torsdag 26 september 2013

Om att tvinga ett land på knä och fascismens återkomst

Det finns bara en segrare i skuldspelet. Nicolaos Michaloliacos, det ultranationalistiska
Gyllene grynings ledare.
Ett land tvingat på knä. Ett land där befolkningen känner sig förrådda av sina ledare. Ett land där befolkningen känner sig orättvist bestraffade av utländska krafter. Ett land i djup ekonomisk kris. Ett land med en historia präglad av odemokratiska styrelseskick. Ett land där ett antidemokratiskt och fascistiskt parti valts in i parlamentet och vars anhängare misshandlar folk av "fel" ras eller politisk övertygelse. Tyskland 1930? Grekland 2013?

På många sätt är Grekland av idag det yttersta provet på om Europa verkligen lämnat sin auktoritära historia bakom sig. Med andra världskriget gjorde de auktoritära systemen sin slutgiltiga bankrutt. Tror vi. Men är det säkert. De befintliga demokratierna blir allt mer teknokratiska, styrs allt mer av partier som fungerar som valmaskiner där ideologin tonas ner och inom ett ekonomiskt paradigm som inte kan ifrågasättas. Ur detta skapas den enda vägens politik där ett land tvingas på knä. Tvingas att ständigt ta nya lån för att finansiera de gamla. Var tar räntan vägen? Är det ingen som tjänar på lånen? Räddningspaket? Ett land tvingas ner på knäna. Dess befolkning tvingas ner i fattigdom. För dess betvingare är det den självklara lösningen. Den enda givna. Det var det 1919 för Versaillesfredens segrarmakter också. Landet som startade (?) allt elände måste betala. Vi är oskyldiga. Nu är Grekland boven. Är det så enkelt?

Pascalidou ger en mångfacetterad bild av krisen,
dess orsaker och konsekvenser. Alla skyldiga
får en känga. Oerhörda sociala påfrestningar och
ifrågasatta demokratiska institutioner har berett
vägen för Gyllene gryning - krisens yttersta konsekvens.
 Reflektioner utifrån egna erfarenheter och research
men framför allt baserad på intervjuer och möten
med människor från alla delar av det Grekiska samhället.
 Rekommenderas. (Uppdatering 6/10 -2013.)
Lyssnade Studio 1 i P1 idag där Alexandra Pascalidou intervjuades om sin nya bok "KAOS, ett grekiskt krislexikon" som kom ut för en vecka sedan. Pascalidou säger sig vara ute efter att komplicera bilden av krisen och av den svartvita bilden av korrupta slösaktiga greker, men även grekernas bild av sig själva som oskyldiga offer. Det blir slående att Grekland den senaste tiden hamnat i mediaskugga, men att krisen där verkligen inte har lättat. I Tyskland har åtstramningsarkitekten Merkel blivit belönad för sin ståndaktiga hållning med en valseger i Tyskland och att dramat fortsätter.

Kan Europa efter 1900-talets blodiga kamp mellan fascism och demokrati andas ut eller lurar tyrannin  där strax under ytan? Är EU den garant för fred och demokrati som den utmålar sig att vara? Än så länge har nationalegoismen segrat i den ekonomiska kris som skapats ur överskuldsättning och obalans i en oansvarigt dåligt konstruerad valutaunion. Syndabockstänkandet har segrat istället för det kollektiva ansvaret för en Euro som gynnat den Tyska ekonomin mer än någon annan. Och nu straffas ett folk. Inte dess inkompetenta ledare.

Efter första världskriget blev socialdemokratin i Tyskland den främsta syndabocken i den dolkstötslegend som var med och sänkte den Tyska demokratin. På samma sätt kan den politiska kollapsen i Grekland bereda väg för fascismens återkomst i Grekland. En ny dolkstötslegend där grekerna lägger skulden på tidigare ledare och på en fientlig omvärld, där är vägen öppen fascismens återkomst. Skuldspelet har ingen segrare. Det borde verkligen Europas och framför allt Tysklands ledare förstå. Annars har man inte lärt sig någonting av Europas blodiga 1900-tal. Kom ihåg att utan Versaillesfredens och dolkstötslegendens skuldbeläggande hade aldrig andra världskriget utkämpats. Men då hade å andra sidan demokratin kanske inte segrat så fullständigt som den gjorde. Men nu har den förhoppningsvis det.

