bilden av juden som ondskefull, hämndlysten, ohederlig, girig och materialistisk. Vandringsmyter som att judarna offrade kristna barn i sina pesachritualer och att de låg bakom pesten kunde få förödande konsekvenser. Bilden av juden som en snål och girig ockrare var vanlig. Fantasier om judarnas makt och konspirationer har också varit ständiga motiv i den antisemitiska världsbilden.

I århundraden frodades fördomar mot judar och med jämna mellanrum utsattes de för fördrivningar, förföljelse och våld. När kristendomen förlorde något av sitt grepp i 1800-talets Europa bestod bilden av judarnas makt och konspirationer. Judarna utnyttjar demokratin och judarna kontrollerar massmedia. Judarna kontrollerar kapitalet. Judarna styr och ligger bakom kommunismen. På det kom rasläran om vissa rasers egenskaper där de judiska naturligtvis var negativa, rent av livsfarliga. Att nazisterna plockade upp alla dessa och gjorde till sina betyder inte att de inte fanns i det övriga samhället.

Konsekvensen av att nazisterna gjorde antisemitismen till SIN blev att när kriget var över då blev antisemitismen tabu. I takt med att åren har gått har tabuet suddats ut i takt med att glömska lagt sig kring Europas antisemitiska förflutna. Nazismen blev symbolen för ondskan och eftersom antisemitismen var deras idéologi kan det ju inte vara vår? För vi är ju inte onda. Därför faller anklagelser om antisemitism platt i många öron, oavsett hur välgrundade de är. Vi kan omöjligt identifiera oss med detta onda. Men tanketraditioner är svåra att ändra och fördomar om judar faller i god mylla i västeuropa och nu även i mellanöstern.

Tillbaka då till Donald Boströms artikel. Den är uppbyggd i tre delar. Den tar sin utgångspunkt i den avslöjade organhandeln i New Jersey, där en rabin med anknytning till Israel var inblandad. Inte bara rabinen utan även många andra var inblandade, men händelsen lever upp till alla gamla sterotyper om judarna som giriga, onskefulla, ohederliga och materialistiska. Denna bissara historia trycker på alla knappar. Uppfyller alla fördomar. Sedan berättas om den stora organbristen i Israel. Ett uppenbart incitament för att handla med åtråvärda organ. Allt detta är kända faktiska händelser och förhållanden. Men att de båda händelserna har något med varandra att göra är ju ganska absurt med tanke på den stora organbristen i Israel. Boströms koppling mellan de två helt separata händelserna antyder någon slags judisk konspiration.

Sedan minns Donald Boström tillbaka. Han bygger upp en dramatisk berättelse om hur han för 18 år sedan blev vittne till till hur en stenkastande palestinsk pojke(?) på 19 år sköts, släpades iväg, och kom tillbaka slarvigt obducerad. De Israeliska soldaterna framställs som jägare ute efter byte. Ondskefulla och cyniska. För de palestinska släktingarna är det självklart vad som hänt. Pojken har plundrats på organ. Och han skriver att många liknande fall var kända det året. Närmare sanningen än så kommer inte Donald Boström. Han slänger alltså bara ut en anklagelse. En fruktansvärd anklagelse. Att de Israeliska reaktionerna blev så starka beror mycket på att historien ligger så nära den urgamla vandringssägnen om att judarna offrar barn. Hade Donald Boström varit medveten om denna kanske han hade varit mer försiktig?

Israeliska människorättsorganisationer som jobbar hårt för palestiniernas rättigheter är väl medvetna om de slarviga obduktionerna som genomfördes även på Israelsiska döda. Det var en stor skandal. Palestienierna själva har inte utfört några undersökningar. Kvar står en anklagelse.
Så ja artikeln kan absolut ses som antisemitisk. Till och med som uppenbart antisemitisk. Kan syftet var något annat än att misstänkliggöra judar och Israel. Till och med att göda hat? Är Donald Boström medveten om vad han skrivit? Att Israelerna är högljudda är på grund av historien. Att Aftonbladet vägrar ta det till sig beror också på historien.

