tisdag 25 januari 2011

Klippanmuseum till Ostindiefararen

Snart måste Ostindiefararen Götheborg få en permanent hamn. Få projekt har varit så omstridda, men PR-vinsterna som Göteborgs stad och även Sverige gjort med hjälp av den är oomtvistliga. Med dess hjälp har band upprättats och förstärkts mellan Kina och Sverige, Shanghai och Göteborg. Nyfikenheten från Kinesiskt håll har varit i det närmaste omättlig. Det börjar bli dags att ge skeppet en plats värdig vad den givit och där Göteborg kan fortsätta att locka med Götheborg.

Bortglömt kulturreservat?
För mig finns det bara en plats - Klippan i Majorna. Historiskt är platsen helt självklar. Här ligger Sjömagasinet där lasten från Ostindiefararna en gång lastades om; de stora oceangående segelfartygen kom inte närmare Göteborg än så. Det var först i slutet på 1800-talet som hamnen började muddras upp och öppnade för fartygstrafik till Göteborgs innerhamn. Alla  stora skepp stannade vid Klippan. Majorna växte fram som ett resultat. Det var Göteborgs hamnstad precis som Pireus var det för Aten och Ostia för Rom (fast i lite mindre skala). I Majorna rumlade sjömännen runt bland otaliga krogar och bordeller. Det var Sveriges krogtätaste område. En krog var lite finare än alla andra. Det var Ostindiska kompaniets i Klippan. Huset där krogen låg finns kvar än idag, liksom flera andra byggnader som ägdes av Ostindiska kompaniet. Företaget som byggde de största båtarna i den svenska handelsflottan och som brukar kallas Sveriges genom tidernas mest lösamma företag (tveksamt om man räknar med 1900-talet). I Sjömagasinet lastades porslin, kryddor, siden och andra dyrbarheter om och fördes med så kallade hemförarebåtar in till Ostindiska kompaniets lokaler vid Hamngatan inne i Göteborg.

Vid Sjömagasinets parkering står idag en sorgligt övervuxen och oläslig skylt som beskriver Ostindiska kompaniets byggnader. Här borde Ostindiefararen Götheborgs museum och hemmahamn anläggas i direkt anslutning till Ostindiska kompaniets gamla bebyggelse vid Klippans kulturreservat. Platsen är nästan helt tom. Möjligtvis ägs en del av marken av Stena Lines Tysklandsterminal, men den delen av terminalen används så vitt jag vet mycket sparsamt. Vinsterna för området kunde bli enorma. Stena skulle kunna locka med museet för turister. Novhotell skulle kunna locka fler gäster. Sjömagasinet få fler kunder och Majorna kring Mariaplan skulle få ett lyft när turister lockades till dess mysiga kaféer och restauranger. Infrastrukturen finns redan på plats.

Gott om plats för ett spektakulärt museum
Majorna var på Ostindiefaranas tid inte bara en hamnstad utan även en varvsstad. Här fanns tre varv. Gamla varvet nedanför Stigberget, varvet Kusten vid Stenas tysklandsterminal och Nya Varvet, på platsen som fortfarande bär samma namn. Det nya museet borde knyta an till denna tradition och bli en levande plats där reparationerna av ostindiefararen görs inför öppen ridå. Museet borde bli ett levande varvsmuseum där besökarna bjuds in att hjälpa till med tillverkning av segel och repslagning.

Jag vet att alla engagerade i Ostindiefararen vill att den ska fortsätta segla. Det ska den också göra. Då ska man kunna följa båtens resor från museet via storbildsskärmar. Besökarna ska kunna ha frågestunder via länk med de som seglar båten och följa resorna via bloggar och gps. Ombord ska ett system av kameror kunna visa båten när seglen hissas och revas och allt annat som händer ombord. Museet ska vara minst lika spännande när Götheborg seglar som när det ligger i hamn. När skeppet återvänder hem ska "Hönsfester" hållas. Så kallades det firande som hölls varje gång en Ostindiefarare kom tillbaka efter sin långa resa.

Med museet säkras Ostindiefararens framtid. Engagemanget från kommande generationer säkras och Göteborg får en attraktion som kommer locka stora mängder besökare. Förhoppningsvis hittar även den kommande stömmen av Kinesiska turister hit. För snart kommer de med fulla plånböcker, och inget i Sverige är så känt i Kina som Ostindiefararen. En present till Göteborg värdig 400 årsjubileet kanske?