Därför får vi aldrig glömma vilka omständigheter som skapade "det tredje riket" och aldrig, aldrig återupprepa samma misstag. Skuldspelet leder rakt ner i en avgrund vi borde ha lämnat.


tisdag 24 september 2013

Sveriges Historia 1920-1965 - några reflektioner

Band 8 i Sveriges Historia med
"Per-Albin husen" på omslaget. Där
bosatte sig landsfadern i det nya
funktionalistiska folkhemet.
I april i år utgavs den sista delen i Norstedts stora satsning på ett nytt översiktsverk över Sveriges historia (1965-). Själv har jag inte riktigt hängt med, utan hängivit mig åt mer specialiserad litteratur. Men när jag upptäckte att min tid - mellankrigstiden - fått sitt band (det näst sista) kände jag att det var dags att läsa något av verken från pärm till pärm. Att det var Yvonne Hirdman som skrivit om mellankrigstiden gjorde det än mer intressant. Hirdmans "Att lägga livet tillrätta" från 1989 framstår som en vattendelare i historieskrivningen om socialdemokratins långa tid vid makten från 1930-talet till mitten av 1970-talet, och som dörröppnare för en mer kritisk hållning. Hon har senare beklagat att den blev just det, och att den öppnade upp för kritik från en höger hon knappast själv tillhör.
Liksom i alla de tidigare banden av "Sveriges Historia" vilar texterna på det senaste inom forskningen, men naturligtvis har huvudförfattarna ett visst inflytande på vad som betonas och lyfts fram som viktigt och vad som inte betonas. För genushistorikern Hirdman är det kvinnans roll och genuskontraktets förändring som ganska påtagligt lyfts fram. Utgångspunkten är demokratins genombrott 1921, då när även kvinnor fick rösträtt. Det framstår som om hon tänkt, att med lika demokratiska rättigheter så borde även kvinnornas makt i samhället öka. Denna frågeställning löper som något av en röd tråd i framställningen, men inte förrän på sextiotalet, mot bandets absoluta slut, kan en sådan omförhandling av genuskontraktet börja synas. Allt tidigare än det framstår som enskilda pionjärinsatser. Inte ens kvinnoförbunden framstår som kämpande för jämlikhet i den bemärkelse vi i dag lägger i begreppet, och socialdemokratin framstår verkligen inte som föregångare, trots Alva Myrdahls (som Hirdman skrivit en biografi om - "Det tänkande hjärtat") betydelsefulla insatser. Eftersom inget egentligen i grunden förändrades, knappt ens ifrågasattes, kanske det är tveksamt att låta denna fråga få så stort utrymme. Kvinnans plats var under den här tiden i hemmet.

Men dessa delar är trots allt inte så omfattande att de skymmer allt det andra som verkligen hände under mellankrigstiden och som hon berättar om med bravur. Särskilt förtjust är jag över hur hon sätter 1933 i centrum och hur den svenska kompromissinriktade politiken kan ses som en direkt reaktion på hur illa det gick i Tyskland, och även hur senare kapitel av de andra författarna sätter Sverige i ett internationellt sammanhang. Det är viktigt för att förstå den Svenska demokratiska resan och hur Sveriges historia präglades av en internationell omgivning.