Men lika uppenbart är det hur verkningslöst begreppet antisemitism blivit i vissa öron. Det biter inte. Att istället förklara upprördheten kanske är den enda vägen. Och sedan återstår kritiken mot Israel, som alls inte alltid är antisemitisk. Den kan vara extremt välgrundad i en brutal verklighet och den brutala verkligheten räcker utan fantasier om ondsinta judiska konspirationer.

Mina källor:

Henrik Bachner, idéhistoriker från Lund och författare av avhandlingen "Återkomsten - antisemitismen i Sverige efter 1945", reder ut begreppen på Levande Historias hemsida: http://www.levandehistoria.se/node/180.

Läs också den här faktabaserade artikeln av Anna Veeder om vad som verkligen pågått i Israel: http://www.newsmill.se/artikel/2009/08/20/israeliska-manniskorattsaktivister-stoder-inte-bostroms-anklagelser

In på institutionen igen...

Jag ska börja plugga historia. Efter tio år av utflykter ska jag uppfylla mitt öde - eller nått sånt. Mastersprogrammet är två år. Vi får se om jag kommer ut med förståndet i behåll. Det ska hur som helst bli sjukt inspirerande att gå på upptäcksfärd med näsan pekande ner i gamla böcker. Jag älskar gamla böcker. På allvar...

BOK: "Bågens Mästare" av Conn Iggulden

Så var sommarläsningen avklarad. Den andra boken i Conn Igguldens serie om Djingis Kahn. I sina ansträngningar att ena de mongoliska stammarna upptäcker Djingis att den kinsiske kejsaren från Jin kört med värsta fulspelet. I århundraden har Kejsaren och hans adel har blivit feta medan deras diplomater har sått splitt och mongolerna fastnat i eviga fejder. Hans hämdbegär och revanschlusta driver honom över öknen till kungadömmet Xi Xia som blir hans port in Kina. Vi följer Djingis, hans generaler och hans familj genom slaget vid grävlingsmunnen som är en av hans största segrar och som lägger vägen öppen mot Yenking (Peking, Beijin). Vi får också träffa hans schaman Kokchu som får en avgörande roll när belägringen av Yenking bryts.
Londonbon Conn Iggulden är verkligen skicklig inom sin genre. Utan att tumma allt för mycket på fakta lyckas han väva ihop en historia som känns väldigt trovärdig. Naturligtvis finns det säkert experter som kan säga att så där svingade inte en mongol sitt svärd, men det känns trovärdigt. I slutet redogör han också för hur han böjt på historien för att den att passa in i hans. Cred till honom för det.
Jag har själv försökt att sälja in historien om när mongolerna ungefär 50 år senare kom till Europa och stod utanför Wien. När jag satte mig in i materialet häpnades jag över hur sjukt skickliga krigare de var. De var helt överlägsna allt annat i sin tid. I imperierna de erövrade fanns horder av människor som var mer eller mindre förslavade av sina herrar och krig var något för en liten elit, men hos mongolerna var ALLA krigare. Den stolthet och överlägsenhet som mongolerna kände var slående och något som Iggulden också skildrar. Västeuropa räddades av att den dåvarande Khanen dog. Det rike Djingis lade grunden för blev sedan aldrig lika mäktigt igen.

Den tredje delen finns redan ute på engelska och släpps den 3/11 på svenska (hårda pärmar). Den heter "Bergens väktare". Läs mer på: http://www.albertbonniersforlag.se/Bocker-auto/Bokpresentationssida/?Isbn=9789100123062. För mig är det dags att gå vidare till mer akademisk läsning, men det känns som om en bok kommer att ligga redo till nästa sommar.

Om Conn Iggulden och hans böker kan du läsa mer på: http://www.conniggulden.com/

"Historien lär oss det moderna"

Att förstå historien är att gå upptäcksfärd i människans mentala förändring. Det lär oss förstå att vissa fenomen är eviga och andra förändras ständig. Hur människor tänkte då kan lära oss förstå var vi befinner oss idag. Merete Mazzarella professor em i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet skriver om detta i "under strecket" i SvD idag. Akademiskt men intressant om man har aptit på lite hjärna: http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_3355601.svd