I GP idag, både på debattsidan och ledarsidan har en diskusion kring ostindiefararen framtid startat. Men som vanligt lyser kunskapen om det historiska sammanhanget med sin frånvaro.

Läs mer om Majorna på Ostindiefararnas tid: 1769 - Genom Majorna och ut på Galejan.
Läs även min artikel i Populär Historia om Jacob Wallenbergs resa med Ostindiefararen Finland 1769

Ostindiska kompaniets byggnad
Ankarsmedjan
Sjömagasinet
Ångbåtsbryggan bakom Sjömagasinet

Bagarstugan
Ostindiska kompaniets krog
Oläslig skylt

fredag 21 januari 2011

Integration eller assimilation - Sverige är inte USA

Sänder ut...
USA och Sverige har helt olika förutsättningar för att ta emot invandring. Orsaken är att de historiskt grundade samhällskontrakten ser olika ut. Alla länder behöver ett sammanhållande samhällskontrakt, en inom landet allmänt accepterad berättelse om vad det innebär att vara dess medborgare. Den historiska grunden för det svenska samhällskontraktet och det amerikanska ser helt olika ut. Det utgör också grunden för varför mottagandet av invandrare har helt olika förutsättningar.

Sverige och de andra europeiska nationalstaterna har liknande förutsättningar. Själva samhällskontraktet byggdes på tankar om en historisk, etnisk och kulturell grund. Nationen var de människor som inkluderades - folket. Denna nation utgjorde skälva fundamentet för staten. Nationalstaten. Den var en ideologisk konstruktion formad av samhällets politiska och kulturella elit.

Sverige har från 1800-talet och framåt har byggts på den nationella likformighetens princip. Inte ens starka politiska motsättningar mellan kapital och arbete har kunnat rubba denna, och ett framgångsrikt svenskt samhällsbygge har av nödvändighet haft en stark nationell sammanhållning som fundament. Folkhemstankens framgång och starka lockelse ligger i tanken om nationell sammanhållning. Folkhemmet var ett tankegods som hämtades från tyska konservativa kretsar, inte från socialismens internationalism. P-A Hansson tog sina politiska motståndare begrepp och laddade det med ett socialistiskt innehåll. Hade samma tanke lyfts av högern hade den fått en helt annan nationalkonservativ innebörd. Nu blev den istället något som laddades med modernitet och framåtskridande. Svenskhetens innehåll förändrades, men ifrågasattes inte i grunden. I takt med folkhemsbyggets exempellösa framgångar blev tilltron till den svenska modellens överlägsenhet helt dominerande - så som vi gjorde i Sverige var alltid mest rationellt och moraliskt riktigt. Så var det i det 1980-talets Sverige som jag växte upp i.

olika signaler.
USA är byggt på en helt annan princip. Det är den ekonomiska tanken om "den amerikanska drömmen". Allas lika rätt att jaga efter självförverkligande i stjärnbanerets skugga. Alla har kommit till USA som invandrare och istället för maximal integration och likriktning så som i Sverige, bygger USA på ett maximalt minimum av integrering. Alla ska kunna språket och lite om den amerikanska historien. Alla ska tro på den amerikanska drömmen och på grundläggande legala principer. Detta minimum ska man tro på maximalt för att vara en god amerikansk patriot och att vara patriot är tillgängligt för alla. Dessutom är hela det amerikanska samhället uppbyggt kring dessa principer med  följden att allt bortom detta minimum skalas bort och är utsatt för ständig omprövning. Den amerikanska kulturen uppfattas av medborgarna som flexibel och i ständig förändring. När svenskarna tänker kring svensk kultur tänker de oftast på något konstant och på något från förr.

Under min uppväxt på 1980-talet blev det allt mer uppenbart att den nationella likriktningen inte höll som grund för ett sammanhållande samhällskontrakt. Invandringen av människor från en lång rad olika länder blev till ett ifrågasättande av nationalismens principer. Det uppenbart moraliskt riktiga i att hjälpa flyktingar från förföljelse och krig hade hamnat i konflikt med den princip för den samhälleliga sammanhållningen som det moderna Sverige byggts på.

Nu letar vi efter en annan grund för sammanhållning än den etniskt, kulturella svenska likformigheten. Det är en smärtsam process för många, och då måste vi veta varför den är smärtsam. Vi gillar ju väldigt ofta det som Sverige står för så som  rationalitet, hög tillit mellan människor, tilltron på att överheten vill vår bästa, gratis sjukvård, låg korruption, jämställdhet, likhet inför lagen, trygghet. Inte så att detta de facto är hotat, i alla fall inte av invandringen, men ibland uppfattas det så.