Det här är framför allt folkhemmets tid. I praktiken och såhär i efterhand framstår folkhemssverige lätt som en slags uppfostringsanstalt, där människorna skulle lära sig att agera rationellt och efter de senaste nya vetenskapliga rönen, uttolkade av en växande kader av expertis. Man kan se det som ett slags assimileringsprojekt där svensken skulle lära sig att förstå och uppskatta "rätt" saker, där det rätta oftast framstår som, modernt javisst, men utformat efter borgerliga normsystem och ideal. Expertisen kom knappast från arbetarklassen själv. De sju infällda specialavsnitten (några av huvudförfattarna och några av utomstående experter) vittnar alla på olika sätt, mer eller mindre om det här. Mina två favoriter är "De stora husen och de små människorna - Sjuka fattiga och andra", om de människor som föll utanför folkhemmets ram, hur de behandlades och om en av folkhemmets viktigaste lösningar på problemet - anstaltsvård enligt forskningens senaste rön. Det andra av mina favoriter är "Folkets hem - från nödbostäder till miljonprogram" om den resa som Sverige genomgick från att ha haft bland den sämsta bostadsstandarden i hela Europa till att bli ett föregångsland för modern stadsplanering (Då kanske, men knappast nu.).

Sammantaget tycker jag att Sveriges Historia 1920-1965 är väldigt intressant (konstigt va!) och en bok jag rekomenderar alla som vill förstå hur det moderna Sverige vuxit fram (i det närmaste obligatorisk för alla politiker). Den ger även många nya inblickar för de mest insnöade. Tidsperioden är oerhört fascinerande såsom en vattendelare mellan ett gammalt Sverige präglat av auktoriteter och avstånd mellan människor och klasser, till en nation präglad av allt mer likriktade ideal. Det var en tid präglad av framstegstro, på att allt var möjligt, och en tid i grunden och djupt påverkad av den nya spelplan som var demokratins. Den oerhört positiva bild av framtiden som dåtidens människor laddades med kan man idag lätt känna ett visst avund inför.

Sveriges historia sammanfattad i nio band utgiven mellan 2009 och 2013.

fredag 13 september 2013

Den outforskade svenska demokratins födelsedag

Axel Phersson-Bramstorp och Per Albin Hansson
personlifierade den svenska samarbetspolitiken.
Det konservativa bondepartiet och de progressiva
socialdemokaterna lotsade den svenska demokratin
 genom de stormiga 30 och 40-talen.
Igår uppmärksammade statsvetaren Henrik Oscarsson på sin blogg, att den 12:e september är den slutgiltiga demokratiska  genombrottets (nja) födelsedag. I år 92 år. Han påpekade något som även jag lagt märke till när jag läst in mig på forskningen kring den svenska demokratins historia - att ganska lite skrivits om den svenska demokratins utveckling, särart och framväxt. Oscarsson frågar sig:

"Hur gick det egentligen till när den svenska demokratiska rättsstaten växte fram: När ägde de formativa momenten rum? Vilka historiska skeenden kunde ha fått en annan utgång? Varför landade vi i de lösningar vi gjorde? Utan en ingående kunskap om vårt eget arv står vi på lösan sand när vi själva ska ta nästa steg eller när vi ska ge råd till andra länder om hur de ska bygga demokrati."

Han eftersöker med andra ord lärdomar från vår egen demokratiska historia. Utifrån vad jag läst och förstått under mina studier är det precis vad jag sysslat med här på bloggen i min serie om "Demokrati då och nu"; att försöka förstå vad som hänt i arabvärlden de senaste åren utifrån den svenska erfarenheten under åren kring 1920. För mig blev det tidigt mycket tydligt att den svenska demokratins genombrott och framväxt var intimt kopplad till en vidare europeisk demokratiseringsprocess. Detta har ofta tappats bort i historieskrivningen om den svenska demokratin. Det europeiska perspektivet har varit helt avgörande vid framför allt två tillfällen i historien.