Om att känna historia

Vid några tillfällen har historien verkligen krupit in under skinnet på mig. Plötsligt har en värld från en annan tid visualiserat sig och jag har känt att jag verkligen var där. Och inte bara det. Jag har också fått en känsla av att förstå den tidens trådar både framåt och och bakåt. Orsaker och konsekvenser i en evig kedja. Ur en sådan förståelse kommer nästan oundvikligen en insikt om de mänskliga samhällenas struktur och en djupare förståelse för människans mångbottnade natur. Det är därför jag ständigt kommer tillbaka till historien. För att förstå hur det blivit som det blivit. Hur vi blev det vi är.
Med detta kommer också en förståelse att vår tids ideal, normer och värderingar inte på något sätt är eviga. De är ständigt i rörelse. De gamla grekerna gillade småpojkar. Medeltidens kyrkosanktionerade korsfarare var brutala på ett sätt som får talibaner att se ut som ett under av moral.
Nutidens moral och värderingar kommer ur ett sammanhang och i Västeuropa är den oerhört hårt länkad till andra världskriget. Nazisterna har fått stå som en fond av ondska och raka motsatsen till vart vi strävar. Att intresset för andra världskriget är så enormt stort kommer ur att det har fått definiera ett slags antimål. Där var vi. Se hur det gick. Nu gör vi tvärtom.
Efterkrigstiden är en moralsaga bort från totalitära ideologier och fram för pluralism och massans makt. Men vågar man bara gräva lite längre ner i historien ser man att nazisternas åsikter inte låg så långt ifrån alla andras åsikter. Nationalism, militarism, förakt för den svage, antisemitism och ideologin om den vite mannens självklara överlägsenhet frodades i hela Europa (även i Sverige). Nazismen kom ur en tidsanda som absolut inte bara var tysk. Problemet är att Nazityskland har fått symbolisera ondskan. Alla andra har kommit undan. Hur många engelsmän ser till exempel med samma förakt på sin kolonialhistoria som tyskarna ser på nazismen Är inte skillnaderna bara grader i helvetet för alla som inte var av rätt ras. Konsekvenserna av att egentligen bara Tyskland helt gjort upp med sitt historiska bagage är att rasister och nationalister ständigt vinner mark i Europa. Och ofta kidnappas historien av dessa. Historien blir folkens och nationernas historia, men faktum är att kulturer, nationer, folk och raser är något ständigt i rörelse. Historia kan skrivas med helt andra perspektiv. Nationalismen är inte en lösning på några problem (mer än på vilket lag man ska heja på i fotbolls-VM). Historien måste återtas och skrivas ur nya perspektiv. Ett perspektiv som visar hur historien präglats av utbyte och uppblandning av kulturer och folk istället för isolationism och kulturkonserverande nationalism.

Serietidning om Auschwitz

Auschwitz står som en symbol för den nakna ondskan. På få platser i världen har grymhet och övergrepp nått sådana djup som där. Att greppa denna värld innanför taggtrådsstängslen och att förstå den sjuka moral och logik som härskade där kan såhär i efterhand vara svårt. Historia blir lätt torra fraser i en historiebok och sällan kött och blod. Att träda in i den världen ifrån vår tid kan vara i det närmaste outhärdligt om man verkligen vågar känna efter. Och nu har det gjorts en seritidning från detta helveteshål. Kan man göra så? Vilka medier kan man använda för att berätta om Auschwitz? Är det fel att använda vissa medier? Serier förknippas ju fortfarande ganska mycket med superhjältar, Tintin och Bamse. Men serier idag är så mycket mer. Vuxenserier som Jens Lapidus succé "Gängkrig 145" och kanske framför allt Mangatraditionen från Japan har börjat lyfta in serierna i finrummen. I Japan finns redan serier om Bomben över Hiroshima. Så att en serietidning om Auschwitz dyker upp just nu är kanske inte helt ologiskt.

Faktum är att det funkar väldigt bra. "Love in the shadow of death" som är gjord av Polska serietecknare och som släptes den 29 maj i år, lyckas verkligen fånga känslan av en förvriden verklighet. Till exempel blir två av huvudpersonerna tvingade att lasta av en kärra med lik och slänga dem på en stor hög. Under tiden pratar de om något helt annat som om det bara var sandsäckar eller vad som helst de slängde på en hög. (Länk till sidan i serietidningen: http://www.episodesfromauschwitz.pl/sw/?id=7&e=22). Den sanna historien är en kärlekshistoria som snabbt blev en legend bland lägrets fångar. Edek och Mala, han Polack och hon Judinna tillhör den "priviligierade" klass av fångar som utsetts för att sköta lägret, blir kära och lyckas fly lägret med en sinnrik plan. Strax därefter arresteras de och skickas tillbaka. De avrättas för att statuera exempel men visar sin trots in i det sista.
Att på det här sättet skildra Nazisternas massterror, genom enskilda individers öde, är effektivt. Att få någon att identifiera sig med i de ohyggliga siffror av död man matas med i historieskrivningen. Så om du är ute efter att förstå bortom dessa siffror och gillar serieformatet kan du beställa den nu på engelska eller vänta på den svenska översättningen som är på gång på: (http://www.episodesfromauschwitz.pl/). Levande historia i Göteborg (http://www.levandehistoria.goteborg.se/), som jag samarbetat med, överväger just nu om de skall göra den tillgänglig för skolor i Göteborg. Tidningen är första delen i en serie med tidningar under titeln Episodes from Auschwitz.

Riddarslaget vid Grunwald 18/7 2009

I Polen är de galna i historia. Som alla andra länder hade de sin storhetstid, som de gärna vurmar för. I Polen inleddes den med slaget vid Grunwald (Tannenberg i Tysk historieskrivning) 1410, som är det största slaget mellan riddarhärar i Europas historia. Varje år sedan några år tillbaka spelar man upp slaget inför publik på platsen där det utspelade sig. Den 18/7 snörde ca 1500 entusiaster på sig sina rustningar och vapen och bankade på varandra. Runt uppspelningen av slaget har en medeltidsfestival vuxit fram. Nästa år är det alltså 600 års jubileum. Det kommer bli stort. Spana in klippet från youtube(festival först slag sedan).

ARTIKEL: Slaget vid Grunwald/Tannenberg 1410

Den här artikeln skrev jag till Populär Historia, publicerades i nr1 2007.

