onsdag 29 maj 2013

Där allting började - Älvsborgs slott


Gamla Älvsborgs fästning eller Älvsborgs slott som det kallades av sina samtida var strategiskt oerhört viktigt för Sverige. Slottet försvarade den lilla smala korridoren längs Göta älv som utgjorde Sveriges enda fria handelsled mot väster. Öresund behärskades helt av Danskarna och dryga tullar väntade svenska fartyg som skulle passera. Skåne, Halland och Bohuslän tillhörde Danmark/Norge.

Lager på lager av historia - Överst höjden med resterna av Älvsborgs slott
 (ca1350-1660). Därunder öppningen till ett av de bergrum från Kalla kriget som
perforerar Göteborgs bergknallar. Brevid öppningen hus från fabrikstiden då
Klippanområdet hade först ett Glasbruk och sedan ett sockerbruk (från 1762).
Längst till höger balkonger från nybyggda bostadskvarter.
Vid snart sagt varje krig mellan Danmark och Sverige hamnade befästningen i skottgluggen. Den bytte även händer många gånger och vid ett sådant tillfälle när Gustav Vasa var kung betalades den då fabulösa lösensumman 150000 riksdaler för att återfå befästningen. För att få in pengarna infördes för första gången en individbaserad skatt i Sverige - grunden för det effektiva Svenska skatteväsendet. En del hävdar att första Älvborgs lösen, som den kallas i historieböckerna, lade den finansiella grunden för det Svenska stormaktsväldet.

Slottet och det skydd det gav de svenska besittningarna kring Göta älvs mynning kom först - långt före staden Göteborg. Det anlades redan i mitten av 1300-talet och var i funktion till 1660 då det raserades till förmån för de mer effektiva försvarsanläggningarna som fanns kring den nya staden Göteborg och Nya Älvsborgs fästning som låg mitt i Göta älv. Älvsbors slotts stora svagheter var dels att ingen ordentlig vallgrav gick att anlägga kring slottet, men framför allt att Sannabackarna låg så nära. Härifrån kunde fientligt artilleri skjuta ner på befästningen.

Det var ett av de stora skälen bakom anläggandet av staden Göteborg. Att skapa ett effektivt försvar, både för älvmynningen, riket och handeln som passerade här. Städerna hade tidigare flyttats och raserats flera gånger eftersom de inte kunde försvaras. Bland annat anlades efter Gustav Vasas instruktioner en stad - Älvsborgs stad - i anslutning till borgen. Staden skulle fungera som försvar för slottet genom att Sannabackarna skulle inkluderas innanför stadsmurarna, men före belägringen 1563, då Danskarna intog slottet, brände stadsborna sina hem och flydde in i borgen. Tydligen var försvaren inte starka nog.

Älvsborgs slott stod fyrtio år efter stadens anläggning men 1660 beslutades att det skulle raseras och från den tiden kunde Göteborg förse sig med stora mängder byggmaterial till sina murar och vallar. Även Nya Älvsborgs fästning använde slottet som stenbrott. Därför finns nästan inget kvar av den en gång så viktiga befästningsanläggningen. När Göteborgs försvarsanläggningar stod färdiga, med skansarna Kronan och  Lejonet, hade staden blivit en av de bäst befästa i hela Europa.

Till Slottet tillhörde Älvsborgs kungsladugård som skulle förse det med de förnödenheter som behövdes. Den var mycket stor och omfattade hela det nuvarande Majorna och Masthugget ända till Risåsen där Skansen Kronan senare uppfördes. Även Slottsskogen, uppkallat efter Älvsborgs slott, tillhörde Kungsladugården.

De sorgliga resterna av Älvsborgs slott finns nu omgivet av modern bebyggelse. Området har blivit allt mer attraktivt. Lager på lager av stad har vuxit fram runt klippan där Älvsborgs slott en gång låg. Där allting började.