För det första var det helt avgörande när demokratin fick sitt egentliga genombrott 1918, då när högerpartiet i första kammaren övergav sitt hårdnackade motstånd mot allmän rösträtt. Händelser i Tyskland efter kriget, händelserna i Ryssland och den allmänt revolutionära stämningen runt om i Europa efter första världskriget var det som avgjorde. Framför allt var det händelserna under 1918 i Tyskland - det stora föregångslandet och kulturlandet för alla svenskar (det var före efterkrigstidens anglifiering av den svenska kulturen). Utan att rädslan för "den röda faran" nådde en kritisk massa blev det ingen demokrati. (Läs mer: Demokrati då och nu del - Demokratin sprider sig från Tyskland till Sverige)

För det andra var vägen som den svenska demokratin tog från 1932 och framåt, med sin inriktning på samarbete istället för på konfrontation, i hög grad en produkt av en orolig omvärld. Samtidigt som den berömda svenska "kohandeln" genomfördes med sitt samarbete mellan bondeparti och socialdemokrater och som ett svar på den djupa ekonomiska krisen, föll istället Tysklands demokrati ihop av polarisering och konfrontation, med slutpunkt i Hitlers maktövertagande samma år. Om detta internationella sammanhang skriver Yvonne Hirdman på ett mycket bra sätt i "Sveriges historia 1920-65" under rubriken 1933 (Utkom förra året som den näst sista delen i Norstedts stora översiktsverk om Sveriges historia och boken som jag läser just nu.).

Den svenska samarbetsinriktade demokratin är alltså mer en produkt av en orolig omvärld och ledare som var rädda för ytterlighetspartierna till höger och vänster (med rätta!), än av någon slags inneboende svensk fredlig nationalkaraktär vilket ofta antyds i vår något förmätna inställning till andra länders "bristande demokratiska förmåga". Inte desto mindre har den Svenska demokratins väg visat sig vara väldigt positiv och erfarenheterna av denna värda att förmedla. Men då måste vi veta mer om hur denna väg såg ut, vad som går att återupprepa och vad som var specifikt svenska omständigheter.

PS. Den internationella dimensionen var viktig i avgörande skeden men andra och mer internt Svenska omständigheter gjorde dessa vägval mer eller mindre genomförbara och/eller naturliga.

söndag 1 september 2013

Varför revs Göteborg? del 2 - Uno Åhrén och funktionalismen

"Var femtionde år, eller rentav snabbare, dör städerna.
Man river och bygger nytt." - Le Corbusier
 (bilden ovan är en del i stadsplan från 1924.)
"Vilka möjligheter finnas tekniskt och ekonomiskt att sanera gamla ruttna stadskvarter och bygga nytt med luft och ljus och spelrum för trafiken?" - Uno Åhrén 1928.

I oktober 1928 höll Uno Åhrén ett inledningsanförande på Stockholms byggnadsförening. Där lade han ut texten om hur han tyckte att landets städer borde omformas. Åhren hade tillbringat mycket tid i ute i Europa och studerat den nya moderna och kosmopolitiska arkitekturstilen "the International style", den som i Sverige fick namnet "funktionalism". Han hade tagit personlig kontakt med schweitzaren Le Corbusier efter att ha bevittnat Parisutställningen 1925, där Le Corbusier gjort sensation med sin utställning "Le nouveu esprit". Här presenterades lösningen på tidens stora sociala spänningar mellan arbetarklassen och det priviligierade borgerskapet. Den skulle byggas bort. Valet stod mellan arkitektur eller revolution.

Åhrén blev den svenska funktionalismens mest stridbare förkämpe - och som sådan mycket framgångsrik. Förutom verksamheten som inspiratör och förmedlare av kontinentens nya strömningar blev han handplockad för jobbet som stadsplanechef i Göteborg 1932. Här verkade han till 1943 då han via ett mellanspel som chef för riksbyggen, 1947 blev Sveriges förste professor i stadsbyggnad på Kungliga tekniska högskolan. Där formade han under återstoden av sin karriär kommande generationer av arkitekter - arkiteker som lojalt följde i mästarens fotspår.