Den polsk-litauiska kungen Jagiello hade hamnat farligt nära fienden. En riddare från den anstormande Tyska orderns tunga kavalleri såg tillfället, sänkte lansen, sporrade sin häst och satte av mot kungen. Hans vapenbröder stannade upp i spänd förväntan.
Senmedeltidens kanske allra viktigaste och största slag stod och vägde. Ett slag som skulle komma att ändra på styrkeförhållandena i Centraleuropa i århundraden framöver, och kraftigt försvaga den tidigare så rika och expansiva Tyska orden. Slaget skulle också få en enorm symbolisk betydelse när nationalismen växte fram i den här delen av Europa.
Fiendskapen mellan Ordensstaten och det Polsk-litauiska kungariket hade varit grundmurad i decennier, och efter flera år av territoriella dispyter var en konfrontation till slut oundviklig. Polen och Litauen hade länge varit på defensiven, men unionen mellan de två länderna 1383 hade stärkt deras självförtroende allt mer.
Den polske kungen Wladyslaw Jagiello hade satsat allt på ett kort. Högljutt hade han deklarerat att målet för hans kampanj mot Tyska ordern sommaren 1410, var dess huvudstad Marienburg. Kungen hade bäddat för en stor konfrontation.
Klockan nio på morgonen den 15 juli stod de båda arméerna öga mot öga och uppställda i slagordning. Marken låg våt efter nattens tunga regn och tusentals hästar stampade otåligt i vätan. Ordensarmén hade anlänt till platsen tidigt och Stormästaren Ulrich von Jungingens taktik var klar. Han ställde upp sin armé längs vägen mellan byarna Ludwigsdorf (Lodwigowo) och Tannenberg (Stebark) där han befäste sin position. Landskapet var helt öppet och sluttningen ner mot sjön och skogen där den Polsk-litauiska armén samlats gjorde förutsättningar idealiska för hans tungt bepansrade riddare. Han hoppades få fienden att attackera först mot hans förberedda position, med bågskyttar, hinder för kavalleri och kanoner, för att sedan kasta in en hård motattack med sina tunga riddare. Så von Jungingen väntade.
Den polsklitauiska armén var senare på plats och fortfarande i oordning när ordensarmén ställt upp, och under en lång stund var armen utan sin högste befälhavare, eftersom kung Jagiello envisades med att få gå i mässa innan slaget. Hade Stormästaren agerat i det här läget hade utgången kunnat bli en annan. Men von Jungingen väntade.
Även Jagiello tvekade när hans trupper väl stod uppställda. Tre timmar passerade och ingen ville göra det öppnande draget. Till slut skickade Stormästaren två budbärare med varsitt draget svärd i händerna. De begärde att få träffa kungen och presenterade svärden som en gåva för att stärka kungens mod. Enligt den Polske historikern Jan Dlugossz (1415-1480) är detta vad som sades.
”Ers Nåd, Stormästare Ulrich skickar till Er dessa två svärd som hjälp i den kommande kampen, så att Ni med dem och vapnen hos Ert folk kan sluta att gömma Er till skogs och komma ut och slåss i det öppna.”
Enligt ridderlighetens oskrivna lagar kunde kungen inte ignorera utmaningen utan att stämplas som feg och ärelös.
”Även om vi och vårt folk har vapen så det räcker, så mottar vi dessa två svärd från vår fiende som törstar så efter vårt blod. Denna enastående arrogans från vår fiende kommer Herren över Slagen och den Rättrådige Domaren (Gud) att betvinga och ödmjuka. Han kommer att hjälpa oss och vårt folk i denna strid”.
Kungen spände fast hjälmen och gjorde signalen för anfall.
Till ljudet av rungande trumpeter och taktfasta pukor och med tusentals röster som stämde upp i Bogurodzica (Guds Moder), en av de äldsta polska psalmerna, började den polska armén närma sig fienden. Den Polska delen av armén avancerade i god ordning medan det litauiska och tatariska kavalleriet satte av i full fart under vilda skrin rakt mot fiendens vänstra flank. De red snabbt över orderns infanteri men hejdades av dess tunga riddare.
I mitten och på den Polska vänsterflanken red Ordern nu ut för att möta fienden. Snart sprängde de båda arméerna i full fart mot varandra. Braket då 40000 bepansrade riddare möttes blev öronbedövande. Lansar splittrades. Sköldar klövs. Rustningar rändes igenom och bepansrade män föll tungt i marken. Härskrin och skrik från döende män och hästar blandades med ljudet av metall som mötte metall. Solen hade torkat upp marken och dammolnen låg nu tunga över slagfältet.
Den litauiska delen av armén mötte hårt motstånd och började ge vika. Snart var de i vild flykt och förföljdes furiöst av orderns riddare. Under tiden började resten av orderns trupper ge vika, men nu blottades hela den polska högerflanken. När de förföljande riddarna återkom kastade de sig in i striden på högerkanten. Polackerna kallade in reserverna och lyckades temporärt hejda anstormningen. Samtidigt började det gå illa för Ordern på de andra delarna av fronten. Von Jungingen satte sig då i spetsen för de sexton skvadroner man sparat som reserver och red ut i en massiv motattack på den polska vänsterkanten.
Den polska kungen befann sig nu farligt nära fronten. En av von Jungingens riddare fick syn på detta och satte av i sporrsträck av mot majestätet. Motattacken stannade upp bara för att se riddaren göras ner i sista stund av kungens sekreterare, som med sin avbrutna lans lyckats knuffa ordensriddaren ur sadeln. Mannen slets i bitar av anstormande infanterister. Överraskningen i von Jungingens motattack gick förlorad och en stor trupp Litauiska kavallerister som omorganiserat sig, återvände nu och attackerade orderns trupper i ryggen. Det är lite oklart, men det är inte helt otroligt att flykten delvis var en krigslist. Litauerna var vana att slåss mot mongolerna och detta var en taktik som mongolerna gärna använde. Dessutom utgjordes den litauiska armén till en del av tatariska legosoldater. De flesta av orderns trupper fann sig snart omringade och katastrofen var nära.