Bild på Älvsborgs slott 1657 då det var som mest utbyggt.
Några år senare påbörjades rivningarna.

Läs gärna mer i de mycket väl bearbetade Wikipediaartiklarna om Älvsborgs slott som länkas till i artikeln.

Andra källor: Majorna - en resa genom fem sekel (2007) av Gösta Carlsson och Svenska stadsmonografier - Göteborg (1948) red. Paul Harnesk.

onsdag 22 maj 2013

Urbanarkeologi - Ögat rotar runt i Göteborgs historia

Då: Låset mot väster (till vänster). Nu: Porten mot väster (till höger).

En stads funktion skiftar med tidens gång. Gamla viktiga funktioner ersätts av nya. Lager läggs på lager av mänsklig aktivitet. Avlagringarna finns överallt att finna för den som vill, har kunskapen och den rätta blicken. Det kan, om man vill, ge en förståelse för tiden, den ständigt närvarande dimension av tillvaron som vi i vårt dagliga liv oftast är så blinda för. Att se på staden med öga för den tid som varit, förankrar nuet och ger respekt för framtiden. Att inse att man trampar samma gator som generationerna före och att man tillfälligt lånat dem av de som kommer.

En stor del av min just nu pågående föräldraledighet har jag spenderat vagabonderande i min hemstad Göteborg. Efter att under några år läst så mycket om Göteborgs historia är det uppfriskande konkret att försöka se spåren efter historiens verkningar i stadens yta. De som lämnats av politik, ideologi, tidsandor, ideal och kämpande människor.

I alla glömda och omformade platser och hus, glömda murar och ruiner, namn på gator och torg och på bortglömda anslag av någon eldsjäl, finns berättelser om Göteborg och om hur staden förändrats. I förändringen och omformningen ligger i mina ögon stadens själ. Minnen om en annan tid som påverkat vår egen i rent fysisk bemärkelse. Ett hus uppfört i ett syfte kan ha fått nya funktioner åtskilliga gånger men står ändå som en manifestation för det förgångna, för ett ursprung. Det är därför rivningar är så destruktiva och det är därför sorgen och melankolin är så stark bland många Göteborgare. Rivningsraseri och utvecklingsoptimism har lämnat en fadd eftersmak av att något gått förlorat. Det är denna sträng som Håkan Hellström spelar på när han får hela staden att vibrera. Platser, minnen och människor, ofta ur ett förgånget och bitterljuvt Göteborg.

I det här planerar jag att rota med liv och lust. Syftet är att bidra till att få staden att förstå att den är ingenting utan sin historia. Att inse att rivningarna måste få ett slut. Att varje stadsutvecklingsprojekt måste anamma platsens historia, inte endast som ytlig fernissa, utan på allvar genom att bevara och anpassa sig till det som redan finns på platsen. Att alltid använda namngivningsprinciper av gator och torg som anknyter till platsens tidigare funktioner, topografi eller historiskt viktiga personer och att aldrig mer bygga ett Rymdtorg med ett namn och en funktion som svävar högt över molnen istället för att förankras på platsen. Att alltid göra något av de vägar, byggnader, stadsfunktioner eller naturmiljöer som tidigare funnists på platsen.

De sorgliga resterna av Kungsladugården som gav upphov till namnet Kungsladugård.
Nu i hörnet av en bortglömd parkeringsplats i skuggan av Oskarsleden.

Det kommer att bli mycket Majorna och Kungsladugård, eftersom det är mina hemtrakter och dessutom är så intensivt tätt på historia, men staden är ju så stor så stor.

Jag mottar mer än gärna tips från er därute om platser som jag borde besöka, människor eller händelser jag borde berätta om och sätta i ett större historiskt sammanhang - så som jag gör.