Redan 1928 hade Åhrén distanserat sig från Le Corbusier vars utopiska stadsplaner med jättelika kubistiska höghus i extremt öppna stadsplaner, för honom urartat i konstnärlig elitism vilken förlorat kontakten med verklighetens viktiga sociala frågor. Han började allt mer luta åt Bauhaus och Water Gropius tekniska och ekonomiska experimenterande för att industrialisera och standardisera bostadsbyggandet. Det gamla hantverksmässiga byggandet förkastades. Genom en effektiviserad byggnadsprocess skulle resurser frigöras för att lösa arbetarklassens bostadsnöd.  Han inspirerades även av Berlins stadsplanerare Martin Wagner, kallad "den röde stadsplaneraren", och hans medarbetare Bruno Taut som genomfört "funktionsstudier" för lägenhetsplaner. Studiernas syfte var att konstruera de mest ändamålsenliga planlösningarna. Men den kanske främsta inspiratören var stadsplaneraren Ernst May som i Frankfurt am Main av den socialdemokratiska ledningen fått fria händer att utforma "Das Neue Frankfurt". Han skapade en tioårig bostadsplan och genomförde en genomgripande rationalisering av byggandet med en ny industriell arbetsorganisation och förproducerade betongelement. Hans utställning i Frankfurt 1929 fick via Åhréns förmedlan stor betydelse för utformningen av den stora funktionalistiska utställningen i Sverige året efter -"Stockholmsutställningen".


"Organisera! Det är dagens fodran på stadsbyggandets
 område. Organisera kallt, hårt som man organiserar
 vilket företag som hellst. Gå till botten med problemen,
studera stadsbyggandets matematik, statistik, logik.
 Det är den enda metoden att verkligen behärska
 verksamheten och leda den fram till bästa
möjliga resultatet." - Uno Åhrén 1928
Av avgörande betydelse för den svenska funktionalismens utformning  blev en undersökning som initierades av den Svenska slöjdföreningen 1927 och som under Uno Åhrén och Gunnar Sandbergs ledning utvidgades till en ambitiös undersökning om bostadsbyggandets tekniska, ekonomiska och sociala aspekter. Studien ledde till ett antal vägledande principer för ett modernt bostadsbyggande. Genom funktionsberäknade planlösningar skulle man söka att kringå de ekonomiska begränsningar som gjorde det omöjligt att bygga större lägenheter. Ett nytt stadsplaneidéal var lamellhusen, huslängor ställda på rad för att maximera solinstrålningen i lägenheterna (se flygfotot över Johanneberg nedan). Man menade att även om solljusets fysiska påverkan på människan kunde ifrågasättas så var den psykologiska effekten viktig (kort. hygienen förbättrades när skiten belystes). En ny sundare och enklare livsstil var målet. Den nya arkitekturens avskalade yttre var en spegling av funktionalismens ideal och ett sätt att bryta med historien. På den nya tidens industriella byggande och moderna material sågs det som förljuget och påklistrat med gamla tiders stilelement. Funktionalisterna menade att historien spelat ut sin roll och inte hade något att lära i utformningen av framtidens städer. Brottet med historien och den nedlåtande synen på vad som byggts av tidigare generationer skulle få konsekvenser när idéerna fick form.

Undersökningens vägledande principer låg till grund för funktionalismens stora genombrott i Sverige - Stockholmsutställningen 1930. Utställningen som initierats av Svenska slöjdföreningen omfattade allt ifrån arkitektur till möbler och konsthantverk. Den blev en enorm publiksuccé. Den visade en bild av den nya moderna staden inredd och klar. Ljust och fräscht, med ett avskalat formspråk befriat från gångna tiders onödiga krussiduller. Under sommaren 1930 besöktes den av fyra miljoner nyfikna. För utställningens mest uppmärksammade del - bostadsavdelningen - ansvarade en handfull arkitekter, däribland naturligtvis Uno Åhrén.