Massakern blev fullständig. Stormästaren och hans närmaste män dödades och vad som fanns kvar av kavalleriet flydde i panik mot Marienburg. De förföljdes i en vild jakt och ytterligare många görs ner eller tas till fånga innan mörkret avbryter jakten. En del av infanteriet har förskansat sig i Orderns läger vid den lilla byn Grunwald och där står de sista organiserade striderna. I den polska historien blev det därför byn Grunwald som fick namnge slaget. Tyska orden var tillintetgjord och vägen mot Marienburg låg öppen.
Hur många som dog är inte riktigt klart, men någonstans mellan en tredjedel och hälften av ordens trupper dog, bland dem de flesta av Orderns högsta män. De återstående togs till fånga.
Efter slaget höll Kungen krigsråd där man beslutade att slå läger i tre dagar för att vila, samla in krigsbytet och begrava de döda. Marienburg låg bara 12 mil bort, men på vägen fanns flera mindre borgar. Trots att man mötte mycket litet motstånd gick marshen långsamt. Först den 25 juli stod man utanför Tyska orderns huvudfäste, den massiva borgen Marienburg.
Dagen innan slaget hade von Jungingen lösgjort 3000 man från sin armé för att ta sig till Marienburg och förstärka försvaren där. När dessa trupper anlände till Marienburg hade nyheten om slaget hunnit före dem. Stämningen närmade sig panik bland både soldater och civilbefolkning. Heinrich von Plauen, blivande stormästare och ledare för förstärkningarna visade sig vara en handlingskraftig man. Han organiserade försvaret, samlade alla män som kunde slåss och all proviant han kunde finna innanför Marienburgs starka murar, innan han satte eld på staden som omgav borgen. Marienburg var ett av Europas starkaste fort och hade enorma förråd av mat och en outömmlig vattenkälla. Försvararna skulle kunna hålla ut i många månader.
När den Polsk-Litauiska armén anlände blev det snart tydligt att försvaren var så starka att en stormning av skulle bli utsiktslös. Belägringen som följde pågick i två månader innan kung Jagiello blev tvungen återvända med outrättat ärende.
I februari året efter skrevs ett fredsavtal. Två mindre territorier som ordern tidigare lagt under sig, och som var den direkta orsaken till kriget återlämnades, och Polen-Litauen tilldömdes ett stort krigsskadestånd. Avtalet blev en stor besvikelse för kungen som hade hoppats att göra orderns territorier till sina egna, men på sikt skulle ändå slaget vid Tannenberg få långtgående konsekvenser. Den sammantagna ekonomiska bördan för krigsskadestånd, enorma lösensummor för krigsfångar och allt större utgifter till legosoldater, när de egna trupperna nu decimerats, gjorde den tidigare rika orderns ekonomi allt mer ansträngd. Vågskålen hade tippat över. 1466, efter femtio år av gradvis nedgång och territoriella förluster förlorade Tyska orden till sist sin oberoende position och blev vasaller under den polska kronan.
Slaget vid Tannenberg/Grunwald skulle komma att bli en milstolpe i både den Tyska och den Polska historien, och få en enorm symbolisk betydelse, oftast i nationalismens tjänst. 1910 när Polen var uppstyckat av sina mäktiga grannar firade Polackerna 500-årsjubileet av slaget. I Krakow, det gamla Polens huvudstad, avtäcktes ett storslaget monument över slaget vid Grunwald. Händelsen fick stor uppmärksamhet, och ledde till utbredda nationalistiska protester mot Germaniseringen av Polen. När sedan första världskriget utbröt fyra år senare hamnade slaget återigen i strålkastarljuset. I krigets inledande skede attackerade Ryssland och det andra slaget vid Tannenberg tog sin början.
Att även detta slag fick sitt namn efter samma lilla by var ingen slump. Det var den tyske befälhavaren Paul von Hindenburg som såg till att slaget uppkallades efter Tannenberg, trots att inga egentliga strider ägt rum i närheten av byn. Slaget var en enorm triumf för Tyskarna, något som von Hindenburg lyckades utnyttja till fullo. Genom den historiska ”revanschen” blev von Hindenburg en ikon i Tyskland. På platsen för det första slaget vid Tannenberg restes ett kolossalt monument, i formen av en borg i Tyska ordens stil, för att fira triumfen. När Hindenburg dog 1934 var den nationalistiska kampen mer aktuell än någonsin. Året innan hade han som mångårig president i Tyskland efter påtryckningar utsett Hitler till förbundskansler. Även Hindenburgs begravning blev i propagandans tecken. Tvärtemot hans egna önskningar blev han i stor stil begraven vid monumentet som stod som en symbol över hans och Tysklands triumf.
Numer finns varken det polska monumentet i Krakow eller det tyska vid Tannenberg kvar. När Nazisttyskland intog Krakow 1939 var en av de första sakerna man tog itu med den massiva bronsskulpturen av kung Jagiello. Bronsskulpturen smältes ned och platsen jämnades ut så att inte ett spår fanns kvar. Det tyska monumentet vid Tannenberg sprängdes, och Hindenburgs kvarlevor flyttades av Nazisterna, när röda armén rykte in i Preussen i slutet av andra världskriget.