Skriv gärna i kommentarsfälten eller maila: claespetercarlsson@hotmail.com

måndag 6 maj 2013

Ideologin göms bakom utslätande retorik - då och nu

Partiledarna debatterade i svt i går kväll. I debatten framstår socialdemokraternas Stefan Löfven som minst sagt försiktig. Han verkar i stort inte vilja ha någon förändring alls av den borgerliga politiken, mer än att sätta upp ett mål där Sverige ska få EU:s lägsta arbetslöshet. Vägen dit framstår som minst sagt diffus. Ideologiska visioner av ett bättre annorlunda Sverige får ingen plats alls. Framtidsbilderna lyser med sin frånvaro.

Men är partierna verkligen så lika, eller handlar det inte i själva verket om en rädsla för att visa motståndarsidan blottor och att öppna upp för attacker Att motståndarna ska kunna jabba fritt mot den utstuckna hakan. Jag tror att det är så.

I Sveriges fall började lärdomarna om hur politiskt giftigt det är, att i en valrörelse flagga med radikala förändringar, framför allt med det famösa "kosackvalet" 1928. Valstrateg var den socialdemokratiska ideologen och framtida finnansministern Ernst Wigforss. Han var i början av sin politiska karriär mycket radikal och låg bland annat bakom ett mycket omtalat förslag till politiskt handlingsprogram inför det första allmänna valet 1919, kallat "Göteborgsprogrammet". I valprogrammet 1928 gick socialdemokraterna och Wigforss ut offensivt. Bland annat förespråkade de införandet av en radikal arvsskatt, som gränsade till konfiskation.

 Att flagga med radikala förslag visade sig dumdristigt. De borgerliga gick till våldsam motattack och hotade med den "röda faran". Valet blev ett kraftigt bakslag. Förhoppningen om att tiden och folket nu var redo för radikala reformer visade sig vara en kraftig missräkning. Valförlusten banade väg för Per-Albin Hanssons kompromissinriktade folkhem med sin försiktiga steg-för-stegreformism, som i längden ändå förde Sverige längre än de flesta andra i en demokratiskt socialistisk riktning.

Jag är övertygad om att det är så även idag. På den borgerliga sidan går Reinfeldts och Moderaternas vision om Sverige betydligt längre än vad de nått idag. De vill skapa ett nytt Sverige precis som socialdemokraterna en gång ville. Reinfeldts ideologiska vision av ett framtida Sverige är ett land med betydligt lägre skatter och där staten dragit sig tillbaka till en marginell roll, medan kommersiella krafter och det civila samhället sköter de tjänster som medborgarna efterfrågar. Hans strategi för att nå dit är samma som den P A Hansson anammade, steg-för-stegreformismens. Reformerna får växa fram. Med lite tålamod behövs inga nedskärningar göras någonstans eftersom inflationen gör jobbet. Försiktigt och utan radikala kast förändras samhället. Hela Nya moderaternas strategi går ut på att förändra utan att bli så radikala att folket reagerar negativt. Men förändringen de påbörjat är radikal.

Socialdemokraterna däremot framstår som defensiva på samma sätt som borgerligheten gjorde mellan 1932 och 1976. Den självsäkra visionen om framtiden har ersatts av ett passivt reagerande på borgerlighetens politik. Eller kanske är det bara ett resultat av många år i opposition. Kanske, till och med troligen, innebär en socialdemokratisk regering en större förändring än vad som påskins i en partiledardebatt. Det finns ideologiska visioner och skillnader bakom den utslätade politiska retoriken. Nu som då.

torsdag 2 maj 2013

För de drabbade är historien stark

I Sverige är historia inte viktig för den kollektiva identiteten. I synnerhet sedan social- demokratins makt- övertagande i början av 1930-talet har blicken stadigt legat på nutidens byggande av ett allt mer utvecklat framtidssamhälle. Tron på utvecklingen har varit stark i Sverige (framför allt fram till krisen i början av 1990-talet). Det förgångna har däremot per definition stått för något förlegat, utan relevans för framtiden. I början av 1900-talet var universitetets historieämne ett av de viktigare, men med tiden har dess status hamnat allt mer i skymundan.

Inte heller för den personliga identiteten har historien varit av någon stor betydelse. Identifikationen har i hög grad legat hos det pågånde framtidsprojektet Sverige (eller i det personliga utvecklingsprojektet). Endast en ytterst marginell del av befolkningen, dessutom utan verkligt inflytande, har drömt sig tillbaka till svunna guldåldrar eller hyllat ledare eller prestationer från det förgångna.

I många andra stater och för andra folkgrupper förhåller det sig på ett helt annat vis. Häromveckan läste jag, apropå en utställning om romer på Stadsmuseet i Göteborg, en intervju med en kvinna som heter Soraya Post. Hon berättar om sin familjs liv i Sverige och de övergrepp som drabbade dem när hennes mamma tvångsabborterades i sjunde månaden och steriliserades i slutet av 50-talet. Detta var en del i baksidan av det framtidssamhälle som Sverige strävat efter att bli. Steriliseringarna var ett sätt för staten att undvika att vissa kategorier av människor, de asociala, de som inte följde den norm som folkhemmet etablerade, förökade sig. Skälet var aldrig rasrelaterat, utan relaterat till det allt bättre framtida samhälle som eftersträvades. De som behöll gamla sedvänjor och inte följde statens råd kunde stämplas som asociala. Det var skälet bakom att romer som inte kunde eller ville bli en del av det ny moderna sverige, kunde bli utsatta för hemska övergrepp av "den goda staten".

Om mekanismerna bakom det "intolleranta" folkhemmet skrev Yvonne Hirdman i sin rapport från 1989 - "Att lägga livet tillrätta - studier i svensk folkhemspolitik". Svensken skulle inordnas och bli de nya människor som samhället eftersträvade, fria från bråte från "gammelsverige". De skulle bli socialt anpassade, "social minded", effektiva, moderna och demokratiska. Man blundade för att detta inte var uteslutande positiva storheter, och inte positiva storheter för alla. Normerna sågs som självklara, så självklara att de med tiden även omfamnades av hela det borgerliga partipolitiska spectrat. Grupper i samhället som inte anammade denna människotyp, till exempel romer som vägrade ge upp sina gamla sedvänjor, bekämpades.

Yvonne Hirdman
I andra stater runtom i Europa har övergreppen, särskilt i samband med fascismen, kommunismen och de två stora världskrigen varit enormt många fler och ofta med döden som utfall, men reaktionen för de som utsatts är liknande. För Soraya Post och många andra barn till familjer som drabbats av övergrepp, förnedring och mord runtom i Europa är historien ett sår som vägrar läka. För dem blir att inte minnas en fråga om omoral.

För förövarna är det tvärtom. De vill inget hellre än att glömma och de för definitivt inte minnet av de övergrepp de förövat vidare till sina barn. De berättar inte för sina barn om då de som läkare genomförde tvångsabborter. De berättar inte om hur de inombords gladde sig åt att judarna rensades ut från deras kvarter. Eller som i fallet med vår drottnings opportunistiska far, berikade sig på den tyska ariseringspolitiken. Inte berättade de för sina barn om det de då tänkte var rätt, och som sedan blev fel, för att sedan med tiden till och med tolkas bli som skamliga övergrepp eller rentav ondska.

Men hos alla de som drabbats, de som blev offer, individuellt eller i ett nationellt kollektivt minne är historien levande och närvarande - nu och i framtiden. Att då som svenskar, vilka inte drabbats av historien, anse att man måste lämna det förgångna bakom sig och se framåt är både en naiv, orättfärdig och ibland till och med farlig inställning. Dessutom leder den till en självrättfärdig attityd gentemot folk eller nationer som ständigt lever i skuggan av sin historia.

Att det officiella Sverige allt mer börjat erkänna begångna misstag och be om ursäkt eller ge kompensation är en del i en internationell trend som pågått ganska länge nu. Kända exempel är Tysklands bearbetning av nazi-åren, Australiens ursäkt till aboriginerna och inte minst nu senast kompensationen till vanvårdade fosterhemsbarn i Sverige. Det är en minoriteternas och de drabbades upprättelse. Förhoppningsvis står romerna näst på tur. Jag hoppas att de erkänns som fullvärdiga medborgare i Europas alla stater, att de kompenseras ekonomiskt och att de med respekt för den romska kulturenärs särart tillåts blir accepterade av en bred majoritet i Europas alla länder. Det är den kanske största uppgiften som denna denna trend av uppgörelser med historien kan mynna ut i.

Erkännanden och kompensationer är viktiga komponenter för att kunna komma vidare, men risken finns att det stannar där. Särskilt om insikten kring att historien lever kvar hos de drabbade saknas. Erkännandet kan lätt bli till ett alibi för att kunna "stryka ett streck" över det obehagliga som varit. Det är viktigt att inse att ett sådant erkännande endast är en början på en process som kan ta generationer.

Men det är inte bara marignaliserade folkgrupper, ursprungsbefolkningar, handikappade och socialt utsatta som "drabbats av historien". Runt om i Europa finns många stater som bygger sin nationella identitet på på ett dualistiskt förhållande mellan förnedring och storhet. Förnedringen blir i det här fallet alibit för att kunna hävda relevansen för storheten och storheten blir, eftersom det är en fråga om stater, intimt sammankopplad med nationalism. Sådana stater drabbas på ett mycket destruktivt sätt av en överkänslighet gränsande till paranoia. Några kända exempel är Ungern, Ryssland, Serbien, Israel och nu senast i krisens spår Grekland. Men sjukan finns i stort sett överallt i Europa. Skillnaden mellan Sverige och en stor del av resten av Europa är att fantasin om en förgången storhet för det mesta är förknippad med folkhemmet - som i sig paradoxalt nog var framåtblickande.

Men historia är inte bara till för "de drabbade". Den är minst lika viktig för alla som inte lutar sin historieskrivning på oförrätter. Alla som på ett genuint sätt vill hjälpa romerna att lösa sina problem eller för den delen lämna de nationalistiska historieskrivningarna och förklaringsmodellerna eller kanske till och med bekämpa dessa, bör skaffa sig en djup och problematiserande historisk kunskap. Tyvärr saknas i politiken oftast det historiska perspektivet, eller så lämnas det därhän och i händerna på nationalister som använder det ivrigt i sin propaganda. Till exempel kunde socialdemokraterna tydligare, ärligare och mer problematiserande arbeta med sin egen historia och roll i det svenska samhället. Då skulle nationalister av alla slag få mycket svårare att hänvisa till folkhemmet som ett gånget idealsamhälle, eftersom det aldrig var det. I folkhemmets namn formades människor för att passa in på ett sätt som få(?) skulle acceptera idag. Övergrepp begicks men samtidigt var folkhemmet vägen till frihet och rättvisa för det stora flertalet. Det som var gott för de flesta var dåligt för några och ibland katastrofalt för minoritetsgruppen. Sanningen finns som alltid i gråskalorna.


Att lägga livet tillrätta - studier i svensk folkhemspolitik av Yvonne Hirdman
Kvinnohistorikern Hirdmans "uppgörelse" med de utopistisk tankarna som genomsyrade folkhemspolitiken och hur de sociala ingenjörerna försökte forma det goda moderna och demokratiska samhället, men i processen raserade och skapade normer som ibland var lika subjektiva som dem de ersatte.
Boken användes sedan som ett sätt för högern att "slå hål på folkhemsmyten", något som Hirdman uttryckt sig beklagande över. Boken kom i en brytpunkt där det moderna "folkhemssverige" reformerades i grunden med marknadsliberala reformer och där boken användes som ett slagträ.