För Åhrén blev Stockholmsutställningen och byggnadsutställningen i Berlin året därpå av avgörande betydelse. Han insåg att funktionalismens idéal och bostadsfrågans lösning knappast kunde förverkligas inom den dåvarande kapitalismens ramar. Det krävdes en långtgående samordning och planering. Samhällsplanerare, socialpolitiker och intressen inom byggbranschen behövde samordnas. Åhrén såg lösningen i planhushållningen och en socialistisk samhällsomdaning. Samma år deltog han även i formulerandet av den funktionalistiska stridsskriften Acceptera där landets främsta funktionalistiska företrädare gick till attack mot gångna tiders stadsbyggnads, bostads och stilideal och där man menade att man måste acceptera den industriella rationaliseringens princip och ta den fulla konsekvensen därav:

"Vi kan inte smyga oss ur vår egen tid bakåt. Vi kan inte heller hoppa förbi något som är besvärligt och oklart in i en utopisk framtid. Vi kan inte annat än att se verkligheten i ögonen och acceptera den för att behärska den." - ur Acceptera.

Och han skulle mycket snart få möjligheten att "se verkligheten i ögonen". Medan Stockholms kommunalpolitiker till en början förhållit sig skepitiska till den nya funktionalismen, hade den i Göteborg sedan flera år fått en allt starkare anhängarskara. Man hade till och med lyckats förhala ansökningsprocessen till en ny stadsingenjör ett helt år för att Åhrén skulle hinna anmäla sig. Valet av en arkitekt var kontroversiellt då posten alltid tidigare innehafts av ingenjörer eller lantmätare. Av Dagens Nyheter kallades valet sensationellt.


"Man är så van vid att se dessa hogyttrade, osunda, trista sollösa kvarter att man
 omedvetet föreställer sig att de finns där på grund av något slags naturnödvändighet."
- Åhrén 1928 (På bilden Stigberget 1960 innan rivningarna påbörjats)
I linje med sina sociala ambitioner var det första han försökte åstadkomma i Göteborg att få regeringens sanktionering om att få genomföra en undersökning av arbetarklassens bostadsfråga, en med Göteborg som undersökningsområde. Redan året innan hade en undersökning av arbetarnas bostadsförhållanden genomförts, men han menade att den var otillräcklig. Åhrén och hans vän Gunnar Myrdahl lyckades få med finansminister Wigforss på tåget och under januari och februari 1933 genomfördes den med hjälp av en stab av vänner och bekanta som delade hans värderingar. Den korta undersökningstiden gjorde att man i slutändan i hög grad ändå förlitade sig på uppgifter från den undersökning som gjorts bara två år tidigare. Slutsatserna var däremot nya.

"Bofälliga" hus i Annedal. Revs på 1970-talet
Kritiken mot de för Göteborg så typiska landshövdingehusen var svidande. De klassades  som de lägre inkomsttagarnas speciella bostadstyp och beskrevs som egendomliga i sin utformning. Mer än vart tredje person klassades som trångbodd i landshövdingehusens ettor och tvåor. Bland Sveriges städer var endast Norrköping värre. På Stigberget hade endast var tionde familj tillgång till en tvårummare. En stor del av dessa hus klassades dessutom som "bofälliga" eller undermåliga, med ett modernare språkbruk. Att sanera bort denna slum och att bygga bort trångboddheten blev en absolut nödvändig bostadssocial uppgift:

"Det finnes ett samband mellan trångboddhet å ena sidan och psykisk ohälsa, allmän mindervärdighet och asociala tendenser samt bristande jämvikt inom det äktenskapliga samlivet och mellan föräldrar och barn." -Myrdahl och Åhréns slutsatser i undersökningen SOU 1933:14.


Uno Åhrén lade 1936 ut stadsplanen för Övre Johanneberg
(byggdes mellan 1937 och 1944).
Det är Åhrens största bidrag till Göteborgs stadsbyggnad. 

Källor: Sveriges Historia 1920-1960, Arbetarfamiljen och det nya hemmet av Sten O Karlsson, Uno Åhrén: en föregångsman inom 1900-talets arkitektur och samhällsplanering av Eva Rudberg, Göteborg före grävskoporna av Robert Garellick, samt diverse artiklar på Wikipedia.

Se även tidigare artiklar om Uno Åhrén och om funktionalistisk stadsplanering i Göteborg:
I väntan på en stadsarkitekt - Albert Lilienberg
I Majorna stod slaget mellan funktionalism och landshövdingehus