"Hakkorset och halvmånen" - hur antisemitismen kom till mellanöstern

I Mellanöstern är antisemitism accepterad och spridd. Nidbilder av juden och hans konspiratoriska, giriga och illasinnade läggning är djupt integrerad i alla de länder som omger Israel. Faktum är att här lever den nazityska propagandabilden av judarna fortfarande i högsta välmåga. Med sitt ursprung i de sekulära regimerna i Syrien och Egypten har den spridit sig och blivit en integrerad del av den islamistiska ideologin. Judarna som fiendebild har fyllt en viktig funktion för att ena nationer och organisationer. Genom demoniserande propaganda kan ofrihet, brist på ekonomisk utveckling och egna tillkortakommanden och misslyckanden skylas över. Hur den nazistiska propagandan efter andra världskriget hittade ny jordmån i Mellanöstern berättar Niclas Sennerteg i sin helt nyutkomna bok "Hakkorset och halvmånen".

Det började med den enkla ekvationen om tillgång och efterfrågan. När andra världskriget var slut och vidden av förintelsen av Europas judar stod klar, fick sionismen vatten på sin kvarn. Israel bildades men hamnade direkt i konflikt med sina grannar. Den nybildade statens främsta fiender var Egypten och Syrien (och Jordanien), men båda dessa stater var präglade av djupt korrumperade eliter, ineffektiv ledning och av en beroendeställning till kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike. Efter att Israel förklarats som en självständig stat 1948 attackerade grannländerna omgående, men åkte på ett förnedrande nederlag mot en mer välorganiserad och välmotiverad fiende.

Både den egyptiska och syriska statsledningen förstod att deras arméer behövde moderniseras om de skulle kunna bli av med den nya statsbildningen. Och de visste var de bästa experterna stod att finna. Dessutom var de numera arbetslösa. Västtyskland tilläts inte ha någon armé och en hel generation av värdens främsta krigare, det hade inte minst Rommels manövrerande i Nordafrika visat, stod arbetslösa. Den första som anställdes var Wilhelm Voss, en tidigare höjdare inom den nazistiska rustningsindustrin. Han blev spindeln i nätet för de inviter som sedan förde en lång rad militära och andra rådgivare till Egypten under 1950-talet.

Så kom det sig att bara några år efter krigsslutet så befann sig en stor mängd före detta militärer från Wehrmacht i Kairo, varav den främste var genaral Wilhelm Farmbacher, för att hjälpa Egypten att modernisera sin armé. Det är via Fahrmbachers opublicerade memoarer och andra dokument, återfunna på ett tyskt antikvariat, som Sennerteg målar upp sin historia. Gruppen med militära rådgivare växte och i hasorna av dessa flockades även mer belastade individer. Nazister från Gestapo och SS erbjöds en trygg fristad undan rättvisan och jobb i den egyptiska staten.

Den mycket kontroversielle Stormuftin av Jerusalem.

I en lyxvilla, inte långt från generalen bodde den beryktade före detta stormuftin av Jerusalem. I villan tog stormuftin emot en strid ström av besökare; "arabiska politiker, muslimska religiösa ledare, journalister, nynazister och krigsförbrytare". Stormuftin gödde ett glödande hat mot Israel och judarna. Under kriget hade han verkat från Berlin i ett djupgående samarbete med nazisterna, och med att sprida propaganda via radio över Mellanöstern. Sennerteg berättar om hur det via stormuftin, och senare efter militärkuppen då Nasser trädde fram som Egyptens ledare, även direkt via den nazistiska agitatorn Johann von Leers, gavs spridning för en strid ström antisemitisk propaganda från Egypten. Propagandakriget bedrevs naturligvis som en del av konflikten mellan Israel och den omgivande arabvärlden, men har fått till följd att antisemitismen blivit djupt rotad i befolkningen i de länder som varit Israels fiender.

För Västtyskland, som ville göra upp med sitt nazistika arv, var den tyska kollonin i Kairo en ständig källa till pinsamheter. Samtidigt som man gjorde upp med Israel om ett omfattande ekonomiskt skadestånd för förintelsen så var man mycket mån om Tysklands traditionellt goda relationer till arabvärlden, för kunna främja handelsintressen och bygga upp den egna ekonomin. Samtidigt fanns det fortfarande under 1950 och 60-talet många före detta nazister på höga poster inom utrikesförvaltning, underrättelsetjänsten mm. som mer än gärna underlättade för Israels fiender och hjälpte gamla kamrater. Vid den här tiden hade Tyskland, på många håll i samhället, mindre än halvhjärtat gjort upp med nazismen.

Istället överskuggades allt av "det kalla krigets" logik. Boken utspelar sig i denna kontext och är i mångt och mycket en berättelse om spioner och om hur ljusskygga existenser här kunde finna en plats. Inte sällan utnyttjades fd. nazister (som pålitliga antikommunister) som agenter för CIA och för den tyska underrättelsetjänsten BD. Det är också en berättelse om kolonial frigörelse och om hur Egypten efter Suezkrisen 1956 till sist blev helt fria från Storbritanniens koloniala ok. Det var också det kalla krigets kontext som till sist gjorde tyskarna överflödiga i Egypten när Nasser knöt allt starkare band till Sovjetunionen. Kvar blev en giftig propaganda och en judehets som via Mellanösterns oroshärdar även tagit sig till Sverige, men som framför allt misstänkliggör varje arabisk ledare som vill förhandla med Israel, och bidrar till att omöjliggöra en förhandlingslösning på Israel-Palestinakonflikten.

Radiointervju med Sennerteg på SR P4