Att få slåss för en högre sak. Att kämpa och genom kampen transformeras till något högre, bli en hjälte, eller allra helst dö och för alltid bli odödlig. Det är ideal som genom historien präglat mänskligheten eller åtminstone de inflytelserika delar av befolkningen som deltagit i krig. Idag är dessa ideal marginaliserade och misstänkliggjorda i den västerländska kulturen, den kultursfär som kanske mest av alla präglats av Kriget. Det var med första världskriget som denna, det ärorika krigets mentalitet, för första gången på allvar ifrågasattes i hela samhället.

Den här tröga kollektiva mentaliteten, som närmar sig en djupt rotad mänsklig instinkt att försvara det kollektiv man identifierar sig med, kan ses som ett exempel på la longue durée, de längsta och mest konstanta krafter och strukturer som styrt historien. La longue durée är ett begrepp som myntades av den franska historikern Fernand Braudel från Annalesskolan, grundad 1929 inspirerad av psykologins och sociologins landvinningar. Men Englund är inte intresserad att så som Annalesskolan gjorde sätta sina individuella öden i en större total bild utan låter dem tala för sig själv. Jag kan tänka mig att det måste ha varit lockande att dra slutsatser ur materialet, en struktur, ett sammanhang, och att formulera någon slags teori. Han är ju trots allt före detta forskare. Men han verkar hålla sig till personernas berättelser även om det inte alltid är lätt att veta eftersom läsarna får de till sig i refererad form och mycket lite som citat, vilket är att föredra då Englunds formuleringsförmåga som alltid är briljant.
Samtidigt tror jag absolut att han tänkt rätt när han inte försöker påskina att personerna i boken ger in fullständig bild av hur "folken" såg på kriget, för personerna är inte representativa. Alla tillhör överklass eller medelklass. Inga arbetare finns med, inga bönder finns med. Alltså det stora flertalet i dåtidens samhällen. Hur dessa såg på kriget är inte helt givet. Socialismen och arbetarrörelsen var starkt pacifistisk, men i de flesta fall hade de ännu ett relativt svagt politiskt inflytande. Samtidigt kan man inte på något sätt underskatta kraften i den nationalistiska och patriotistiska yra som sattes i rullning när kriget väl var ett faktum och som säkert drog med sig även de lägre samhällsskikten, däremot knappast på samma entydiga sätt som skildras i boken.
Stridens skönhet och sorg är alltså den första av fem böcker, en för krigets varje år, som kommer ges ut, en varje år. Det ska för mig, som inte läst orginalboken från 1998, bli mycket intressant att följa hur huvudpersonernas inställning till Kriget förändras i takt med att förluster och lidande växer till oanade och tidigare aldrig skådade nivåer ju längre "det Stora kriget" fortlöpte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar