tisdag 11 december 2012

Demokrati Då och Nu del 4: Socialismens och Islamismens möte med demokratin


"Monstret under borgerskapets fötter" -
det var vad arbetarrörelsen brukade kallas.
 Hjalmar Branting bereder vägen för bolsjevikerna
på propagandaaffish.
1917 splittrades den svenska socialdemokratin i spåren av den ryska revolutionen. Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen ville fortsätta verka med utom- parlamentariska metoder och propagerade för en våldsam revolution, uteslöts och bildade vad som snart skulle bli det svenska kommunistiska partiet. Både kommunisterna och socialdemokraterna kallade sig socialister och de ville båda genomföra socialism. Skillnaden låg i de medel som ansågs berättigade i kampen. Skulle kampen ske, så som socialdemokraterna ville, genom att reformera samhällets befintliga institutioner, eller skulle den ske genom att underminera det gamla samhället genom obstruktion och om så krävdes våld, så som kommunisterna ville.

Samma val står nu islamisterna i Nordafrika inför. I alla de val som hittills hållits har islamisterna gått segrande fram och det kommer att ligga på deras anvar om valet blir reform eller revolution. Ska samhället förändras inifrån, eller ska det raseras och något nytt byggas i ruinerna av det gamla. Valet kommer att påverka de vägar den islamistiska ideologin kommer att ta. Kommer vi se en demokratisk islamism växa fram så som den i Turkiet eller kommer en teokrati a la Iran bli den dominerande modellen?

På samma sätt som arbetarrörelsen och socialismen i början av 1900-talet ofta hälsades med rädsla och skräck i det etablerade borgerliga samhället hälsas nu islamismen med rädsla och skräck både i många skikt inom de nordafrikanska samhällena och i omgivande stater. Likheten är slående.

Jag studerar själv hur socialdemokratins ideologi påverkades av sitt val att verka inom de demokratiska institutionerna. Hur påverkades ideologin av att ta ansvar? Hur påverkades den av nödvändigheten av kompromisser med andra partier? Hur påverkades den av ekonomiska och institutionella ramar?

Bland annat har jag tittat närmare på ett viktigt socialdemokratiskt initiativ till handlingsprogram från 1919, det så kallade "Göteborgsprogrammet". Programmet var författat av Ernst Wigforss, en av socialdemokratins ledande ideologer. Det är med dagens ögon oerhört radikalt. Inkomster från kapital skulle beskattas in till gränsen för konfiskation och arvsskatten skulle även den gränsa till konfiskation.  Makten över företagen skulle erövras med industriell demokrati. Den kapitalismen och den fria konkurrensen sågs som slösaktig och ineffektiv. Men detta var framför allt medlen, inte målet. Viktigast för Göteborgsprogrammet var ett omfattande reformprogram för att lyfta arbetarklassen ur den misär den då ännu levde under, med bland annat socialförsäkringar och ett omfattande bostadsbyggande.

Under mellankrigstiden förändrades Wigforss och socialdemokratins ideologi och blev betydligt mindre radikal, men de sociala målen stod kvar och utökades. Målen blev viktigare än medlen att nå dit. Socialiseringar av företag och resurser blev underordnade syftet att höja arbetarklassen, materiellt såväl som intellektuellt och moraliskt. Den socialiseringsutredning som tillsattes under socialdemokraternas första sejour vid regeringsmakten på 1920-talet begravdes när klasskampen ersattes av folkhemmet i början av 1930-talet. När mellankrigstidens och andra världskrigets krigsår var över och en blomstrande ekonomi gav nya möjligheter förändrade socialdemokratin Sverige. De förändrade landet i enlighet med den ideologi som blev produkten av mellankrigstidens möte mellan ideologi, politiskt ansvar och maktens realiteter.Den socialdemokratiska ideologin blev präglad av pragmatiska hänsyn och ett dynamiskt förhållande till idéimpulser.

Samtidigt blev deras värsta motståndare allt tydligare kommunisterna. Kommunisterna kunde driva en radikal ideologi utan att behöva eller vilja ta ansvar. De kunde bibehålla sin ideologiska radikalitet genom att förkasta demokratin eller åtminstonne förhålla sig starkt skeptisk till den.

Muslimska brödraskapets logga,
sänder kanske ut fel signaler?

Samma val står Islamisterna inför just nu. Ska de bibehålla sin radikalism eller vill de verka inom ramarna för en demokratisk stat. Kommer ideologiska dogmer gå före ansvaret mot väljarna att skapa välstånd. En välfärdsstat är en viktig beståndsdel av den moderata islamismen. Det radikala valet kommer leda till att demokratin ganska fort avskaffas och ett kvävande totalitärt samhälle återinförs, fast nu med religiösa förtecken. Det andra valet är att ta ansvar för folkets välfärd och att skapa hopp om ett bättre liv. Att lyfta de arabiska folken ur den fattigdom och brist på framtidstro som fick dem att resa sig mot korrupta diktaturer. Ett sådant islamistiskt parti måste ta hänsyn till ekonomin, domstolarna, yttrandefriheten, minoriteterna och kvinnorna. Lagar inspirerade av sharialagstiftning kommer kanske att införas, men i en form som inte underminerar demokratin, precis som socialiseringsåtgärder aldrig tilläts göra det.

Ideologier har alltid en kärna som de mobilerar sitt stöd kring. I Sverige och Europa mobiliserade socialdemokratin massorna genom att lova ett bättre liv genom en radikal omdaning av samhället genom införandet av socialism. Men socialismen blev inom ramen för demokratin långt ifrån fullständig. Visst innebar den en del överföring av ägande, men den blev aldrig ens nära total i sin omfattning. Framför allt blev socialdemokratin en ideologi som gynnade de stora massornas välfärd och trygghet - utan en socialisering av de stora industriföretagen. Kanske kan ett Islamisiskt parti göra som socialdemokratin gjorde. Att införa en shariainspirerad lagstiftning, men framför allt låta införandet av välfärd för folket hamna främst (vilket det finns gott om stöd för inom islam). Förmodligen är det den enda vägen som kommer att vara möjlig om de ska verka med reformer som medel för att uppnå sina mål.

 Morsillini har han  kallats efter ett dekret där han gav sig själv näst intill
obegränsad makt. Egyptens nytillträdda president Mohammed Mursi
blev  efter våldsamma protester tvungen attdra tillbaka dekretet.
 Om syftet var diktatoriskt eller inte är långt ifrån givet.

Helt klart kommer radikalare islamister högljutt bekämpa en sådan utveckling, men för Egyptens, Tunisiens, Yemens och Libyens folk hoppas jag verkligen att deras stora islamistiska partier väljer vägen mot reform inom de demokratiska institutionerna.

I Europa gjordes under 1900-talet båda valen. I vissa stater blev socialismen totalitär genom kommunismen men i andra lyckades socialisterna gå balansgången mellan stora krav på förändring och de demokratiska institutionernas begränsningar. Socialdemokraterna i Sverige blev ett av de allra mest lyckade exemplen på en radikal rörelse som bestämmde sig för att verka inom demokratins ram.

Att verka inom demokratiska institutioner sätter upp begränsningar som alla partier måste förhålla sig till. Accepterar ett parti de demokratiska spelreglerna blir radikala förändringar på kort tid omöjliga. Pragmatiska hänsyn måste tas och röster från viktiga grupper i samhället måste beaktas. För det mesta måste koalitioner bildas med andra partier.

Utgången i Nordafrika är på inget sätt given. I Islamismen finns både en totalitär och en demokratisk möjlighet. Att bara tro det ena eller det andra är cyniskt i det ena fallet och naivt i det andra. Valet att verka inom de demokratiska ramarna eller inte ligger hos de islamistiska partierna. Det bestämmer Nordafrikas öde.

Det här är en fortsättning på min serie där jag jämför den pågående arabiska våren med demokratiseringsvågen i Europa efter första världskriget.


Läs även den här artikeln om det Muslimska brödraskapet i Egypten.

För att lyckas med demokrati
1. Undvik radikalisering
2. Kompromissa och skapa breda politiska lösningar för de politiska spelreglerna (konstitutionen).
2. Bevara, stärk och reformera institutionerna.
3. Maktdelning - fria domstolar, fria fackföreningar, fri media
3. Tillåt inga politiska rörelser att beväpna sig.
4. Håll militären utanför
5. Demokratin måste producera välstånd (gå i allians med marknadsekonomin). Det främsta vapnet mot radikalism och våld.
6. Främja det civila samhällets organisering
7. Statsbärande partier måste vara demokratiskt sinnade

söndag 9 december 2012

Varför är Historieätarna så bra?


Bra TV.

Hela familjen kollar på historie-TV. För första gången frågar barnen efter mer. Historieätarna i svt måste vara det mest underhållande och bästa historieprogram som gjorts  i Sverige. Vad skulle alternativet vara. Hermans Historia kanske. Nja. Känns ganska mossigt nu. Timell och Harrissons Sveriges Historia, knappast.

Erik Haag och Lotta Lundgren förstår TV-mediets förtjänster och dess begränsningar. Ingången är helt lysande.Att närma sig historien genom magen. Det svenska samhället skildrat via smaklökarna. Historieätarna är ett fantastiskt exempel på tv om historia som börjar från rätt håll.

Nästan uteslutande har svenska tv-serier om historia börjat i den andra änden. Längst upp i kungarnas historia. Om krigen och om stora skeenden. Trååååkigt. Vill man verkligen fördjupa sina kunskaper om politisk historia så ska man läsa. TV-mediet funkar inte för det. Inte egentligen. Men visst säger ni, men Herman Lindqvist då. Det var väll bra. Nä, det var det inte. Men han är en bra berättare. TV ska funka som en ingång till historia. Väcka känslor. Skapa identifikation. Det är TV bra på.

Historieätarna hoppar respektöst mellan tidsåldrar. De hittar det komiska och spelar på "äckelfaktorn", men samtidigt är de seriösa och plockar in experter som vet vad de talar om. När de använder musik tvekar de inte att använda modern musik, inte någon töntig spinettmusik från barocken. Folk fattar att det är historia ändå.

Ibland väcker de känslor. Ett starkt ögonblick var när de i en kort scen blev statare och smakade på statarens standardföda - "rågmjölsgröt med smöröga" (del 3 efter ca 35 min). Det går nästan inte att äta. Ändå gjorde många av statarna det, nästan jämt.En bättre illustration av fattigdom är svårt att få.

Jag och resten av min familj väntar med spänning på nästa veckas program. Jag tror att historie-tv i Sverige är förändrad för alltid!

Dålig TV.