Målningar av Jan Matejko (med Jagillo i mitten) och Alfons Mucha. Flygfoto över Nazisternas monument.

Artikeln finns mycket snyggare redigerad, med slagordning, faktarutor mm i Populär Historia nr 1 2007.

Äldre nummer av Populär Historia kan beställas från deras hemsida: http://www.popularhistoria.se/

Rumpelösa kyrka

På Holmen bodde Alfred och han visste allt om Rumpelösakyrka. Han berättade med inlevelse om gånggriften som låg ett stenkast därifrån. Han berättade om hur folk förr, trodde att skogsråen firade sina oheliga riter i rumpelösa kyrka. Skogsrået var en mystisk kvinnlig varelse som levde i skogen. Nakna och undersköna lockade de männen vilse, men då de vände ryggen till var den som en trädstam klädd i grov bark. Folktron gjorde tillvaron mystisk, full av sällsamma väsen och farlig för den som var oförsiktig nog att lämna den upptrampade stigen. Alfred stod forfarande med en fot i den fantastiska världen. Den där tillvaron var magisk och där man gärna skrämde barnen lite för att fånga deras intresse. Nu är det inte många som minns berättelserna längre och Alfred dog innan jag förstod värdet i det som han berättade. Men Alfred visste också vad Rumpelösa kyrka egentligen var. Att det var en så kallad gånggrift. En bronsåldersgrav uppförd någon gång mellan 2300 f.kr till 1800 f.kr. Stora platta stenblock lades på uppresta mindre så att de bildade en kammare under. Här placerades de döda. Med sig i döden fick de keramikkrukor med mat och andra offergåvor man kunnat hitta vid arkeologiska undersökningar. Men vid Rumpelösa kyrka har ingen utgrävning gjorts, förmodligen för att den sedan länge är plundrad. Över stensättningen fanns nämligen en jordhög som någon gång grävts bort och blottlagt stenarna. Men alla sådana torra konstateranden som man kan få fram vid en arkeologisk undersökning missar magin. För lika omgärdad av mystik som Rumpelösa kyrka var för 1800-talets bönder var den, fast på ett helt annat sätt för 4000 år sedan. Mystik och magi har genom årtusendena varit en ständig följeslagare till människorna. Det visste Alfred, men det är lätt att glömma i vår tid så präglad av vetenskap och förnuft.

BOK: Stäppens Krigare

Just nu läser jag första delen i Conn Igguldens serie om Djingis Kahn. Lite skön lättläst sommarläsning. Det är en äventyrshistoria så det räcker och blir över. Den unge Temudjin som blir den berömde Kahnen lär sig det "hårda ansiktet" och rider vilda ritter över den mongoliska stäppen. Barndommens skyddade värld slås i spillror när hans pappa Kahnen dör och han, hans fyra syskon och hans mor förskjuts av stammen. En dödsdom. Men familjen överlever mot alla odds och ur Temudjins hämndbegär föds den fruktade krigaren. Wohaa. Mycket hårdhet och heder. Kan inte sluta läsa.

Tillbaka där allt började...

Det var skymning och jag var på väg hem från brottningsträningen på min nya cykel. Den hade limpasadel och var blå. Med andan i halsen svängde jag upp på den lilla stigen som tog vid där samhället slutade. Den smala stigen följde åkerkanten men vad värre var - på andra sidan var ekbacken med vikingagraven. Det var vad vi kallade den. Och att det fanns onda andar där var alldeles uppenbart. Ingenstans skenade min fantasi så som när jag svängde upp runt gravhögen och fick den bakom min rygg. På vänster sida låg dommarringen där min pappa berättat att man höll rådslag. Där "vikingarna" dömde sina mördare. Jag trampade som en dåre upp för backen med en blodröd himmel framför mig. Varje gång överlevde jag mot alla odds men varje gång var jag lika rädd när jag skulle passera fornlämningarna i mörkret. Det var här det började: Mina fantasier om hur det var förr i tiden. Men det var inte bara på vägen hem som det fanns lämningar från förr. De fanns överallt runtomkring huset jag växte upp. Där fanns ödehuset som låg på granntomten, den gamla kvarnen i dalen intill och rumpalösa kyrka. Nu är det semester och jag är tillbaka där allt började...