Jag har tidigare skrivit här om hur viktigt jag tycker det är att svenskar blir mer medvetna om vårt kulturella bagage. Om vi vet vad svenskhet står för är det lättare att diskutera vad vi vill av de nya svenskarna. Vill vi att de ska färga håret blont och sluta bryta och börja prata perfekt svenska (maximum) eller vill vi bara att de följer svensk lag (minimum) och varför vill vi att de ska förändra sig över huvud taget. För att väcka den här debatten har Andreas Johansson Heinö skrivit en rapport för Timbro - Integration eller assimilation? En utvärdering av svensk integrationsdebatt - där han vill lyfta upp det bespottade assimilationsbegreppet. Till skillnad från integrationsbegreppets luddighet menar han att assimilationsbegreppet ger en helt annan möjlighet att gradera och säga vad det är majoritetssamhället vill av de nya svenskarna. Naturligtvis åkte han hård kritik direkt, men kanske kan det vara starten på en diskussion om vad det är vi egentligen vill att de nya svenskarna ska göra för att de ska bli fullt ut accepterade och få samma möjligheter och ges samma acceptans som infödda etniska svenskar.

Jag är övertygad om att man måste diskutera vad den gemensamma grunden i det nya Sverige ska vara. Ska den etniska och den kulturella aspekten fortsätta att ha betydelse, eller ska vi närma oss ett amerikanskt ideal med en maximal minsta gemensam nämnare. Svaret är inte givet men den amerikanska synen känns fortfarande ganska avlägsen. Att få den svenska befolkningen med på ett sådant projekt efter två hundra år av nationell likriktning känns svårt. Då återstår frågorna: Vad förväntar vi oss av våra invandrare? Och varför då?

Läs Andreas Johansson Heinös blogg där han skriver om reaktionerna på hans rapport och ger länkar vidare.
Andreas Johansson Heinö på Newsmill, (läs också kommentarerna).

onsdag 5 januari 2011

Historiska filmer # 5 - Ivanhoe

Den film som betytt mest för mitt historiaintresse är utan tvekan, ja just det - Ivanhoe. Varje nyårsdag satt jag där troget. I år firade vi nyår i ett hus i Åre och på nyårsdagen var det dags att introducera barnen till sir Walter Scotts fantastiska äventyr. Fyra familjer med nio barn - nästan alla lika fångade som jag blev en gång. Det är något visst med TV-filmen från 1982 om Ivanhoe, Rebecca, Brian Guilbert, Wamba, Robin Hood, Richard Lejonhjärta och alla de andra.

Under min barndom var medeltiden alltid grejen nummer ett. Jag hade en enorm samling LEGO borgar. Jag läste i uppslagsverk om allt som hade med riddare att göra och Ivanhoe var min absoluta favoritfilm. Det är nästan lite komiskt att när jag många år senare skrev min första artikel för Populär Historia så var det om Europas största medeltidsborg Marienburg (Läs min artikel). För mig blev medeltiden ingången till historien.

Att Ivanhoe får plats på min lista över de bästa historiska filmerna är alltså av högst personliga skäl, men jag är knappast ensam om mina varma och något irrationella känslor för filmen.




Filmen är baserad på sir Walter Scotts roman från 1819, som ses som viktig för sin tids återupplivade medeltidsintresse. Det här var under romantiken då bilder av historien skapades som sällan visat sig hålla, men som ofta visat en oerhörd motståndskraft mot ny fakta. Ivanhoe var inte tänkt som en historiskt korrekt historielektion utan mer som en fiktion i en historisk miljö. I sin filmatiserade form funkar den fortfarande som något som kittlar fantasin och får barn intresserade av riddare, jungfrur och allt annat som hör medeltidsromantiken till.
Min barndomskärlek Rebecca (Olivia Hussey)
Så trots den märkliga scenen där Richard Lejonhjärta tillsammans med Robin Hood och hans män intagit muren med stegar, men sedan hoppar tillbaka ut för att istället forcera porten, Isaac of Yorks lösskägg och de andra bristerna i den något taffliga kostymeringen, och slutscenen där Richard anländer och kastar ut stormästaren ur England bara minuten efter att Ivanhoe och Rebecca så när förlorat sina liv (kunde han inte kommit lite tidigare), så är det ett storslaget drama. En liten bit medeltidsmagi.

Top 10 Historiska filmer
1. Gladiator
2. Rosens Namn
3. Apocalypse Now - Redux
5. Ivanhoe
9. Stalingrad