Den serbiska historiaprofessorn

I Belgrad mötte jag en serbisk historiaprofessor. På Kalemegdan, Belgrads gamla förfallna försvarsanläggning fanns en liten inrökt taverna där vi fick träffa honom. Hans svarta skägg var stort och kraftigt och håret vildsint. Han satt parkerad längst in i hörnet och framför honom stod det största askfatet jag någonsin sett. Det var fullt. Hans nikotingula fingrar omslöt konstant en cigarett och med jämna mellanrum även rödvinsglaset framför honom. Vid hans sida satt hans mycket yngre fru och ett par studenter som såg vördnadsfullt på honom när han talade. Först nu förstår jag egentligen vad han repressenterade. Just då kändes det bara som ett äventyr.

När Nazi-tyskland ockuperade det som då var Jugoslavien flydde Dragoljub Mihailovic' upp i de bosniska bergen. Han var överste i den Serbiska armén, känd för sina extrema åsikter och sitt supande. Han samlade en gerilla omkring sig - cetnicerna. Rörelsens mål var skapandet av ett Storserbien som, förutom Serbien även skulle omfatta Bosien-Hercegovina och större delen av Kroatien. Han hade ett välkänt motto; "Där det finns serbiska gravar är serbiskt land". Det var en hänvisning till vad han tyckte var Serbiens hjältemodiga historia. Det var han och hans cetniker som myntade begreppet "rensning". En majoritet av de 100 000 civila bosniska muslimer som dödades under andra världskriget dödades av hans rörelse.

Jag och min kompis från journalisthögskolan fann oss stående framför ett souvenirbord på Belgrads paradgata. Min kompis, en inbiten andravärldskrigetfantast, var exalterad. "En cetnicmössa, wow, ensån måste jag ha." Mössan låg där bland inramade foton på Ratko Mladic och Radovan Karadjic, de Bosninserbiska krigsförbrytarna, flaggor och pins med serbiska flaggor och andra Serbnationalistiska atiraljer. Vi började prata med försäljarna och som alla andra vi pratat med i Belgrad var de mycket intresserade. Staden hade inte sett många västerlänningar de gångna 10 åren. Det visade sig att en av dem var historiastudent på Belgrads universitet. "You have to meet the professor". Några timmar senare befann vi oss utanför en taverna på Kalemegdan.

"På Balkan är historia, myter och legender viktiga redskap i händerna på makthavare. Historia utnyttjas ofta för att legitimera territorialanspråk eller en nationalistisk politik. Historieberättande på Balkan är levande på ett sätt som många människor i dagens västvärld inte är vana vid. Ofta förstår vi inte vilken oerhörd vikt och betydelse historia har hos gemene man i dessa områden, oavsett sanningshalten i berättelserna" - Samir Resic

Professorn tittade skeptiskt på oss och undrade hur länge vi skulle stanna. När vi sade att vi skulle vara i Belgrad en vecka utbrast han. "In one week you will never understand Serbia, perhaps if you would stay a month you could begin to understand!" Efter att ha deklarerat detta forstsatte han att berätta långa haranger om Serbisk historia och om hur missförstådda Serberna var.

2001 reste jag och en kompis, när vi gick på journalisthögskolan, till Belgrad. Milosevic var precis gripen och vi åkte dit för att jämföra hur serbiska tidningar skrev om händelsen och jämföra med hur man skrev om samma händelse i Sverige.

Just nu läser jag Sanimir Resic bok om Balkans historia. En lysande bok om ett ofta missförstått hörn av Europa. Vill du förstå vilka krafter som drog sönder Jugoslavien bör du läsa den här. Den visar hur historia i tider av konflikt och maktkamp kan bli det hårdaste av alla slagträn.